Lisa Tetzner: Barnen i 67:an

Jag har aldrig dragit någon skarp gräns mellan barnlitteratur och vuxenlitteratur. För mig har det varit en njutning, också för egen del, att få läsa för barnen, och då tänker jag både på de barn- och ungdomsklassiker, som jag själv läste, när jag var i deras ålder, och på de fina nytillskott till den här genren, som vi tillsammans hittade under den härliga högläsningen när det var läggdags.

När barnen hade flyttat ut, kände jag därför allt oftare en svår längtan efter en del av de barn- och ungdomsböcker de hade tagit med sig. Jag började åter köpa de käraste böckerna av de bästa barn- och ungdomsboksförfattarna, nu åt mig själv. (Nu för tiden handlar jag böcker också åt barnbarnen, men det är en annan historia.)

En av mina favoritförfattare under folkskoleåren var Lisa Tetzner. Hon var förresten inte bara min favorit; vi var många som slukade böckerna om ”Sotarpojken” (ursprungligen fyra böcker, när jag först läste dem sammanförda till två på Tidens förlag; i dag finns hela bokserien i en volym, ”Sotarpojken”, Rabén & Sjögrens klassiker, 2001). Det är en spännande berättelse, intressant också för att den är en skildring av sotarpojkarnas sociala misär – boken (eller böckerna) handlar om underåriga schweiziska pojkar på slavarbete i Milano.

Jag och mina kompisar väntade också på varje ny del av den mycket långa serien om barnen i 67:an. Den börjar i ett hus – 67:an – i Berlins arbetslöshetsdrabbade arbetarkvarter 1931. Sen får man följa de här barnens vidare öden, i Berlin, på flykt i Sverige, på väg mot Sydamerika, i USA, åter igen i Tyskland fast nu efter andra världskriget; böckerna är skrivna under åren 1932-1949, varav man kan förstå, att de barn Lisa Tetzner skriver om också gradvis blir äldre. De olika böckerna i serien har tyngdpunkten på olika individer i ursprungsgruppen, men redan från början är berättelsen ett slags kollektivroman; i de senare böckerna dyker också helt nya personer upp.

Under min skoltid gavs tre av de böcker, som vi här ska intressera oss för, ut som separata titlar av Tidens förlag: ”Paul och Erwin”, ”Fotbollen” och ”Vi i 67:an”. De här tre böckerna sammanfördes 1982 till en enda bok, ”Barnen i 67:an” (Tiden, i utmärkt, moderniserad översättning av Karin Naumann) – 1992 kom den ut i pocketutgåva från En bok för alla.

Här berättas den ena historien mer hjärtskärande – men också hjärtvärmande – än den andra: Hur får man ihop pengar till en fotboll, när gängets föräldrar knappt har råd att förse ungarna med mat? Hur ska man se på en liten grabb som av den ständiga hungern drivs att börja stjäla bröd och mjölk? Vad kan man tillsammans göra för kompisen och hans familj, som vräks för att den arbetslöse pappan inte kan betala hyran? Vad händer egentligen i samhället, när den föräldralösa nyinflyttade halvjudiska flickan Mirjam – först tagen för indianprinsessa – kan trakasseras av pojkar som har börjat marschera i Hitlerjugend? Och så den underbara maskeradbalen på gården, den här bokens grande finale.

”Barnen i 67:an” är något så unikt som en politisk ungdomsbok, men dess budskap känns aldrig påklistrat. Budskapet är solidaritet, praktiserad av barn. Men inte heller de som förleds att handla fel lämnas i sticket av författaren, som gör sitt bästa för att förklara, varför det blev som det blev.

Lisa Tetzner (1894-1963) var tyska. Av det antinazistiska budskapet i böckerna om barnen i 67:an kan man förstå, att det blev omöjligt för henne att fortsätta att leva och verka där under de bruna åren. Hon flyttade alltså år 1933 till Schweiz och valde sedan att bo kvar där även efter andra världskrigets slut. Hon blev schweizisk medborgare 1948.

Får jag tag på fler av de här böckerna, ska jag gärna berätta mer, till exempel om Erwin – på grund av sina fräknar av Mirjam döpt till indiannamnet ”Stjärnhimmel” – som hamnade i Lappland. Om hur Mirjam hamnade på ”De skeppsbrutnas ö”. Och om Paul som stannade kvar i Nazityskland – var han skyldig?