Laila Freivalds

Laila Freivalds har jag, med det jobb jag har haft, lärt känna genom åren. I åtminstone en mycket central fråga, EU/EMU, har vi varit av olika meningar, men trots det som har hänt eller lagts henne till last, är mitt huvudintryck av henne en person med kompetens.

Vi har en gemensam bakgrund som flyktingbarn från Baltikum – jag från Estland, hon från Lettland – och under den period då våra respektive hemländer återuppstod som självständiga stater har vi några gånger fört samtal om den politiska utvecklingen i Lettland.

Något som definitivt har förenat oss är intresset för opera och teater. Ofta har jag och Birgitta träffat Laila och hennes man, Johan, på Operan, Johan försedd med en utflyktskorg med lämplig mat och dryck för mellanakten.

Hon var redan som ung juridikstuderande radikal men hade ingen egentlig partiförankring, när hon hamnade i regeringen. Jag minns en gång i början, då hon berättade för mig, att två av hennes (yngre) politiska medarbetare hade berättat, att opinionen i en speciell fråga var si eller så – ”hur dom nu kan veta det”, tillade Laila. ”Dom har väl pratat med varann”, föreslog jag, som kände också medarbetarna.

Somliga har velat förklara lägenhetsstriden, som ledde till hennes första avgång, med hennes bristande folkrörelseförankring, att hon inte förstod vad som krävdes av en person som var just minister. Och jo, ett långt liv i den översta sfären av politiken har lärt mig, att det blåser hårt och kallt där uppe. Man kan inte tillåta sig mycket av det som många andra tillåter sig – gör man minsta felsteg är de alla över en: de politiska motståndarna, mediedrevet, populisterna i Ring P1, till och med de lismande konkurrenterna i det egna partiet. Det har fler än Laila Freivalds fått erfara, också sådana som genom ihärdigt partiarbete allt sedan unga år egentligen borde ha lärt sig bättre. Ett exempel är Mona Sahlin.

När det gäller hanteringen av tsunamikatastrofen, har jag ganska stor förståelse för Laila Freivalds, inte bara för att hon gick på teater. Kanske kan hon anklagas för att hon inte kände till turistmaskinen Phuket – sådant låg helt enkelt utanför hennes värld – men av den efterföljande debatten har man ju nästan bibringats uppfattningen, att hon utlöste själva tsunamin. En klok kommentar kom från min bror Matti, vänstersosse som normalt verkligen inte försvarar allt vad regeringen gör: ”Tror någon, att en borgerlig regering, mitt under julhelgen, hade åstadkommit något mer?” Min långa erfarenhet av olika, hårt arbetande, centrala organisationer, vars medarbetare – äntligen! – får några dars helgledighet, säger mig, att brorsan har alldeles rätt.

Tabben med webbhotellet ter sig då mer obegriplig, särskilt som Laila Freivalds ju är jurist. Min teori är, att i själva verket den kritik för passivitet hon utsattes för i svallvågorna efter tsunamin kan vara en del av förklaringen. Det som hände i länderna i Mellanöstern till följd av mohammedteckningarna i Jyllands-Posten kan ha lett henne till slutsatsen, att nu gäller det att agera och agera snabbt! Vi måste skydda svenska intressen; vi vill inte ha våra ambassader nedbrända eller få våra varor bojkottade. Och Sverigedemokraterna är ju ändå non grata… Alltså, syftet var vällovligt men den valda metoden tvivelaktig.

Så det fanns väl inte något annat att göra än att avgå.

Själv önskar jag, utan minsta ironi, Laila ett fortsatt liv med många fina teater- och operaföreställningar.