Sommar i P1 med Olof Röhlander

Det nästan enda som gör mig en smula intresserad av Olof Röhlander är att han ursprungligen kommer från min barndoms och ungdoms hemlandskap, Medelpad. Han är född i Sundsvall och uppvuxen i Matfors. Fast numera bor han i Stockholm.

Det gick hyggligt för honom när han spelade bordtennis, men han fick aldrig stjärnstatus. Något skolljus var han heller aldrig, så det kan ha bidragit till att han valde att arbeta i ett eget företag i stället för att tävla med andra och mer meriterade på arbetsmarknaden. Men eget företag är ju inte liktydigt med succé, så han var snart, berättar han, nära att gå i konkurs.

Men till slut hittade han en egen nisch, att tala om hur man lyckas i affärer.

Det har ju gått ganska bra, även ekonomiskt, men själv förstår jag inte riktigt varför han har lyckats samla så många åhörare, dessutom betalande.

Ett och annat av det han säger, också i sitt sommarprogram, låter för all del förnuftigt, men varför kan de som kommer för att lyssna på honom, inte själva dra förnuftiga slutsatser av det de upplever och ser omkring sig i verkligheten? För mig får de gärna betala för att lyssna på Röhlander, men jag känner mig inte trygg med att personer med funktioner i arbetslivet måste lyssna på gurus av Röhlanders typ.

Naturligtvis har han också sidor som är sympatiska, till exempel attityden att peppa andra, alltså inte bara glädjas åt egna framgångar, men som helhet får hans ”Sommar” prägel av upprepning.

Egentligen är hans musikval i programmet bättre än snackdelen, och jag noterar att flera av de artister han spelar hör hemma på den politiska vänsterkanten i vid mening: Ulf Lundell (”Älskling”), Bruce Springsteen (”Badlands”) och Eldkvarn med Plura Jonsson (”Nånstans gick vi sönder”), även om just det de sjunger i programmet inte utgör tydliga exempel på det.

Men helt klart är att han spelar bra artister, sådana som Veronica Maggio (”Storma tills vi dör”), Lucienne Boyer (”Parlez moi d’amour”), David Bowie (”Word On a Wing”), Pelle Karlsson (”Han är min sång och min glädje” – jo, jag menar det) och så Patti Smiths misslyckande på nobelfesten med Bob Dylans ”A Hard Rain’s Gonna Fall”.

Melodikrysset nummer 33 2018

Jag klarar knappt att gå längre, men mitt liv är bitvis mer hektiskt än någonsin. På grund av en resa till trädgårdsmål i Gästrikland och Västmanland kom jag efter med de dagliga recensionerna av ”Sommar”, men nu har jag bara kvar en oredovisad lyssning. På den nyss nämnda resan hittade jag i en herrgårdspark med viss försäljning av fruktträd två äppelträd med ursprung i mitt forna hemland Estland, och i går fick jag professionell hjälp att plantera dem – de fick förstås vatten, men sen kom dessutom ett störtregn. Under kvällens lopp skrev jag om ytterligare två sommarprogram, och Birgitta och jag såg också Ingmar Bergmans ”Tystnaden”.

Och i dag upp igen klockan 07.00 för att klara morgonsysslorna inför Melodikrysset.

Jag börjar med det som var svårt för mig, väl medveten om att andra kan ha tyckt att något helt annat var knepigt.

Jag kan inte minnas att jag någonsin har hört talas om Arctic Monkeys och lyssnat på deras ”One Point Perspective”.

Dansband undviker jag aktivt, och jag skulle aldrig komma på idén att lyssna på, ännu mindre dansa till Vikingarna med Christer Sjögren som sångsolist. Sannolikheten för att jag skulle känna till något med Die Wikinger är närmast noll. I dag spelade Eldeman deras ”Deine Liebe tut so gut” och efterlyste den svenska originaltiteln. Jag klarar allt sedan realskolan tyska, men vad hjälper det, när man på nätet inte hittar någon svensk titel, som kunde tänkas vara det svenska originalet. Jag såg att andra duktiga krysslösare här hade samma problem, men sen hade Kyrkoherden kommit på – hur vet jag inte – att det svenska originalet heter ”Var det nånting som jag sa”, och ”det” – jag hade redan första och sista bokstaven – går ju in.

”Either” hade jag heller inte hört, men nog var det Zara Larsson som sjöng.

”Alexander’s Ragtime Band” skrevs av Irving Berlin 1911, men här var det musikstilen, ragtime, Eldeman ville ha. Och så skulle vi veta att Alexander nämndes i titeln.

Men sen tyckte jag för min del att krysset var hyggligt lätt, kanske för att så många av frågorna gällde musik från 1950- och 1960-talen.

”America” ur ”West Side Story” skrevs 1957 av Stephen Sondheim och Leonard Bernstein, och jag har förstås den här musikalen på skiva.

”Alexander’s Ragtime Band” skrevs av Irving Berlin 1911, men här var det musikstilen, ragtime, Eldeman ville ha. Och så skulle vi veta att Alexander nämndes i titeln.

Åke Wassing, både författare och låtmakare, tycks vara ganska bortglömd i dag, men jag minns honom väl, till exempel hans ”Se nu tittar lilla solen in igen” från 1951.

Jag minns också Sven Gösta Jonsson, kallad rockande samen, han som 1959 gjorde succé med ”Vid foten av fjället”, den som börjar med textraden ”Jag är lapp och jag har mina renar”. Här skulle vi dock skriva ren i singularis.

Från nästa årtionde är ”Daydream”, från 1966 med Lovin’ Spoonful.

1967 gjordes James Bond-filmen ”You Only Live Twice”, på svenska ”Man lever bara två gånger”. Agent 007 spelades här av Sean Connery, och filmens musikaliska ledmotiv med samma namn som filmen sjöngs av Nancy Sinatra. När jag nu har googlat om den här filmen, har jag också lärt mig något nytt: Manusförfattare var Roald Dahl, den norskättade författaren som jag har mängder av böcker, också barnböcker, av i bokhyllorna.

1967 spelades också ”Strange Brew” in av den brittiska gruppen Cream. Cream fanns bara i några få år, men jag har inte bara skivor med dem utan också med Eric Clapton, som ingick i den. Clapton, en favorit, har jag hört/sett live i Globen i Stockholm.

Tio år senare, 1977, gjorde Cumulus en mycket fin insjungning av ”Höstvisa”, skriven av Tove Jansson och redan 1965 gjord av Erna Tauro. Det här är en av de vackraste och samtidigt vemodigaste kärleksvisor som finns, lika användbar för oss som inte som de båda upphovskvinnorna lever i ett samkönat parförhållande. I mitt fall – jag är nu 81 år – går den här textraden av Tove Jansson rakt in i hjärtat: ”Skynda dej älskade, skynda att älska, dagarna mörknar minut för minut.”

Och då passar det väl bra att avsluta med en annan, också mycket vacker sång om kärlek, en där tvåsamheten också beskrivs på ett sätt som inte blundar för de risker som finns även i den bästa av världar: ”Om du lämnade mig nu” med Lars Winnerbäck och Miss Li (2007). Ibland blir skivinspelningar så bra att det är svårt att tänka sig att de kan överträffas.

Sommar i P1 med Sara Parkman och Samantha Olanders

Sara Parkman är vad jag förstår kusinbarn till Stefan Parkman, som jag lärde känna under min tid i kulturnämnden i Uppsala; Stefan är en känd och mycket duktig dirigent. Sara är musiker, kompositör och dramatiker, född i Sundsvall, bosatt i Stockholm. Saras parhäst i ”Sommar” och som folkmusiker , Samantha Olanders, är också kompositör och teatermusiker, född och uppvuxen i Järvsö men med amerikanska rötter.

Själv blev jag via mitt intresse för vänstervriden amerikansk musik via centralgestalter som Pete Seeger också bekant med amerikansk folkmusik och därmed – jag syftar på alla amerikanska lån – med dess europeiska rötter. Och sen var jag fast även för folkmusikgenren, inklusive den svenska. Folkmusikplattorna blev fler och fler i hyllorna, och det gavs ut och såldes mycket sådant under framför allt 1970-talet.

Alltså innehåller våra privata skivhyllor ganska mycket av det de här två relativt unga tjejerna spelar i sitt folkmusikpräglade sommarprogram: lockrop och vallåtar, Fleetwood Mac (här ”Everywhere”), Arbete och fritid med ”Gånglåt efter Lejsmo Per Larsson, Malung”, Ted Ströms gamla ”Vintersaga”, ”Vi sålde våra hemman” med Iris Viljanen och en del annat.

Dit hör också religiös musik, till exempel sådan med rötter hos Hildegard av Bingen. I min egen skivsamling ingår massor av amerikanska plattor med religiöst innehåll, till exempel gospels, men också musik till exempel av Arvo Pärt. Parkman och Olanders spelar ”When You Believe” med Mariah Carey.

Sara Parkman, Samantha Olanders och Ellika Frisell får vi höra i ”Gråtfolket”, de båda förstnämnda i ett fantastiskt fint tillägg till Ted Ströms text i ”Vintersaga”.

Parkman och Olanders berättar växelvis om sig själva och hur de av en slump träffades på folkhögskola i Malung i Dalarna. Sen har de hängt ihop, alltså musikaliskt – de är inte ett par i någon annan mening.

De är överens om att musiken, inte minst folkmusiken, är bärare av något större, men de delar verkligen inte Sverigedemokraternas vurm för genuint svensk kultur, vad det nu är för något – de tar själva musiken i Värmland respektive Skåne som exempel.

På den tiden då missväxten plågade fattiga arbetande människor och hungern dödade deras barn, gav de som kunde sig i väg till det hägrande Amerika, så de här två sommarvärdarna har full förståelse för att desperata människor i dag försöker ta sig norrut över Medelhavet. De gillar att enskilda människor trotsar de nya restriktionerna mot flyktingar, och själv förstår jag utan att generellt vara någon uppbackare av Annie Lööf på den här punkten deras lovsång till henne.

Och det känns skönt att lyssna på några som fortfarande vågar trotsa och tro. Deras sista sång heter ”Allt blir bra”.

Sommar i P1 med Thure Lindhardt

Jag har läst nordiska språk, bland annat tentat av dansk skönlitteratur – jag läste ett brett urval böcker på danska. Jag har semestrat i Danmark och under min tid som de svenska Socialdemokraternas nordiske sekreterare besökt de danska socialdemokraternas partikongresser runt om i landet och valvakor i København, där jag också har varit på möten med Nordiska rådet. Jag prenumererade under samma tid på fyra danska tidningar.

Allt det här innebär att min förmåga att förstå danska med tiden blev ganska hygglig, men jag måste bekänna, att jag bitvis hade svårt att hänga med i den danske skådespelaren Thure Lindhardts ”Sommar”, detta trots att han, kanske med tanke på de svenska åhörarna, talade långsamt.

Det här kan bero på att han försökte tala danska med inlån av svenska ord, vilket mest gjorde mig förvirrad. Men det kan också ha att göra med att han beskrev sin verklighet i poetiska bilder, utan den konkretion som oftast präglar sommarprogrammen.

Fast naturligtvis fanns där också mer konkreta partier, som skildringen av den åtta månader gamla dottern Billie och hennes sätt att med hjälp av ögonen och ibland munnen bit för bit utforska världen.

Men ändå är det här nog årets mest svårrefererade sommarprogram. Lindhardt sa heller inte mycket om sin medverkan i dansk-svenska ”Bron”, som ju kunde ha fungerat som brygga mellan det danska och det svenska.

Ser man till musikvalet i programmet, spelar han ganska mycket som är välbekant också för svensk publik: The Beatles (”Because”), David Bowie (”Five Years”), Simon & Carfunkel (”The Sound of Silence”), Radiohead (”Exit Music”), Dire Straits (”Brothers In Arms”), Nick Cave & The Bad Seeds (”Into My Arms”) och Ludwig Van Beethovens ”Symfoni nummer 7 i A-dur” med Berliner Philharmoniker.

Inte mycket är danskt, och det slår mig, att flera danska skivartister i visgenren på sjuttiotalet också var kända här i Sverige.

Hur som helst hade det även i det här fallet varit bra, om de spelade låtarna och vem som hade gjort skivorna hade nämnts i programmet.

Sommar i P1 med Paul Svensson

Jag är numera ganska sällan i Stockholm. På den tiden då jag arbetade där besökte jag ofta olika kulturinstitutioner och provade gärna nya oh omskrivna restauranger, men jag har aldrig varit på Fotografiska museet eller ätit på Paul Svenssons restaurang där, vilket nog mest har att göra med att de öppnades först efter min pensionering.

Men eftersom jag är intresserad av mat, har jag med intresse hört på Svenssons program i serien ”Sommar”. Min sympati för honom väcks också av hans kärlek till mormors raggmunkar.

Jag håller med honom även om det han säger tidigt i sitt sommarprogram: Alldeles för mycket mat slängs oanvänt, ibland för att man har lagat alldeles för mycket av något, ibland för att man inte vill återanvända, ibland för att man inte vill frysa in.

Det ska, vilket Svensson är inne på, bli intressant att se, hur årets heta sommar med dess katastrofala följder för både odling och djurhållning samt rimligen också höjda priser ändrar på konsumtionsmönster och det lättvindiga kastandet av fullt användbar mat, möjligen också ökar intresset för egenodlad mat, det sista dock avhängigt av att det finns tillräckligt med vatten för bevattning.

Paul Svensson har gjort sig känd som mästerkock och har också prisbelönats för sin kokkonst, och jag gillar hans grundattityd: att pröva sina vingar är viktigare än att vinna. Ändå har han deltagit i kocktävlingar. Han säger där att han testar sina gränser, för övrigt inte utan framgång.

Jag gillar också hans filosofi att använda säsongens grönsaker.

Jag äter gärna kyckling men inte för att ersätta kött, vilket han argumenterar för – i dag har jag för övrigt ätit välstekt fläsk med kokt färskpotatis och löksås.

Han för sin del vill revolutionera vår mathållning genom att använda också grönsaker som handeln av estetiska skäl sorterar bort och genom att använda växter och växtdelar som vi i dag inte använder.

Kanske kommer vi att tvingas göra det, men det är ju inte säkert att det i längden hjälper. Problemet kan ju också vara att människorna håller på att bli alldeles för många och att alla dessa människor exploaterar och hägnar in en alldeles för stor del av planetens yta. Det sista sagt under fullt medvetande om att jag skulle vilja inhägna vår egen trädgård md ett så högt stängsel, att rådjuren inte kunde äta upp vår sallad, våra rosenknoppar och annat på tomten som de finner matnyttigt.

Det urval av musik Paul Svensson har gjort för sitt ”Sommar” är imponerande: Aretha Franklin med ”Respect”, Sting med ”Fields of Gold”, Robyn och Kleerup med ”With Every Heartbeat”, The Cranberries med ”Dreams”, Toto med ”Africa”, Magnus Carlsson med ”Jag ber dig”, Duran Duran med ”Wild Boys”, ”Kayama” med Adiemus och London Philharmonic Orchestra, Pink Floyd med ”High Hope”, Kate Bush med ”Wuthering Heights”, Elton Johns ”Circle of Life” ur ”Lejonkungen”, The Pointer Sisters med ”Jump (For My Love)” och Laleh med ”En stund på jorden”.

Sommar i P1 med Emma Molin

Jag känner inte till Emma Molin, men när jag har lyssnat på hennes ”Sommar”, anar jag, att jag åtminstone borde ha tagit del av ”Ladies Night” med ”Grotesco” i SvT. Av SvTs presentation lär jag mig, att hon är komiker, skådespelare och manusförfattare, och efter att ha lyssnat på hennes sommarprogram förstår jag att den här fortfarande inte lastgamla damen är en lysande begåvning.

Av hennes egen presentation av sig själv förstår jag dock att hon inte föddes med den talang hon ger prov på i radio. Och lättare blev det heller inte av att ett råd man fick var att inte fråga så mycket.

Huruvida hon hölls tillbaka av en barndom på missionsskola vet jag inte, men hon berättar i sitt program om ett senare och fullständigt misslyckat föredrag inför klassen, där läraren tyckte att hon fick lov att skärpa sig nästa gång.

Och det har hon ju sedan gjort med råge. Och eftersom det här programmet i så hög grad lever på detaljer och nyanser, tycker jag att ni kan lyssna själva.

Till det intressanta med hennes sommarprogram hörde också att hon så tydligt tog ställning för Me too-rörelsen, detta med argumentet att den stärker kvinnornas lust att ta plats.

Musiken i det här sommarprogrammet utgjordes av en bra blandning av gammalt och nytt.

Jag, gamle man, gladdes att få höra Ella Fitzgerald (”Undecided”), Magnus Uggla, The Real Group & Anders Eljas (”Jag vill göra allt”), Marianne Antonson, The Pelokhomo, Sipho Mbele, Sipho Nyumalo och Wings Segale (”Blomster i Soweto”), Nina Simone och Sammy Lowe (”I Wish I Knew How It Would Feel To Be Free”), Rihanna (”Desperado”) och Ludwig Van Beethovens ”Symfoni nummer 7 i A-dur” med Berliner Philharmoniker.

Sommar i P1 med Jack Vreeswijk

Jag har en tämligen komplett samling skivor med Cornelis Vreeswijk, har också hört honom live, och min hustru har haft honom med på en socialdemokratisk valturné. Jag fick honom till och med att ställa upp i juryn till en valvisetävling i Aktuellt i politiken (s). Som många andra artister stod han under en period längre till vänster, men han återvände till socialdemokratin, det parti han under sin studietid på Socialinstitutet hade organiserat sig i (i det dåvarande Studentförbundet). För egen del var jag med om att ge ut några LP-skivor med honom på det kortlivade rörelseägda skivbolaget a disc.

Socialdemokratiska kvinnoförbundets kritik av någon av hans sångtexter, som inte var tillräckligt jämställdhetspräglad, kan ha bidragit till att få honom att åter byta skivbolag, men själv tror jag att det som flera gånger fick honom att söka sig till nya skivutgivare mest hade med hans ständiga penningnöd att göra. Han fick aldrig riktigt ordning på ekonomin och gjorde för övrigt också många andra misstag.

Han klarade heller inte av relationer till kvinnor, bland dem mamman till Jack Vreeswijk, som är hans son. Förhållandet till sonen blev också frostigt när denne kritiserade sin farsa, och Cornelis gjorde Jack arvlös. De pengar Cornelis lämnade efter sig och som senare har rullat in hamnade i Stiftelsen Cornelis Vreeswijks Minne, och Jack hörde till dem som, alltså efter pappans död, fick ett av minnesfondens stipendier. Sonen berättar i sitt sommarprogram en ganska rolig historia om när han efter en sådan stipendieutdelning på den efterföljande mottagningen på en krog söktes upp av det årets pristagare, Olle Adolphson, som kom fram till honom och ville bjuda på en drink. Det blev sen flera, alla betalda med prispengar från Cornelis’ fond.

Många ser ju Cornelis och Fred Åkerström som ett slags par från sextiotalets visvåg, och det var mycket riktigt den redan etablerade artisten Fred som presenterade Cornelis för en inflytelserik person (Anders Burman) i skivbranschen. Men Fred gled själv mycket långt åt vänster och tyckte inte att Cornelis riktigt hängde med. Enligt Jack Vreeswijk blev det rent av slagsmål mellan de här två vid visfestivalen i Västervik.

Mot den här bakgrunden är det intressant att Jack har blivit kompis och turnerat med Freds dotter, Caisa Stina Åkerström, enligt min mening för övrigt en vida bättre sångartist än Jack Vreeswijk. Och det handlar inte om en parrelation. Jack är gift med och har barn med en annan kvinna och de bor numera i Skåne.

Det sista känns märkligt mot bakgrund av den stockholmska Jack Vreeswijk pratar, också i det här aktuella sommarprogrammet.

Och själv har han fått bättre ställt genom att sjunga farsans visor.

Det finns alltså en del hörvärt i Vreeswijk juniors ”Sommar”, även om det blir alldeles för mycket av kronologiskt rabblande med årtal och allt.

Hans skivval i programmet är, trots att det är begränsat, värt att lyssna på.

Han börjar med Cornelis Vreeswijks ”Hajar’u de då Jack”, fast här med Britta Persson. Cornelis själv får, kanske lite överraskande, sjunga Alvar Krafts ”En fattig trubadur” (”Du kan ingenting ta med dig dit du går”).

Med vännen och trätobrodern Fred Åkerström får vi höra Evert Taubes ”Fragancia”, med hans dotter Caisa Stina Åkerström ”Röd”.

Men han spelar utländska artister också, till exempel Nina Simones versionj av ”I Love You Porgy” ur George Bernsteins ”Porgy And Bess” och två låtar med Jacques Brel: ”On n’oublie rien” och, ännu roligare eftersom Brel normalt inte sjöng på nederländska, ”Mejn vlakke land”. Vi får också höra brasilianskan Sylvia Telles’ insjungning av Antonio Carlos Jobims ”Samba do avião”.

Inte heller Jack Vreeswijk berättade vad han spelade. Jag har själv tidigare hört ganska mycket av det han spelade, men det finns i dag ganska många yngre som inte kan mycket om den här musiken.

Sommar i P1 med Ingrid Wall

Ingrid Wall är mor till den mördade och styckade journalisten Kim Wall, och moderns ”Sommar” handlar om det som hände dottern och om hennes och pappans reaktioner när den hemska sanningen gradvis avslöjades: Kim anmäldes först som försvunnen, men sedan visade det sig att hon hade mördats och styckats av en man hon skulle intervjua, den danska kaptenen på u-båten Nautilus, Peter Madsen.

Den här historien började med att Kim Wall den 10 augusti förra året åkte över till København för att intervjua Madsen men sen försvann – föräldrarna fick ett skärrat telefonsamtal om detta klockan 03.31 påföljande natt – det var nu fredag – men då handlade det fortfarande om oro över vart hon hade tagit vägen efter att ha intervjuat u-båtskaptenen.

Men den danska polisen avslöjade sedan sanningen bit för bit. Ytspaning på Öresund gav till att börja med inget resultat, men när sökljuset koncentrerades på Madsen, hävdade han att det hade skett en olycka – Wall hade fått en tung metallucka i huvudet, och han hade då dumpat henne i havet. Men varför i all världen gjorde han så? Fortsatt letande ledde också till att hennes bål hittades i havet och identifierades, men vart hade ben och armar och huvud tagit vägen? De här försvunna kroppsdelarna hittades sedan också, de sista efter 111 dagar. Det visade sig då att huvudet inte hade de skador det borde ha haft, om historien om olyckan med luckan hade varit sann.

Så vitt jag kan bedöma har den danska polisen skött utredningen exemplariskt, och föräldrarna fick så länge det var möjligt information som inte meddelades media.

Men naturligtvis intresserade det här fallet media i alla delar av världen, alltså inte bara i Sverige och Danmark, och detta ledde till åtminstone en positiv effekt: Den fond föräldrarna skapade till dotterns minne har inte bara fått ihop de 100.000 dollar som var målet utan 140.000 dollar, skänkta av människor och företag över hela världen.

Bland bidragsgivarna fanns naturligtvis också vänner Kim Wall hade skaffat sig under reportageresor runt om i världen. Mamma Ingrid nämner särskilt en två månader lång resa till Marshallöarna, det område där USAs tester av atomvapen har förorsakat irreparabla skador, och hennes ständiga strävan att – till exempel genom studier i kinesiska – skaffa sig unika möjligheter att göra reportageresor till inte alldeles lättbevakade länder.

Ingrid Wall klarar att genomför det här sommarprogrammet trots dess för henne plågsamma innehåll, men hon bekänner också, att hon i slutet av ett minnesanförande i New York själv brast i gråt.

Hennes val av musik till programmet är fantastiskt samstämt med det hon berättar – jag kan som exempel nämna att hon, när hon har berättat om det hemska fyndet av den stympade kroppen, spelar Eric Clapton med ”Tears In Heaven”.

Över huvud taget finns alla artister och de flesta låtar, med ett undantag, tyska Scorpions med ”Wind of Change”, i min egen skivsamling. Men i det fallet finns en annan brygga: Jag har i början av sextiotalet varit en av redaktörerna och bidragsgivarna till debattboken ”Förändringens vind”.

Desto mer bekanta är resten av låtarna och deras upphovsmän och artisterna som framförde dem: Björn Afzelius (”Isabelle”), Simon & Garfunkel (”Sounds of Silence”), Michael Wiehe (”Det här är mitt land” – jag har för övrigt publicerat en egen översättning av den här Woody Guthrie-låten), Frank Sinatra (”My Way”), Peter, Paul & Mary (”Leaving On a Jet Plane”), Bob Dylan (”Knocking On Heavens Door”), John Lennon & Plastic Ono Band & The Flux Fiddlers (”Imagine”), Joan Baez (”Farwell, Angelina”) och Lissie (”Go Your Own Way” av Lindsey Buckingham, känd från Fleetwood Mac).

Det här är artister och låtar som folk i min ålder är väl förtrogna med – för egen del har jag flera av artisterna i jättekollektioner i mina skivhyllor. Men den kunskapen har inte en mängd lyssnare i yngre åldrar i dag, så varför propsar inte de programansvariga på Sveriges Radio på att sommarpratarna åtminstone ska nämna artist och spelad låt vid namn?

Sommar i P1 med Jonatan Unge

Under några av de valår då jag jobbade på Socialdemokraternas partiexpedition fick jag i uppdrag att försöka få kända människor att skriva text till valannonser, publicerade av mitt parti men utan några andra förhållningsregler än att annonstexterna inte fick innehålla någon plädering för att rösta på något helt annat parti. Däremot gick det bra att argumentera för egna krav som inte återfanns i Socialdemokraternas valprogram.

Bland dem jag valde att tillfråga fanns journalistparet Cecilia Hagen (på Expressen) och Ingemar Unge (på Dagens Nyheter), vilket jag gjorde fastän jag visste hur svårt det är för journalister, som inte är ledarskribenter, att öppet visa politisk färg. Jag fick ett nej-brev från Cecilia Hagen, och det visade sig då att jag var fel ute men främst av ett annat skäl: de här båda journalisterna hade separerat eller var just på väg att göra det, och stämningen mellan dem var inte sådan att de ville uppträda tillsammans i något sammanhang.

Jag berättar det här för att jag i dag har lyssnat på ”Sommar” med deras son Jonatan Unge, också han känd fast genom etermedia, och för att också hans mamma, alltså Cecilia, figurerar i det här programmet. Bland det vi får veta är att den här familjen, till exempel Cecilia och mormor som är ännu värre, ständigt oroar sig för allting – de är alla Filifjonkor. Inte heller han själv har levt ett lugnt och harmoniskt liv, trots att han har sökt både en politisk och en religiös hållning att ty sig till.

På mellanstadiet sökte han svaret på hur livet borde organiseras hos kommunisterna, kanske för att chocka morfar, som var häftig motståndare till Olof Palme. Det här blir extra komiskt mot bakgrund av att han nyss har berättat, att han en julafton hade blivit störtledsen för att han inte hade fått fler julklappar. När föräldrarna då påpekade, att han hade fått allt som stod på önskelistan, förklarade han att han hade hoppats också på överraskningar.

Sedan sökte han sig till judiska församlingen, eftersom mamma, som själv inte var religiös, kom från en judisk familj, men inte heller den här församlingen omfamnade honom som omvänd. Hans skildring av judarna och deras religion är ganska rolig, och allra roligast är där referatet av debatten om huruvida knäckebröd ska betraktas som bröd eller kex.

Programmet innehåller också flera andra roande partier, om tillkortakomanden som visar sig bero på ADH och dyslexi, om misslyckade relationer till damer och om hans ångest för att dö – han har till och med varit färdig att förhandla med Liemannen.

Men sen blir slutsatsen ändå, att universum älskar honom och sannolikt också oss andra.

Låtlistan är ovanligt välvald, även om den innehåller ett och annat som jag själv inte skulle ha spelat. Och låtvalet har ofta också ett samband med det han talar om.

Bland dem han spelar finns Lynn Anderson (”Rose Garden”), Etta James (”At Last”), Édith Piaf (”Milord”), Garmarna (”Vänner och fränder”), Kjell Höglund (”Gensarets sjö”), Maccabeats (”Lecha Docli”), Fred Åkerström (i Bellmans ”Nå skruva fiolen”), Thorsten Flinck (”Jag var inte sjuk (Balladen om K)” samt Allan Edwall (”Kom” och ”Förhoppning”).

Eftersom musiken var välvald och det Jonatan Unge själv sa var väl formulerat och väl framfört, blir helhetsbetyget högt. Dock kunde han ha bekvämat sig till att själv i sändning nämna artister och låttitlar.

Sonen och dottern på sommarbesök i Öregrund

Under den här fantastiska sommaren har vi haft besök i Öregrund av både sonen och hans familj och dottern och hennes båda barn. Vi köpte huset den sommaren (1969) då Birgitta väntade Kerstin, och både hon och hennes lite yngre bror Matti tillbringade sen sommar efter sommar här – Öregrund är deras barndoms sommarland. De känner Öregrund utan och innan, även om stan förstås också har förändrats. Och de har sedan, när de hade fått egna barn, tagit med dem – i Kerstins fall Viggo och Klara, i Mattis fall Ella och Sofia – hit till barndomslandet.

Jag, i det ena fallet morfar, i det andra farfar, har inte behövt visa barnbarnen någonting, eftersom deras föräldrar kan alla besöks- och utflyktsmål och själva hittar till dem. I fallet Kerstin och hennes barn tog nu senast Kerstin och hennes barn färjan över till Gräsö och cyklade på de cyklar Birgitta hade låtit ställa i ordning en ganska lång tur där. Förra sommaren hyrde Matti och Karin och deras barn ett hus på Gräsö – farfar och farmor hämtades dit i bil, och sonen med familj var självfallet också här hos oss. Kerstin och hennes barn har både förra året och nu i år bott någon vecka hos oss här i Öregrund.

Nu i sommar hyrde Karin åt sig och Matti och barnen under en vecka ett hus i Öregrund, hyggligt nära Tallparken som har anlagd sandstrand och långgrunt vatten men också med annat inom räckhåll. Det var en ren slump att de hamnade just där, i ett hus med adressen Västerhamn 3. I en bokhylla upptäckte jag till min förvåning en guidebok från den sovjetestniska tiden, på estniska. Och det visade sig finnas mer material med anknytning till Estland i huset. Men ingenstans hittade jag något namn av estniskt ursprung.

Nå, sen unga år bor det en detektiv i mig, så väl hemma började jag leta. Snart hade jag kommit fram till att den som bor i huset sonen och hans familj under några dagar hade hyrt var ägt av Arne Ruukholm och hans fru Gunvor, han av efternamnet att döma estländare men född här i Sverige 1947, hon sannolikt svenska.

Vad jag kunde minnas hade jag aldrig träffat Arne, som, tog jag reda på, hade försörjt sig som fiskare. Ändå väckte namnet Ruukholm dunkla minnen hos mig.

Svaret hittade jag genom sökning på min egen blogg. Arnes pappa, Viktor Ruukholm (1910-1972), kom från Pärispea, en halvö i Finska viken väster om den halvö där min estniska hemby Juminda ligger. Och inte nog med det: Ruukholm den äldre transporterades från Finland till Sverige i samma båtkonvoj som vår familj och kom alltså i land i Löran (som jag och sonen, Matti, nu återsåg, när Matti i somras bjöd mig på en nostalgiresa till Juniskär med omnejd).

Och inte nog med det. Jag har för i huvudsak svensk publik hållit ett otal föredrag med rubriken ”Flykten från Estland”, som skildrar den första stora flyktingvågen till Sverige i någorlunda modern tid. När jag 2010 ombads hålla det här föredraget här i Öregrund, fanns bland åhörarna också Viktor Ruukholms hustru, alltså Arne Ruukholms mamma.

Ibland är världen liten.

Matti och hans båda små döttrar var senast här på besök dagen innan Kerstins och hennes barns väntade ankomst, som dock blev lite fördröjd av en infektion den annars nästan aldrig sjuka Kerstin råkade ut för.

Men sen kom hon och barnen, tyvärr när den eländiga båtveckan hade kommit i gång. Trots att den kallas båtvecka, står det då bilar parkerade precis överallt, och det är ett jävla liv, särskilt på nätterna.

Men Kerstin och hennes barn hittade ändå fredade badplatser på klippor före Tallparksbadet – det här är ett område som Kerstin behärskar allt sedan sin egen barndom – och de har badat jättemycket i det varma vattnet, ofta också på kvällen.

Kerstin har på Instagram publicerat en hel räcka fina färgfoton tagna under besöket här: badbilder, bilder av huset och vår trädgård, Fia-spelet från hennes barndom och så fynd, gjorda på en loppis i Norrskedika, en Jobs-duk och sex pussel.

Och så finns där en bild av det estniska surbröd hon hade bakat åt sin estniska pappa.

Gudomligt gott – jag har strax ätit upp det första brödet. Men det finns fler i frysen.