Melodikrysset nr 1 2008

Eldeman sa, att dagens melodikryss var knepigare än det förra, och det håller jag med om. För min del blev det en hel del googlande, men jag tror att jag till slut har löst det rätt.

Jag höll på att få hjärnstillestånd redan på första frågan, den med fanfaren, men svaret på frågan vad man får uppleva efter den, måste rimligen vara film. Den där fanfaren körs väl på biograferna?

Även frågan om instrument och deras antal visade sig vara knepigare än jag först trodde. Instrumentet var trombon, det var enkelt; jag har ju hört den här låten i radio. Men hur många var de? Till slut kom jag på svaret, sjuttiosex. ”Sjuttiosex tromboner”, ”Seventy-six trombones”, fanns med i en musikal från 1957, ”The Music Man” av Meredith Willson, har jag googlat mig fram till.

Krysset innehöll också ett antal låtar och artister, som jag för egen del inte har något förhållande till.

Ett exempel är Agnes, här med ”Champion”. Hennes namn känner jag ändå till; visst har hon väl redan tidigare förekommit i Melodikrysset?

Inte heller hade jag tidigare hört ”It’s In the Rain” – men också Enya känner jag åtminstone till.

Det senare gäller även Ozzy Osbourne (man har väl haft barn i yngre tonåren i huset). Men tro för den skull inte, att jag tidigare hade hört hans duett ”Changes” med dottern Kelly – henne hade jag inte ens hört talas om.

Jag hade för all del inte heller hört Jonas Otter, men i det här fallet förstod jag, att den han sjöng duett med i ”When Love Says Goodbye” var Tone Norum – som jag däremot har hört förut.

Som en övergång till det för mig lätta kan vi ta svaret på frågan vem som sjöng ”Who Will the Next Fool Be”. Jo, Tom Jones, mycket riktigt en slitstark artist, för att citera Eldeman.

Ännu mer slitstark är väl Owe Thörnqvist, som jag till och med personligen känner. Och visst har jag hört hans ”Albin och Pia”, många gånger till och med.

Slitstark, just i Melodikrysset, är också Benny Anderssons ”Cirkus Finemang” med BAO. Den här textlösa låten hör rimligen hemma i ett tält, närmare bestämt ett cirkustält.

Slitstark var väl just det som Lasse Berghagens ”Teddybjörnen Fredriksson” var. Den spelades i dag i en finsk version, men visst kommer vi ändå i håg den svenska texten, där han hade en nos av garn.

Allra sist tar jag i dag de frågor, som många yngre lyssnare kan ha haft svårigheter med.

Max Hansen var det som sjöng ”Åh, Louise”. Den är hämtad ur ”En förtjusande fröken”, och musiken är skriven av Ralph Benatzky.

Dagens operafråga skulle besvaras med Guiseppe Verdis ”La Traviata”.

Populärmusikklassikern, slutligen, var ”Säg det i toner”. Den förekom i en av de tidiga svenska ljudfilmerna, med samma namn och från 1929.

Sånger av Vysotskij med Fria Proteatern

Jag har tidigare skrivit om Dan Fägerquist och hans tolkningar av den ryske sångaren Vladimir Vysotskij (1938-1980); den som vill veta mer om Vysotskij och hans sånger kan lämpligen söka på Fägerquist under Kulturspegeln, Musik, så slipper jag upprepa mig.

Dan Fägerquist har kvalitéer som vysotskijtolkare, men jag kritiserade honom för att ha politiskt friserat Carsten och Ola Palmaers mycket trogna svenska tolkning av Vysotskijs ”Vargjakten”.

Den finns nu, tillsammans med bröderna Palmaers övriga vysotskijtolkningar, tillgänglig i sångboken Vladimir Vysotskij: ”Vargjakten” (Karneval förlag, 2007). I den ingår hela 48 sånger av Vysotskij, texter med ackord och noter (notskrift av Stefan Ringbom). Carsten och Ola Palmaer har skrivit två förord till boken, ett från 1986 (boken utgavs i sitt ursprungliga skick av Ordfront i samband med att Fria Proteatern först satte upp sin föreställning med sånger av Vysotskij på Scalateatern i Stockholm) och ett för den här utvidgade nyutgåvan. Bröderna Palmaer är mycket skickliga i sina tolkningar av Vysotskijs sånger, men de ger i de här båda förorden också en fullkomligt lysande introduktion till Vysotskijs sångskapande och den tid och det samhälle de tillkom i.

Med boken följer en CD med material ur Fria Proteaterns föreställning, jämfört med den tidigare skivversionen (CBS 1987) utvidgad med fyra sånger och tre talade inslag.

Men märk alltså, att boken innehåller långt fler sånger än de som finns med på skivan med Fria Pro.

Sammantaget är boken och CDn något av ett måste för oss som rör oss i skärningspunkten mellan musik, teater, poesi och politik.

Jag har tyvärr inte sett Fria Proteaterns föreställning, varken när den ursprungligen sattes upp eller när den relativt nyligen återkom. Problemet med alla liveupptagningar från teatrar är att den magi som skapas på scenen sällan fullt ut kan föras över till CD (som ju bara är en ljudupptagning). Missförstå mig inte – jag tycker att CDn är mycket bra, men jag anar, att teaterpubliken fick en ännu häftigare upplevelse.

Jag blir starkt medveten om det här, när jag läser Tofe Ellefsens entusiastiska recension i DN 1986. Hon noterar att Vysotskij själv var skådespelare och framhäver mycket riktigt Tomas Bolmes insatser på scenen. Och också jag faller till föga inte bara inför Vysotskijs text utan också Bolmes framförande i till exempel ”Balladen om barndomen” och ”De glödande bastun”, som båda har beskrivande, läs gärna teatrala inslag. Men jag undrar hur det skulle ha varit att dessutom se Bolme göra de här numren på scenen.

Ellefsen lyfter i övrigt fram främst Stefan Ringbom, ”tveklöst sångaren i det här gänget”. Också där är jag beredd att understödja hennes omdöme. Ringbom gör en utmärkt ”Vargjakten”, men jag skulle också vilja nämna ”Dina ögon är som knivar” (med Pär Lindblom på bluesmunspel), ”Kupolerna” (görs, trots att texten handlar om tsar Peters Ryssland, som bluesig rockballad) och inte minst ”Ninka”, en skitig och fantastisk kärlekssång i den ryska tjuvballadtraditionen.

Jag har i min förra artikel om Vysotskij skrivit om honom i hans egenskap av politisk dissident, och jag ska nedan återkomma till temat. Men man ska kanske tillägga, att hans perspektiv var mångfacetterat: han vågade se sovjetsamhället i alla dess aspekter.

Jag har själv hört ingermanländska vänner, som själva var med. beskriva tyskarnas belägring av Leningrad med alla dess fasansfulla aspekter: isande kyla, svält, kannibalism. Det är därför värt att notera, att den dissidentstämplade Vladimir Vysotskij i sin sång ”Jag växte upp under Leningrads belägring” (här sjungen av Elisabeth Nordkvist) närmast framstår som sovjetisk patriot.

Men dissident var han lika fullt, inte bara i ”Vargjakten” och ”Bodaibo”; ni hittar texterna i min förra recension under Kulturspegeln, Musik.

Jag ska nöja mig med att ge exempel från två av sångerna på CDn och i sångboken.

I ”Balladen om barndomen” berättar han om ”nätterna för längesen då landet var ett fängelse, / då var det en historisk tid, då var det en hysterisk tid, / de tog folk när de viskade, de tog folk när de älskade”.

Längre ner i texten hittar man följande replikväxling mellan två föräldrar: ” – Hur mår sönerna? Saknade, förmodligen stupade. / och dina? – En i Magadan och en i Vorkuta.”

Och så en bild ur vardagslivet:

Vitkas farsa bygger tunnelbanan
det är bättre där än i vårt hus.
Våran korridor tar slut mot muren
men en tunnel leder ut i luft och ljus.

Så långt barndomsminnena.

”Den glödande bastun” inleder Vysotskij med

Elda bastun! Låt ångorna blända mig,
bär mig långsamt bortom vett och förnuft!
Gör mig rusig och saligt förgiftad
med brännande, renande luft.

Jag ska sitta på översta laven
långt från mänskornas skitiga spel.
Elda väggen till glöd, värdinna,
elda tvivlet ut ur min själ.

”Jag vill glömma mig själv och mitt liv”, sjunger sångens jag, och han har skäl; han är en av de många, många som fördes till Sibirien:

I träsket och i gruvorna
åt vi stendamm och drack vår gråt.

– – –

Slå en skopa på de glödheta stenarna,
jag vill glömma mitt liv och mig själv.
Jag fick nog av de iskalla dimmorna,
ge mig dimma som bränner som eld.

Jag var oskyldig, jag blev benådad,
men vem ger mig tillbaka mitt liv?
Och jag piskar bröstet med riset
på mitt arv från en dyster tid.

Just den här insikten – att inga rehabiliteringar i världen kan ge de hundratusenden, ja miljoner, som i den ena eller den andra meningen berövades sina liv, deras liv tillbaka – skulle jag, via Vladimir Vysotskij, vilja förmedla till dem som tror, att det ena eller det andra slaget av ett ”högre” mål skulle kunna rättfärdiga att man offrar människor för att nå detta mål.

Djur i dur med Povel Ramel

Povel Ramel-fan som jag är sen unga år, har jag haft mycket att glädja mig åt sen nyårsafton och framåt. På nyårsafton sände TV 1 en mycket bra prat- och musikshow med Povel, ”Povel à la carte”, inspelad på Maxim så sent som våren 2007, alltså från det år då Povel dog. Povel intervjuades av vissångaren Stephan Lundin och gav sen, assisterad av Backa Hans Eriksson, bas, Mikael Ramel, gitarr, och Niklas Sundén, piano, samt – icke att förglömma – sig själv på piano, musikaliska och verbala smakprov från hela sin långa karriär.

Också Povels personrika och påkostade ”TV-persiflage” från 1976, ”Semlons gröna dalar”, har synts i TV, närmare bestämt i TV 2.

Själv tyckte jag ”Povel à la carte” var roligare, men jag missar sällan en chans att se och höra Povel Ramel.

I TV hörde jag nu Povel Ramel framföra också några av sina mindre kända alster, exempel på det märkliga sångmaterial som ingår i samlingen ”Djur i dur” (Pygmé musikförlag AB, 2001) – den hade hustrun med närmast profetisk framförhållning gett mig i julklapp. Den här samlingen, enligt underrubriken ”en oumbärlighet för barn i alla åldrar”, innehåller texter, noter och ackord – samt en CD (Pygmé CD 010925), där Povel med viss assistens av sonen Mikael framför alla de här egenartade sångerna, till formen – men bara till formen – en smula släkt med alla välkända barnvisor om björnar i blåbärsskogen, vita lamm och små grodor.

Av den här släktskapen ska man inte låta sig lura. De huvudagerande i de här sångerna är nämligen varken gulliga eller älskade; jag talar om ”Acke Asgam”, ”Garry Gråsugga”, ”Tviggie Tvestjärt”, ”Fulvia Fästing”, ”Kalle Kobra”, ”Rulle Råtta”, ”Lilla lustiga lus” med flera.

Någon gång, som i ”Låt leoparden vara kvar i leoparden”, kan texten ha ett budskap:

Låt leoparden vara kvar i leoparden!
Åsså låt ozeloten förbli ozelot!
Se till att varje utter
slipper strippa och få hutter!
Man blir butter varje gång man tvingas tänka på’t.

Men oftast handlar texterna om kryp som har svårt att vinna mänsklighetens sympati, till exempel tvestjärten:

Lilla Tviggie Tvestjärt sov i Mormors öra
In där kom ett finger för att göra killekill
Men örats gång var alltför lång och fingret alltför kort
För varje litet killekill drog sig Tviggie längre bort.

Obehagligt nog? Då har jag ändå inte citerat visorna om Kalle Kobra, Rulle Råtta, Fulvia Fästing och Acke Asgam.

De flesta av de här sångerna hör musikaliskt inte till Povel Ramels mästerverk – ”Rulle Råtta” skulle, tvärt emot det som Povel hävdar i sin introduktion, ha varit mycket långt från att vinna eurovisionsschlagerfinalen, om den hade lanserats där. I ett fall, ”Visa i Kråknedan”, använder sig dock Povel av samma fantastiska melodi som ingick i hans ”The Birth of the Gammeldans”. I ett annat fall, ”Har’u sett min lilla stumpert”, har melodin drag av tjugotalsjazz – men annars hör de här låtarna absolut inte till de många av Povel vilka snabbt har fäst sig i melodiminnet.

Någon gång, som i ”Till havsbandet”, kan Povels ordekvilibristik kring fiskar och fåglar föra tanken till slagnummer som ”Tjo vad det var livat i holken i lördags”, men också en poveldiggare som jag måste medge, att flertalet av de här sångerna mest känns bisarra. Jag noterar dessutom till min egen förvåning, att de har skrivits under Povels hela karriär – han måste alltså, ända från början, ha haft en dragning inte bara till det galna utan också till det makabra.

Däri, och också ibland i sitt sätt att själv ackompanjera de här sångerna på piano, är han en släkting till Tom Lehrer. Det är särskilt tydligt i två låtar, ”Acke Asgam” och ”Ge dem lite sympati”.

Povel Ramel var ju en man som friskt blandade olika musikaliska stilar och influenser, så varför skulle han inte ha kunnat inspireras också av Tom Lehrer?

Har någon annan varit inne på just det här spåret?

Birgittas Kokk

Jag brukar ibland på sitemetern kolla, vad besökare har sökt på för att hamna på min blogg. Bland det roligaste jag har sett på sista tiden är en person som har googlat på ”Birgittas Kokk” och mycket riktigt hamnat här.

Det påminner mig om en sak som stod i den för en tid återuppståndna Stockholms-Tidningen (s), som fanns samtidigt som jag var chefredaktör för Aktuellt i politiken (s).

Den enligt en läsarundersökning mest lästa avdelningen i min tidning var min personligt skrivna och kåserande ledarsidesspalten Det händer, den som min dotter Kerstin har utnämnt till blogg före bloggarnas tid. Eftersom den här spalten var just bloggartad, skrev jag ofta om familjen, däribland hustrun, som jag – eftersom vår relation var väl känd hos läsekretsen (140.000 prenumeranter på den tiden) – då helt enkelt kallade vid förnamn, Birgitta.

Stockholms-Tidningen hade på baksidan en liten ruta om dagens namnsdagsbarn; man brukade då också nämna ett par stycken kända personer, som bar dagens namn.

På Birgitta-dagen fanns sålunda följande text (fritt citerad ur minnet):

”Av kända Birgittor kan nämnas den heliga Birgitta och så Enns.”

Jürgen Rooste: Presidenten bor nånstans i närheten

Jürgen Rooste är född 1979 och således blott 26 år gammal. Med fem diktsamlingar har han ändå lyckats etablera sig som poet och, vad jag förstår, vinna en postion i den yngre estniska lyriken.

Han har också översatt Allen Ginsburg till estniska, och mycket riktigt finns det hos Rooste ordflöden som kan tänkas vara återklanger från den amerikanska beatpoesin. Men Rooste är omisskännligt estnisk också i sitt val av droger, som här i den inledande dikten i ”Presidenten bor nånstans i närheten” (översättning Peeter Puide, Ellerströms, 2007):

varför behöver vi dikten

hjälper den på något vis
en att avstå från alkohol
men gudiröven
jag sade ”avstå från alkohol”
varför avstå från den
det är vår nationaldag
trademark mer inarbetat än ”welcome to estonia”
i will motherfuckin’ phone ya
sen går vi på krogen

Nå, Rooste dricker, av hans dikter att döma, alkohol också andra dagar än nationaldagen. Som till exempel i den mycket roliga dikten om en författarafton, ”Diktarens liv”. Eller som i den ganska märkliga kärleksdikten ”Älskar du mig till evighetens rand”:

älskar du mig ännu då
när jag inte klarar av allt detta
när jag dricker mig full och en stund
före världens slut faller i sömn i mina spyor
i en rumshörna någonstans som ett lyckligt barn

Hos Rooste finner man mycket riktigt en befriande respektlös självironi: ”om jag hörde talas om någon som jag / skulle jag hålla honom för ett fullständigt pisshuvud”.

Rooste brottas med ett problem, så typiskt för ett pånyttfött land, så fullt av nationalism:

I ”Att söka efter evigheten II” heter det:

älska och bevara idag din estniske man
för i morgon är kanske tiden en annan
ingen beteckning ”estnisk” finns inga tankar och ord vi inbördes behöver
enda sättet att vara är självtvivlets

Men i inledningsdikten tacklar han nationalitetsfrågan med något som liknar en klackspark:

å andra sidan
vad skall man med staten estland
estland är som en dikt av någon med skrivklåda
vindarnas land javisst tackarmjukast farväl
blås mig härifrån

Dock, dagens Estland är också redan en del av det nya Europa. I dikten ”Resignation” finns följande:

u. ser helt enkelt aldrig
sin fru
hans fru arbetar i bryssel
och semestrar utan honom söderöver
u. tar semester i bryssel
vad de gör där
vet jag inte
hans fru går nog på jobbet
och u. glor samtidigt på tv och de kanaler
som vi inte har
och går till mini-europa för att se de stora husens
småsmåsmå modeller

Tidsmässigt och kulturellt spänner Roostes poesi och referensramar ända från beatpoesins dagar fram till dagens pop-, rock- och rapmusik: I ”Estlandsbästa” sitter poeten med ”bobdylan i hörlurarna / (visons of johanna) och / sartre i handen”. En annan dikt heter ”Punk-rock halleluja”.

Peeter Puide har på ett träffsäkert sätt med den här samlingen gett svensk publik ytterligare en värdefull inblick i vad som händer i den allra nyaste estniska litteraturen.

Hemingway och de estniska ensamseglarna

Från min estniska barndom minns jag mytiska berättelser om estniska ensamseglare, som i små båtar tog sig över Atlanten.

När jag börjar läsa den estniske poeten Jürgen Roostes diktsamling ”Presidenten bor nånstans i närheten” (översättning Peeter Puide, Ellerströms), hittar jag redan på den allra första sidan några rader, som påminner mig om detta:

redan hemingway visste
att i alla världens hamnar
hade någon est
supit ner sig
supit sig till ankare

Och då kom jag också i håg, att jag faktiskt hos Ernest Hemingway en gång hade läst om dessa estniska sjöfarare.

Frågan var var. Själv mindes jag det som att det uttryckligen handlade om ensamseglare och att Hemingway skrev om dem, som jag trodde, i början av en av sina noveller, förlagd till hamnbarmiljö.

Jag letade förgäves bland de samlade novellerna.

Slutligen hittar jag ett tillämpbart textavsnitt i en helt annan bok av Ernest Hemingway, ”Att ha och inte ha”, det vill säga ”To Have and Have Not”. Det är Torsten Jonssons översättning från 1954 på Bonniers. Mitt exemplar är inköpt 1956 – så undra på att jag inte kunde placera textavsnittet rätt med det samma.

Vi befinner oss i Key West, Florida, till vilket det går en omfattande smuggeltrafik från Havanna, Cuba. Hamnskildringen innehåller följande:

”Vid fjärde bryggan ligger en 34 fots yawrlriggad segeljakt. Ombord på den befinner sig två av de trehundratjugufyra ester som seglar omkring i skilda delar av världen i båtar av mellan tjuguåtta och trettiosex fots längd och sänder hem artiklar till de estniska tidningarna. Sådana artiklar är mycket populära i Estland och inbringar författarna mellan en dollar och en och trettio spalten. De intar den plats som baseball- och fotbollsnyheterna har i amerikanska tidningar och förekommer under rubriken ’Brev från våra djärva resenärer’. Ingen välskött båthamn vid sydliga farvatten är fullständig utan minst två solbrända, saltvattenblekhåriga ester som väntar på en check för sin senaste artikel. När den kommer seglar de till en ny hamn och skriver ett nytt brev. De är lyckliga människor också. Nästan lika lyckliga som de ombord på Alzira III. Det är stort att vara Djärv resenär.”

”To Have and Have Not” publicerades 1937, mitt födelseår.

Kolla Kulturspegeln!

Jag brukar publicera, ibland i redigerad och förlängd form, bloggtexter under Kulturspegeln.

De senaste dagarna har jag åstadkommit en sådan, längre och bearbetad text om Jaan Kross. Klicka på Kulturspegeln, Prosa & lyrik, och sök alfabetiskt på Kross, Jaan.

Här ute i Öregrund har jag under Kulturspegeln, Sångtexter, publicerat en längre text, som även innehåller till exempel skivtips, om och med Alfred Hayes’ och Earl Robinsons ”Joe Hill” samt om Rune Lindströms översättning till svenska, ”Balladen om Joe Hill”.

Kulturspegeln härbärgerar främst recensionsmaterial om barnkultur, deckare, film, musik, politik, prosa & lyrik, serier, teater – och så alltså sångtexter med bakgrunder och tips om skivinspelningar och böcker med text och noter.

Botanisera gärna! Klicka gärna ovan.

Nyårsafton – och åter i Öregrund

Det är nyårsafton, och vi är åter i Öregrund.

I går tog vi buss 811 från Uppsala till Öregrund. Medan bussen åkte genom det uppländska landskapet, kunde man, trots att vi befinner oss i slutet av december, se fullt av gröna fält.

I morse när jag vaknade hade dock bergknallen utanför köksfönstret och grässlänten ner mot gatan ett vitt pudertäcke av snö. Av och till yr det snöflingor mellan de kala träden.

Om en stund ska jag gå ut och fylla fågelhusen – ett utanför sovrummet, ett utanför glasverandan – med vildfågelfrö. Och så ska jag hänga upp talgbollar i syrenerna och i flädern.

Inne är det varmt och gott. Också när vi själva inte är här har vi på låg basvärme, och därför tar det aldrig lång tid att få upp värmen till rumstemperatur.

Jag har ätit den frukost jag alltid äter under jul och nyår: två mycket hårda hårdbrödssmörgåsar från Roslagsbröd – fiberrik fullkornsråg – och på dem margarin med Omega 3 och 6, Runda bords från Keiju, och så skivor av julskinkan med Apotekets julsenap. Jag börjar frukosten med ett glas Bob osockrad svartvinbärsdryck, men till hårdmackorna med skinka dricker jag normalt ett glas Hälsofil – Konsum i Öregrund hade dock slut på den i går, så jag fick köpa ekologisk a-fil i stället. Den är OK men inte lika god som hälsofilen.

Jag avslutar alltid frukosten med kaffe – svart, utan socker och utan grädde eller mjölk. Inne i stan kompromissar jag och delar bryggkaffe med hustrun. Men nu, i huset i Öregrund, återgår jag till mina lantliga vanor: kokar en panna kaffe av märket Coop. Det finns inte mycket som kan konkurrera med en kopp rykande hett kokkaffe.

Värre kan man ha det i livet – och jag måste, när jag blickar tillbaka på det gångna året, tillstå, att jag har sett bättre dagar.

I våras hade jag hjärtbesvär, och i försomras fick jag en pacemaker inopererad.

Strax därpå råkade jag ut för en häftig lunginflammation, låg på Akademiska i en vecka och hade sen en lång konvalescens.

Strax efter 70-årsfirandet – en ljusglimt i allt det dystra – drabbades jag av svår ischias. Ett tag under julhelgerna trodde jag, att jag höll på att bli kvitt den, men nu är det åter besvärligt att gå.

Gamle Kjell i Juniskär, sista länken till det jag betraktar som mitt barndomshem, dog.

Och så dog min bror Matti helt oväntat, yngre än jag som han var.

Visst finns det ljusare minnen från det här året – det redan nämnda 70-årskalaset, italienresan tillsammans med Birgitta, stunderna med Viggo och Klara – men i många avseenden har det varit ett djefla år, som väl Strindberg skulle ha skrivit.

En tröst, hur det nu än kommer att bli under det kommande året, är att jag delar min tid, helg som vardag, med Birgitta. Det känns gott att få ha levt ett så långt och rikt liv tillsammans, och det känns fint att nu, när kroppen med åren tycks bli allt skröpligare, ha henne kvar vid sin sida.

Vår nyårsafton här i Öregrund kommer att bli som den har brukat vara och som vi vill ha den: lugn, stillsam, med god mat (Birgitta köpte hummer på Konsum i går), samtal, musik och så som avslutning (för två icke troende) genom radion kyrkklockorna från Sveriges alla domkyrkor.

Sen går vi ut i nyårsnatten med var sitt glas bubbel och beskådar, en liten stund, andras fyrverkerier, som lyser upp den svarta himlen.

Ett bättre nytt år till er alla där ute!

Kjell Eriksson: Den hand som skälver

Jag har av och till – vi är båda med i Ordfronts, Uppsala, styrelse – mött Kjell Eriksson under den ganska utdragna period, då hans senaste deckare, ”Den hand som skälver” (Ordfront, 2007) kom till. Har jag tolkat hans kommentarer och kroppsspråk rätt, har han våndats ganska mycket, innan boken äntligen blev klar.

När han först nämnde boken för mig, gick den under benämningen ”Kommunalrådet som försvann”. Kjell var ganska förtegen, men det framgick i alla fall att boken skulle handla om ett (fiktivt) socialdemokratiskt kommunalråd i vår gemensamma hemstad Uppsala.

Den historien finns mycket riktigt med i ”Den hand som skälver” men utgör bara ena hälften av den. Boken innehåller nämligen också en annan och som deckarstory väl så intressant historia, som utspelar sig på kusten utanför Östhammar. Greppet med parallella utredningar är ju inte helt ovanligt i polisdeckare, men jag undrar om det inte kan vara så, att Kjell Eriksson lite grann körde fast i kommunalrådshistorien och för att få till en tillräckligt spännande och läsarlockande bok senare fick lägga till parallellhistorien. Jag kan inte fråga Kjell om detta just nu – han befinner sig i Brasilien, där hans kriver på en ny bok.

Vi tar historien om det försvunna kommunalrådet först. Eftersom Kjell Eriksson själv redan tidigt i boken avslöjar, att Sven-Arne Persson (s) i slutet av 1993 försvinner till Indien, kan ju också jag meddela detta. Vi som regelbundet har läst Erikssons deckare vet ju, att dessa ofta innehåller internationella utblickar, trådar och pusselbitar, men den här gången är Indien mest en tillflyktsort: vi får oss en väldokumenterad social skildring till livs, men bokens Sven-Arne Persson kunde lika gärna ha valt att rymma till Sydafrika eller Brasilien, detta utan att grundintrigen hade påverkats ett dugg. Därför blir också indienskildringen fram till dess att en svensk dyker upp i Bangalore och känner igen det förrymda kommunalrådet – förlåt mig, Kjell – lite av en transportsträcka.

Intressantare är då Sven-Arne Perssons motiv för att rymma från kommunalrådskapet, partiet (s) och hustrun. Motivet, möjligen inte tillräckligt utmejslat i sina detaljer, är nämligen tomgång, själväckel, upptäckten att det egna partiet saknar visioner och reformvilja.

Som kontrast till socialdemokraten Sven-Arne Persson finns i den här boken Sven-Arnes farbror Ante. Länge läser jag också skildringen av den här kommunisten och före detta spanienkämpen som Kjell Erikssons moraliska val; Kjell var i unga år SSUare men blev under FNL-åren SKPare, så jag antar att han har haft anledning att gång på gång fundera över de här alternativen. Eftersom jag inte gärna kan avslöja vem som i boken mördade den gamle nazisten Nils Dufva, får jag nöja mig med att notera, att också den aldrig omvände kommunisten Ante visar sig ha sviktat i sin personliga moral – även om det fanns mycket starka skäl för att han skulle göra det.

Hur som helst: Skulle boken bara ha bestått av historien om kommunalrådet som försvann och dess mordgåta ha fått den faktiskt lite snöpliga lösning den nu får, skulle ”Den hand som skälver” inte ha blivit någon riktigt bra bok.

Den nerv som ändå finns i ”Den hand som skälver” finns nu i stället till största delen i den parallellhistoria, som utspelar sig i den gudsförgätna byn Bultudden utanför Östhammar. Även den har en – typiskt Kjell Eriksson! – internationell anknytning. Den avsågade fot som hittas visar sig ha tillhört en thailändska.

Här finns allt det som utmärker Kjell Eriksson när han är som bäst: Människor som hör hemma i den klass som har varit hans. Kunskap om dessa ”vanliga” människors liv – miljöskildringen får sin doft av detaljer, som bara den mycket kunnige kan placera där de ska vara. Väder och vind, till exempel upplandskustens snöhelveten om vintern, skildras med känsla och sakkunskap. Den rädsla som hör bra deckare till hittar man främst hos en mycket udda figur ute på Bultudden, konstnären Lisen Morell.

Jag önskar att Kjell Eriksson hade koncentrerat sig helt på den här miljön och de människor som (glest) befolkar den. Jag hade velat få veta mycket mer om dem, inklusive om den som visar sig vara mördaren.

Och egentligen skulle jag också vilja veta mer om Ann Lindell, den som utreder brotten ute på Bultudden. Trots att hon nu har förekommit som huvudperson i ett stort antal böcker, vet jag inte så värst mycket mer om henne, än att hon gillar att fika på konditori Savoy, att hon inte läser böcker i någon större utsträckning men i perioder dricker lite för mycket rödvin och att hon, trots attacker av åtrå (av vilka en resulterade i en son), aldrig riktigt tycks få till en djup och varaktig relation till en karl.

Berätta mer om Ann Lindell, Kjell!

Melodikrysset nr 52 2007

Årets sista melodikryss hörde inte till de svårare under 2007 – men det som gäller för mig behöver ju inte gälla för andra.

Hur som helst: Det är klart att jag har kontrollgooglat, men jag klarade faktiskt samtliga frågor för egen maskin.

Komedin om övernaturligheter (Eldemans ledtråd) har jag visserligen inte själv sett, men med hjälp av några få ledbokstäver kom jag snabbt fram till att det måste röra sig om ”Ghostbusters”. Den gjordes mycket riktigt på 1980-talet, närmare bestämt 1984.

Inledningsfrågan var desto lättare. Det som spelades var Evert Taubes ”Brevet från Lillan”, och som framgår av texten nedan, är brevet undertecknat av Ellinor:

Brevet från Lillan

Text och musik: Evert Taube

Pappa, kom hem, för vi längtar efter dig.
Kom innan sommar’n är slut, lilla Pappa.
Åskan har gått, och om kvällen blir det mörkt,
Stjärnorna syns nu på himlen igen.

Allt jag vill ha är ett halsband av korall.
Ingenting annat, det kostar för mycket.
På våran tomt är det nu så mycket bär
Och fullt med ungar har fåglarna här.

Sjön är så varm och vi badar varje dag
Och jag hoppar i utan att bli rädd
För nu simmar jag så bra.

Vi har så fint, nu i vårat lilla skjul
Och en liten gran har vi också sett
En som vi kan ha till jul.

Detta har jag
Skrivit nästan bara själv,
Och jag skall börja i skolan till hösten.
Pappa, kom hem, jag vet något som du får.
Nu slutar brevet från din Ellinor.

Till de klassiska svenska skivartisterna hör inte bara Evert Taube utan också Zarah Leander, här med ”Det skönaste som livet gav”.

Agnetha Fältskog hörde vi på engelska, i en låt som då kallas ”The Queen of Hearts”. Jag mindes bums den svenska titeln: ”När du tar mig i din famn”.

Inte heller de ännu mer nutida svenska artisterna i dagens kryss var svåra att känna igen.

Vi hörde Gyllene Tider i ”Speciell” – Per Gessles röst är lätt att identifiera.

Kent har jag själv i mina skivhyllor. Här hörde vi deras ”Dom som försvann”.

Inte heller Ola Salo och The Ark hör till de svårare att känna igen. Dessutom är ju deras bidrag till Eurovision Song Contest 2007, ”The Worrying Kind”, i motsats till mycket annat i den tävlingen lätt att bevara i melodiminnet.

Det gick ju inte så bra för Ola, men vore det inte för en enda sak, skulle jag ha haft mycket svårare att få några som helst associationer till Sertab Ereners vinnarlåt 2003, ”Everyway That I Can”; för att få namnet och titeln måste jag mycket riktigt googla. Men den här låten hade något som eurovisionsschlagerlåtarna dess värre oftast brukar sakna, nationell identitet. Så jag kom bums på att svaret på Eldemans fråga, vad kallas en man från vinnarlandet?, var turk.

Nå, vem har då hyllat Fats Domino genom att till egen pianoackompanjemang sjunga in ”My Blue Heaven”? Jo, Norah Jones, en utmärkt artist – jag har henne på skiva.

Ytterligare en evergreen förekom i dagens melodikryss, Cole Porters och Frank Sinatras ”I’ve Got You Under My Skin”.

Evergreen är väl numera också ”Don’t Cry For Me, Argentina” ur Andrew Lloyd Webbers och Tim Rice’s musikal ”Evita”. Här hörde vi den med Gheorghe Zamfir.

Dagens andra filmfråga handlade om en berömd kompositör av filmmusik. Han heter Elmer Bernstein och har gjort musiken till bland annat en rad västernfilmer, också till den äventyrskomedi som förekom i krysset här om veckan, ”Tre amigos”.

Allra sist en fråga, som jag av naturliga skäl hade ganska lätt för att besvara: Tor Isedal var det som sjöng ”Balladen om Joe Hill”.

Jag har genom min mycket spridda sångbok ”Joe Hills sånger” (Prisma, 1969) i stor skala spritt Joe Hills (det vill säga den till USA utvandrade gävlebon Joel Hägglunds) egna sånger i svenska versioner. 1970 tog jag också med ”Balladen om Joe Hill” i min andra sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma):

Balladen om Joe Hill

Svensk text: Rune Lindström, 1963
Amerikansk originaltext (dikt): Alfred Hayes (”Joe Hill”), 1925
Musik: Earl Robinson

Jag drömde om Joe Hill i natt.
Vi stod där man mot man.
Jag sa till Joe: ”Du är ju dö.”
”Jag kan ej dö”, sa han.
”Jag kan ej dö”, sa han.

”Dom sa du hade mördat nån
vid Salt Lake Citys sjö.
Dom sköt dej mitt i hjärtat, Joe.”
Han sa: ”Jag kan ej dö.”
Han sa: ”Jag kan ej dö”.

”Men plutokrater sköt dej, Joe.
Dom tog ditt liv till slut.”
”Att mörda sången min”, sa Joe,
”vill mera till än krut.
Vill mera till än krut.”

Han stod där vid min säng och log
och sa i självklar ton:
”Jag sått ett frö, som ej kan dö –
vår organisation.
Vår organisation.”

”Joe Hill kan aldrig nånsin dö”,
sa Joe, ”jag lever än!
När män går ut i strejk och strid,
då går Joe Hill igen.
Då går Joe Hill igen.”

”Från San Diego och till Maine,
varhelst vår kamp slår till
för mänskovärde, lag och rätt,
där hittar ni Joe Hill.
Där hittar ni Joe Hill.”

Jag drömde om Joe Hill i natt.
Vi stod där man mot man.
Jag sa till Joe: ”Du är ju dö.”
”Jag kan ej dö”, sa han.
”Jag kan ej dö”, sa han.

Allra sist: gott nytt kryssår på er, alla mina medlösare och läsare!

* * *

På jakt efter svar till någon fråga i det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.