Sommar i P1 med Jonatan Unge

13 augusti 2018 22:01 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Under några av de valår då jag jobbade på Socialdemokraternas partiexpedition fick jag i uppdrag att försöka få kända människor att skriva text till valannonser, publicerade av mitt parti men utan några andra förhållningsregler än att annonstexterna inte fick innehålla någon plädering för att rösta på något helt annat parti. Däremot gick det bra att argumentera för egna krav som inte återfanns i Socialdemokraternas valprogram.

Bland dem jag valde att tillfråga fanns journalistparet Cecilia Hagen (på Expressen) och Ingemar Unge (på Dagens Nyheter), vilket jag gjorde fastän jag visste hur svårt det är för journalister, som inte är ledarskribenter, att öppet visa politisk färg. Jag fick ett nej-brev från Cecilia Hagen, och det visade sig då att jag var fel ute men främst av ett annat skäl: de här båda journalisterna hade separerat eller var just på väg att göra det, och stämningen mellan dem var inte sådan att de ville uppträda tillsammans i något sammanhang.

Jag berättar det här för att jag i dag har lyssnat på ”Sommar” med deras son Jonatan Unge, också han känd fast genom etermedia, och för att också hans mamma, alltså Cecilia, figurerar i det här programmet. Bland det vi får veta är att den här familjen, till exempel Cecilia och mormor som är ännu värre, ständigt oroar sig för allting – de är alla Filifjonkor. Inte heller han själv har levt ett lugnt och harmoniskt liv, trots att han har sökt både en politisk och en religiös hållning att ty sig till.

På mellanstadiet sökte han svaret på hur livet borde organiseras hos kommunisterna, kanske för att chocka morfar, som var häftig motståndare till Olof Palme. Det här blir extra komiskt mot bakgrund av att han nyss har berättat, att han en julafton hade blivit störtledsen för att han inte hade fått fler julklappar. När föräldrarna då påpekade, att han hade fått allt som stod på önskelistan, förklarade han att han hade hoppats också på överraskningar.

Sedan sökte han sig till judiska församlingen, eftersom mamma, som själv inte var religiös, kom från en judisk familj, men inte heller den här församlingen omfamnade honom som omvänd. Hans skildring av judarna och deras religion är ganska rolig, och allra roligast är där referatet av debatten om huruvida knäckebröd ska betraktas som bröd eller kex.

Programmet innehåller också flera andra roande partier, om tillkortakomanden som visar sig bero på ADH och dyslexi, om misslyckade relationer till damer och om hans ångest för att dö – han har till och med varit färdig att förhandla med Liemannen.

Men sen blir slutsatsen ändå, att universum älskar honom och sannolikt också oss andra.

Låtlistan är ovanligt välvald, även om den innehåller ett och annat som jag själv inte skulle ha spelat. Och låtvalet har ofta också ett samband med det han talar om.

Bland dem han spelar finns Lynn Anderson (”Rose Garden”), Etta James (”At Last”), Édith Piaf (”Milord”), Garmarna (”Vänner och fränder”), Kjell Höglund (”Gensarets sjö”), Maccabeats (”Lecha Docli”), Fred Åkerström (i Bellmans ”Nå skruva fiolen”), Thorsten Flinck (”Jag var inte sjuk (Balladen om K)” samt Allan Edwall (”Kom” och ”Förhoppning”).

Eftersom musiken var välvald och det Jonatan Unge själv sa var väl formulerat och väl framfört, blir helhetsbetyget högt. Dock kunde han ha bekvämat sig till att själv i sändning nämna artister och låttitlar.

Sonen och dottern på sommarbesök i Öregrund

13 augusti 2018 1:32 | Mat & dryck, Politik, Trädgård, Ur dagboken, Varia | Kommentering avstängd

Under den här fantastiska sommaren har vi haft besök i Öregrund av både sonen och hans familj och dottern och hennes båda barn. Vi köpte huset den sommaren (1969) då Birgitta väntade Kerstin, och både hon och hennes lite yngre bror Matti tillbringade sen sommar efter sommar här – Öregrund är deras barndoms sommarland. De känner Öregrund utan och innan, även om stan förstås också har förändrats. Och de har sedan, när de hade fått egna barn, tagit med dem – i Kerstins fall Viggo och Klara, i Mattis fall Ella och Sofia – hit till barndomslandet.

Jag, i det ena fallet morfar, i det andra farfar, har inte behövt visa barnbarnen någonting, eftersom deras föräldrar kan alla besöks- och utflyktsmål och själva hittar till dem. I fallet Kerstin och hennes barn tog nu senast Kerstin och hennes barn färjan över till Gräsö och cyklade på de cyklar Birgitta hade låtit ställa i ordning en ganska lång tur där. Förra sommaren hyrde Matti och Karin och deras barn ett hus på Gräsö – farfar och farmor hämtades dit i bil, och sonen med familj var självfallet också här hos oss. Kerstin och hennes barn har både förra året och nu i år bott någon vecka hos oss här i Öregrund.

Nu i sommar hyrde Karin åt sig och Matti och barnen under en vecka ett hus i Öregrund, hyggligt nära Tallparken som har anlagd sandstrand och långgrunt vatten men också med annat inom räckhåll. Det var en ren slump att de hamnade just där, i ett hus med adressen Västerhamn 3. I en bokhylla upptäckte jag till min förvåning en guidebok från den sovjetestniska tiden, på estniska. Och det visade sig finnas mer material med anknytning till Estland i huset. Men ingenstans hittade jag något namn av estniskt ursprung.

Nå, sen unga år bor det en detektiv i mig, så väl hemma började jag leta. Snart hade jag kommit fram till att den som bor i huset sonen och hans familj under några dagar hade hyrt var ägt av Arne Ruukholm och hans fru Gunvor, han av efternamnet att döma estländare men född här i Sverige 1947, hon sannolikt svenska.

Vad jag kunde minnas hade jag aldrig träffat Arne, som, tog jag reda på, hade försörjt sig som fiskare. Ändå väckte namnet Ruukholm dunkla minnen hos mig.

Svaret hittade jag genom sökning på min egen blogg. Arnes pappa, Viktor Ruukholm (1910-1972), kom från Pärispea, en halvö i Finska viken väster om den halvö där min estniska hemby Juminda ligger. Och inte nog med det: Ruukholm den äldre transporterades från Finland till Sverige i samma båtkonvoj som vår familj och kom alltså i land i Löran (som jag och sonen, Matti, nu återsåg, när Matti i somras bjöd mig på en nostalgiresa till Juniskär med omnejd).

Och inte nog med det. Jag har för i huvudsak svensk publik hållit ett otal föredrag med rubriken ”Flykten från Estland”, som skildrar den första stora flyktingvågen till Sverige i någorlunda modern tid. När jag 2010 ombads hålla det här föredraget här i Öregrund, fanns bland åhörarna också Viktor Ruukholms hustru, alltså Arne Ruukholms mamma.

Ibland är världen liten.

Matti och hans båda små döttrar var senast här på besök dagen innan Kerstins och hennes barns väntade ankomst, som dock blev lite fördröjd av en infektion den annars nästan aldrig sjuka Kerstin råkade ut för.

Men sen kom hon och barnen, tyvärr när den eländiga båtveckan hade kommit i gång. Trots att den kallas båtvecka, står det då bilar parkerade precis överallt, och det är ett jävla liv, särskilt på nätterna.

Men Kerstin och hennes barn hittade ändå fredade badplatser på klippor före Tallparksbadet – det här är ett område som Kerstin behärskar allt sedan sin egen barndom – och de har badat jättemycket i det varma vattnet, ofta också på kvällen.

Kerstin har på Instagram publicerat en hel räcka fina färgfoton tagna under besöket här: badbilder, bilder av huset och vår trädgård, Fia-spelet från hennes barndom och så fynd, gjorda på en loppis i Norrskedika, en Jobs-duk och sex pussel.

Och så finns där en bild av det estniska surbröd hon hade bakat åt sin estniska pappa.

Gudomligt gott – jag har strax ätit upp det första brödet. Men det finns fler i frysen.