Sommar i P1 med Sara Parkman och Samantha Olanders

Sara Parkman är vad jag förstår kusinbarn till Stefan Parkman, som jag lärde känna under min tid i kulturnämnden i Uppsala; Stefan är en känd och mycket duktig dirigent. Sara är musiker, kompositör och dramatiker, född i Sundsvall, bosatt i Stockholm. Saras parhäst i ”Sommar” och som folkmusiker , Samantha Olanders, är också kompositör och teatermusiker, född och uppvuxen i Järvsö men med amerikanska rötter.

Själv blev jag via mitt intresse för vänstervriden amerikansk musik via centralgestalter som Pete Seeger också bekant med amerikansk folkmusik och därmed – jag syftar på alla amerikanska lån – med dess europeiska rötter. Och sen var jag fast även för folkmusikgenren, inklusive den svenska. Folkmusikplattorna blev fler och fler i hyllorna, och det gavs ut och såldes mycket sådant under framför allt 1970-talet.

Alltså innehåller våra privata skivhyllor ganska mycket av det de här två relativt unga tjejerna spelar i sitt folkmusikpräglade sommarprogram: lockrop och vallåtar, Fleetwood Mac (här ”Everywhere”), Arbete och fritid med ”Gånglåt efter Lejsmo Per Larsson, Malung”, Ted Ströms gamla ”Vintersaga”, ”Vi sålde våra hemman” med Iris Viljanen och en del annat.

Dit hör också religiös musik, till exempel sådan med rötter hos Hildegard av Bingen. I min egen skivsamling ingår massor av amerikanska plattor med religiöst innehåll, till exempel gospels, men också musik till exempel av Arvo Pärt. Parkman och Olanders spelar ”When You Believe” med Mariah Carey.

Sara Parkman, Samantha Olanders och Ellika Frisell får vi höra i ”Gråtfolket”, de båda förstnämnda i ett fantastiskt fint tillägg till Ted Ströms text i ”Vintersaga”.

Parkman och Olanders berättar växelvis om sig själva och hur de av en slump träffades på folkhögskola i Malung i Dalarna. Sen har de hängt ihop, alltså musikaliskt – de är inte ett par i någon annan mening.

De är överens om att musiken, inte minst folkmusiken, är bärare av något större, men de delar verkligen inte Sverigedemokraternas vurm för genuint svensk kultur, vad det nu är för något – de tar själva musiken i Värmland respektive Skåne som exempel.

På den tiden då missväxten plågade fattiga arbetande människor och hungern dödade deras barn, gav de som kunde sig i väg till det hägrande Amerika, så de här två sommarvärdarna har full förståelse för att desperata människor i dag försöker ta sig norrut över Medelhavet. De gillar att enskilda människor trotsar de nya restriktionerna mot flyktingar, och själv förstår jag utan att generellt vara någon uppbackare av Annie Lööf på den här punkten deras lovsång till henne.

Och det känns skönt att lyssna på några som fortfarande vågar trotsa och tro. Deras sista sång heter ”Allt blir bra”.

Sommar i P1 med Thure Lindhardt

Jag har läst nordiska språk, bland annat tentat av dansk skönlitteratur – jag läste ett brett urval böcker på danska. Jag har semestrat i Danmark och under min tid som de svenska Socialdemokraternas nordiske sekreterare besökt de danska socialdemokraternas partikongresser runt om i landet och valvakor i København, där jag också har varit på möten med Nordiska rådet. Jag prenumererade under samma tid på fyra danska tidningar.

Allt det här innebär att min förmåga att förstå danska med tiden blev ganska hygglig, men jag måste bekänna, att jag bitvis hade svårt att hänga med i den danske skådespelaren Thure Lindhardts ”Sommar”, detta trots att han, kanske med tanke på de svenska åhörarna, talade långsamt.

Det här kan bero på att han försökte tala danska med inlån av svenska ord, vilket mest gjorde mig förvirrad. Men det kan också ha att göra med att han beskrev sin verklighet i poetiska bilder, utan den konkretion som oftast präglar sommarprogrammen.

Fast naturligtvis fanns där också mer konkreta partier, som skildringen av den åtta månader gamla dottern Billie och hennes sätt att med hjälp av ögonen och ibland munnen bit för bit utforska världen.

Men ändå är det här nog årets mest svårrefererade sommarprogram. Lindhardt sa heller inte mycket om sin medverkan i dansk-svenska ”Bron”, som ju kunde ha fungerat som brygga mellan det danska och det svenska.

Ser man till musikvalet i programmet, spelar han ganska mycket som är välbekant också för svensk publik: The Beatles (”Because”), David Bowie (”Five Years”), Simon & Carfunkel (”The Sound of Silence”), Radiohead (”Exit Music”), Dire Straits (”Brothers In Arms”), Nick Cave & The Bad Seeds (”Into My Arms”) och Ludwig Van Beethovens ”Symfoni nummer 7 i A-dur” med Berliner Philharmoniker.

Inte mycket är danskt, och det slår mig, att flera danska skivartister i visgenren på sjuttiotalet också var kända här i Sverige.

Hur som helst hade det även i det här fallet varit bra, om de spelade låtarna och vem som hade gjort skivorna hade nämnts i programmet.

Sommar i P1 med Paul Svensson

Jag är numera ganska sällan i Stockholm. På den tiden då jag arbetade där besökte jag ofta olika kulturinstitutioner och provade gärna nya oh omskrivna restauranger, men jag har aldrig varit på Fotografiska museet eller ätit på Paul Svenssons restaurang där, vilket nog mest har att göra med att de öppnades först efter min pensionering.

Men eftersom jag är intresserad av mat, har jag med intresse hört på Svenssons program i serien ”Sommar”. Min sympati för honom väcks också av hans kärlek till mormors raggmunkar.

Jag håller med honom även om det han säger tidigt i sitt sommarprogram: Alldeles för mycket mat slängs oanvänt, ibland för att man har lagat alldeles för mycket av något, ibland för att man inte vill återanvända, ibland för att man inte vill frysa in.

Det ska, vilket Svensson är inne på, bli intressant att se, hur årets heta sommar med dess katastrofala följder för både odling och djurhållning samt rimligen också höjda priser ändrar på konsumtionsmönster och det lättvindiga kastandet av fullt användbar mat, möjligen också ökar intresset för egenodlad mat, det sista dock avhängigt av att det finns tillräckligt med vatten för bevattning.

Paul Svensson har gjort sig känd som mästerkock och har också prisbelönats för sin kokkonst, och jag gillar hans grundattityd: att pröva sina vingar är viktigare än att vinna. Ändå har han deltagit i kocktävlingar. Han säger där att han testar sina gränser, för övrigt inte utan framgång.

Jag gillar också hans filosofi att använda säsongens grönsaker.

Jag äter gärna kyckling men inte för att ersätta kött, vilket han argumenterar för – i dag har jag för övrigt ätit välstekt fläsk med kokt färskpotatis och löksås.

Han för sin del vill revolutionera vår mathållning genom att använda också grönsaker som handeln av estetiska skäl sorterar bort och genom att använda växter och växtdelar som vi i dag inte använder.

Kanske kommer vi att tvingas göra det, men det är ju inte säkert att det i längden hjälper. Problemet kan ju också vara att människorna håller på att bli alldeles för många och att alla dessa människor exploaterar och hägnar in en alldeles för stor del av planetens yta. Det sista sagt under fullt medvetande om att jag skulle vilja inhägna vår egen trädgård md ett så högt stängsel, att rådjuren inte kunde äta upp vår sallad, våra rosenknoppar och annat på tomten som de finner matnyttigt.

Det urval av musik Paul Svensson har gjort för sitt ”Sommar” är imponerande: Aretha Franklin med ”Respect”, Sting med ”Fields of Gold”, Robyn och Kleerup med ”With Every Heartbeat”, The Cranberries med ”Dreams”, Toto med ”Africa”, Magnus Carlsson med ”Jag ber dig”, Duran Duran med ”Wild Boys”, ”Kayama” med Adiemus och London Philharmonic Orchestra, Pink Floyd med ”High Hope”, Kate Bush med ”Wuthering Heights”, Elton Johns ”Circle of Life” ur ”Lejonkungen”, The Pointer Sisters med ”Jump (For My Love)” och Laleh med ”En stund på jorden”.