Birger Norman

21 mars 2006 18:25 | Politik, Prosa & lyrik | Kommentering avstängd

Bos pappa, Olof G Strömberg, ringde i dag; han ville bland annat prata om Emil Hagström, också han från Sollefteå. Efter en stund gled samtalet in på Birger Norman, en annan ångermanländsk författare. Olle skulle gå på Birger Norman-afton på Appelbergs (som jag förstås minns från min lumpartid på I 21).

I januari publicerade jag på Bos blogg först följande om Norman – utgångspunkten var ådalentragedin 1931:

Den som vill läsa mer om ådalstragedin vill jag rekommendera att läsa Birger Normans berättelse “Ådalens 31″ (Rabén & Sjögren, den utvidgade upplagan från 1981).

Resten av det jag då skrev väljer jag här att ersätta med den recension av nyutgåvan av ”Ådalen 31″ jag publicerade i Aktuellt i politiken nummer 16 1981 (17 september):

Birger Normans ”Ådalen 31″ (Rabén & Sjögren) har fått förnyad aktualitet i år genom femtiårsminnet av ådalshändelserna. Den har mycket riktigt kommit ut i ny upplaga, uppfräschad med nya avsnitt bland annat. ”Ådalen 31″ är en utomordentlig bok, i hög grad genom sin lugna, prövande ton. (Ämnet kunde annars inbjuda till annat.) Ofta låter Norman många olika människor komma till tals, ibland med skiljaktiga versioner av vad som hände. Inte för att balansera utan helt enkelt för att verkligheten, inte minst den förflutna, kan vara svårfångad. Han drar inga förhastade slutsatser, bara dem man med rimlig sannolikhet kan dra. Effekten är desto starkare. För det är ju inte så att starka ord alltid ger de starkaste effekterna. Till allt detta kommer att boken har rent skönlitterära kvalitéer, i skildringen av miljö, människor och årstid (våren).

I en dikt skriven till den 10 maj 1981, återgiven längst bak i ”Ådalen 31″, beskriver han hur det kan vara att försöka fånga det förflutna:

Allt var mycket nyss,
och ganska länge sedan.

Minnen bleks
som gamla albumbilder.

Andra blöder vid beröring.

***

Det första inlägget om Birger Norman ledde till att jag skrev två längre inlägg om Norman, här sammanförda till ett, redigerade och med några tillägg:

Birger Norman blev jag först bekant med genom “Våg under vinden” (FiBs lyrikklubb, 1957). Nästa kontakt kom, när jag vintern 1960 var med i Laboremus´ studiegrupp om förslaget till nytt partiprogram och i Stockholms-Tidningen den 24 mars publicerade en kritisk artikel, “Partiprogram utan profil”. (Föga anade jag då, att jag senare i årtionden skulle ha värvet som huvudsekreterare i socialdemokraternas programkommission.) Den 2 april publicerades i ST en välskriven replik av Birger Norman, “Samhället som Fingal Olsson”. Senare kom vi att också träffas personligen ett antal gånger. Den Birger Norman jag på så sätt och genom hans böcker lärde känna var en genomtänkt reformist och en folkbildare i ordets bästa mening och, inte minst, en rasande bra författare; mer främmande för mig var hans kristna tro.

Till Birgittas pärm med lyrik för mötesbruk kopierade jag mycket av Birger Norman. Många av de kopierade dikterna hämtades från FiB-volymen från 1957. Här ett urval:

FOLKLIVSBILDER

II
Den kakelsatta pissoaren
sjuder av trivsel
med jämna mellanrum
I förmaket råder frid
Från en obetydlig
repa i tapeten
sipprar folkets röst
ned i en uppfälld portfölj

VI

Rimfrostbjörkar och julesnö
Adventsstjärnan lyser
i tjänstemännens enfamiljsvillor
och arbetarnas tiofamiljehus
Stålsparken glider i Samverkans
Sverige
Den aktiva företagsnämnden
sammanträder

LEVANDE KOMMUNALKUNSKAP

II

När klubban faller
hör de jultomten
stampa snön av fötterna
Fullmäktige beslutar
upplåta tomtmark
och bevilja lån
för fabrikation av cementrör
Två glada socialister kommer ut
för att vänta på bussen

SUMMARY

Farfar bläddrar i Brantings
tal och skrifter
Far vilar under rökmolnet
med Industritjänstemannen
Mor vandrar lycklig
i Damernas värld
Sonen knäpper energisk
portföljen kring den unga
konservatismens framtidsmål

DAGEN

På demokratins dag
var alla överordnade
maskerade som underordnade
Och tvärt om Samtliga
partiers tidningar
prisade arrangemanget
som en verklig fullträff

Norman är också en av de främsta skildrarna av Ådalen och dess sågverkslandskap. Jag vill där gärna rekommendera prosaboken “Ön” (Cewe-Förlaget, Bjästa, 1977), som handlar om Svanö och är illustrerad med träsnitt av Gunnar Erkner. (Jag använde förresten själv Erkner som illustratör i Aktuellt i politiken och har ett av hans träsnitt, det som i boken illustrerar avsnittet “Vännerna”, på vardagsrumsväggen hemma på Idrottsgatan 12.)

Men här kommer ett par lyriska exempel:

RIVET UR ETT SKISSBLOCK

III

I mars ligger snön ännu kvar
och redderna är frusna. Lekatten
slinker runt brädstapelns hörn
i sin vinterdräkt. Men skymningen
kommer med en blå slöja till husen
träden och den sista dagskiftstimmens
tända fönster i såghuset
Marskvällens blå timme i Ådalen
Vad rör mig Paris

SOMMARBESÖK I Å

I

Morfar satt i bersån i sitt långa
vita skägg och sin svarta kalott
De unga björkarna var aldrig klippta
och susade med toppiga kronor
högt över hans huvud Stilla
njöt han sin kaffegök och log
åt det goda livet Hörde hur vinden
kom från bergen i väster på väg
genom dalen Skeppen såg han
på infart och utfart vid Lunde
I fjärran låg ett sommardisigt hav

De sist återgivna dikterna pekar också på att Birger Norman var en fin naturlyriker. (Den som vill ha en bredare bild av hans poesi kan till exempel gå till urvalsvolymen “Lyrik 1950-1974″ (Rabén & Sjögren, 1980.)

Här är ytterligare ett exempel på detta ur hans tidiga produktion, hämtat från diktsamlingen “Vandringsutställning” (Rabén & Sjögren, 1953):

JUNISVIT

En sång en junidag
när björken lyfter sitt hänge
i en ljus och spelande vind

En sång om den ljusa
tryggheten som dallergräset
blåklockan och det lätta
sommarmolnet vilar i

medan vinden kommer och går
från ljus till ljus
i hängen och blad

Och så ett exempel från hans senare produktion, taget ur diktsamlingen “Samvetets landsflykt” (Rabén & Sjögren, 1983):

HÖGSOMMAR

Skogsnäva runt brunnen.
Prästkragen vid grindstolpen.
Blåklockan på vedbacken.
Rönnbärsklasen grön vid timmerknuten.
Mossan söndagssteksbrun över berghällen.

Morgondagg.
Vattenring
där doppingen försvann.

***

I min recension i Aktuellt i poltiken nummer 16 1981 av ett antal böcker av Birger Norman skriver jag, att den ovan nämnda urvalsvolymen ”Lyrik 1950-1974″ (Rabén & Sjögren, 1980) också

…rymmer dikter som är skarptandade som sågen i hans barndom:

Det var höga hattar
vid krematoriedörren
pälsklädd väntan
och folkvagnar vid trottoaren
när arbetardikten begrovs
Efteråt var det supé
på Malmen
Vännerna reste socialvården.

Annars finns det naturligtvis en risk att läsare – mot Birger Normans avsikter – brukar en del av hans ådalspoesi som nostalgi; även bilder av fattigdomen kan brukas så. Men Norman är svår att placera i så enkla fack. Han kan på ekelöfskt sätt krossa och vända på språket, som i ”Anna Thema Horebsdotter”. Han ger – som i ”Främlingen” – uttryck för en djup pessimism om nuet och om framtiden. Sin oro bekämpar han med just ingenting: ”Utom på Gud / tror jag just inte / på någonting.” (”Credo”).

***

Bilden av poeten Birger Norman skulle dock vara ofullständig, om man inte nämnde även hans dikter på ångermanländska, utgivna av Cewe-förlaget i Bjästa. Den första volymen kom 1976 och hette “Utanikring”:

NORRLANDSFRÅGER

Vafför ta ingen hem kastvetraven?
Vafför drane från häktfönstre?
Vafför gnissle gångjärna?
Vafför ä velåda tom?
Håcken ha rundslipa täljkniven?
Vafför skeve korkmatta?
Vart fär alle hushållersken å?
Vafför äre gråträndren på vareviga utsikt?
Vafför spreck snöskovlen?
Vafför gå skistava åv?
Vafför alltin samma jävla bakhalka?

SOMMARKVÄLLEN

Rönna blomme.
Katta sov på bron.
Fågla somne i skogen.
Daggen fäll.
Igelkatta fnöke
nermä velire.
Annars äne tyst.
Vinn ha lagt sä.
Men nattbläkta
vingle å fär
som hon va
däri tvärdrage.

HÖRDD

Oföre i farsta.
Ostäda.
Odiske.
Ovädre.
Sänga obädde.

Otvätte,
okamme å oraka.
Skjorta oknäfft.
Krägan opåtejen.
Böxen opresse.
Strompen ostoppe.
Skona oborste.
Å ena hängselströppen oi.

1980 gav Birger Norman ut “Speleka” (Cewe-förlaget, Bjästa) med nya dikter på ångermanländska. Den här boken har helt underbara illustrationer, framför allt de i färg, av konstnären Thage Nordholm, som verkligen kan fånga det ångermanländska landskapets själ. (Vi har själva en Thage Nordholm i matsalen på Idrottsgatan 12.)

Den här dikten handlar om det som har hänt med den en gång så sjudande Ådalen:

ÅT VECKA

Lövgrens flytte.
Larssons for.
Lundin stack,
å Nolholmen
å Brännmark.
Å borte vart´n Ålunn.

Dom fär sin väg.
Dä glesne ur.
Dä stärne å.
Dä fäll ihop,
dä tystne.

Men stämpla gå
å siffren väx,
å pärma sväll
å gubba fär
åt Stóckholm!

Langt äne dit.
Länger vale hit.

Åt vecka vale bätter.

***

I min stora presentation av olika sidor av Birger Normans författarskap i Aktuellt i politiken nummer 16 1981 skrev jag också om ”Speleka. Nya dikter på ångermanländska”:

Ur bindningen till det förflutna och till den närvarande hembygden, Ådalen i Ångermanland, har Birger Norman under senare år skapat den mest fullödiga poesi han kanske någonsin har skrivit. ”Speleka” (Cewe-pool) med nya dikter på ångermanländska rymmer ingen billig provinsialism; Normans barndoms tungomål är ett språk som lever och ofta får läsaren att se på tingen på ett nytt sätt:

Poesi ä int rimma
å tocke.
Dä ä å tvätte ur yga
så du si
vanåsch du håll hus
i väla.

Annars finns det mängder av dikter jag av olika anledningar skulle vilja citera: ”Tell `Ådalspojka´”, ”Kopprakvitto”, ”Klocka halvsex”, ”Verke”, ”Lyse”, ”Bårndommen”…

Och Thage Nordholms omslag och fyrfärgsillustrationer ska vi inte tala om. Jag får hjärtsnörp när jag ser dem.

Så långt recensionen från 1981. Tilläggas bör att den ovan återgivna dikten heter ”Författar”. Håll med om att Birger Norman där på pricken fångar essensen i sitt eget författarskap.

***

Jag har här gett prov på olika sidor av Birger Normans poesi. Ändå har jag långt ifrån täckt in alla sidor ens av poeten Birger Norman. Som den genuine folkrörelsemänniska han var, skrev han till exempel mängder av prologer (öppningsspel) för fackliga och andra kongresser. Birger Normans och en i detta avseende likasinnads, Stig Sjödins, verk i den genren kan man hitta i boken “Prologer” (FiBs lyrikklubb, årsbok 1971). Och den som vill läsa ännu mer än de smakprov jag har gett av den politiske Birger Norman kan hitta det i urvalsvolymen “Dikter om socialismen och friheten” på Hans Hastes Bokförlag Branting, 1983.

***

Prosaisten Birger Norman är redan nämnd som författare till “Ådalen 31″ respektive “Ön”, men även på prosafronten finns det mycket mer värt att nämna, än som kan rymmas här.

Smakprov på hans prosakonst kan man hitta i “Noveller 1969-1978″ (Rabén & Sjögren, 1980). Om den skrev ja i min artikel i Aktuellt i politiken nummer 16 1981:

Från Rabén & Sjögren kommer också ett urval av Birger Normans ”Noveller 1969-1978″. Även många av novellerna är debattinlägg, i vissa fall förödande effektiva. Läs ”Bilkön” från 1969 så förstår ni vad jag menar! Eller ”Strömstaren”. Annars är en av mina absoluta favoriter ”J E” med dess sällsamma blandning av svensk föreningssaklighet och rena rama ockultismen.

(“J. E” är hämtad ur “Löken”, Rabén & Sjögren, 1972, och handlar om om Johan Emanuel Eriksson, som dör ett par dagar efter 75-årsdagen – vid begravningen deltar fanbärare från bland annat alla grenar av arbetarrörelsen och så NTO – men går igen i Folkets hus. Skälet visar sig vara, att han dog just innan han hann klubba av ett sammanträde.)

***

Jag vill, för att göra bilden åtminstone lite mer fullständig, också nämna samlingsvolymen “Vinkelskott och annan journalistik 1955-1978″ (Rabén & Sjögren, 1980) – Vinkelskott var vinjettexten för hans kåserier i Metallarbetaren. Så här skrev jag i min recension i Aktuellt i poltiken nummer 16 1981:

Slutkapitlet i ”Ådalen 31″, ”Kan Ådalen upprepas?”, återfinns också i samlingsvolymen ”Vinkelskott 1955-1978″ (Rabén & Sjögren). Norman besvarar faktiskt frågan med ja, även om det är ett ganska tveksamt och reservationsomgärdat ja.

Vinkelskotten är huvudsakligen artiklar som tidigare har publicerats i Metallarbetaren. Fast de ofta har karaktären av reflektioner kring dagsaktualiteter står de sig mycket gott; det är inte mycken journalistik man kan ge ett sådant betyg. Med stort utbyte har jag läst och i många fall läst om artiklar som ”Frivillig avgång” (om Berit Hedeby och dödshjälpen), ”Var Wigforss ideolog” (nej, han var teoretiker!) och ”Är taktiken omoralisk?” (blanda inte ihop taktik och opportunism!).

***

Om en föregångare från 1978 och om ytterligare en prosabok av Norman från samma år skrev jag i en recension i Aktuellt i politiken nummer 11 1979 (21 juni):

Metallarbetaren är att avundas en kolumnist som Birger Norman. De som inte regelbundet läser Metallarbetaren har ändå chansen att ta del av Normans Vinkelskott genom att läsa hans bidrag till Rabén & Sjögrens serie Röster ur rörelsen, ”I stället för ståndpunkter”. Det är en lysande liten bok, tro mig! Jag vet knappast någon svensk skribent som så lätt förenar det lärda med det lättfattliga och vardagliga, den teoretiska insikten med den sociala erfarenheten. Han håller läsarens nyfikenhet vid liv och lyckas ändå ofta på sluttampen överraska.

Allt detta sagt trots att jag personligen känner mig främmande för en del av hans hållningar. Jag tänker då inte främst på hans religiositet. Men det finns hos Norman också ett slags folkrörelsereligiositet som stör min i grunden skeptiska livshållning. Hos Norman finns vidare en ironisk distans till många fenomen i tiden, en ironisk distans som jag tycker är rolig som läsning men som jag ändå tycker vittnar om ett slags främlingskap visavi samtiden. Det är desto mer slående som Norman ju är en mästare i att med kärlek och detaljskärpa skildra det förflutna och det existerande men samtidigt hotade.

Egentligen är nog ”I stället för ståndpunkter” en bättre bok än den rent skönlitterära ”Sista natten på Nordstjärnan” (Rabén & Sjögren). Den innehåller en del mycket fina noveller: ”Harjakten” med dess folkliga humor, ”En natt i augusti” och andra. Ramberättelsen tycker jag däremot inte tillför boken något. Den till och med stör läsningen av novellerna något, eftersom dessa – om greppet med muntliga berättelser vore strikt genomfört – borde vara mer talspråkliga och ha mer av individualiteter som tänktes härröra från de olika berättarna.

***

Birger Norman (född 1914 i Svanö, död 1995) hade själv varit sågverksarbetare men gick på folkhögskola (1933-1934) och socialinstitut (1942-1944) och blev sen socialarbetare, förlagsredaktör (1949-1955) på folkbildningsförlaget Ehlins (som gick upp i KFs Rabén & Sjögren), journalist (bland annat på Folket i Bild 1955-1959) och, alltså, författare.

Ångermanland och Ådalen ligger mig nära om hjärtat, inte bara för att jag är uppvuxen i dess västernorrländska systerlandskap Medelpad. I Ångermanland har jag vistats en del. Min moster och hennes man – han var fiskare – bodde i Berghamn; jag har bland annat tillbringat sommarlov där. Och lumpen gjorde jag på I 21 i Sollefteå, Bos gamla hemstad.

Också min dåtida hemby, Juniskär, hade för övrigt ett sågverksförflutet: dess midsommar- och fiskarfester, bland de största i Norrland, ägde rum på Sågplan, och den gamla patronsvillan hade i mina unga år gjorts om till pensionat, dit jag, när jag var springsjas i Berglunds handelsbod, uppför en svår backe dagligen släpade mat och en jättelik mjölkkruka på min paketcykel – för detta belönades jag av pensionatsgästerna med öknamnet Dramaten.

Men det är en annan historia.

***

Till detta lämnade Olof G Strömberg följande kommentar:

Birger Norman träffade jag 1954 på Wendelsbergs folkhögskola. Han var där för att träffa några kamrater som tillsammans gick på folkhögskolan för 20 år sedan. Men han tog även kontakt med mig och Bojan Sjöqvist från Töre, Medelpad. Han totade ihop träffen i en artikel “Dialog mellan Decennier” som finns i Folket i Bild nummer 31, 1954. Artikeln började så här:

“I januari blev Hitler rikskansler. I mars kulminerade arbetslösheten i Sverige. En dag i oktober kom vi till Wendelsberg för att gå vinterkursen. När vi for i april var Hitler fortfarande på väg uppåt, men den svenska arbetslösheten var lite på väg neråt. Inte mycket förstås, men de nya vägarnas och de skenfria korsningarnas program hade börjat verka. Den nya arbetslöshetspolitikens vägvisare hade ställts ut i det svenska samhället. Men det var en del som inte hade till hemresan. Några av oss jobbade kvar på skolan ett slag, byggde en väg på baksidan. Några lyckades få jobb på textilfabriken nere i samhället. Ett par andra löste kommunen ut.
Tjugo år efteråt är jag där igen. Allt är sig ganska likt.”

Det var en upplevelse att träffa honom och att han skrev ned träffen i en tidningsartikel. Bara att läsa artikeln 52 år senare är en upplevelse. Låna FIB nr 31 1954 på något bibliotek.

***

Jag svarade:

Jag var FiB-ombud på den här tiden: sålde 25-30 exemplar i veckan till fabriksarbetare, murare, bondmoror, läraren med flera som fanns utspridda inom en omkrets av flera kilometer runt om mitt lilla Juniskär. Tyvärr har jag inte tidningarna kvar.

Men jag har börjat köpa gamla Folket i Bild på Tradera och har nu en växande samling, också från trettiotalet och andra världskriget när jag ännu inte hade kommit till Sverige, ute i Öregrund. Förvisso är de här gamla tidningarna taffligt gjorda med dagens mått. Men vilket innehåll!

Jag ska hålla utkik efter det här numret på Tradera.

***

Till detta tidigare publicerade vill jag nu också lägga information om Birger Norman på skiva; han finns på LP både som uppläsare av egna texter och som tonsatt poet.

Dessutom finns hans dikter på ångermanländska inlästa av Martin Westerholm och Elise Nyberg på en LP som heter just ”Utanikring, Dikter på ångermanländska” (Cewe-förlaget CW 3001). Det är roligt att lyssna på de här dikterna – ”Hörrd”, ”Norrlandsfrågor”, ”Sommarkvällen” och många, många andra – som de ska låta. Skivan blir ännu roligare av musikinslagen på den med Bert Söderlind, flöjt, Lennart Eriksson, fiol, Ralph Nordlander, orgel och piano, samt Hans-Erik Nääs, dragspel och orkester: ”En svängom i Korsnäsgården”, ”Visa från Ådalen”, ”Vals från Svanö” och ”Brudmarsch från Ullånger”.

Av Birger Normans ”Speleka. Nya dikter på ångermanländska” blev det också en LP (Cewe-Records CW 3004, 1981). Jag recenserade skivan i Aktuellt i politiken nummer 16 1981 (17 september):

Av Birger Normans ”Speleka. Nya dikter på ångermanländska” har det också blivit en LP med samma namn. Det är Tor Bergner som står för tonsättningarna och som sjunger. Bergner har lyckats med en ovanligt hög andel av tonsättningarna. (Detta är inte ett omdöme om honom som kompositör utan ett konstaterande att tonsatt dikt långtifrån alltid blir lyckad.) ”Ensammen” hör till de lyckosamt tonsatta dikterna. ”Tjugondan” är ännu bättre. Till det kommer en rad dikter, lästa som de ska låta av Martin Westerholm: ”Lyse”, ”Kalase”, ”Tell Ådalspojka´”, ”Klocka halvsex” och ”Porträtt” (ur ”Utanikring”).

Skaffa gärna både boken och skivan!

***
Birger Normans dikter äger ofta inte den regelbundenhet och sångbarhet, som gör dem lätta att tonsätta. En av dem som har försökt är Thorstein Bergman, på LPn ”Tonsättning: Thorstein Bergman” (Polydor 2379 126, 1977). Han har där valt den långa och strukturellt mycket varierade ”Festplats” från 1972. Roligast är de politiska slängarna till melodin av ”Uppå källarbacken”.

***

Birger Norman läser själv egna dikter på B-sidan av LPn ”Två nutidspoeter: Birger Norman & Stig Sjödin” (Pogo-plattan PPLP 109, 1977). De upplästa dikterna finns också i ett texthäfte i skivkonvolutet. Jag väljer här att återge en dikt ur ”Utanför Eden”, 1974:

I LINGONSKOGEN

Vitmossa och isfras
under foten om våren.
Vitlav, gråberg.
I lingonskogen.

Blekgröna, försagda strån,
ormbunkens rulle,
rödstjärtens farande låga
bort under granvalvet.
Skära klockan ringer
under läderbladet.
Om sommaren.
I lingonskogen.

Om hösten brinner bäret
blossande i skogen.
Brinner av sin syrlighet;
september, solkind.
Om hösten,
i tysta skogen.
Lingonskogen.

Och mörkret störtar genom skogen,
skumridet, snöblint.
Träden gnyr, lutar,
söker stöd och faller
tungt på dova kälen.
Om vintern.
I lingonskogen.

***

En slutkommentar: Rabén & Sjögren är ju numera ett renodlat barn- och ungdomsboksförlag. Men varför i helvetes alla jävlar ger inte Norstedts / Prisma, som har övertagit vuxenutgivningen (och därmed Birger Normans böcker) inte ut Norman på nytt.

Också Lyrikklubben – i dag en del av Ordfront – kunde gärna återutge eller nyutge Norman.