Sommar i P1 med Jack Vreeswijk

Jag har en tämligen komplett samling skivor med Cornelis Vreeswijk, har också hört honom live, och min hustru har haft honom med på en socialdemokratisk valturné. Jag fick honom till och med att ställa upp i juryn till en valvisetävling i Aktuellt i politiken (s). Som många andra artister stod han under en period längre till vänster, men han återvände till socialdemokratin, det parti han under sin studietid på Socialinstitutet hade organiserat sig i (i det dåvarande Studentförbundet). För egen del var jag med om att ge ut några LP-skivor med honom på det kortlivade rörelseägda skivbolaget a disc.

Socialdemokratiska kvinnoförbundets kritik av någon av hans sångtexter, som inte var tillräckligt jämställdhetspräglad, kan ha bidragit till att få honom att åter byta skivbolag, men själv tror jag att det som flera gånger fick honom att söka sig till nya skivutgivare mest hade med hans ständiga penningnöd att göra. Han fick aldrig riktigt ordning på ekonomin och gjorde för övrigt också många andra misstag.

Han klarade heller inte av relationer till kvinnor, bland dem mamman till Jack Vreeswijk, som är hans son. Förhållandet till sonen blev också frostigt när denne kritiserade sin farsa, och Cornelis gjorde Jack arvlös. De pengar Cornelis lämnade efter sig och som senare har rullat in hamnade i Stiftelsen Cornelis Vreeswijks Minne, och Jack hörde till dem som, alltså efter pappans död, fick ett av minnesfondens stipendier. Sonen berättar i sitt sommarprogram en ganska rolig historia om när han efter en sådan stipendieutdelning på den efterföljande mottagningen på en krog söktes upp av det årets pristagare, Olle Adolphson, som kom fram till honom och ville bjuda på en drink. Det blev sen flera, alla betalda med prispengar från Cornelis’ fond.

Många ser ju Cornelis och Fred Åkerström som ett slags par från sextiotalets visvåg, och det var mycket riktigt den redan etablerade artisten Fred som presenterade Cornelis för en inflytelserik person (Anders Burman) i skivbranschen. Men Fred gled själv mycket långt åt vänster och tyckte inte att Cornelis riktigt hängde med. Enligt Jack Vreeswijk blev det rent av slagsmål mellan de här två vid visfestivalen i Västervik.

Mot den här bakgrunden är det intressant att Jack har blivit kompis och turnerat med Freds dotter, Caisa Stina Åkerström, enligt min mening för övrigt en vida bättre sångartist än Jack Vreeswijk. Och det handlar inte om en parrelation. Jack är gift med och har barn med en annan kvinna och de bor numera i Skåne.

Det sista känns märkligt mot bakgrund av den stockholmska Jack Vreeswijk pratar, också i det här aktuella sommarprogrammet.

Och själv har han fått bättre ställt genom att sjunga farsans visor.

Det finns alltså en del hörvärt i Vreeswijk juniors ”Sommar”, även om det blir alldeles för mycket av kronologiskt rabblande med årtal och allt.

Hans skivval i programmet är, trots att det är begränsat, värt att lyssna på.

Han börjar med Cornelis Vreeswijks ”Hajar’u de då Jack”, fast här med Britta Persson. Cornelis själv får, kanske lite överraskande, sjunga Alvar Krafts ”En fattig trubadur” (”Du kan ingenting ta med dig dit du går”).

Med vännen och trätobrodern Fred Åkerström får vi höra Evert Taubes ”Fragancia”, med hans dotter Caisa Stina Åkerström ”Röd”.

Men han spelar utländska artister också, till exempel Nina Simones versionj av ”I Love You Porgy” ur George Bernsteins ”Porgy And Bess” och två låtar med Jacques Brel: ”On n’oublie rien” och, ännu roligare eftersom Brel normalt inte sjöng på nederländska, ”Mejn vlakke land”. Vi får också höra brasilianskan Sylvia Telles’ insjungning av Antonio Carlos Jobims ”Samba do avião”.

Inte heller Jack Vreeswijk berättade vad han spelade. Jag har själv tidigare hört ganska mycket av det han spelade, men det finns i dag ganska många yngre som inte kan mycket om den här musiken.