Sommar i P1 med Sara Parkman och Samantha Olanders

Sara Parkman är vad jag förstår kusinbarn till Stefan Parkman, som jag lärde känna under min tid i kulturnämnden i Uppsala; Stefan är en känd och mycket duktig dirigent. Sara är musiker, kompositör och dramatiker, född i Sundsvall, bosatt i Stockholm. Saras parhäst i ”Sommar” och som folkmusiker , Samantha Olanders, är också kompositör och teatermusiker, född och uppvuxen i Järvsö men med amerikanska rötter.

Själv blev jag via mitt intresse för vänstervriden amerikansk musik via centralgestalter som Pete Seeger också bekant med amerikansk folkmusik och därmed – jag syftar på alla amerikanska lån – med dess europeiska rötter. Och sen var jag fast även för folkmusikgenren, inklusive den svenska. Folkmusikplattorna blev fler och fler i hyllorna, och det gavs ut och såldes mycket sådant under framför allt 1970-talet.

Alltså innehåller våra privata skivhyllor ganska mycket av det de här två relativt unga tjejerna spelar i sitt folkmusikpräglade sommarprogram: lockrop och vallåtar, Fleetwood Mac (här ”Everywhere”), Arbete och fritid med ”Gånglåt efter Lejsmo Per Larsson, Malung”, Ted Ströms gamla ”Vintersaga”, ”Vi sålde våra hemman” med Iris Viljanen och en del annat.

Dit hör också religiös musik, till exempel sådan med rötter hos Hildegard av Bingen. I min egen skivsamling ingår massor av amerikanska plattor med religiöst innehåll, till exempel gospels, men också musik till exempel av Arvo Pärt. Parkman och Olanders spelar ”When You Believe” med Mariah Carey.

Sara Parkman, Samantha Olanders och Ellika Frisell får vi höra i ”Gråtfolket”, de båda förstnämnda i ett fantastiskt fint tillägg till Ted Ströms text i ”Vintersaga”.

Parkman och Olanders berättar växelvis om sig själva och hur de av en slump träffades på folkhögskola i Malung i Dalarna. Sen har de hängt ihop, alltså musikaliskt – de är inte ett par i någon annan mening.

De är överens om att musiken, inte minst folkmusiken, är bärare av något större, men de delar verkligen inte Sverigedemokraternas vurm för genuint svensk kultur, vad det nu är för något – de tar själva musiken i Värmland respektive Skåne som exempel.

På den tiden då missväxten plågade fattiga arbetande människor och hungern dödade deras barn, gav de som kunde sig i väg till det hägrande Amerika, så de här två sommarvärdarna har full förståelse för att desperata människor i dag försöker ta sig norrut över Medelhavet. De gillar att enskilda människor trotsar de nya restriktionerna mot flyktingar, och själv förstår jag utan att generellt vara någon uppbackare av Annie Lööf på den här punkten deras lovsång till henne.

Och det känns skönt att lyssna på några som fortfarande vågar trotsa och tro. Deras sista sång heter ”Allt blir bra”.