En onsdag i en pensionärs liv

16 mars 2006 18:00 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 9 kommentarer

Pensionärstillvaron är ganska omväxlande.

Dagen började med kontrollbesök hos min läkare, så jag måste åka till Stockholm. Jag promenerade från Centralen till mottagningen bortom Odenplan och tillbaka och fick på så sätt den av doktorn ordinerade dagliga motionen. Som åldersdiabetiker för jag loggbok (i datorn) över mina blodsockervärden, och både den och mätningen hos doktorn visade, att jag – med hjälp av vettig kost, motion och tabletter som stimulerar kroppens egen insulinproduktion – håller dem på en bra nivå. Jag hade gått ner tre kilo i vikt, och blodtrycket var perfekt.

***

Stärkt av detta gick jag vidare till ett avtalat lunchmöte på reklambyrån Springtime, som huserar i Centralbadets hus. Jag åt lunch och pratade med min gamla kollega från socialdemokratiska partistyrelsen Bo Krogvig och Johanna Elgenius, som bland annat har varit ledarskribent på liberala Västerbottens-Kuriren. De har ett kul projekt på gång inför almedalsveckan i sommar och ville ha min hjälp med detta – vad det är tänker jag inte tala om.

Medan vi åt, berättade jag, att jag hade haft ett finger med i socialdemokraternas val av ny reklambyrå, Acne.

Under folkomröstningskampanjen om EMU satt jag med i riksledningen för Socialdemokrater mot EMU. Med mina 34 år på socialdemokratiska partistyrelsen hade jag ju en del erfarenhet av valrörelser och drogs alltså snabbt in i den operativa kampanjledningens arbete. Den hade i början idén, att Socialdemokrater mot EMU skulle göra affischer, som så mycket som möjligt liknade partiets vanliga affischer – helst borde man använda sig av en byrå, som hade gjort såna åt socialdemokraterna.

Jag gjorde invändningen, att våra affischer då helt skulle drunkna i mängden av affischer, som skulle översvämma landet i valrörelsens slutskede – ingen skulle lägga märke till just våra affischer. Alltså borde dessa, särskilt som vi inte hade våldsamt mycket pengar, avvika så mycket från det övriga reklambruset, att de just därför syntes. Resultatet blev, att vi som vår byrå valde Acne, kanske mest känd för TV-reklamen med Ipren-mannen.

Resultatet blev också lysande. Acne gjorde svart-vita affischer i mycket avvikande stil. Affischen med byråkraten som rider på en emu (alltså en strutsfågel) och med texten ”Vem styr EMUn?” förtjänar att bli en svensk affischklassiker. (Att kanske inte så många kommer i håg den beror på att våra valaffischer med anledning av mordet på Anna Lindh ganska snabbt togs ner.)

Förra året ringde en av killarna på Acne och berättade, att Acne nu gärna också ville jobba åt socialdemokratiska partiet, och undrade, vem det var lämpligt att kontakta. Jag föreslog helt naturligt informationschefen Carina Persson och åtog mig att introducera Acne för henne. Alltså kontaktade jag henne och berättade om mina erfarenheter av Acne; till saken hör, att vi slogs på motsatta sidor i folkomröstningskampanjen. Denna första kontakt följdes sen upp över en lunch med Carina och den nya partisekreteraren, Marita Ulvskog.

Det blev Acne. Bo Krogvig, tidigare själv informationschef hos socialdemokraterna, berättade, att han, när han i ett lite senare skede hade rådfrågats om vilken av flera intresserade byråer partiet borde välja, också hade förordat Acne. (Även Krogvig hörde för övrigt hemma på ja-sidan i folkomröstningskampanjen.)

På partikongressen i Malmö hösten 2005 såg jag de första resultaten av Acnes arbete. På en affisch med texten ”Alla ska med” fanns en öppen bil, knökfull av människor av olika kön, åldrar och samhällsklasser. Det är en rolig klackspark tillbaka mot affischen från 1985, också den med en öppen fast lyxigare bil men med en man av typen finansvalp plus en stilenlig hund. Text: ”Jag röstar på socialdemokraterna för jag vill ha ordning på Sveriges ekonomi.” Vem som var informationschef på partistyrelsen då? Bo Krogvig.

***

På vägen mot uppsalatåget går jag in på Mega Skivakademien och köper fyra CD. Dels två gamla med Karl Gerhard plus Magnus Ugglas nya ”Magnus Uggla sjunger Karl Gerhard” – jag återkommer till dem. Dels Odettas ”Gonna Let It Shine”. Den senare lyssnar jag igenom på eftermiddagen, när jag har kommit hem.

***

Odetta – Odetta Gordon, men det är förnamnet hon använder – är en artist jag verkligen gillar. Jag har mängder med LP och CD med henne, och jag såg henne live när hon var här i Uppsala, på Katalin, den 1 december 2005.

Om den konserten skrev jag på Kerstins blogg:

”Odetta har jag tidgare sett och hört live, på Cirkus i Stockholm i bådas vår ungdom. Nu är hon snart 75, har pacemaker, är höftledsopererad, går med käpp och satt följaktligen på en pall under showen. Men vilken utstrålning, vilken röst! Eftersom jag har de flesta av hennes skivor och kan hennes repertoar, blev det mycket av igenkännandets glädje över den här kvällen: “Rock Island Line” som jag har i inspelningar även med The Weavers och Pete Seeger och så “What Month Was Jesus Born In?”, en gospel som jag gjorde en politisk översättning av, “Varför ska jag gå här och släpa?”, för min gamla sångbok “Upp till kamp” (Prisma, 1970) är ett par exempel. En del av de texter Odetta sjöng på Katalin var för övrigt politiska/samhällskritiska, till exempel Leadbellys underbara “Bourgeois Blues”, Bessie Smiths “Poor Man´s Blues” och Victoria Spiveys “T B Blues”.

Den ackompanjerande pianisten, David Keyes, är faktiskt också värd en eloge.”

***

Originaltexten till ”What Month Was Jesus Born In?” samt noter finns i min sångbok ”Upp till kamp!” (Prisma, 1970). Att den finns där har förstås mest att göra med min svenska text, som är politisk, inte religiös. Men jag är inte säker på att Odetta skulle ha haft något emot min variant heller.

Originalet, ”What Month Was Jesus Born In?”, är en amerikansk julgospel. Den svenska texten är alltså ingen översättning. Men i uppbyggnaden påminner den om originalet: försångare och kör et cetera. Och refrängen, med årets månader, är en förvanskning, gjord med mycket lätt hand. Pete Seeger sjunger det original, som jag i form av rytmisering med mera närmast knyter an till, på Folkways-LPn ”With Voices Together We Sing” (FA 2452), som numera också finns att beställa som CD från Smithsonian Folkways. Det är alltså Seegers sätt att sjunga sången som den svenska texten knyter an till. Försångare: ”Varför ska jag gå här och släpa?” Kör: ”Snart går ännu ett år.” På motsvarande sätt gör man i de andra stroferna. I refrängen upprepar kören ”januari” och ”februari”, det som står inom parentes, sjunger vidare ”fan anamma!” och så sista versen, ”Snart går ännu ett år”; i övrigt sjunger försångaren.

VARFÖR SKA JAG GÅ HÄR OCH SLÄPA?

Text: Enn Kokk, 1966
Musik: Traditionell amerikansk andlig sång (”What Month Was Jesus Born In?”)

Varför ska jag gå här och släpa?
Snart går ännu ett år.
Varför ska jag gå här och släpa?
Snart går ännu ett år.

Refräng:
Å, januari (januari).
Februari (februari).
Mars – fan anamma!
Sen april och maj.
Juni, juli, augusti, september.
Oktober och så november.
Sen återstår bara december.
Snart går ännu ett år.

Ingenting har jag själv att bestämma. (Et cetera)

Refräng:
Å, Januari…

Bolaget skiter i hur man har det. (Et cetera)

Refräng:
Å, januari…

Kom allihop, låt oss ändra på saken. (Et cetera)

Refräng:
Å, januari…

***

Odetta: ”Gonna Let it Shine”

Det ges med förlov sagt ut massor av julskivor, som bara kan betecknas som kommersiell skit. Odettas ”Gonna Let It Shine” (MC Records MC-0055, 2005) har undertiteln ”A Concert For the Holidays” men är av en helt annan klass. Hennes fantastiska rytmkänsla suger tag i lyssnaren redan i den inledande ”This Little Light of Mine” (som förresten också får avsluta CDn, fast då i en version tillsammans med The Holmes Brothers; skivan är en konsertupptagning).

De flesta låtarna vittnar redan i titlarna om att det är fråga om sånger i den kristna jultraditionen: ”Rise Up Shepard”, ”Mary Had a Baby”, ”Poor Little Jesus” och så vidare. Så undertiteln ”A Concert For the Holidays” kan synas fegt neutral på det sätt som är så typiskt för dagens USA. Men jag är inte säker på att den måste tolkas så. De svarta amerikaner, som utvecklade den här sångtraditionen, drog ofta paralleller mellan det liv de själva tvingades leva och de gammaltestamentliga berättelserna om de lidanden Israels folk utsattes för. Och också det här finns med på CDn.

Under 1960-talets medborgarrättskamp blev mycket riktigt många av afroamerikanernas traditionella sånger, ibland rakt av, ibland med lätta justeringar eller tillägg, till kampsånger. En av dessa – en av de bästa – ”Oh, Freedom” finns med på ”Gonna Let It Shine”; där ingår den i en svit på tre sånger, ”Freedom Trilogy”, i vilken också ingår ”Come and Go With Me to That Land” och ”I´m On My Way”.

Odetta väjer inte för det politiska, tvärt om.

Här sjunger hon utöver det redan nämnda ”Midnight Special”, en sång som utspelar sig i den arbetslägerliknande fångkolonimiljön i Texas. I introduktionen nämner hon, med anknytning till sången, Houston och säger förklarande till konsertpubliken, att det ligger i Texas. Och så förklarar hon, till publikens jubel, ytterligare: ”That´s where the Bush Boys come from”.

***

En utvikning bakåt igen:

”Oh, Freedom” vann stor spridning under 1960-talets medborgarrättsdemonstrationer i USA, men redan årtionden dess förinnan hade den för första gången använts av demonstrerande negrer i Atlanta, Georgia.

Text och noter finns förtsås med i min sångbok ”Upp till kamp!” (Prisma, 1970):

OH, FREEDOM

Amerikansk text: Negro spiritual i bearbetning av medlemmar i SNCC

Oh Freedom, Oh Freedom,
Oh Freedom over me, over me,
And before I´ll be a slave,
I´ll be buried in my grave
And go home to my Lord and be free

(and there´ll be)
No segregation, no segregation,
no segregation over me,
And before I´ll be a slave,
I´ll be buried in my grave
And go home to my Lord and be free

(and there´ll be)

No more weeping…

No more shooting…

No burning churches…

No more jail house…

Oh, Freedom…

No more Jim Crow…

No more Barnett…

No more Pritchett…

En fullkomligt suverän insjungning av ”Oh Freedom” gjorde Pete Seeger tillsammans med den medsjungande publiken vid den berömda konserten i Carnegie Hall, New York, den 8 juni 1963. En del av konserten fanns på Pete Seegers LP ”We Shall Overcome” (CBS/Columbia 62209. Hela konserten finns senare utgiven på dubbel-CDn ”We Shall Overcome” (CBS/Columbia C2K 45312, 1989).

***

För ”Upp till kamp!” gjorde Jacob Branting en svensk version av ”Oh Freedom”, men han valde att helt plantera sången i svensk jord.

DENNA FRIHET

Svensk text: Jacob Branting, 1970
Musik: Amerikansk traditionell melodi; negro spiritual (”Oh Freedom”)

Denna frihet
denna frihet
denna frihet
efter fem, efter fem…
det är bra för industrin
att jag står vid en maskin
tills jag stämplar ut och går hem.

Jämlikheten
jämlikheten
jämlikheten
ska vi nå, ska vi nå
när vi ligger i vår grop
är vi lika allihop
och vår arvsskatt dras av i det blå.

Broderskapet
broderskapet
broderskapet
tror vi på, tror vi på
när en varg vill kyssa lammet
och när säckväv är av sammet
och när flera har makten över få.

Denna frihet,
jämlikheten,
broderskapet
vackra ord, vackra ord.
Men vi har ett liv, ett enda,
bara vi kan få dem tända
som små eldar på människans jord.

***

Men tillbaka till onsdagen den 15 mars 2006 igen. Klockan 17:38 kommer ett mejl från Lotta Rosenström (Lotta Sandberg när hon sjöng solot i ”Hälsa alla herrarna” på LPn ”Arbetets söner & döttrar”, Oktober OSLP 502, 1972):

Hej Enn!

Det var förbaskat kul att få detta mejl som väckte många häftiga minnen. Vilken känsla att stå på Hötorget med massor av folk omkring sig och släppa loss med bandet i denna härliga låt. Den gjorde alltid succé.

Jag har justerat texten efter mitt minne och för att vara riktigt säker ska jag också leta efter texten hemma. Jag tror kanske jag har den någonstans.

Rätt kul hur livet kan arta sig. Nu är jag aktiv i sossarna i Årsta.

Lotta Rosenström

(Jag hade lagt ut texten, så långt jag kunde teckna ner den från skivan, på bloggen och bett läsarna om hjälp. Min gamle kompis Hans O Sjöström – med i vänstersvängen under den aktuella tiden – kontaktade bluespianisten Slim Lidén, som också medverkade på skivan, och fick genom honom mejladressen till Lotta, som jag alltså skrev till.)

Här är nu texten, så som Lotta minns den; tack Lotta!

HÄLSA ALLA HERRARNA

Text: Werner Nilsson, 1972
Musik: Hjort Anders (”Trettondagsmarschen”)

Hälsa alla herrarna som makten har
att dom kan inte lura oss mer
med sin välfärdsmyt och folkhemsbluff
för vi blir allt fler som börjat fatta vad som sker.
Vi har återfunnit rätta takterna
som vi ärvde från Engelbrekts dar,
samma kämpakraft som fädren haft
finns ännu i gamla Sverige kvar.

Dom har lovat jämlikhet i 40 år,
men det mesta har stannat vid prat,
största delen utav välfärden
fick pamparna i vårt monopolkapital.
Vi blev lovade ett mycket bättre liv
och en jättefin levnadsstandárd,
om vi bara gick från gård och grund
och packa oss samman i en stad.

Vi har länge böjt oss under herrarna,
men nu fanimej har vi fått nog!
Ni kan hälsa Marcus Wallenberg,
Sankt Olof, Sträng och allt vad pamparna heter.
Ni har tvingat oss att lämna hembygden,
men nu ska vi därhemma ha knog,
vi vill bort från kal betong och skit
och åter se äng och sjö och skog.

Men varenda gång vi ställer våra krav
börjar tjyvpacket skälla på oss
och vi kallas kverulanter, busar,
fan och hans mormor och jag vet inte vad.
Och i TV, radio och tidningar
där sprider dom dynga om oss,
men nu ger vi oss inte längre, nä,
för nu ska vi ena oss och slåss!

Kom och låt oss enas uti land och stad
i en front emot avfolkningen
och i stan där bildas byalag,
för stadsborna också vill slå vakt om miljön.
Men när vi befriat oss från tjyvarna
uti pamparnas styrelserum,
ja först då blir hela Sverige vårt,
då erövrar vi varenda tum!

Radi-raj-ra, radi-radi-raj-raj-ra,
radi-raj-radi, raj-radi-ra,
radi-raj-raj, ra-raj, raj-raj-ra,
radi-raj-ra, raj-ra, raj-ra, radi-radi-ra.
Men när vi befriat oss från tjyvarna
uti pamparnas styrelserum,
ja först då blir hela Sverige vårt,
då erövrar vi varenda tum!

Tjo!

***

Men dan var inte slut för det. Efter middan – skädda à la wienerschnitzel, lagad av Birgitta – gav jag mig i väg till ett alldeles nytt uppdrag.

Icke utan möda letade jag mig till Valegården, Alsikegatan 6, där Ordfront i Uppsala skulle hålla årsmöte.

Ordfront har jag följt från begynnelsen i den tid då också ”Hälsa alla herrarna” hör hemma. I början hörde föreningen med vidhängande förlag hemma i KFML/SKP-sfären, vilket inte hindrade att mycket som kom därifrån var intressant också för oss som inte hörde hemma där.

Nu finns ju inte den maoistiska förgreningen av den svenska vänstern kvar längre, sedan mycket länge ska man kanske tillägga. Tidskriften Ordfront magasin har utvecklats till en av landets största och viktigaste tidskrifter för kultur och samhällsdebatt – det tror jag man törs säga trots den häftiga debatt och också inre strid dess intervju med Diana Johnstone och en del annat utlöste för något år sen. (Striden slutade med att en bred och demokratisk, men för den skull inte tandlös, vänster i ordets bredaste mening tog över styret i föreningen; en kompis från Socialdemokrater mot EMU, Handelsanställdas förbunds ekonom Stefan Carlén (för övrigt först lanserad av den sida som förlorade) har sen dess varit ordförande. Förlaget ger ut många intressanta böcker; dess utgivning har inte sin motsvarighet hos något av de andra förlagen. Jag och många andra har därför i åratal varit medlemmar men kanske primärt bokklubbsmedlemmar.

I höstas blev jag och Birgitta kontaktade av uppsalaförfattaren Kjell Eriksson, vars signum är samhällsengagerade kriminalromaner. Hans ärende var att be oss skriva under ett upprop för Ordfront, avsett att publiceras i Ordfront magasin. Förfrågan skickades ju inte helt ut i luften heller: När jag 2002 var en av redaktörerna för Laboremus-boken ”Var blev ni av, ljuva drömmar?”, i vilken också Birgitta medverkade, valde vi medvetet Ordfront som förlag – boken handlar om vad det blev av de röda idealen från 1960- och 1970-talen, som både vi laboremiter och tidens ordfrontare, fast på olika sätt, slogs för.

Vi skrev båda två på.

Uppropet publicerades i decembernumret av Ordfront magasin 2005 och lyder så här:

”Ordfront är viktigt! Ordfront har en viktig roll att spela. BLI MEDLEM!

Makten har många megafoner uppskruvade på hög ljudnivå. Alternativa röster är därför nödvändiga. Vi behöver levande exempel som ger oss kunskap, inspiration och hopp.

Ordfronts idé och drivkraft är att vara ett sådant alternativ. Ordfront startade för över 35 år sedan med den uttalade målsättningen att skapa motbilder.

Vi undertecknare av detta brev har olika intressen och sympatier. Vi kan ha olika åsikter om de böcker förlaget ger ut eller om innehållet i Ordfront magasin. Men vi är överens om att Ordfront är viktigt, en tillgång som ska vårdas och utvecklas. Det arbetet är långsiktigt och kan bara utföras av oss och av dig tillsammans.

Medlemmarna äger Ordfront och de är därför vår största tillgång, en källa till framgång, till nya intressanta böcker, artiklar och reportage, till debatt och spännande möten. Det är viktigt att vi är många, det gör att vi kan stå fria. Nu behöver vi bli fler.

ALTERNATIV SKAPAS GENOM HANDLING. BLI MEDLEM. SVÅRARE ÄR DET INTE.”

Bland undertecknarna finns författare och andra kulturarbetare som Ove Allansson, Astrid Assefa, Bengt Berg, Lasse Berg, Maria Bergom Larsson, Kjell Eriksson, Göran Greider, Dick Harrison, Anna Jansson, Maria Küchen, Sven Lindqvist, Aino Trosell, socialdemokrater som jag och Birgitta, Ingemar Lindberg, Maj Britt Theorin och Sören Wibe men också ledaren för Fi, Gudrun Schyman, miljöpartisten Per Gahrton, centerpartisten Birgitta Hambraeus och vänsterpartisten Jonas Sjöstedt plus många, många andra.

Här om dagen kom så ett telefonsamtal från valberedningen i uppsalaavdelningen av Ordfront: jag hade föreslagits som ny medlem av styrelsen. Jag var först tveksam, inte rent principiellt utan för att jag har andra uppdrag som tar tid – sekreterarskapet i Helga Henschens Vänner, kulturnämnden med mera – och också har krämpor, som dess värre blir allt fler med åren. Till tvekan bidrog också, att jag tidigare inte har varit aktiv i föreningen. Men till slut sa jag OK.

Vid mötet i Valegården blev jag så vald till ordinarie ledamot. Ny ordförande blev Kjell Eriksson.

Han, jag och Birgitta har en del annat också gemensamt, har vi redan tidigare konstaterat, till exempel rosenodling. Några av våra gammaldags rosor i Öregrund kommer faktiskt från den handelsträdgård i Ulva han tidigare ägde.

Kjell och jag har som sagt haft kontakt även tidigare, men det här var första gången vi träffades personligen. Och till min glädje hittade jag i gänget med ordfrontare åtminstone några andra, som jag personligen känner sedan tidigare. En av dem är Peter Gustavsson, också han kompis från kampanjledningen i Socialdemokrater mot EMU, den organisation som betydde kanske mer än alla andra för den stora nej-segern.

Han visade sig numera vara anställd på Ordfront.

***

Medlemskap i Ordfront kostar 390 kronor, 290 om man är under 25 år. För det får man
– två valfria välkomstböcker (kontakta mig, enn.kokk@telia.com, och uppge namn och adress, så får du en broschyr)
– 12 nummer av Ordfront magasin
– 12 breda månadserbjudanden från bokklubben Bokfront (som inte bara erbjuder Ordfront förlags egna böcker utan också intressanta böcker från andra förlag i ämnen som samhällsdebatt, historia, skrivande, filosofi och skönlitteratur)
– rabatt på Ordfronts kurser, evenemang, resor, seminarier
– medlemskap i den politiskt och religiöst obundna föreningen Ordfront, som verkar för en bred samhällsdebatt, demokrati och människors lika värde.