Karl Gerhard x 2 + Magnus Uggla

18 mars 2006 18:52 | Helga Henschens Vänner, Musik, Politik | 20 kommentarer

Den som är uppvuxen under 1940- och 1950-talen kan inte undgå att ha ett förhållande till Karl Gerhard. Han gisslade tidens avarter. Ansågs lite farlig, inte bara för att han var radikal; det tisslades om hans homosexualitet (i själva verket bisexualitet) också. Hur som helst var hans val av musik skickligt – melodierna, med vidhängande textrader, blev örhängen.

Jag mötte honom som skribent i Afton-Tidningen, AT, som LO startade 1942 som motvikt mot det då tyskvänliga Aftonbladet; Karl Gerhard var en av Sveriges mest lyskraftiga antinazister. (Ironiskt nog la LO ner AT 1956, när man hade köpt Aftonbladet.)

Jag mötte honom också som skribent i gamla Folket i Bild, som jag sålde och läste under den här perioden. Karl Gerhard medverkade också på de turnéer FiB anordnade med författare och artister. Enligt ett dunkelt minne jag inte har kunnat bekräfta, bevistade jag under min tid som FiB-ombud ett sånt program i Sundsvall eller hemma i Njurunda. Som jag minns det, fanns både Karl Gerhard och Moa Martinson med på scen vid det tillfället.

I själva verket låg, vid den tiden, större delen av Karl Gerhards gärning längre tillbaka, under en tid då jag inte hade kommit till Sverige, ja inte ens var född. Karl Gerhard (1891-1964, född som och fram till 1938 Johnson) började spela revy redan under perioden 1916-1919. Under 1920-talet var han oerhört produktiv som revymakare både i Stockholm och Göteborg.

Det radikala draget i Karl Gerhards revymakeri märks tidigt, till exempel i experimentrevyn ”Ned med tjyvsamhället” (1929), som hämtade inspiration från Bertolt Brechts ”Tolvskillingsoperan”. Karl Gerhard kom också att senare, när Brecht från april 1939 befann sig i landsflykt i Sverige, att träffa och samarbeta med honom; en länk mellan de båda var skådespelerskan Naima Wifstrand. Uno Myggan Ericson har i sin bok ”Från scen och cabaret” (Stegelands, 1978) ett mycket intressant kapitel om detta, ”Karl Gerhard och Bertolt Brecht”.

När gamla Folkteatern, där Karl Gerhard hade spelat, revs 1935 och ersattes av nya Folkan, blev han dess förste direktör. Den nya lokalen fordrade mer, stor balett, påkostad dekor, större orkester. Uno Myggan Ericson anser, att det var under den här perioden, 1936-1942, Karl Gerhard skrev och framförde sina allra bästa kupletter. ”Det är goda melodier, sångbara och i vackra orkesterarrangemang.”

I det medföljande häftet till CD-urvalet ”Karl Gerhard 1891-1991 Etthundra år” (Ancha ANC 9091-2, 1990) skriver Myggan vidare;

”Karl Gerhard blir också motståndsman under de här åren. Han utvecklas till en övertygad antinazist, som använder revyscenen för att anlägga moteld mot det bruna barbariet. Han tar politisk ställning på ett sätt som inte faller alla i smaken. Det mest kända exemplet är naturligtvis kupletten `Den ökända hästen från Troja´, ett lysande exempel på hur en revykuplett kan fungera som opinionsbildare och sätta känslorna i brand. Att kupletten förbjöds efter påtryckningar från tyska legationen har självklart bidragit till dess historiska betydelse.”

I ett annat kapitel i ”Från scen och cabaret”, ”Mästaren Karl Gerhard”, beskriver Uno Myggan Ericson fortsättningen i ett, vilket ofta glöms bort, ganska nazistvänligt Stockholm så här:

”Karl Gerhard fick sitt straff för `Gullregn´ 1940. Publiken svek. Han fick lämna Folkan eftersom hans revyer 1941 och 1942 gavs inför klent besatta salonger. Han skälldes kommunist och salongsbolsjevik. Man erinrade sej att han varit i Moskva 1940. Kupletten `Hurra hurra vad det var roligt i Moskva´, som sannerligen besatt ironi och dubbla bottnar, hade på många håll fattats enbart som en hyllning till Sovjet. Han hade Gustav Johansson på Ny Dag” – signaturen Hjorvard i revysammanhang. E.K – ”som nära vän – och kanske som kuplettinspiratör ibland. Han skrev själv krönikor i socialdemokratiska Aftontidningen, då ofta utskälld av högerpressen.”

Men han mötte en stigande uppskattning också. Ockupationen av grannländerna Danmark och Norge bidrog säkert till detta.

För att göra en lång historia kort: Under 1950-talet ägnade sig Karl Gerhard åt att gissla avarter i det svenska folkhemmet.

***

När jag hörde talas om Magnus Ugglas CD med Karl Gerhard-kupletter, funderade jag en del över hur Karl Gerhards ofta mycket tidsbundna och personrika texter skulle fungera i 2000-talet. Jag har lyssnat igenom två CD med ett urval av några av hans mest kända revynummer.

”Karl Gerhard Estradör” (Sonet, 1990, men ursprungligen utgiven 1955) inleds med ”Gungorna och karusellen” från 1948; den blev en stor succé. I den figurerar George Marshall och Truman, som förhoppningsvis är kända även för yngre generationer än min. Men vet de senare vem Sigge Stark var? (Signatur för Signe Björnberg, den tidens mest sålda kioskförfattarinna.) Och Moa (Martinson) i ”Eva och Ada” är nog fortfarande en läst författare. Men, för att gå över till ”En katt bland hermelinerna”, vet de yngre i dag, vilka von Platen, Ahlgren och Höök (alla på hädangångna Vecko-Journalen) var?

Fortfarande känd är väl också Per Albin (Hansson) i ”Tack ska du ha” på CDn ”Karl Gerhard 1891-1991 Etthundra år” (Ancha ANC 9091-2, 1990). ”Om det slumpar sej så och han får tid” från 1937 refererar till Franco, men för att förstå det roliga i att Franco under inspektion av sina trupper ställer frågan ”Talar någon spanska?” måste man också veta något litet om spanska inbördeskriget. Goebbels i ”När kärleken har sin gång” är väl heller inte bortglömd.

Och det kan vara mycket värre än så här. Karl Gerhard ägnade sig verkligen åt detaljerade referenser till händelser i tiden och åt namedropping.

Å andra sidan går allt att uppfatta in i minsta detalj. detta trots att Karl Gerhards rim är halsbrytande, ofta tungvrickande flerordsrim. Hans diktion och frasering var alltid perfekt.

Till det som bär Karl Gerhards verk genom tid och rum hör musiken, ofta skriven av tidens bästa populärkompositörer (Jules Sylvains ”Nu ska vi opp, opp, opp” och ”I de ruskiga kvarteren i det ökända Marseille”, Kai Gullmars ”Vart tar alla vackra flickor vägen?” och så vidare, och den musikaliska uppbackningen (Sune Waldimirs orkester, Folkans orkester och naturligtvis den ständige följeslagaren, pianisten Herbert Steen).

Musiken till ”Den ökända hästen från Troja” lär ha varit föremål för en upphovrättstvist, vilket möjligen är bakgrunden till den felaktiga angivelsen i ”Den svenska sångboken” (red Anders Palm och Johan Stenström, Bonniers, 1997), där den betacknas som ”Trad” med Lille Bror Söderlundh som rättsinnehavare. Söderlundh, som var Karl Gerhards kapellmästare, när ”Hästen från Troja” (som den också kallas) framfördes från revyscenen, har skrivit musiken till versen. Men musiken till refrängen snodde Karl Gerhard från den judisk-ukrainske kompositören Isaak Ossipovitj Dunajevskijs ”Glada grabbars marsch”, berättar Uno Myggan i den bok jag refererar till ovan.

DEN ÖKÄNDA HÄSTEN FRÅN TROJA / TROJANSKA HÄSTEN

Text: Karl Gerhard, 1940
Musik: Lille Bror Söderlundh, 1940, och Isaak Ossipovitj Dunajevskij (”Glada grabbars marsch”)

Allting går igen, ur tidens grums och mögel
dyker upp ett skrämmande fantom.
Även Grekland hade sina Wanderfögel,
fostrade i Sparta och i Rom.
Ur seklers skuggor, ur årtusens damm
ett mystiskt spöke i nutiden stiger fram.

Refräng:
Det är den ökända hästen från Troja,
moderniserad till femte kolonn.
Majoren Quisling är en papegoja,
som imiterar så gott han har förstånn.
Vi äro synbart blott fredliga pågar
med grekisk rakborste uti vår hatt,
men i ett huj dra vi fram våra bågar
och storma Troja från insidan ”by natt”,
Ty det Europa som högljutt hörs hoja,
att makt är rätt, har nu fått sin symbol.
Det är den ökända hästen från Troja,
som alltjämt spelar sin gamla hjälte-rôle.

Bland de vilda hästar som har galopperat
på fru Clios rännarbana är
den trojanska hästen som sig minst generat
för att lyfta svansen här och där.
I världsmanegen politikerna
som dumma Augustar står i parad – hurra!

Refräng:
Det är den ökända hästen från Troja,
som sluppit ut ur historiens stall.
I ryttargången sig statsmännen oja –
en del ha socker i fickorna, ifall
att hästen skulle va´ möjlig att tämja –
det är en högst neutral politik.
Vi svenskar umgås med kraken i sämja,
han går numera i reguljär trafik.
I vissa tidningar säger man: ”Nå ja,
på rätt vi håller – men helst på rätt häst.”
Och för den ökända hästen från Troja
står odds i dessa dagar onekligen bäst.

Under Gustaf Adolfs och Kung Karols dagar
stredo svenskarna i eld och köld.
Svea Rike styrdes efter egna lagar
och ett lejon bar det i sin sköld.
En igelkott bli´t symbol för vårt lann´-
men jag vet en som är mer aktuell och sann.

Refräng:
Det är den ökända hästen från Troja,
en av demokraterna sadlad och skodd.
En samlingskrake för slott och koja,
med stora skygglappar, rätt att bli beglodd.
Vårt gamla lejon blev fort pensionerat
när ”Hesa Fredrik” för första gången tjöt.
Av Bagge blev det till får ondulerat,
det utav Rütger fick essen, stackars nöt.
Men har det snart ej gått upp för de loja
i hela världen – båd´ fattig och pamp –
att det är den ökända hästen från Troja,
som hela tiden har kallats för MIN KAMP.

Noter finns i ”Den svenska sångboken” (red Anders Palm och Johan Stenström, Bonniers, 1997).

***

Magnus Ugglas ”Magnus Uggla sjunger Karl Gerhard” (Cupol, Sony/BMG, 2006) då? Ja, det hade nog inte varit ur vägen med ett förklarande häfte, sång för sång. ”Hästen från Troja” finns naturligtvis med på hans Karl Gerhard-CD, och CDn hade ökat i värde för yngre lyssnare, om de kort hade presenterats för högerledaren Gösta Bagge och hemmanazisten Rütger Essén. Och de frågor jag ovan ställe om ”En katt bland Hermelinerna” gäller förstås i ännu högre grad för Ugglas version av kupletten.

Men jag vill inte vara småkitslig. Det är bra att Magnus Uggla har gjort den här skivan. Han anstränger sig verkligen att efterlikna Karl Gerhard i tydligt uttal och klarar det hyggligt. Ugglas röst ligger högre än Karl Gerhards, men musiken är verkligen idiomatisk – vilka som spelar den, får man tyvärr inte veta.

Det är kul att få tillgång till gamla örhängen som ”Vart tar alla vackra flickor vägen?” Fortsättningen, ”och var kommer alla fula lea kärringar ifrån?”, är alls inte så reaktionär som det låter. Sången slutar nämligen: ”Vart tar alla vackra gossar vägen, och var kommer alla bakarna på makarna ifrån?”. Karl Gerhard var i många styckern häpnadsväckande modern.

Jag gissar att Magnus Uggla i Karl Gerhard har sett en föregångare, när det gäller skarp tidskritik och kritik av modefenomen. Uggla är inte så politisk som Karl Gerhard (och har också till stor del undvikit den politiske Karl Gerhard). Men låtar som ”Jag är ett bedårande barn av min tid” sjunger Uggla som om den handlade om honom själv. Och Uggla lyckas utan tvivel slå en tidsbrygga mellan sig själv 2006 och Karl Gerhard 1922, när han sjunger ”Jazzgossen”.

Text och noter till den senare finns i ”Gula visboken” (Forum, första upplagan utgiven 1953, red Tage Nilsson och Klas Ralf). Den är illustrerad av Helga Henschen, som i det här fallet kongenialt fångar upp tjugotalsstämningen.