Sommar i P1 med Magnus Carlson

För egen del kom jag först i kontakt med Magnus Carlson, 50 år i dag (grattis!), när han spelade tillsammans med Stefan Sundström. Sedan bildade han indierockgruppen Weeping Willows, som jag också har hört men inte följt på samma intensiva sätt. Hans senare band, Magnus Carlson & The Moon Ray Quintet, har jag inte alls lyssnat på. Min dotter och min son hörde honom och Weeping Willows i Parksnäckan i Uppsala den 10 juli, och de tyckte att han var mycket bra.

Magnus Carlson har även medverkat i några mycket kända svenska filmer.

Magnus Carlson fyller alltså 50 i dag men tycker det är mycket viktigare att mobilisera människor för att bevara ett hållbart liv här på jorden.

Det senare är temat för hans ”Sommar” i dag, men eftersom han inte är någon katastrofprofet, resonerar han sakligt och prövande om vad vi kan och borde göra för att avvärja en möjlig katastrof, som bland annat skulle kunna göra delar av den här planeten, främst i Afrika, obeboeliga. Sommarens värmechocker i Spanien och Portugal kanske är tecken på vad som med full kraft kan drabba stora delar av planeten.

Till sin hjälp för att resonera om vad som kan hända tar han andra, som inte heller de är kända som domedagsprofeter: Elin Roos, Pär Holmgren, Anders Wijkman, Johan Rockström med flera. Med dem för han prövande samtal om skogsbränder, köttätande, användning av plast till förpackningar och annat, flygtrafik och flygbränslen, avfall, Östersjöns tillstånd och vad och hur mycket man kan fiska där samt binas roll som pollinerare och det hot utplåningen av blomsterrika hagmarker utgör för dessa små flygfän, vilket i sin tur hotar jordbruket och fruktträden.

Och alldeles lätt att få oss människor att förstå allt det här är det inte. Hjärnforskarna vittnar om att våra hjärnor, i mycket lika grottmänniskornas, söker snabb belöning och ser små risker för att vi skulle bli bestraffade.

Magnus Carlsons låtval börjar med ”If I Can Dream” med Elvis Presley och har sedan samma gröna tema som den muntliga delen av programmet: ”The Landscape Is Changing” med Depeche Mode, ”Hot Barbecue” med George Benson, ”Fake Plastic Trees” med Radiohead, ”A Visit To a Sad Planet” med Leonard Nimoy, ”Don’t Go Near the Water” med Johnny Cash, ”Mercy, Mercy Me” med Marvin Gaye, ”Changes” med David Bowie och så som avslutning Evert Taubes ”Änglamark” med sonen Sven-Bertil Taube.

Min enda invändning mot det här sommarprogrammet var att det åter igen var ett i raden, där lyssnarna inte upplystes om vad Magnus Carlsson spelade.

Men nu har ni alltså, här, fått en fullständig skivlista.

Sommar i P1 med Adam Taal (Adam Tensta)

Jag har själv familjeband till Rinkeby och har också relativt många gånger besökt Tensta. Jag känner till Adam Tensta men visste inte att han egentligen heter Adam Taal. Kanske har detta att göra med att hiphop och soul inte är mina förstaval när det gäller musik.

Hur som helst betyder detta, att han i ”Sommar” i dag spelade ganska mycket musik, som jag inte kan särskilt mycket om, vilket inte är liktydigt med att jag ogillar den här musiken. Men han spelade också sådant som jag både känner till och gillar: Ted Gärdestad med ”Come Give Me Love” och framför allt den mycket fina ”Himlen är oskyldigt blå”, ”Got ’til It’s Gone” med Janet Jackson, Fugees med ”Killing Me Softly” och Georg Philip Telemanns ”Svit i C-dur”.

Vad gäller det talade innehållet var det här sommarprogrammet ganska avvikande. Utgångspunkten är att Adams mamma Kattis dör i cancer och att sonen då slås av hur lite han egentligen vet om sin mamma trots att det är hos henne han, efter det att hon och hans pappa har gått skilda vägar, har vuxit upp. Och bland det första han då upptäcker är att hon faktiskt har varit gift fyra gånger, inte tre som han hade trott.

Själv är han afrikanskt mörkhyad, ett arv efter pappa, medan hans bror Samir är mer ljushyad, och han beslutar sig för att genomföra sitt ”Sommar” som en serie samtal med honom och en rad andra släktingar och vänner.

Idén kan synas vara intressant, men de här samtalen ger förvånansvärt lite information om vad som egentligen drev modern och fick henne att göra det ena eller det andra. Mamman var förvisso en social person, men hon var obenägen att lämna ut sig själv (något som Adams bror Samir hävdar utmärker även Adam). Mammas syster, Adams moster Anita berättar om Kattis’ barndom och ungdom utan att bilden blir tydligare, och det är nog facit också för samtalen med mammas kompisar Minella och Titti. För Adams brors kompis Fransisco gav samtalen med Kattis trygghet och blev en frizon, men så mycket mer fick Adam inte veta om sin mamma heller av honom.

Det viktigaste vi får veta om mamman är att hon handfast och praktiskt ställde upp för sonen när han behövde det för att slå igenom som artist, att hon älskade att tala i telefon och att hon synbarligen inte var rädd för döden.

Däremot lyckas Adam aldrig få någon förklaring till att mamman alltid, så många gånger, fastnade för fel män.