Om julmusik och om alla dessa McGarrigles och Wainwrights

Jag har ett kluvet förhållande till religiös musik och, mer specifikt, julsånger.

Jag är främmande för det religiösa innehållet i psalmer och julsånger men fångas ofta av både poesin i dem och de musikaliska uttrycken hos dem; de är givetvis också en del av den kultur vi är en del av, vare sig vi vill det eller inte.

Bland det värsta jag vet är olika popartisters och dansbandssångares smöriga, insmickrande och, ofta viktigast, kommersiellt säsongsanpassade julskivor.

Betydligt mer njutbar är då ofta körmusik från det här fältet, särskilt då om arrangemangen har den rätta känslan och körledaren lyckas locka fram det allra bästa ur sin kör.

Hos oss brukar man redan på julaftons morgon hitta ett par små paket under granen, och i år innehöll ett av dessa en present till mig från den före detta ordföranden i Riksförbundet Svensk körsång, CDn ”Julens stjärna” (Naxos 8.557790, 2005) med Solvieg Ågrens kammarkör Stella. Solvieg Ågren har bland annat varit riksförbundsdirigent i Svensk körsång.

Den här CDn innehåller en fin blandning av sådant som hör julen till: luciasånger och staffansvisor, christmas carols och i vårt land kända (inte alltid svenska) julsånger som ”Det är en ros utsprungen”, ”Jul, jul, strålande jul” och ”Stilla natt”.

Det finns naturligtvis uppriktigt troende människor även i det sekulariserade Sverige, men för väldigt många av oss som bor här har julsångerna och julpsalmerna mer en musikalisk och kulturell (och ibland sentimental) innebörd än en religiös.

Jag har av olika skäl umgåtts mycket med amerikansk musik och har då slagits av hur genomsyrad den amerikanska folkmusiken är av religiösa referenser – och då tänker jag inte bara på gospelmusik, spirituals och annan uttalat religiös musik. Min ingång till den här musikvärlden var delvis 1960-talets medborgarrättsrörelse, och jag upptäckte snabbt, att många av kampsångerna härstammade från de afroamerikanska kyrkorna: ibland hade man satt ny text till de gamla psalmerna, men ofta lyste originalens ursprungliga, religiösa budskap igenom även i de nya versionerna.

Och jag lärde mig att se en viktig skillnad mellan europeisk och amerikansk vänster: Den europeiska vänstern var till största delen socialistisk och sekulär. Också i USA fanns det socialister eller i vart fall vänstermänniskor, men förbluffande många av dem var samtidigt religiösa. Det här speglades också i den europeiskia respektive amerikanska vänsterns musik.

Alltså finns det fullt med religiösa referenser till exempel hos den gamle vänsterradikalen Pete Seeger; mycket riktigt har han spelat in både psalmer och julsånger.

De kanadensiska systrarna Kate och Anna McGarrigle, som jag nyligen skrev om, är ju – trots att en av deras sånger på svenska blev ”Ingen kommer undan politiken” – inte kända främst för politiskt engagemang, och i deras fall är det kanske inte så förvånande, att de har gjort en julskiva, ”The McGarrigle Christmas Tour” (Nonesuch 79925-2, 2005, distribution Warner); jag fick den i julklapp av Anna, märkligt nog utan något som helst samband med att jag har skrivit om systrarna McGarrigle – Anna hade beställt den för nästan ett år sen.

Till det yttre skulle den kunna vara en svensk julskiva: med snöhöljda berg och skogar, med skidspår och slädfärd. Men där finns mer än engelskan (en låt görs också på franska) och countrystuket i den avslutande ”Blue Christmas” som får en svensk lyssnare att förstå, att här finns en kulturskillnad. Sångerna – nya så väl som gamla – ger uttryck för en religiös innerlighet som får mig att ana, att det åtminstone i delar av Kanada finns en befolkning med en lika fast förankrad tro som den som jag har hittat i USA. Egentligen är det bara en låt som sticker ut lite grann:

Rebel Jesus

Text och musik: Jackson Browne

All the streets are filled with laughter and light
And the music of the season
And the merchants windows are all bright
With the faces of the children
And the families hurrying to their homes
As the sky darkens and freezes
Theyll be gathering around the hearths and tales
Giving thanks for all gods graces
And the birth of the rebel Jesus

Well they call him by the prince of peace
And they call him by the savior
And they pray to him upon the seas
And in every bold endeavor
As they fill his churches with their pride and gold
And their faith in him increases
But theyve turned the nature that I worshipped in
From a temple to a robbers den
In the words of the rebel Jesus

We guard our world with locks and guns
And we guard our fine possessions
And once a year when christmas comes
We give to our relations
And perhaps we give a little to the poor
If the generosity should seize us
But if any one of us should interfere
In the business of why they are poor
They get the same as the rebel Jesus

But please forgive me if I seem
To take the tone of judgement
For Ive no wish to come between
This day and your enjoyment
In this life of hardship and of earthly toil
We have need for anything that frees us
So I bid you pleasure
And I bid you cheer
From a heathen and a pagan
On the side of the rebel Jesus.

Skivan innehåller solonummer; som gästartist uppträder i ett sådant fall – ”O Little Town of Betlehem” – Emmilou Harris. Men egentligen är CDn musikaliskt bäst i de fall, där det förekommer stämsång av det slag som vi förknippar med systrarna McGarrigle.

På den här CDn sjunger för övrigt inte bara de utan nästan hela klanen: Kates och Loudon Wainwrights son Rufus Wainwright respektive dotter Martha Wainwright, Annas man Dave Lanken och deras dotter Lily Lanken. Och så vidare. Jag ber att få citera mitt eget föregående inlägg om den här klanen: ”Ingen kommer undan genetiken”.

Inspirerad av detta satte jag mig i går kväll ned framför TVn för att se konsertinspelningen från London, ”Rufus Wainwright sjunger Judy Garland”. Rufus berättade själv också, varför han hade gjort den här covern på Judy Garlands berömda Carnegie Hall-konsert 1961: När Rufus var liten, bodde Loudon Wainwright granne i Hollywood med Judy Garland och Rufus själv var både kompis och skolkamrat med Liza Minelli.

Visst var det kul att åter få höra alla de berömda låtarna, ”When You’re Smiling”, ”Puttin’ On the Ritz”, ”The Bells Are Ringing For Me And My Gal”, ”Hellelujah, Come On Get Happy” och så ”Over the Rainbow” – med också mamma Kate McGarrigle på scenen.

Men den musik bandet åstadkom var för mjäkig. Och Rufus Wainwrights ljusa, ibland nästa kvinnliga röst fick mig att – gud hjälpe mig – längta efter Frank Sinatra.

Från min son Matti fick jag också en skiva i julklapp, ”Civilians” (Anti 6890-2, 2007) med den för mig hittills okände Joe Henry.

Varför jag inte kände till honom vet jag inte riktigt. Han är 47 år gammal, är singer-songwriter och har gjort elva egna album samt procucerat plattor åt bland andra Elvis Costello och Ani DiFranco.

Jag är van vid att nutida singers-songwriters är påverkade av pop- och rockmusik, men Joe Henry är en intressant avvikare: hans musik är starkt influerad av jazz. Det blir tydligt redan i den inledande ”Civilians” med sina snygga disharmonier, det är helt uppebart i ”Time Is a Lion”, som vibrerar av jazz, och det är fortfarande lika uppenbart i en av de avslutande låtarna, ”I Will Write My Book”.

Någon julskiva är det här inte, men i en låt, ”Civil War”, hittar jag åtminstone en referens åt det hållet: ”Christmas mornings and New Years Days / They flood with dreams and drift away.” Men det finns en – åter igen mycket märklig och från givarens sida helt oavsiktlig – anknytning till vad jag har skrivit ovan: Loudon Wainwright III gör backing vocals på den här skivan, och han och Joe Henry är gamla kompisar.

I USA tycks Joe Henry – jag har googlat lite – ses som en samhällstillvänd sångare. Men det går för den skull inte att karaktärisera hans sånger som kampsånger. Joe Henry beskriver gärna i stället samhället som det är – om det är ödet eller Gud eller några mörkare krafter som styr och ställer är inte alltid lätt att veta. Men Gud finns och åberopas, och därmed är vi tillbaka vid dagens huvudtema.

”Life is short but, by the grace or cruel Heart of God / The night i long”, heter det i ”Civilians”. Och i ”Time Is a Lion” sjunger Henry: ”God may be kind and see you like a son, / but time is a lion when you are a lamb.” Och så här går sista strofen i ”Our Song”:

This was my country,
This was my song,
Somewhere in the middle there
Though it started badly and it’t ending wrong.
This was God’s country.
This frightful and this angry land,
But if it’s His will the worst of it might still
Somehow make me a better man.

Joe Henry sjunger illusionslöst om krig: ”Most died among us without God or honor / As blood became our faith and currency.” – – – ”Life is brutal to the weak and sober.”

Den här illusionslösheten, med kärleken understundom som tillflykt, finns som CDns avslutande budskap. Det här är sista strofen i ”God Only Knows” och därmed det allra sista som Joe Henry sjunger på skivan:

God only knows that we can do
No more or less than He’ll allow,
God only knows that we mean well
God knows that we just don’t know how.
But I’ll try to be your light in love
And pray that is enough for now,
I’ll try to be your light in love
And pray that is enough for now.

Last chorus: Jaan Kross

Den estniske författaren Jaan Kross (född den 19 februari 1920) dog i går, den 27 december 2007. I Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet har detta föranlett endast notiser. Jag är besviken – Kross var inte bara Estlands störste nutida författare utan nämndes också av många omdömesgilla personer som tänkbar nobelpristagare i litteratur. (Både DN och SvD har senare bättrat sig. Framför allt vill jag rekommendera Christian Braws mycket sakkunniga och läsvärda understreckare i Svenska Dagbladet den 29 december, ”Jaan Kross – diktens lindansare”. Du kan läsa artikeln här.) Årets litteraturpristagare, Doris Lessing, har för övrigt skrivit mycket uppskattande om honom.

Kross var en mycket estnisk författare, samtidigt en spränglärd europeisk intellektuell. Detta framgår inte minst av den roman som kanske är hans främsta, ”Kejsarens galning” (Fripress, 1983, översättning Ivo Iliste och Birgitta Göransson), i estniskt original ”Keisri hull”, 1978. Den som vill läsa mer om den här romanen, kan läsa min recension här.

Kross rycktes inte med i andra världskrigets stora flyktingvåg från Estland utan avslutade sina studier i Tartu år 1946. Som tiotusentals andra drabbades han likväl av sovjetmaktens onåd och forslades till Gulag, varifrån han fick återvända 1954. Denna kaotiska och katastrofala tid skildrar Kross i novellsamlingen ”Halleluja” (Natur och Kultur, 1992, översättning Ivo Iliste och Birgitta Göransson), de estniska originalen i huvudsak hämtade från ”Silmade avamise päev”, 1988. Om tiden efter återkomsten från lägret berättar Kross i ”Utgrävningar” (Fripress/Legenda, 1991, översättning Ivo Iliste och Birgitta Göransson), i estniskt original ”Väljakaevamised”, 1991.

Det här betyder verkligen inte, att Jaan Kross’ sympatier låg hos tyskarna – han satt fängslad också i slutet av den tyska ockupationen under andra världskriget. Nej, hans sympatier låg hos Estland och esterna. De estniska självständighetssträvandena under och efter första världskriget hade ju udden riktad inte bara mot ryssarna utan också mot tyskarna, vilket framgår mycket tydligt av Jaan Kross’ historiska roman om den epoken, ”Motstånd” (Natur och Kultur, 1993, översättning Ivo Iliste och Birgitta Göransson), estniskt original ”Tabamatus”, 1992.

Den här romanen har som central figur en av de politiker som arbetade och med sitt liv betalade för Estlands frigörelse, Jüri Vilms. Vilms var en av de ledande krafterna i det socialdemokratiska partiet Tööerakond (”Arbetspartiet”, det vill säga Labour). Det var också hos socialdemokratin Kross’ egna sympatier låg redan under gymnasietiden.

Helt följdriktigt lät han sig 1992 väljas in som oberoende kandidat för partiet Mõõdukad, vilket betyder Moderaterna men icke desto mindre var en koalition mellan Socialdemokraterna och det lilla Landsbygdscenterpartiet. (De här partierna gick senare samman och bildade tillsammans med andra vänster- och mittengrupperingar Eesti sotsiaaldemokraatlik erakond, Estlands socialdemokratiska parti.)

Kross satt i riigikogu, riksdagen, bara en kort period, fram till 1993, varefter han återgick till att skriva på heltid. För de estniska socialdemokraterna var det ändå en enorm prestigevinst, att landets främste och mycket älskade romanförfattare företrädde dem i riksdagen.

Jag träffade och hälsade under den där perioden på Kross men kan inte säga, att jag blev personligen bekant med honom. Men jag har ändå lärt känna honom genom hans böcker. Det unnar jag många andra, också här i Sverige, att göra. Långt fler än de böcker av honom som jag har nämnt finns översatta till svenska.

Julkalas hos mormor och morfar

På annandagen hade vi julkalas för barn och barnbarn, tolv personer plus en hund. Sonens, Mattis, sambo Karin skulle förstås också ha varit med, men hon var på annandagskalas med sin familj; hon och Matti kom dock redan på juldagen och stannade över natten, så vi har hunnit träffa också henne.

Kerstin har lagt ut bilder från julkalaset på sin blogg – du kan se dem här. En rolig replikväxling under kalaset mellan henne och sonen Viggo hittar du här.

Det här har inneburit julklappsutdelning vid tre skilda tillfällen. På julafton bytte jag och Birgitta klappar med varann. På juldagen delade vi ut julklappar till Matti och Karin och de till oss. Och på annandagen var det de övrigas, framför allt barnbarnens tur.

Under juldagarna har vi också ätit god mat, det mesta av den hemlagad. Min estniska julsylta blev lyckad i år, Birgittas julskinka sedvanligt god och hennes tomatsill superb. På juldagen lagade Birgitta dessutom rostbiff, som serverades också på annandagen, nu med hasselbackspotatis. På våra julbord brukar det finnas något till var och en efter hans eller hennes smak.

Till våra jultraditioner hör att som efterrätt servera Birgittas hembakta mandelmussor tillsammans med vispgrädde och olika sorters sylt. Men det får familjens diabetiker – ni vet vem – avstå från.

Det blev mycket glädje och gamman, särskilt när barn och barnbarn deltog i vårt julfirande. Men det fanns också ett stänk av vemod över den här julen: Min bror Matti, som i alla år har varit hos oss dels på julafton, dels på det stora familjekalaset, saknades. Birgitta och jag talade om honom flera gånger under julaftonens lopp. Även våra barn pratade om den här konstiga julen utan Stor-Matti.

Vi brukar numera ha julbord utan alkohol, när barnen och framför allt barnbarnen är med oss; inför den här julen hade dessutom Birgitta i egenskap av UNICEF-ordförande tillsammans med företrädare för andra barnanknutna organisationer och för nykterhetsrörelsen i en stor artikel i Aftonbladet rekommenderat en vit jul för barnens skull.

Men hade det inte varit så, hade jag nog följt Christina Schollins exempel och på julbordet framför en tom stol ställt fram ett fyllt snapsglas åt en mycket saknad absent bror, svåger respektive farbror.

Vi saknade dig allihop, brorsan!

En italiensk julgranskaramell

Till mina uppgifter inför julen hör att kvällen före julafton klä julgranen. När barnen var små måste det göras när de hade somnat. När de sedan på julaftons morgon tassade in i vardagsrummet på bara fötter, skulle granen stå där, grön och grann. Det här har jag gjort för Anna, Kerstin och Matti i alla år de bodde hemma.

Vår julgran har både sina traditionella och sina mer rabulistiska element.

Till det finaste av det traditionella hör de istappar Kerstin för något år sen gav mig i present. Hon hade hört sin pappa längtansfullt tala om de istappar som fanns i granen i hans barndomshem i Juniskär.

Uppe i toppen dinglar det som i familjen går under benämningen ”hängde prästen”, mycket riktigt en präst i full ornat. Runt omkring honom flyger en svärm änglar med gyllene vingar – men också två svarta katter. Och från grenarna runt omkring klämtar klockor modell kyrkklockor.

En kär men med åren allt mer tilltufsad vän är en italiensk julgranskaramell, flat och rund, cirka sex centimeter i diameter. Snodden den hänger i är fortfarande guldgul, men den lila dekoren på rosa botten har börjat flagna, trots att den – åtminstone delvis – är inplastad.

Anders Thunberg hade en gång i världen med den här karamellen hem från Italien, och den hängdes genast upp i vår julgran. Den blanka och vackra karamellen lockade mycket lilla Anna, som en dag inte kunde motstå frestelsen att smaka på den. Vi hittade karamellen med ett hål i plasten i ena kanten, och man kunde se, att någon hade försökt gnaga lite på karamellen.

Den hängdes förstås upp igen och har därefter hängts upp år efter år.

God jul, Anna, Kerstin och Matti! Och god jul, Anders!

Melodikrysset nr 51 2007

Som traditionen bjuder innehöll dagens melodikryss idel julmusik.

Julmusiken innehåller ju så många psalmer och visor och schlager med många årtionden – i några fall ännu fler år – på nacken, att en 70-årig radiolyssnare nog bör ha hört de flesta.

I mitt fall hade jag problem bara med en enda låt, Kikki Danielssons svenska version av Dolly Partons ”With Bells On” (”I’ll be home with bells on”). Jag fick googla på Eldemans fråga ”Vart önskar hon sig då?”, och fick då upp svaret ”Jag vill hem till julen”.

Betydligt lättare var då en annan hem-fråga, den med ”Jag drömmer om en jul hemma” som illustration. Originalet, ”White Christmas”, lanserades av Bing Crosby. Om sen Lasse Berghagen har gjort den bästa svenska versionen låter jag vara osagt.

Hemtema har också ”När ljusen tändas därhemma” (”When It’s Lamplighting Time In the Village” – ”…in the Valley” ska det vara, påpekar en påpasslig läsare). Den svenska texten tillkom 1935. Själv förknippar jag den främst med Sven-Olof Sandberg.

Några kan ha haft problem med den julvisa Edvard Persson sjöng, den som var med i filmen ”Livet på landet”. Svaret på vem som skrev visan (och mycket annat åt Edvard) är Alvar Kraft.

Luciasångerna får väl anses höra till julmaterialet, och mycket riktigt spelades ”Luciasången” (”Sankta Lucia”), här med Åsa Jinder. Sången börjar ”Natten går tunga fjät runt gård och stuva”.

På luciafirandet den trettonde december syftar också ”Lusse lelle”, som börjar ”Lusse lelle, Lusse lelle, elva nätter före jul”.

Och ännu fler kan väl ”Det lyser en stjärna”, den som vi här hörde med Magnus Johansson. (”Det strålar en stjärna” heter den egentligen, skriver Kalle i en kommentar.)

För att inte tala om ”Tomtarnas julnatt” från 1898, även kallad ”Tipp-tapp” och, efter sin inledning, ”Midnatt råder”.

Och ”Gläns över sjö och strand” har väl alla sjungit under sin skoltid?

En annan åldring bland julsångerna är ”Amazing Grace”, vars text John Newton skrev redan 1772. Den har väl inte fått lika starkt fäste i den svenska jultraditionen som flera av de andra amerikanska julsångerna i dagens melodikryss. Men lyssna gärna på till exempel Joan Baez’ version!

Ett mycket, mycket yngre amerikanskt juloriginal, som har fått fäste här hos oss, är ”I Saw Mommy Kissing Santa Claus”. På svenska heter den ”Jag såg mamma kyssa tomten, jag”. Jag vet att Agnetha Fältskog med flera har gjort mycket senare inspelningar, men själv förknippar jag den med Lisbeth Bodin.

Hur många vet, att den kanske mest kända av de amerikanska julsångerna, ”Jingle Bells” (”One Horse Open Sleigh”), skrevs så tidigt som 1857 – även om vi här hörde den med Jim Reeves? På svenska känner vi den som ”Bjällerklang”.

Jag gissar att betydligt fler kände igen Jerry Lee Lewis’ röst än den julsång han sjöng: ”I Can’t Have A Merry Christmas, Mary Without You”.

Och så då det som för många är julsångernas julsång: ”O helga natt”, även kallad ”Adams julsång” efter sin upphovsman Adolphe Adam. Den som sjöng den var förstås Jussi Björling.

Allra sist ber jag att få önska mina många medkryssare och läsare en hjärtans god jul!

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Gå då antingen in direkt på min blogg, http://enn.kokk.se, eller tryck på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Läsvärd arbetarrörelsetidskrift

Inte bara antalet utan också antalet läsvärda tidningar och tidskrifter, utgivna av arbetarrörelsen, har minskat starkt jämfört med när jag i unga år blev aktiv i rörelsen. En tidskrift som innehåller mycket intressant läsning är Arbetarhistoria med undertiteln Meddelanden från Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. Den här tidskriften var värd att följa redan när den redigerades av Klaus Misgeld, och den har verkligen inte blivit sämre under sin nya redaktör, Silke Neunsinger.

Nummer 4 2007 har som tema ”Arbetarrörelsen och konsten”, vilket markeras redan på omslaget: detta är lånat från 1916 års upplaga av socialdemokratiska partiets klassiska jultidning Julfacklan. Besök gärna Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek på Upplandsgatan 4 i Stockholm, alldeles nära Norra Bantorget och LO-borgen, och be att få titta på arbetarrörelsens jul- och första maj-tidningar, så kommer du att upptäcka en skatt, inte minst när det gäller de tecknade inslagen!

Det här temanumret har fått särskild och lite pinsam aktualitet genom planerna hos ledningen i Stockholms Folkets hus att frakta bort ett par monumentalmålningar av Albin Amelin och Sven X:et Erixson (vilket som bekant tills vidare har förhindrats). Margareta Ståhl på ARAB berättar i Arbtarhistoria om inventeringen av arbetarkonst i Folkets Hus och Folkets park från 1890 och fram till i dag. Här kan rikedomen i den inventeringen bara antydas genom uppräkning av namn som Torsen Billman, Lenny Clarhäll, Carl Eldh, Eugen Jansson, Torsten Jurell, Nils Kreuger, Gottfrid Larsson, Nils Nilsson, Nils Wedel med flera. Hur som helst, det vore ju rent sinnessvagt att förskingra det här kulturarvet i samband med att arbetarrörelsens möteslokaler antingen läggs ner eller – ännu värre – designas om till ”neutrala” konferensplatser.

Vad är då arbetarkonst och arbetarlitteratur? Lars Furuland har tidigare definierat arbetarlitteratur som ”litteratur av, om och för arbetare”. I en artikel i Arbetarhistoria definierar litteraturvetaren Magnus Nilsson vid Malmö högskola arbetarlitteratur som ”litteratur vars reception i avgörande grad påverkas av att den kopplas samman med arbetarklassen”; han gör sen en analog definition av begreppet arbetarkonst. Jag tycker dock att Nilsson gör det onödigt krångligt för sig i några praktiska fall, till exempel vid bedömningen av hur man ska se på Albin Amelins konst.

Intressant men inte invändningsfri vad gäller tolkningarna – men det bör ju nästan texter av det här slaget inte vara – är också historikern Bert Måralds artikel ”Politisk kamp och försonande konst” om fyra monument till minnet av dramatiska händelser i arbetarrörelsens historia: Ådalen 31 (Lenny Clarhälls konstverk i Lunde), Spanska inbördeskriget 1936-1939 (Liss Erikssons ”La mano” vid Katarinavägen i Stockholm respektive Torsten Renqvists minnesmärke på Masthuggstorget i Göteborg) samt sprängningen av den kommunistiska tidningen Norrskensflamman i Luleå 1940 (Toivo Lundmarks skulptur).

In under numrets konsttema går också Ann-Katrin Hatjes (professor emerita vid Umeå universitet) artiklar om tre radikala karikatyrtecknare i svensk press i början av 1900-talet: Edvard Forsström (1858-1934), Carl A Jacobsson – Jac – (1884-1942) och Ivar Starkenberg (1886-1947). Artikeln är rikligt illustrerad. Fler teckningar av bland andra Starkenberg illustrerar Martin Grass’ artikel om den berömda fotbollsmatchen mellan socialdemokrater och vänstersocialister på Stockholms Stadion 1916. (Det blev 2-1 till socialdemokraterna och publikrekod för svenska lag.)

Utanför huvudtemat – men mycket intressant – är idéhistorieprofessorn Lennart Olaussons artikel om austromarxismen: vi får lära känna de huvudagerande och deras tankar, också ta del av austromarxismens historia.

Om en svensk arbetarrörelsegigant, Gunnar Hirdman, skriver journalisten Lennart Svensson.

Svenssons tar i sin artikel upp två nya böcker om Hirdman, och det leder mig över till att också nämna tidskriftens mycket läsvärda recensionsavdelning, där böcker ges allt det utrymme de förtjänar. Läs gärna själva Hans Larssons recension av Michael Azars bok om Albert Camus, Frantz Fanon och algerietkriget samt Magnus Nilssons recension av Per Sundgrens avhandling ”Kulturen och arbetarrörelsen”.

Summan av kardemumman är att du gör klokt i att prenumerera på Arbetarhistoria. För 210 kronor får du fyra välmatade nummer. Pengarna sätter du in på plusgirokonto 55 75 94-9. Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Stockholm. Märk talongen med Arbetarhistoria, Prenumeration 2008.

Arne Kjörnsberg om Vaxholm

Arne Kjörnsberg är född 1936 och alltså ett år äldre än jag. Vi lärde känna varann redan under hans ombudsmannatid. Senare satt han i socialdemokratiska partistyrelsen, 1985-2006 också i riksdagen. Där var han verkligen ingen politisk lättviktare: var bland annat ordförande i skatteutskottet respektive finansutskottet. Och när det blåste som värst på grund av olika affärer och skandaler, utsågs han att leda socialdemokratiska partiets egen ”etikkommission” med uppdrag att skriva regler för förtroendevalda.

Arne är inte känd för att prata i tid och otid, inte heller för ogenomtänkta uttalanden. Därför bet det extra hårt, när han på sin blogg inför det väntade utslaget om vaxholmsfallet skrev följande:

”I den kommande veckan (18 dec.) kommer utslaget i EG-domstolen om det s.k. Vaxholmsfallet.

Då får vi besked.

Skall den svenska modellen få gälla i Sverige? Kommer parterna på arbetsmarknaden även i fortsättningen att genom kollektivavtal kunna bestämma hur det skall vara med löner, arbetsvillkor etc. på arbetsmarknaden eller skall vi tvingas till lagstiftning om minimilöner och allt det andra som nu sluts avtal om?

Om EG-domstolen går emot Byggnads tycker jag att det är skäl för att vi skall lämna EU.”

Konklusionen kan tyckas vara drakonisk, men den ger ett äkta uttryck för hur viktig principen att svenska kollektivavtal ska gälla i Sverige är för svensk arbetarrörelse, framför allt för fackföreningsrörelsen. På den svenska arbetsmarknaden ska svenska kollektivavtal gälla, detta oavsett varifrån arbetskraften kommer! Börjar man rucka på detta, öppnar man, steg för steg, för konkurrens genom lönedumping.

Arne Kjörnsbergs inlägg kan du läsa här.

* * *

Mer i samma anda finns att läsa på Peter Gustavssons blogg.

Här kommer ett smakprov:

”EU-anpassningen av den svenska välfärdsstaten sker inte i ett enda slag, utan är ett de små stegens tyranni. Vi har redan i klassisk svensk komma-överens-anda förhandlat bort införselkvoterna på alkohol, och nu förhandlar vi till oss en lite mindre brutal försämring av villkoren inom byggsektorn till följd av Vaxholmsdomen. Det är ett sluttande plan, och vem vet vad vi är med om att förhandla bort i morgon. Reformism är toppen, och jag är utrustad med gott om tålamod, men här går reformerna i helt fel riktning. De ’segrar’ vi vinner i EU-systemet är uteblivna katastrofer.”

* * *

Och på Peter Hultqvists blogg – länk finns här intill – finns följande kommentar:

”Domen i Waxholmsmålet spetsar verkligen till läget. Det finns en grundmurad ilska inom såväl socialdemokratin som fackföreningsrörelsen. Och arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin hukar sig och anpassar sig till domen.

Händer inget där regeringen tar initiativ till att svenska avtalsförhållanden tillämpas på utländska företag så är situationen minst sagt problematisk. Då kan man fråga sig om regeringen inte jublar i smyg och tycker att EU-domen egentligen är bra.

I vilket fall som helst så förskjuter den balansen på arbetsmarknaden till arbetsgivarnas fördel. Det är inte underligt att Svenskt Näringsliv jublar. Regeringen har nu i sin hand om legitimiteten i EU-medlemskapet ska försvagas eller ej.”

* * *

Arne Kjörnsberg har nu återkommit med en kommentar till det faktiska utslaget i vaxholmsfrågan. Och han försöker inte slingra sig ur sitt tidigare ställningstande:

”Ja, det är kanske ointressant att Ulf Dinkelspiel, Sveriges chefsförhandlare och Europaminister i Carl Bildts regering, ”blåste” mig, men att han ”blåste” hela svenska folket får vi än en gång bevis på nu.

Dinkelspiel försäkrade att
– svensk alkoholpolitik bestämmer vi själva
– i Sverige gäller svenska lagar och svenska avtal.

Jag erkänner – jag liksom några miljoner svenskar till trodde på vad han sade. Jag var blåögd. Först var det alkoholpolitiken nu är det den svenska modellen. Jag vidhåller – detta kan vi inte acceptera. Numera finns det ju en utträdesparagraf.”

Ingen kommer undan genetiken

Jag har nyligen skrivit om hur systrarna Kate & Anna McGarrigles ”Complainte pour Ste-Catherine” blev ”Ingen kommer undan politiken”; båda texterna finns ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Systrarna McGarrighles fina original hade jag hört men hade den inte själv på skiva.

När jag i höstas var på IOGT-NTOs julmarknad här i Uppsala, hittade jag bland skivorna till försäljning ”Kate & Anna McGarrighle” (Warner 9362-45677-2), där den ingår. Den här CDn låg bland andra som hade tillhört min i höstas avlidne bror Matti; bland hans arvtagare fanns min dotter Kerstin, aktiv i nykterhetsrörelsen. Jag köpte skivan för tio kronor.

Sen har jag haft stor glädje av den. Den innehåller åtskilligt som jag gillar.

Jag har också funderat lite över vad systrarna McGarrighle gjorde sen och vad det blev av dem.

En del av svaret hittar jag i dagens DN, i en artikel om Rufus Wainwright, nu aktuell med ett par Judy Garland-CD.

Jag visste redan tidigare, att Rufus är son till singern-songwritern Loudon Wainwright. Men jag hade faktiskt ingen aning om att hans mor heter – Kate McGarrigle.

I DN läser jag också, att Rufus efter föräldrarnas skilsmässa växte upp hos sin mamma i Montreal i Canada.

Ingen kommer undan genetiken!

Årets första jullunch

I dag var jag på årets första jullunch. Den ägde rum på min gamla arbetspalts, den socialdemokratiska partiexpeditionen, 68an kallad, detta eftersom den återfinns på Sveavägen 68 i Stockholm.

Jag skulle alltså, som förr i värdlen, åka tåg till Stockholm och beslöt mig för att på vägen till Uppsala C gå in på Svava-gallerian, dels för att på Svensk kassaservice ta ut pengar till jul, dels för att lämna in tvätt på kemtvätten som ligger vägg i vägg.

När jag anlände en stund före tio, var kemtvätten mörk och utan personal. Alltså gick jag in på Kassaservice och uträttade mitt andra ärende, frågade också damen i kassan om hon visste när killen i kemtvätten brukade komma. Jo, tio. Eftersom mitt tåg skulle gå strax efter tio, kom jag nu i beråd, sa nånting om detta också till damen i kassan.

Visserligen är jag en stadig kund på Kassaservice, känd av damerna där – men ändå: Då erbjuder sig damen i kassan att lämna in min kemtvätt med beskedet från mig, att jag behöver den inlämnade kostymen till jul; inlämningskvittot kan jag hämta hos hennes kollega (som från sin lucka nickar instämmande), när jag kommer tillbaka från Stockholm på eftermiddagen.

Man tackar!

Har ni varit med om någonting sådant på alla dom där kontantlösa bankkontoren?

* * *

Det känns både välbekant och märkligt att sen promenera den där vägen jag i åratal hade från Stockholm C till jobbet på Sveavägen. Det mesta känns välbekant – men vad i helvete har kooperationen gjort med det andra PUB-huset? Nu kan man ju inte ens se att det är en del av PUB.

Jag passar på att gå in på mitt gamla jobb, när en dam just är på väg att gå ut. Hon släpper in mig, men vet uppanbarligen inte om hon borde göra det. Det är bara att inse, att så här är det. Jag jobbade där till och med valet 2002, men många av dem som jobbar där i dag har aldrig sett mig i huset. (Naturligtvis är det här ett ömsesidigt tillkortakommande.) När jag sen träffar partikassören, Tommy Ohlström, säger jag, att det är roligt att äntligen träffa på någon som känner igen en.

Fast redan dess förinnan har jag faktiskt hunnit träffa ett par gamla arbetskamrater. Först Agneta Clarin i växeln. Sen Carina Sundling, som jag länge hade på den våning där jag själv jobbade.

Jullunchen för veteranerna hålls på sjätte våningen, där under min tid VU-sammanträdena hölls. Inbjudna blir långt ifrån alla som någon gång har arbetat på 68an. Nej, för att bli inbjuden måste man ha gått i pension därifrån. Inbjudningslistan upptar därför ett trettiotal personer, och alla bland dessa kan förstås inte heller komma.

Vi känner alla varandra, och i många fall handlar det om ett uppriktigt glatt återseende, när den ena efter den andra dyker upp. ”Mamma!!!!” ropar jag själv hänfört och kramar Marjatta Dolk.

Det är förstås meningslöst att räkna upp alla deltagare, för de flesta av mina läsare helt okända personer. Men jag kan väl notera, att ytterligare några av dem som jag länge arbetade tillsammans med nu också de har gått i pension. Ur den här kategorin deltog i dag Eva Olofsson, under många år en klippa på internationella avdelningen.

Vid lunchbordet hade jag bland andra Rune Holmström tvärs över bordet. På min högra sida satt Lisbeth Sundström, under en stor del av mina redaktörsår sekreterare på Aktuellt i politiken (s), på min vänstra en person som jobbar på 68an i dag men inte när jag fanns där, Peter Cervin. Peter visade sig höra till den stora skara som kollar mina svar på Melodikrysset.

Innan vi släpptes in till julbordet, fick vi ett kort besök av partisekreterare Marita Ulvskog (som jag för övrigt gillade redan före vår gemensamma kamp mot EMU). Hon gjorde en kort politisk analys, främst av alliansregeringens tillkortakommanden, också en organisatorisk analys med välbehövlig självkritik i botten.

Jag hade egentligen inte något att invända mot vad hon sa men skulle möjligen – förutsatt att hon hade kunnat stanna – ha velat ställa frågor om vår egen politik till henne.

För det är ju för närvarande helt uppenbart, att partiets mycket höga siffror i opinionsmätningarna till icke föraktlig del beror på att folk tar avstånd från det som högeralliansen gör. Till det adderar de sympatier för det slags socialdemokratiska politik, som de själva anser, att vårt parti borde föra.

I det stycket har vi nog en del prövningar framför oss.

Folket i Bild blir FIBaktuellt

Som jag har berättat, köper jag när tillfälle ges på Tradera nummer av gamla Folket i Bild. Jag har då också köpt nummer av tidningen från tidigt 1960-tal, då den redan hade övergått i ärkefienden Åhlén & Åkerlunds (alltså Bonniers) ägo.

Till att börja med knöt den nya ägaren an till det speciella Folket i Bild-konceptet – även om tidningen något förändrades, kände man då fortfarande, att den levde i sin gamla tradition. Så småningom kom ju tidningen att bli en porrblaska, men det är intressant att notera, att man på vägen dit provade ett annat koncept.

Nummer 50 1963 (10 december) av FiBaktuellt, som jag fick hem med posten i dag, har karaktären av en reportagetidning; tonvikten ligger nu på det nya namnledet aktuellt.

Omslaget domineras av kennedymordet, och FIBaktuellts reportagevinkling är den nattliga dramatik och aktivitet mordet utlöste på bonnierkollegan Expressens redaktion. Längre fram i tidningen finns också en artikel om mordet på Abraham Lincoln, tänkt som en parallell.

Först i tidningen ligger annars en artikel om den nyblivne miljonären Ingo, Ingemar Johansson.

I övrigt hittar man artiklar om Östberlin (”Folkpolisen kan när som helst knacka på dörren”), Lennart Hylands TV-program ”Karusellen”, vapenhandel med Sydafrika, ”Sveriges ödestimmar” (en artikelserie som nu är framme vid 1945), en artikel med budskapet att Maranata och Beatles förorsakar samma eslags extas bland tonårstjejer, en annan om Sven Wallmarks avlyssning av sovjetradion natt och dag och så lite veckotidningsartade plocksidor.

Av arvet från gamla Folket i Bild finns nu bara två ingredienser kvar: Rit-Olas (Jan-Erik Garlands) serie Biffen och Bananen och så en relativt finstilt debattsida med ett inlägg om välfärdsstaten av författaren Stig Carlson.

Det kanske mest anmärkningsvärda är att gamla FiBs stolta litterära ambitioner nu har reducerats till en spänningsföljetong av Alistair Maclean.

Man riktigt känner redaktionens växande insikt att det enda som nu kan rädda den här tidningen är ett ännu djärvare nytt koncept.

Och som vi nu vet, blev det konceptet bara bröst och bakar.