Ett drömspel på Dramaten

Just nu kan man se mycket Strindberg på teatrarna. Och vi passar på – i torsdags var vi alltså till Stockholm och Dramaten och såg hans ”Ett drömspel”.

August Strindberg började skriva sitt drömspel 1901, och det trycktes året därpå. Det är kulmen på ett mycket produktivt år för Strindberg som dramatiker – drömspelet föregicks av ”Kronbruden”, ”Till Damaskus III”, ”Engelbrekt” och ”Kristina”. Arbetet med det som skulle bli ”Ett drömspel” nämns också i ”Ockulta dagboken”, och ockulta, delvis mycket svårbegripliga element finns det ju gott om i drömspelet. Jag tror det är Margareta Wirmark som har kallat pjäsen för ett förabsurdistiskt verk.

Strindberg skriver själv om sitt drama:

”ERINRAN:

Författaren har i detta drömspel med anslutning till sitt förra Drömspel ”Till Damaskus” sökt härma drömmens osammanhängande men skenbart logiska form. Allt kan ske, allt är möjligt och sannolikt. Tid och rum existera icke; på en obetydlig verklighetsgrund spinner inbillningen ut och väver nya mönster: En blandning av minnen, upplevelser, fria påhitt, orimligheter och improvisationer.

Personerna klyvas, fördubblas, dunsta av, förtätas, flyta ut, samlas. Men ett medvetande står över alla, det är drömmarens; för det finns inga hemligheter, ingen inkonsekvens, inga skrupler, ingen lag. Han dömer icke, frisäger icke, endast relaterar, och såsom drömmen mest är smärtsam, mindre ofta glättig, går en ton av vemod och medlidande med allt levande genom den vinglande berättelsen. Sömnen, befriaren, uppträder ofta pinsam, men när plågan är som stramast, infinner sig uppvaknandet och försonar den lidande med verkligheten, som huru kvalfull den än kan vara, dock i detta ögonblick är en njutning, jämförd med den plågsamma drömmen.”

Jag har sett ”Ett drömspel” tidigare på Dramaten: Robert Lepages uppsättning 1994 i Målarsalen. Jag skrev ingenting om pjäsen då och har därför inget material att göra jämförelser med. Mest minns jag från då bara detaljer som Kristins evinnerliga ”Jag klistrar, jag klistrar”.

Så vitt jag förstår rymmer den aktuella uppsättningen också förändringar gent emot både Strindbergs text och tidigare uppsättningar: scener har bytt plats och försvunnit; nya, nutida element har tillkommit. Och också det är ju möjligt i just en dröm. Det drömlika understryks av Bente Lykke Møllers gråsvarta scenografi och i detaljer som till exempel tidsmässigt inte stämmer med varann.

Det drömska markeras ytterligare genom att den här föreställningen har en koreograf, Mats Ek, som regissör.

Agnes, guden Indras dotter, kommer som sig bör ner från himlen, här fastklamrad vid en stång som sänks ner från scentaket – men mycket mer drömlik blir handlingen av att den som spelar Agnes, Rebecka Hemse, rör sig som en dansare – en ännu viktigare roll i just det avseendet har Cecilia Olsen, som har rollerna som balettflickan respektive Alice. Över huvud taget är greppen från balettens, i något fall till och med operans värld påtagliga i den här uppsättningen. Nathalie Ruiz’ krälande, övergivna spädbarn (i vuxenstorlek) passar också väl in i en uppsättning, som i så hög grad bygger på koreografiska element.

Och budskapet?

I den här föreställningen kommer alla som representerar olika trosuppfattningar och livshållningar – biskopen, överrabbinen och imamen så väl som läkaren och advokaten – till slut till korta, och den hemliga dörren leder ingenstans.

Undra på att Indras dotter, med sina kristusideal, åter igen ger sig i väg från jorden.

Jean Sibelius och Carl Nielsen på Stockholms konserthus

I vår skivsamling finns mer än ett dussin LP och CD med musik av Jean Sibelius (1865-1957), några av dem inspelningar med min landsman Neeme Järvi som dirigent.

Sibelius’ Symfoni nummer 2 D-dur, opus 43, från 1902 har vi dock inte på någon av våra skivor. Den avslutade lördagens konsert i Konserthuset i Stockholm med Kungliga Filharmonikerna under ledning av Vladimir Ashkenazy, och den minskade verkligen inte mitt intresse för Sibelius och hans musik. Den här symfonin blandar det ljusa med det mörka, det idylliska med det dramatiska. Och vilken dirigent Ashkenazy är! Han lockar verkligen fram det individuellt yppersta ur musikerna och får dem samtidigt att spela i skön samklang.

Sibelius’ Okeaniderna, opus 73 (1914), som fick inleda den här konserten, har jag inte hört tidigare. Den är ett beställningsverk för en festival i Norfolk, Conncticut, i USA och har drag av programmusik: musiken böljar som det hav den beskriver.

Mellan de båda verken av Sibelius spelades Carl Nielsens (1865-1931) Klarinettkonsert opus 57 från 1928.

Nielsen har jag inte mycket till förhållande till. Vi har visserligen en box med hans symfonier, men som så många andra minns jag mest hans ”Dimman lättar” (för övrigt en återkommande gäst i Melodikrysset.)

”Taagen letter” är ju musik för flöjt och harpa – däremot skulle det dröja länge innan Nielsen komponerade något med klarinett som huvudinstrument. Men när han väl gjorde sin Klarinettkonsert, blev resultatet fantastiskt, i varje fall om jag får döma efter det virtuosa klarinettspel Martin Fröst presterade vid lördagens konsert. Publikens jubel ville aldrig ta slut, och Fröst tackade genom att utan orkesterstöd spela ett klarinettsolo.

* * *

Till Stockholms konserthus ska Birgitta och jag återvända ytterligare några gånger under den kommande vårsäsongen. Biljetter till den här konserten hade vi köpt för det presentkort vi under vårt gemensamma 70-årsfirande fick av våra gamla laboremusvänner Anna-Greta Leijon samt Gun-Britt och Göran Andersson. Och inspirerade av detta har vi nu alltså förköpt fler biljetter för egna medel.

Eftersom vi har abonnemang också på Musikens hus i Uppsala, är det intressant att jämföra. Det nya konserthuset i Uppsala är vackrare och har faktiskt lite bättre akustik. Men det är klart att filharmonikerna är ett strå vassare än Uppsala kammarorkester.

En iakttagelse har jag gjort både i Uppsala och i Stockholm: En mycket stor del av konserthuspubliken består av äldre människor. Jag har all förståelse för att unga familjer med barn har svårt att komma ifrån, särskilt när det gäller regelbundet återkommande abonnemangskonserter. Men varför är det inte så många riktigt unga eller medelålders i publiken? Är den seriösa musik som framförs i konserthus en döende konstart?

Sen en iakttagelse till. Jag hör till dem som klär mig snyggt, när jag ska gå på konsert. Med det menar jag inte uppstyltat; jag går gärna i en marimekkoskjorta som är uppknäppt i halsen. I lördags hade jag för all del väst och slips, men jag minns fortfarande vilken befrielse jag kände, när jag i början av 1960-talet (då Sverige fortfarande var mycket konventionellt) i Israel upplevde konsertpublik, som i ledig klädsel verkade ha kommit direkt från jobbet. Men någonstans går en gräns: var och en må bli salig på sin fason, men jag tycker faktiskt inte att man kan komma till en konsert hur slafsigt klädd som helst. Och ännu sämre tycker jag om det tilltagande ofoget att ta med ytterkläder, ryggsäckar och annat liknande in i salongen.

Melodikrysset nr 50 2007

En enda fråga hade jag besvär med den här gången: vågrätt 6. Jag mindes den romantiska tryckarklassikern men kom för mitt liv inte i håg titeln. Men när jag genom att lösa lodrätt 3 också hade fått DY, var det klart att svaret skulle bli Melody. Och ledtråden Righteous Brothers och kontrollgoogling ledde mig sen till hela titeln, ”Unchained Melody”.

Och för att förklara DY ovan: Andy Williams var det som gjorde ”Moon River” till sin signaturmelodi.

Eftersom jag inte läser nöjes- och skandalsidorna i Aftonbladet, hade jag först också lite problem med att komma på, att det var Victoria Silvstedt, som sjöng ”Rocksteady Love”. Men eftersom hennes namn har förekommit i krigsrubrikstorlek, har jag naturligtvis stött på det. Kontrollgoogling visade, att både Bollnäs och 1974 stämde.

Annars började krysset superlätt, med ”Sankta Lucia” som man ju brukar få höra den trettonde december.

Sen följde några frågor, som jag tror mig minnas att Eldeman har haft med förut i Melodikrysset.

Vi hörde trumpetaren Arne Lamberth i ”Oh Mein Papa”.

Och så hörde vi ledmotivet ur filmen ”Rännstensungar”, där först Edvard Persson, senare Cornelis Vreeswijk sjöng ”En fattig trubadur”, den som börjar ”Du kan ingenting ta med dig dit du går”.

Mer svensk film, också i det här fallet en som jag har sett: I ”Så som i himmelen” sjunger Helen Sjöholm ”Gabriellas sång”. I centrum för filmens handling står en kör.

För övrigt har jag också sett äventyrskomedin om en hårt banditansatt mexikansk by ”Tre amigos” med bland andra Steve Martin.

Tre av dagens frågor passade perfekt radioter av min typ, sådana som ihärdigt lyssnade på radio redan på 1940- och 1950-talen.

Förr spelades nämligen Paul Linckes ”Lysmaskidyll” ofta i radio – här skulle den ge pluralen lysmaskar.

Och vem av oss har inte hört ”Sju ensamma kvällar” (”Seven Lonely Days” i original), till exempel med Harry Brandelius och Ingalill Rossvald? Här skulle sången ge svaret ensamhet.

Och så Evert Taube – han spelades verkligen mycket i radio. I dag fick vi höra hans ”Möte i monsunen”, den som börjar ”Vi mötte ett skepp i den svalkande monsun”.

Märkligt nog klarade jag också dagens två melodifestivalanknutna frågor:

I det första fallet gällde frågan dock inte Björn Skifs med ”Michelangelo” i 1975 års melodifestival utan den cover en skånsk grupp har gjort. Gruppen är Wilmer X; jag har faktiskt de flesta av deras skivor i hyllorna.

Och jag minns också, med gillande, ”Mama Take Me Home” från Melodifestivalen 2006. Gruppen som med stort schwung framförde den heter Rednex.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Gå då direkt in på min blogg, http://enn kokk.se, eller tryck på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Pressgrodor

Hittat under Pressgrannar i Grönköpings Veckoblad nummer 10 2007:

”Svårare att hitta hem till hemlösa”

Rubrik i Skånska Dagbladet

”Priset gäller per person och avser del i dubbelrum med havsutsikt från Arlanda.”

Annons, Solresor

”Johannes Knutsson, professor vid norska polishögskolan, har vid en undersökning funnit att poliser skjuter mer om de har tillgång till vapen.”

Hallandsposten

”De cirka 470 000 aboriginerna har troligen bott i Australien i 50 000 år.”

Metro

Och som avslutning några tvetydigheter:

”Kristina Axén Olin har inte betalat för svarta tjänster.”

Dagens Nyheter

”Bomull plockad av barn i H&M:s kläder.”

Svenska Dagbladet

”Ingen spelar mer golf än Curt.

– En intressant sport där jag får tillfälle att träffa nya människor, säger hon.”

Året Runt

Lunch för Elsie Johansson i Walmstedtska gården

Som regelbundna läsare av den här bloggen vet, sitter jag i kulturnämnden i Uppsala, som representant för socialdemokraterna.

Till det kulturnämnden årligen gör är att utse en hedersstipendiat.

Kulturnämnden beslöt i år att, på förslag från stipendieutskottet, som leds av den kloke Bo Östen Svensson (s), tilldela författaren Elsie Johansson årets hedersstipendium om 25.000 kronor. Jag instämmer helhjärtat i motiveringen:

“Elsie Johansson har genom sitt mångfacetterade författarskap vunnit en plats i uppsalabornas hjärtan. Hennes författarskap rymmer barn- och ungdomsböcker, poesi och romaner, skrivna med humor och allvar. Hennes böcker hör till de mest utlånade på Uppsala kommuns folkbibliotek.

Elsie Johansson har, kanske framför allt genom romansviten om Nancy, även nått en bred läsekrets långt utanför Uppsalas gränser. Därmed har hon också bidragit till att bredda kunskapen om Uppsala genom sitt kvinnoperspektiv och skildringen av sin proletära uppväxt.”

Hedersstipendiet delas traditionsenligt ut vid en lunch i december med kulturnämnden och dess tjänstemän. Stipendiaten får diplom och blommor, efter det att stipendiekommitténs ordförande har hållit ett litet anförande för stipendiaten. Sällan har jag hört vännen Bo Östen hålla ett så inspirerat och pricksäkert och varmt anförande som det som han nu höll för Elsie Johansson.

Själv känner jag också stor värme för Elsie. Jag skulle tro att jag i det här sällskapet är den som har känt Elsie längst – vår bekantskap som sen har utvecklats till vänskap började under mina år som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s), då jag publicerade ett tredsidigt block med dikter av Elsie, kongenialt (tyckte Elsie) illustrerade av Inger Rydén. Läs gärna mer under Kulturspegeln, Prosa & poesi.

Alltså kramar jag henne när vi nu möts i det här sammanhanget – och får en stor kram tillbaka plus hälsningar också till Birgitta (som jag i min tur hälsar ifrån).

Lunchen på Walmstedtska gården har trots årstiden inte karaktären av jullunch, men lite julstämning blir det ändå. En av mina kolleger i kulturnämnden, Margit Borgström (kd), har tagit med elever från sin (kommunala) skola, och de lussar för oss; Margit ackompanjerar deras sånger. Det gör dom bra, allihop!

Efter lunchen, när vi står i tamburen och klär på oss, kommer samtalet in på scenuppsättningen på Upsala stadsteater av Elsies självbiografiska romaner, pjäsen ”Nancy Viktoria”. Jag nämner då, att jag hade en invändning mot scenografin: Så skinande trävita möbler, som bordet vi såg på stadsteaterns scen, fanns ju aldrig i den miljö som var både Elsies och min.

Och plötsligt förnimmer jag en bro mellan oss av inte bara vänskap förvärvad i vuxen ålder utan också av insikten att vi har samma sociala och klassmässiga erfarenhet. Jo, Elsie håller med mig: Så där såg det ju aldrig ut hos folk som våra föräldrar.

* * *

Walmstedtska gården på Sysslomansgatan här i Uppsala – mellan Saluhallen och Ofvandahls – ska ni förresten passa på att titta på, när ni är här i stan. Där finns en mycket fin miljö bevarad från sent 1800-tal.

Kolla gärna här.

Om kafékultur

När Birgitta och jag i tisdags skulle gå på musikklassernas luciakonsert i Domkyrkan, hade vi varit på olika håll men hade stämt träff på Ofvandals för att hinna få i oss smörgås och kaffe. Trodde vi.

Jag anlände fem i sex och fick då veta, att kaféet stänger klockan 18.00. Jag blev närmast chockad: Är det här anrika stället alltså inte längre kvällstid en parkeringsplats för eviga samtal över en kopp kaffe eller en dito te? Jag hann också se det som i disken fanns kvar i smörgåsväg: trista u-båtar, av utseendet att döma tillverkade på något helt annat håll. Vad har hänt med det här gamla fina hovkonditoriet?

Vi måste alltså fortsätta någon annanstans för att få macka och kaffe. Vi gick därför vidare till Güntherska – och si! Där var det öppet ända till 19.00. (Men det var förstås nästan tomt där.) Likväl fick vi våra smörgåsar plus var sin kaffe.

Ofvandals är ganska nerslitet, men Güntherska har bevarat mycket av sin gammaldags miljö: bruna träpaneler, speglar och annat sådant. Men varför verkar inga människor i dag gå på kafé (om nu kaféet i fråga alltså är öppet)? Både Ofvandals och Güntherska är numera lunchställen, och det är förmodligen den serveringen de får in de nödvändiga intäkterna på. Kanske lönar det sig inte att ha öppet för kafégäster, i vart fall inte om man har lokaler centralt, där hyrorna är mycket höga. Kolla, som en jämförelse, priserna på Domtrappkällaren, som förr också fungerade som kafé men nu helt och hållet har blivit fin restaurang.

Själv präglades jag i unga år av kafékulturen: Man träffade kompisar på kafé. Man gick på kondis före och efter bio. Kaféerna var platser att fördriva tiden på i väntan på bussen eller tjejen eller Godot.

Den estniska kultur jag kommer ifrån rymmer i sig samma slag av kafékultur, som fanns (och delvis finns kvar) i städer som Wien och Prag. Själv var jag ett barn, när jag ännu bodde kvar i Estland, men ester, som under unga år levde i Tallinn – Käbi Laretei och andra – har berättat om hur man gick på kafé för att umgås med vänner.

Och egentligen var det inte så annorlunda i det Sundsvall i vars utkant jag själv kom att växa upp. När jag åkte in till stan för att gå på bio, gick jag gärna – före eller efter beroende på vilken föreställning jag skulle gå på – också på konditori. På Prag och även andra ställen såg man då oftast skolkamrater i flock – själv var jag en ensamvarg, som gärna satt för mig själv i någon vrå. Under min gymnasietid öppnade också Konsum ett fantastiskt ställe, som passade mitt kynne ännu bättre, Cafeteria vid Vängåvan; stället hette helt sonika Cafeteria. Det var ett långsmalt, modernistiskt ställe, där man, längst in, hittade en fantastisk hylla med alla landets kulturtidskrifter, BLM, Ord och Bild, Svensk Litteraturtidskrift, Perspektiv och andra. Där satt jag många gånger i timmar med en kopp kaffe och läste och läste.

När jag som student kom till Uppsala hösten 1959, hittade jag redan första kvällen konditori Savoy på Ringgatan, inte långt från Jumkilsgatan där jag bodde. Dit gick jag många gånger. Savoy finns kvar relativt intakt – är förresten Ann Lindells favoritställe i Kjell Erikssons uppsaladeckare – men är också det stängt kvällstid.

I Öregrund hittade vi tidigt Lundeborgs med sin fina uteservering i trädgården. Där har alla våra ungar utspisats med kall läsk och valfri godbit när den obligatoriska fredagsbastun var avklarad. Tyvärr gjordes Lundeborgs om efter ägarbyte och har sen dess aldrig hämtat sig. Men i Öregrund finns nu i stället det underbara kafé Floras trädgård med en trädgårdsservering under lummiga träd och med fina perennrabatter. I Floras trädgård kan man njuta av garanterat hembakat bröd.

Men tillbaka till Uppsala. Om det nu – av för mig okänd anledning – är så svårt att hålla i gång (åtminstone kvällsöppna) kaféer här i Uppsala, hur kommer det sig då att kafékulturen lever och frodas i centrum av Helsingfors, huvudstaden i vårt östra grannland? Själv tycker jag nästan att ett besök i Helsingfors/Helsinki är misslyckat, om jag inte hinner slinka in på åtminstone Fazer café på Glogatan och Café Engel vid Senatstorget, det förra modernt, det andra gammaldags insuttet. Och där finns även andra ställen att välja på, Strindberg och Esplanad till exempel.

Och kommer ni nån gång till Tallinn, måste ni lova att gå på kaféernas kafé, Maiasmokk på Pikk Jalg 16, grundat 1864 och still going strong än i dag. Det är inte bara Tallinns äldsta kafé – det serverar också verkliga läckerheter; Maiasmokk betyder förresten Läckergom. Slå er ner där bland alla tanter som tar sig en kaffe och en pratstund och njut av läckerheterna!

En lång dag med Viggo och Klara

Jag hade lovat hämta Viggo och Klara på dagis i dag – både Kerstin och Bo hade viktiga förrättningar på sina respektive jobb. Vinterkräksjukan var över för den här gången, och båda ungarna såg ut att kunna gå på dagis.

Men så fick Viggo en ny släng av sjukdom, den här gången hög feber. Samma predikament men nu hela dagen – Kerstin ringer alltså och frågar om morfar skulle kunna tänkas passa barnen hela dan. Jo, det är klart att en morfar måste ställa upp när det är kris. Med barnens pappa Bo kommer han sen överens om att ungarna ska skjutsas hem till morfar tidigt på morgonen och sen vara hemma hos honom hela dan.

Alltså anländer de någon gång mellan 07.00 och 08.00. Då är mormor Birgitta också fortfarande hemma ett slag – resten av dan är hon sen upptagen på annat håll.

Ungarna, även Viggo, är pigga och glada när de anländer. Morfar har satt på morgon-Bolibompa i TV, och vi ser tillsammans bland annat ”Mumintrollet”. När mormor har gett sig i väg, plockas lådorna med barnbarnsleksaker fram – där finns åtskilligt att sysselsätta besökare av den yngsta generationen med.

Och så har morfar förberett en hemlis. Han återupprepar en spännande lek, som han hittade på redan när hans egna barn var små, jakten på Spökplumpens skatt. Barnen får ett skriftligt meddelande, undertecknat av Spökplumpen (både namn och bild) om att de genom att hitta nya och nya ledtrådar, gömda på listiga ställen, till slut kan tänkas hitta både Spökplumpen och hans skatt. Första stället att hitta en ledtråd på är ett mycket varmt ställe i köket, det vill säga i ugnen – där det mycket riktigt ligger en ny ledtråd, som leder vidare till stora sängen i morfars och mormors sovrum. Och så där håller det på, hit och dit genom lägenheten. En ledtråd är gömd bakom några lejon (= bakom en tavla signerad Helga Henschen). Femårige Viggo är förstås den som i allmänhet hittar ledtrådarna, men bara hälften så gamla Klara listar också ut att ett ledtrådspapper är gömt under den vita, fluffiga mattan i salongen.

Sista ledtråden leder så fram till Spökplumpen och hans skatt: in i den mörka garderoben i hallen. Och där står faktiskt Spökplumpen, med svart huva över svart rock. Hans stora ögon lyser i mörkret! (Det finns en tänd ficklampa inne i hans huvud.) I händerna har han en träskål med skatten, tio enkronor. Dem får skattsökarna dela på.

Viggo blir så tagen av morfars för honom nya påhitt, att han genast själv börjar skriva papper med ledtrådar, som han sen gömmer runt om i våningen. Trots sin ringa ålder klarar han att, om än ibland mycket ljudenligt och ibland lite svårförståeligt, skriva små budskap till morfar, som nu är den som ska leta. Och morfar hittar den gömda skatten, ett blått rep.

Sen är det ingen måtta på ungarnas lust att leka med morfar. De vill leka kurragömma, och åtminstone morfar och Viggo hittar sen nya och åter nya gömställen. Klara återanvänder gärna gömställen, som hon har sett morfar och Viggo med framgång använda.

Morfar lagar lunch, blodpudding med lingonsylt, och sen är Klara genast med på att bli läst för och sen lagd att sova middag. Hon väljer Astrid Lindgrens ”Lotta på Bråkmakargatan”, som ju egentligen är i Viggos ålder – men lilla Klara följer mycket noggrant handlingen och kollar Ilon Wiklands bilder: Själva grundproblemet i historien, att barn ständigt vacklar mellan viljan att kunna själva och föräldrarnas och syskonens bedömningar att han eller hon nog inte ännu klarar det, är nog aktuellt också för en två coh ett halvt-åring.

Sen lägger hon sig åt sidan och somnar, efter en extra koll på att morfar fortfarande är där, lugnt.

Viggo ser under tiden film på video.

Under eftermiddagens lopp tryter morfars krafter ibland, det måste han medge. När man är 70 har man inte längre en obegränsad energi för ständigt nya lekar, och så är det ju det här att återställa ordningen. Två gånger under dagen samlar ungarna ihop alla stolar och pallar som finns i våningen, först i vardagsrummet, sen – i form av en jättelång bana (man springer fram och tillbaka på stolssitsarna) – i korridoren. Gissa vem som sen får bära tillbaka alla stolarna!

Videofilmer – jag sätter till exempel på ”Resan till Melonia” – är faktiskt inte så dumma som vilopauser, både för ungarna och för morfar.

Till middag steker morfar falukorv – men den stuvade potatisen gör ingen succé. ”Den ser inte god ut”, säger Viggo.

Sen var det tänkt att barnens mamma, Kerstin, skulle ha kommit och hämtat dem, så att de hann hem till kvälls-Bolibompa och Adventskalendern. Men Kerstin ringer från tåget, ett par gånger till och med. Hennes tåg sitter fast – i ett par timmar visar det sig till slut – på spåret; ytterligare en stackars människa har beslutat sig för att göra slut på sitt liv genom att kasta sig framför loket. Det tar tid att ta hand om det som är kvar av vederbörande och att ersätta den naturligtvis chockade lokföraren. Tåget blir dessutom stående utan värme; Kerstin fryser fortfarande, när hon äntligen kommer hem till morfar för att hämta ungarna.

Men ungarna är förstås glada över att mamma äntligen kommer.

Luciakonsert med Uppsala musikklasser

Som vanligt håller musikklasserna i Uppsala luciakonsert i Domkyrkan. Som vanligt är det fullt.

Pågående ombyggnad inne i kyrkan gör dock, att koreografin vad gället hur luciatåget skrider fram genom kyrkan något måste ändras. Kyrkan har också gjorts mörkare den här gången. När jag hör några av sångerna, särskilt när skolungdomarna finns placerade både längst fram och längst ner i kyrkan och sjunger växelsång, får jag känslan att vara förflyttad till ett medeltida kloster eller en mycket gammal katedral – och i en sådan befinner jag mig ju faktiskt.

Annars är det ljushögtid och de gamla vanliga luciasångerna, en del mer ovanliga också förresten. Luciavisor och staffansvisor sjungs i olika varianter. Där finns kända psalmer som ”Bereden väg för Herran” och ”Härlig är jorden”, givetvis alla de kända jul- och luciasånger jag själv kommer i håg från tiden i Nylands skola i det Njurunda som numera är inkorporerat med Sundsvall: ”Det är en ros utsprungen”, ”Gläns över sjö och strand”, ”Stilla natt”. Och så förstås Adams ”Julsång”.

Det religiösa innehållet lämnar mig oberörd, och jag deltar inte heller i den i och för sig vackra församlingssången, ”Nu tändas tusen juleljus”.

Men det är vackert och stämningsfullt – man förs ideligen tillbaka till den religiösa oskuldens och de ständigt blöta vantarnas adventstid i barndomen.

De yngsta i luciatåget rör sig dessutom med lätt kalviga rörelser, vilket också det bidrar till att i minnet föra oss gamlingar tillbaka till våra egna yngre år.

Men vackert är det alltså.

* * *

På väg mot Domkyrkan, ungefär mitt emot Helga Trefaldighet, händer en olycka i senhöstmörkret: En dam, som också är på väg till kyrkan, observerar inte den stenkant, som ändar hennes genväg över en bit gräsmatta. och faller precis handlöst i asfalten: slår hål i pannan, blöder häftigt ur näsan, har möjligen knäckt näsbenet. Vi och ytterligare en tillskyndande dam försöker hjälpa henne; den för oss okända tillskyndande damen hjälper till med att stilla blodflödet med pappersnäsdukar. Birgitta ringer omgående 112 och beställer en ambulans, medan ytterligare en tillskyndande flicka, efter att ha kollat vad den skadade kvinnans köande make heter, springer till kön och förbluffande fort lyckas hitta honom. Han är på plats och hjälper hustrun, när ambulansen efter cirka fem minuter anländer.

Vi går då in i Domkyrkan, men jag tänker under kvällens lopp, att någon av de där änglarna, som så frekvent förekommer i sångerna så här års, om de nu hade funnits gärna kunde ha fått hjälpa den här kvinnan att slippa få en sådan start på julen.

Hon kunde verkligen ha behövt ”en stråle av Guds kärleks ljus i signad juletid”, som det heter i ”Nu tändas tusen juleljus”.

Nobelmottagningen på Nordiska museet

I går såg jag av och till TV-utsändningen från nobelfestligheterna. Numera är Birgitta (och därmed även jag) före detta, och vi får följaktligen ingen inbjudan att delta. I år är Birgitta dessutom i Stockholm på egen förrättning, så vi har heller inte – som vi ibland har haft – egen nobelmiddag hemma.

Alla vi många som av den ena eller den andra anledningen borde ha bjudits på nobelfesten – vi är sammantaget alldeles för många – får dock regelmässigt en inbjudan till Nobelstiftelsens stora mottagning på Nordiska museet söndagen före festen.

I den deltar vi – även om det egentligen inte längre känns lika lockande, när vi vet, att Doris Lessing inte kommer. Men på den här mottagningen kan man alltså åtminstone få se en skymt av nobelpristagarna, om man är intresserad.

Vi blir som vanligt hälsade välkomna av Nobelstiftelsens VD Mikael Sohlman, gammal bekant till oss från yngre år. I kön fram till honom ser vi sen Horace Engahl och Ebba Witt-Brattström; vi har lärt känna dem under de år då vi gick på nobelfesterna. Ebba vinkar till oss, men sen kommer vi inte i närheten av varann under det myckna vimlandet som följer.

Vi konstaterar, att detta vimmel i år rymmer ett mycket stort antal människor, som vi inte känner – men det är väl vi som börjar bli gamla.

Dock kommer ett par gamla och liksom vi själva grånade radikaler fram och pratar en stund: Rolf Ekéus och Lars Anell.

Alldeles på slutet kommer också SACOs ordförande Anna Ekström fram och berättar, att hon då och då brukar läsa min blogg. Hon skrev ju förresten själv en kommentar om Amelin och X:et i Folkets hus för kort tid sedan.

Självfallet hälsar vi på värdinnan i huset, Nordiska museets styresman Christina Mattsson – Birgitta är ordförande i Nordiska museets nämnd, det vill säga styrelse – och hennes man, konstnären Michael Söderlundh.

Birgitta passar på att visa mig en utställning som hon var med och invigde, den om hobbysamlare i olika åldrar. Där kan man beskåda de mest märkliga nischer av mänsklig samlarmani – gå gärna och se den här mycket roande utställningen!

Pressgrodor

Hittat i Journalisten nummer 34 2007:

”Av produktionen går 134 procent på export, bland annat till Norge och Frankrike.”

Dagens Nyheter om produktion av bröd

”Nyköping är en av de tre mest förolyckade kommunerna i länet.”

SN.SE (Sörmlands Nyheter) om viltolyckor

”Risken att drabbas av en cykelolycka är mångdubbelt högre för en cyklist än för den som färdas i bil.”

Upsala Nya Tidning

”Nu ska vinkraft byggas”

Rubrik, SVT.SE