Kulturfrukost på Upplandsmuseet

1 mars 2006 23:07 | Ur dagboken | Kommentering avstängd

Eftersom jag är med i kulturnämnden, hör jag till dem som får inbudan till de kulturfrukostar som då och då anordnas hos stans olika kulturinstitutioner.

I morse var det kulturfrukost på Upplandsmuseet, som ju ligger i det vackra gamla kvarnhuset vid Fyrisån. 1967-1970 satt jag i museets styrelse. Numera sorterar det, i enlighet med en gränsdragningsöverenskommelse mellan stan och landstinget, under det senare.

Därför var det intressant att få vara på plats och få aktuell information om verksamheten. Museichefen, Håkan Liby, talade om Upplandsmuseets uppgift att vara länets minne. Utställningschefen Tuula Autio talade om aktuella utställningar och antikvarie Agnetha Pettersson specifikt om den pågående utställningen ”Tapeter. Minne och mode”. Hon guidade oss sedan också runt i tapetutställningen och berättade om forna århundradens tapeter, när det gäller 1900-talet om tapetmodets skiftningar årtionde för årtionde. Jag upptäckte till min glädje, att sjuttiotalets färgrika tapetmode bland annat representerades av den mycket somriga tapet med blommor och bär, som vi länge hade i hallen i vår bostad på Idrottsgatan.

Lisen Hessner från kulturkontoret berättade om planerna för Biologiska museet, ett projekt som kulturnämnden är mycket aktivt involverad i. Som det står i Uppsala kommuns kulturpolitiska program: ”Biologiska museet och den omgivande Vasaparken ska upprustas och varsamt anpassas till modern museiteknologi, för att bättre ta till vara, vidga och fördjupa ett omistligt kulturarv med stor outnyttjad potential.” Jag lovar, det komme att bli fint!

Varför har vi museer, och varför är vi som skattebetalare alla med och finansierar verksamheten?

Fia Söderberg från samma kulturkontor besvarade, eftersom dagens tema var just museer, redan i sitt välkomstanförande den frågan genom att läsa upp följande ur kulturprogrammet:

”Museerna representerar vårt kollektiva minne och utgör oersättligt värdefulla stationer för alla som söker upplevelser, bildning och fördjupade kunskaper.”

***

Kulturfrukostarna inleds med ostfralla och kaffe – deltagarna betalar själva. Under den delen spelade i dag elever från kommunala musikskolan, en annan kulturverksamhet som vi, förnuftigt nog, satsar skattepengar på.

Medan man dricker kaffe, blir det tid också för prat med omkringsittande. Bredvid mig satt den här gången min gamle laboremuskamrat Per Silenstam, som, begeistrad, berättade att han i går hade varit på ABF-huset i Stockholm och sett Jonas Simas Palme-film ”Vilja gå vidare”. Jag kunde då berätta för honom om filmens tillkomst, det som jag också har berättat för läsarna av den här bloggen. Vid bordet bredvid satt en kurskamrat från nordiska språk 1959-1960, Gunilla Kollberg. Hon undrade, om jag kom i håg henne. Jo, givetvis!

Medan föredragningarna om museiverksamheten sedan pågick, tittade jag då och då ut genom fönstret: mot en fond av svarta, nedhängande trädgrenar dalade, allt tätare, vita snöflingor ner mot Fyrisån.

***

På väg hem beslöt jag, trots att jag helst inte går ut på vintern, att ta den dagliga promenad min diabetesdoktor har ordinerat. Jag tog vägen över Luthagen. Snön fortsatte att falla.

På Sysslomansgatan, en liten bit norr om Skolgatan, mötte jag en man i övre medelåldern. Mannen sjöng högljutt; när han passerade mig, hade han kommit till ”nu blir det vinter, nu blir det vinter, som vi ha önskat, hurra!”.

Så vitt jag förstod, var han helt nykter.

Björn Afzelius om Olof Palme

1 mars 2006 21:43 | Helga Henschens Vänner, Musik, Politik | 10 kommentarer

Björn Afzelius räknades, allt sedan tiden i Hoola Bandoola Band, till progglägret. Många har väl därför trott, att han kanske hörde hemma i den till socialdemokratin starkt fientliga vänstern. Jag har ingen aning om vad han röstade på, men han var ingalunda någon enkel fiende till den reformistiska delen av arbetarrörelsen.

Under min tid som de svenska socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare stötte jag ibland på honom i för mig mycket oväntade sammanhang. Håll i minnet, att han var mycket stor som artist i Danmark och Norge.

I min ägo har jag Björn Afzelius´ sångbok ”95 sånger” (Warner/Chappell Music Scandinavia, 1996) med Björns egen skrivna namnteckning. Jag köpte den av honom, när jag i september 1996 var på danska Socialdemokratiets kongress i Århus. Han gjorde ett bejublat framträdande en av kongresskvällarna: talade idiomatisk danska till publiken och rökte maniskt mellan låtarna; medan han sjöng, hade han den fortfarande rykande cigarretten bakom örat. Nå, det kunde ju ha varit fråga om ett betalt framträdande, vilket som helst.

Men i mitt norska exempel blir det mer komplicerat. Jag var på valvaka i Oslo Folkets hus, och som känd och välkommen svensk gäst lotsades jag in i det allra heligaste, det rum dit bara den innersta kretsen i partiet med Gro Harlem Brundtland i spetsen annars hade tillträde. Vem sitter där, vid samma bord som Gro, om inte Björn Afzelius – och han är i n t e där för att underhålla!

Hans förhållande till svensk socialdemokrati var, om jag nu håller mig till sångtexterna, flerdimensionellt. Hans näst sista CD, ”Tankar vid 50″ (Rebelle RCD 22, 1997), ger bra exempel på detta.

På den finns det som vanligt låtar, som har ett allmänt vänsterbudskap, som kan omfattas av både socialdemokrater och andra: till ganska dansbandsaktig musik – något utmärkande för Afzelius – sjunger han:
”Allting kan ändras,
allting kan vändas;
Allting är möjligt på vår jord,
ifall dom många går ihop.”
Och ”Landet bortom bergen” kunde användas både av den socialdemokrati, som deklarerade, att ”vår gröna dröm är röd” (Helga Henschen) eller som kampsång för miljöpartiet.

En mycket bra men kuriös låt är ”Gammaldags moral”. I den predikar Afzelius värden, som nog också socialdemokratiska bakåtsträvare av typen Kapten Stofil skulle kunna tänkas framföra – om ni nu kan föreställa er Kapten Stofil som rocksångare. En låt, lite i samma genre men med ännu mer diskutabel text, är ”Varannan damernas”.

Socialdemokratin får sig en släng i ”Fri som en fånge”, där den unga radikala SSUaren Lena, ”fri som en fågel i maj”, hamnar i riksdagen och efter en tid där tappar sitt engagemang:
”Idag har hon inga andra mål
än att samla poäng och tjänsteår.
Hon är fri som en fånge på Hall.”
Ändå bärs Afzelius inte av hat; ”Fri som en fånge” är en sorgesång.

Det här blir mycket tydligt i den sång Björn Afzelius skrev tio år efter mordet på Olof Palme, ”På mäster Olofs tid”. I den ställer ett barn frågor till sin pappa, och så rullas, i strof efter strof, bilden upp av det Sverige Afzelius och många med honom saknar efter dödsskottet den där kyliga natten:

På mäster Olofs tid

Pappa, hur var det förr?
Berätta hur allt var förr.
Det säjs ingenting, det skrivs ingenting;
Hur var det egentligen förr?

Då hade vi ett respekterat namn.
Då var jag stolt över mitt fosterland.
Man kände till oss vida omkring;
Snart vet man ingenting.
När Sverige talade så lyssna man,
för alla visste att det vi sa var sant.
Att säja ifrån var en filosofi
på mäster Olofs tid.

Då var vi tredje världens store vän,
en ständig förkämpe för friheten.
Vi sände pengar vida omkring;
Snart ger vi ingenting.
Det vackra ordet solidaritet
fick då en innebörd som var konkret.
Att hjälpa till var en filosofi
på mäster Olofs tid.

Då krävde folket av ministrarna
att hålla löftena till väljarna.
Att värna ordet demokrati;
Snart värnas ingenting.
Den gången såg man som en självklarhet
att ansvar förutsätter ärlighet.
Att hålla ord var en filosofi
på mäster Olofs tid.

Den gången drog sej inte medierna
för att ta upp de stora frågorna.
Dom ville vara ett med sin tid;
Snart vill dom ingenting.
Den gången tilläts journalisterna
gå ut och engagera männskorna.
En hög nivå var en filosofi
på mäster Olofs tid.

Då blev man uppmanad att tänka stort
och att förstå att allting hör ihop.
Att se att världen är som en ring;
Snart ser man ingenting.
Den gången eldades miljonerna
till att förverkliga visionerna.
Att ha en dröm var en filosofi
på mäster Olofs tid.

Den nya tiden kom en kylig natt.
Ingen har nånsin sett en natt så svart.
En natt som alla människor minns;
Sen minns dom ingenting.
Så låt mej säja till dej, lilla vän:
En kula drev oss in i tystnaden.
Men det var aldrig filosofin
på mäster Olofs tid.

Sammantaget hör ”Tankar vid 50″ inte till Björn Afzelius´ bästa skivor. Men den är på många sätt intressant. Hyllningen till Olof Palme och hans tid är ett exempel. Den formar sig också till något av ett bokslut över Afzelius´ eget liv. Titellåten ”Tankar vid 50″ är ett exempel.

Allra mest tycker jag om en låt i just den genren, den låt som avslutar CDn:

Liten blues vid gravens rand

Köp inga blommor,
sänd ingen krans.
För så dags så finns jag
nån annanstans.
Vill du ge mej nåt
så ge det till mej nu.

Sjung ingen lovsång,
håll inga tal.
Låt bli att säja
hur fin jag var.
Vill du säga nåt
så säj det till mej nu.

Känn ingen ånger
invid min grav.
Fäll inga tårar av samvetskval.
Om du ångrar nåt
så visa mej det nu.

Den här låten spelades in i Björn Afzelius hem i Göteborg den 22 januari 1997.

Dog gjorde han först 1999, givetvis i lungcancer. Det skedde alldeles efter det att han hade släppt den CD, som alltså skulle bli hans sista, ”Elsinore”.