Bokrean

4 mars 2006 22:53 | Barnkultur, Mat & dryck, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Trädgård | Kommentering avstängd

Trots att vårt hem redan är överfullt av böcker, köper jag varje år en ansenlig mängd böcker på bokrean. I år blev jag först lite sint på Akademibokhandeln, eftersom reakatalogen inleddes med fackböcker och inte, som tidigare, med skönlitteratur (som enligt min mening är en väsentlig del av meningen med livet). Men sen gjorde jag ändå min sedvanliga beställning. Detta är vad jag med Bos hjälp släpade hem i dag:

Vi köper kontinuerligt många av de nya skönlitterära böckerna i original, men på rean hittar jag alltid ytterligare sådana böcker, som jag också tycker att jag måste ha. I år blev det de här: Witold Gombrowicz´ ”Kosmos”, Ivan Klímas ”Ministern och ängeln”, Doris Lessings ”Ljuvaste dröm”, två böcker av Joyce Carol Oates, ”Blonde” och ”Jag ska ta dig dit” och så Philp Roths ”Operation Shylock”.

Bland de reade klassikerna hittade jag Pär Lagerkvists ”Kaos”, Fredrika Bremers ”Brev” i två tjocka band, Hesiodos´ ”Theogonin och Verk och dagar”, Juvenalis´ ”Satirer” och Lucretius´ ”Om tingens natur”.

Avdelningen litteraturhistoria utökas med Carl-Göran Ekerwalds ”Celine. Liv och tänkesätt” och Hans Isakssons ”Werner Aspenström”. (Aspenström är en gammal favorit, som jag ska be att få återkomma till.)

När barnen flyttade ut och tog sina barn- och ungdomsböcker med sig, började jag efter en tid att köpa nya exemplar av de allra bästa i genren. (Nu har det tillkommit ytterligare en orsak att ha böcker för de yngre i bokhyllan, barnbarnen. Men jag läser, med oförställd glädje, själv gärna om barn- och ungdomsklassiker.) Det här gav årets rea: ”Blommornas bok”, visor av Jeanna Oterdahl, illustrerade av Elsa Beskow, fyra Astid Lindgren, ”Lotta på Bråkmakargatan”, ”Visst kan Lotta cykla” och ”Vår i Bullerbyn”, samtliga illustrerade av min landsmaninna Ilon Wikland, och så ”Mirabell”, illustrerad av Pija Lindenbaum, slutligen också Barbro Lindgrens och Eva Erikssons ”Max blöja”.

Vår stora samling av sång- och musikböcker utökades med Klas Gustafssons ”Beppe – biografin”, ”Tjugotvå psalmer & andliga visor genom fem sekler”, utgivna och kommenterade av Harald Göransson, ”Våra vackraste visor och ballader” (red Ingemar Hahne) och ”Evert Taubes bästa” – i den sist nämnda tror jag inte det finns något, som vi inte redan har i vår taubesamling.

Den största avdelningen i vårt privata bibliotek vid sidan av skönlitteraturen är samhällslitteratur i vid mening: politik, sociologi, idéhistoria, historia och annat sådant. I den hamnar fyra böcker: Tore Frängsmyrs ”Svensk idéhistoria” i två band, Hans Hederbergs ”Sanningen, inget annat än sanningen. Sex decennier ur Alva & Gunnar Myrdals liv” och Ebbe Schöns ”Folktro om ödet och lyckan”.

Bland kokböckerna (förvarade i en stor och en liten bokhylla i köket) hamnar Fran Wardes ”Italienskt på 30 minuter”.

Den allra allra sista boken följer med till Öregrund vid flytten dit för sommarhalvåret (förmodligen i slutet av mars): ”Prismas stora örtabok” av Anthony Atha. Den handlar om hur man odlar och använder mer än 200 kryddörter och läkeväxter.

Fast min hustru har, även utan den här boken, inte varit helt bortkommen på det här området heller. Ett år räknade vi till att hon hade mer än femtio olika örtkryddor och varianter i sin kryddträdgård, som sprider en ljuvlig doft och drar svärmar av humlor och fjärilar till sig. Jag längtar efter sommaren!

Lördag med Viggo och Klara

4 mars 2006 21:47 | Barnkultur, Film, Musik | Kommentering avstängd

Kerstin ringde i veckan och hörde sig för hur det stod till med min revbensfraktur. (Tack, bättre. Men jag känner fortfarande av den när jag försöker hitta sovställning och när jag bär tungt.) Hon erbjöd samtidigt Bos hjälp med att, på lördag eftermiddag, i bil hämta alla mina beställda reaböcker på Lundeq. Dessutom var jag välkommen att tillbringa eftermiddagen hos dem med barnen och sen få middag. Det är klart att jag tackade ja!

Bo hämtade upp mig och hjälpte mig också att bära de tunga bokkassarna till bilen. På Kadettgatan mötte Klara och Viggo i hallen. Viggo visade stolt upp sina nya skor. (Se bild på Kerstins blogg under rubriken Viggos nya skor.) I min belägenhet fick jag ta det varligt med lekarna, men Viggo ville ganska snart, att jag skulle läsa två böcker, som hans mamma hade skaffat: Olof och Lena Landströms ”Nisse hos frisören” (Klumpe Dumpe-serien, Rabén & Sjögren), som han sa att de också har på dagis, och Pernilla Stalfeldts ”Fickspöken” (Eriksson & Lindgren). Mycket bra böcker båda två!

Klara var först avvaktande mot morfar, men sen hon hade fått vällning av sin mamma, satt hon till freds i hans knä och tuggade som vanligt begärligt på titanarmbandet till hans armbandsur. (Först drack hon ur, och sen åt hon klockor, för att travestera Povel Ramel.)

Bild på Viggo och Klara i morfaras famn finns på Kerstins blogg under Viggos nya skor.

Sen såg vi ”Kalle och chokladfabriken” som dvd-film, också den faktiskt överraskande bra. Den bygger på Roald Dahls bok med samma namn. Boken – utgiven av Tidens förlag – finns även nu tillgänglig i bokhandeln.

Snart var det dags för Bolibompa, eftersom det är lördag Diesneydags. Den första äldre filmen i dag handlade om ishockey och hade som bärande grej, att alla figurer såg ut som variationer av Jan Långben (Goofy). Den andra var en höjdare: Kalle Anka i kamp om sin picknick mot en armé av myror, som ser ut som afrikaner eller, som man sa förr, negrer; det senare lär visst ha orsakat, att den här filmen en gång i världen lyftes ut ur disneykavalkaden ”Kalle Ankas julafton”. För oss som är intresserade av progg och annan vänstermusik är den berömd för att Hoola Bandoola Band (Mikael Wiehe, Björn Afzelius med flera) hämtade namnet från myrornas fältrop, ”Hoola Bandoola!”.

Under Diesneydags ordnade Kerstin lördagsmys åt familjen, även åt morfar (som på grund av mormors resa till Kambodja är ensam hemma i ett par veckor): hummus, stavar av rå morot och gurka, två sorters ostringar, stark respektive mild ölkorv (fast med vatten och läsk till) och pitabröd. Gott! Och trevligt att få ett avbrott i ensamheten.

När Diesneydags var slut sov redan Klara, och nu ville Viggo ha morfars bistånd vid läggningen: Först fick jag läsa om de båda nya böckerna; Viggo skrattade på nästan varje sida, när vi läste om fickspökena. Och sen fick jag avsluta med de två första av Anette Tisons och Taulus Taylors på Richters förlag utgivna – ursprungligen tror jag de här böckerna kom ut på Tidens förlag – barbapapaböcker, ”Barbapapa” (den där Barbapapa föds ur jorden i trädgården) och ”Barbapapas resa” (den där han slutligen finner Barbamama på samma plats). I slutet av den andra boken kommer också barbabarnen. Viggo pekar på den svarta, pälsklädda Barbaskön och säger, att det är Stinky.

När Viggo har somnat, skjutsar mig Bo hem, fortfarande med reaböckerna från Lundeq i bakluckan.

En mycket trevlig kväll. Tack!

Maria Carlshamre och Feministiskt initiativ

4 mars 2006 12:02 | Helga Henschens Vänner, I skottgluggen, Politik | 2 kommentarer

Vänstermänniskor som jag, med vårt sätt – hämtat från marxismen – att se det strukturella klassförtryck som finns även i vår tids samhälle, har lätt att förstå och omfatta även feministisk analys.

Det hindrar inte att jag från begynnelsen har varit skeptisk till projektet att bygga ett parti, FI, på renodlat feministisk grund: den feministiska grundhållningen är inte bara relevant utan också viktigt, men som ensam grund för ett politiskt parti är den otillräcklig. (Jag resonerar ungefär likadant beträffande miljöpartiet och ekologismen. Den ekologiska grundhållningen är livsnödvändig men måste kompletteras med andra former av samhällsanalys. Med Helga Hensche säger jag: ”Min gröna dröm är röd!”)

Så fort Feministiskt initiativ dök upp, oroades jag också över att detta nya parti – sannolikt utan chans att ta in sig i riksdagen – riskerade att stjälpa vänstermajoriteten i parlamentet. FI skulle nämligen, antog jag och många med mig, ta större delen av sina röster från vänsterpartierna.

Nu har Maria Carlshamre (hittills fp) gått över till FI. Idén är förstås, att hon ska locka också borgerliga, i synnerhet liberala feminister att rösta på FI. Med det perspektiv jag anlägger ovan, borde jag vara glad. Men jag tror fortfarande inte på framgång för partiet i riksdagsvalet.

Maria Carlshamre är en märklig person. När jag rannsakar mitt minne om vad jag minns av henne, kommer jag mest i håg starkt personrelaterade saker: ett barn som det gick illa för, en misshandelshistoria och annat sådant. Men var står hon politiskt, egentligen?

När hon kandiderade för folkpartiet i EU-valet (och blev invald på bekostnad av en ”riktig” folkpartist), var hon ledarskribent på DN men icke partiansluten. Sen gick hon in i folkpartiet.

Nu kandiderar hon för Feministiskt initiativ men säger sig fortfarande vara liberal feminist.

Jag kan bidra med ytterligare ett frågetecken. För ett antal år sen kallades jag till redaktionen för det återuppståndna socialdemokratiska studentförbundets likaledes återuppståndna tidskrift Libertas för att berätta om mina år som redaktör för tidskriften, som då var mycket framgångsrik och ofta citerad, även på kultursidorna.

Där träffade jag Maria Carlshamre, som på den tiden var – socialdemokrat.

Mer ego än övertygelse, skulle man kanske kunna sammanfatta det.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^