Republik, tack!

24 mars 2006 16:02 | I skottgluggen, Politik | 5 kommentarer

Jag har sen unga år varit övertygad republikan. En kraftig dos av republikanism fick jag i mig genom gamla Folket i Bild, en tidning som var emot det kungafjäsk som florerade i den övriga veckopressen. När den förre kungen, Gustav den VI Adolf, åkte på eriksgata, sände tidningen till exempel Axel Österberg, signaturen Kluck när han skrev dagsvers, i hans spår – på moped!

1955 gav Vilhelm Moberg på Folket i Bilds förlag ut pamfletten ”Därför är jag republikan”, som såldes i hela 40.000 exemplar. I sitt förord till andra upplagan (Verdandi-debatt, Prisma, 1966) skriver författaren:

”Därför är jag republikan är en kampskrift, riktad emot Sveriges folk, som vill behålla detta statsskick. Den är skriven i avsikt att såra monarkisterna. Den vill komma åt den undersåtlighetens anda, som alltjämt tar sig så starka uttryck hos en mängd svenskar. Den vill förlöjliga servilismen och kryperiet, som frodas i atmosfären kring den kungliga tronen. Den vill fånga in och visa fram de andliga oarter, som det monarkiska statsskicket alstrar. Skriften vill angripa kungafjäsket och hovmannamentaliteten – allt detta som vi skulle befrias ifrån, om kungligheten och hovet finge avflytta till sin naturliga hemvist: Museet.

Författaren ville reta lakejsjälarna!”

”Därför är jag republikan” är fortfarande en läsvärd bok. Den senaste upplagan kom ut på Atlas förlag 1998.

Många års påtvingat umgänge med kungahuset – vad gör man, när ens hustru är talman? – har ibland frestat mig att citera Red Top, Lennart Nyblom: Det är inte monarkin utan kungen personligen jag är emot. Det är roligt sagt, men naturligtvis handlar det ändå till slut om principen: Sveriges till rangen högsta ämbete borde inte få ärvas.

I själva verket har den här erfarenheten stärkt mig i min republikanslka övertygelse. Jag minns ett tillfälle, då jag tvingades åse en orgie i devota hyllningar till majestätet. Vid min sida hade jag statsministern, Göran Persson, och i samband med en av höjdpunkterna i det vi åsåg, möttes våra blickar. Viskande, så att de närstående TV-kamerornas mikrofoner inte skulle fånga upp vad vi sa, konstaterade vi – vi var mitt uppe i en programrevision – att det åtminstone fanns en punkt i partiprogrammet, som borde få förbli intakt.

Det vi syftade på var den punkt, som förr kort och koncist lydde ”Republik”. Numera är republikkravet lite mer argumenterat i partiprogrammet: ”Politiska uppdrag och tjänster inom offentlig förvaltning måste stå öppna på lika villkor för alla medborgare. Som en konsekvens av dessa generella krav på samhällsförvaltningen vill socialdemokratin också verka för att monarkins arvsprincip avskaffas och ersätts av en republik, där statschefen direkt eller indirekt väljs av folket.”

Naturligtvis är jag medveten om att kungen vid den senaste stora författningsrevisionen berövades det mesta av den formella makt monarken tidigare har haft. Jag har till och med viss förståelse för att ett regeringsparti, som principiellt står för republik, inte är berett att förlora regeringsmakten (som kan brukas för många väl så viktiga saker) genom att utmana en folkopinion, som den inte har med sig i just republikfrågan.

Ändå reagerar jag starkt, när jag i Dagens Nyheter den 24 mars 2006 läser ordförandens i Socialdemokratiska kvinnoförbundet Nalin Pekguls debattartikel ”Socialdemokraterna måste slopa kravet på republik”.

Nalin Pekgul är en färgstark men oberäknelig politiker. Hennes argument i den här frågan är heller inte logiska – demokratiargumentet mot monarkin gäller väl till exempel oavsett om monarken är man eller kvinna?

Jag nöjer mig med detta exempel – ett antal motargument mot hennes teser finns i Bos blogg; länk finns här bredvid. Men på ytterligare en punkt vill jag argumentera själv.

Nalin Pekgul ser i kungen och kungafamiljen något positivt att ty sig till för det växande antalet människor med utländsk bakgrund i ett allt mer mångkulturellt Sverige: ”För oss blir nationella symboler som den svenska flaggan och kungahuset viktiga tecken på vår nya tillhörighet.”

Också jag har en bakgrund, som liknar Nalin Pekguls. Vår familj kom till Sverige som politiska flyktingar, i andra världskrigets slutskede. Jag var då sju år och kunde inte ett ord svenska – jag vet vad det innebär att byta huvudspråk och växa in i ett alldeles nytt och främmande samhälle. Jag minns mina föräldrars vånda, när de efter sju år erbjöds svenskt medborgarskap: detta att välja en ny hemhörighet, en hemhörighet som man inte ens frivilligt hade valt.

Men kungen som garant och trygghetssymbol?

Det Sverige vi valde och gradvis allt mer identifierade oss med var ett land med demokrati, folkrörelser och socialdemokratins allt mer utbyggda välfärdssamhälle. Ett land av jämlikhet, längre fram också mellan kvinnor och män. Ett land som gradvis kom att acceptera allt mer av levnadsmönster, som mer är rotade i individuella val än i traditionell kultur. Ett land som allt mer sekulariserades. Och här bränns det.

Den invandrarfientlighet, som bärs upp av rasism, är föraktlig – det finns inget mildare ord för det. Men det invandrarna behöver för att kunna bli en del av det svenska samhället är inte ett paternalistiskt skydd av kungen och kungafamiljen utan integration.

Integration betyder inte, att man skakar av sig sin gamla identitet och byter till en ny; jag talar och läser själv mitt gamla modersmål, estniska, och det finns andra saker från min estniska barndom jag har burit med mig genom hela livet.

Men ett samhälle, bestående av vitt skilda – rent av åtskilda – kulturer och beteenden, främst sammanhållna av symboler som kungen och fanan, riskerar att krackelera.

Generaldirektören på Integrationsverket Andreas Carlgren skrev på samma debattavdelning, DN.Debatt, den 21 mars 2006 en artikel, ”Sverige har världens mest avvikande folk”, vars innehåll till synes – men bara till synes – inte har något alls att göra med Nalin Pekuls plädering för monarkin tre dagar senare.

Carlgren refererar en undersökning, enligt vilken det går ”en skiljelinje mellan vad författarna kallar `traditionella´ respektive `sekulära´ värderingar, där traditionella värderingar är centrerade kring religion, familj och fädernesland. Sekulära värderingar är dess motsats.”

Utmärkande för Sverige och svenskarna är, enligt den internationella undersökning Carlgren refererar:

* ”Den starka uppslutningen till frihetsvärden, med positiv syn på öppenhet och tolerans, tillit och respekt för andra människor, och ett aktivt civilsamhälle. Svenskarna har också den högsta uppslutningen till det demokratiska styrelseskicket. Svenskarna avvisar starka ledare, att samla makt hos experter eller Försvarsmakten, och är övertygade om att det demokratiska styrelseskicket är bästa tänkbara system även med fel och brister.”

* ”På motsvarande sätt visar Sverige en låg uppslutning runt värden som har med religion, familj och nationell identitet att göra.”

Ännu tydligare blir det konfliktmönster som beskrivs ovan i ett senare parti av Carlgrens artikel:

”Om man nu utgår från att vissa värderingar från hemlandet lever kvar hos invandrare är Sverige: för det första ett land med stor mångfald av värderingar, för det andra möter invandrare i Sverige det land som värderingsmässigt är mest annorlunda.

Den stora skillnaden mellan Sverige och värderingarna i länder som många invandrat från går mellan synen på familjen och i fråga om religiöst engagemang.

Invandrare möter ett ytterst lågt religiöst engagemang i Sverige. I Sverige anser var tionde att Gud är viktig i det egna livet, fyra av tio anger `ingen betydelse´. I länder som Polen, Bosnien, Turkiet och Iran har enbart försumbara andelar den uppfattningen. I Sverige anger fem procent att de regelbundet går till en religiös församlingssal som en kyrka eller moské. I länder som USA och Polen anger hälften att de gör det. Fyra femtedelar av de turkiska männen deltar i fredagsbönen.

Svenskarna är påtagligt mindre intresserade av en traditionell familjeform. Denna familjeform beskrivs i studien bygga på traditionella könsroller, med exempelvis en hemarbetande mamma och en förvärvsarbetande pappa, skepsis mot ensamstående mammor och där barn i förskoleåldern anses fara illa av att mamman inte är hemma utan förvärvsarbetar.”

”Vi är, om man så vill, på många sätt landet Annorlunda”, konkluderar Carlgren.

Och bör fortsätta vara det, anser jag och med mig flertalet svenskar. Alltså om vi inte lyckas få de andra, i vårt eget land stora grupper av invandrare, att ändra sig i vår riktning.

Ska det lyckas, krävs det en mycket mer djupgående och omfattande integrationsprocess, än den vi hittills har lyckats med. Och till den finns inga omvägar över en kung, vars trygga famn omfamnar alla.

5 kommentarer »

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget.

  1. Påminns om det klassiska slagordet:
    Bevara monarkin
    Kungen i formalin

    Comment by Daglonare — 2006 03 24 16:31 #

  2. Även om jag inte alls tror att kungamakten är nödvändig för att åstadkomma integration, i mångt och mycket har USA lyckats bättre än vi, så är jag oerhört glad att hittat dig i bloggosfären. Å fast jag är några månader sen vill jag hälsa dig välkommen!

    Comment by Magnus Ljungkvist — 2006 03 25 20:18 #

  3. Lill och jag blev, trots att vi vet att Nalin Pekgul inte helt är att lita (en egenskap som kanske inte är så tokig ibland) oerhört bestörta när vi såg hennes korkade inlägg till förmån för monarkin. Villy Bergström och jag pratade förr om att vi skulle sparka igång republikanska klubben när han hade gått i pension. Han borde ha gjort det nu men verkar arbeta fortfarande. Du kanske träffar honom oftare. För det kanske behövs en republikansk klubb också. Ett republikanskt sällskap lär det finnas men det vet jag inget om. För dem som vill ha nationella symboler finns det tillräckligt. Skogen, sjöarna, havet, allemansrätten (åtminstone än så länge), musiken, litteraturen, konsten. Vi har faktiskt en hel del att känna kärlek till.

    Comment by Hans O — 2006 03 29 10:16 #

  4. Där tog det slut. Jag hörde en gång en kommentar av en ung turkiska uppvuxen i Sverige som under hela sin ungdom och barndom bara hade läst turkisk litteratur. Herre Gud, sa hon upprört, jag var nitton år innan jag hade läst en stavelse av Ekelöf.

    Comment by Hans O — 2006 03 29 10:20 #

  5. Republikanska föreningen:

    http://www.republik.nu

    Där är jag medlem.

    Comment by Kerstin — 2006 03 29 10:32 #

Lämna en kommentar

XHTML: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^