Sommar i P1 med Jonatan Unge

Under några av de valår då jag jobbade på Socialdemokraternas partiexpedition fick jag i uppdrag att försöka få kända människor att skriva text till valannonser, publicerade av mitt parti men utan några andra förhållningsregler än att annonstexterna inte fick innehålla någon plädering för att rösta på något helt annat parti. Däremot gick det bra att argumentera för egna krav som inte återfanns i Socialdemokraternas valprogram.

Bland dem jag valde att tillfråga fanns journalistparet Cecilia Hagen (på Expressen) och Ingemar Unge (på Dagens Nyheter), vilket jag gjorde fastän jag visste hur svårt det är för journalister, som inte är ledarskribenter, att öppet visa politisk färg. Jag fick ett nej-brev från Cecilia Hagen, och det visade sig då att jag var fel ute men främst av ett annat skäl: de här båda journalisterna hade separerat eller var just på väg att göra det, och stämningen mellan dem var inte sådan att de ville uppträda tillsammans i något sammanhang.

Jag berättar det här för att jag i dag har lyssnat på ”Sommar” med deras son Jonatan Unge, också han känd fast genom etermedia, och för att också hans mamma, alltså Cecilia, figurerar i det här programmet. Bland det vi får veta är att den här familjen, till exempel Cecilia och mormor som är ännu värre, ständigt oroar sig för allting – de är alla Filifjonkor. Inte heller han själv har levt ett lugnt och harmoniskt liv, trots att han har sökt både en politisk och en religiös hållning att ty sig till.

På mellanstadiet sökte han svaret på hur livet borde organiseras hos kommunisterna, kanske för att chocka morfar, som var häftig motståndare till Olof Palme. Det här blir extra komiskt mot bakgrund av att han nyss har berättat, att han en julafton hade blivit störtledsen för att han inte hade fått fler julklappar. När föräldrarna då påpekade, att han hade fått allt som stod på önskelistan, förklarade han att han hade hoppats också på överraskningar.

Sedan sökte han sig till judiska församlingen, eftersom mamma, som själv inte var religiös, kom från en judisk familj, men inte heller den här församlingen omfamnade honom som omvänd. Hans skildring av judarna och deras religion är ganska rolig, och allra roligast är där referatet av debatten om huruvida knäckebröd ska betraktas som bröd eller kex.

Programmet innehåller också flera andra roande partier, om tillkortakomanden som visar sig bero på ADH och dyslexi, om misslyckade relationer till damer och om hans ångest för att dö – han har till och med varit färdig att förhandla med Liemannen.

Men sen blir slutsatsen ändå, att universum älskar honom och sannolikt också oss andra.

Låtlistan är ovanligt välvald, även om den innehåller ett och annat som jag själv inte skulle ha spelat. Och låtvalet har ofta också ett samband med det han talar om.

Bland dem han spelar finns Lynn Anderson (”Rose Garden”), Etta James (”At Last”), Édith Piaf (”Milord”), Garmarna (”Vänner och fränder”), Kjell Höglund (”Gensarets sjö”), Maccabeats (”Lecha Docli”), Fred Åkerström (i Bellmans ”Nå skruva fiolen”), Thorsten Flinck (”Jag var inte sjuk (Balladen om K)” samt Allan Edwall (”Kom” och ”Förhoppning”).

Eftersom musiken var välvald och det Jonatan Unge själv sa var väl formulerat och väl framfört, blir helhetsbetyget högt. Dock kunde han ha bekvämat sig till att själv i sändning nämna artister och låttitlar.