Sommar i P1 med Max Tegmark

Max Tegmark, forskare specialiserad på artificiell intelligens och fysik, är en person som jag, för egen del en samhällsengagerad journalist, tycker det är intressant att lyssna på när han gör ”Sommar”.

Också Tegmark är en samhällsengagerad person, tidigare känd för sitt kärnkraftmotstånd, dessutom under en period miljöengagerad. Så långt är jag enig med Tegmark. Från att under femtioitalet och sextiotalet ha varit teknikoptimist och kärnkraftsanhängare såg jag genom bland annat olyckorna i Tjernobyl och Harrisburg att det här var en teknik för energiproduktion, som människor misslyckades med att hantera, och jag bytte ståndpunkt, är fortfarande anhängare av snabbast möjliga avveckling. När jag var huvudsekreterare för Socialdemokaternas programkommission, fick partiet ett program, som gjorde miljöfrågorna till en huvudfråga för socialdemokratin – från min personliga vän, författaren och konstnären Helga Henschen lånade jag parollen ”Min gröna dröm är röd”, som fördes in i programtexten.

Men som det framgick mycket tydligt av Tegmarks sommarprogram har han på en annan punkt blivit teknikoptimist. Inte så att han inte ser riskerna med AI. artificiell intelligens, men i motsats till det han anser om kärnkraften har han en enligt min mening överoptimistisk tro på att de goda och sansade krafterna kommer att besegra dem som vill nyttja AI för egoistiska syften. Min tillit till att altruism och god moral alltid kommer att vinna den här dragkampen är inte så stor. Redan nu ser vi att en skrämmande stor del av befolkningen, bland annat en stor del av den förr vänsterinriktade arbetarklassen, tror sig värna sina intressen genom att röst på partier som Sverigedemokraterna.

Jag vill inte förbjuda ”Mad Max” Tegmark att vara teknikoptimist, men vi måste ha en mycket bredare debatt om det här än den hans Future of Life Institute står för.

När det gäller musikvalet, överraskade Max Tegmark mig positivt. Phil Ochs får man inte höra så ofta numera, fast jag har alla hans skivor, således även ”I Ain’t Marching Any More” – en gång i världen skrev jag på begäran av Karl Vennberg och Jacob Branting en jätteartikel om Ochs för Aftonbladet Kultur. I Aftonbladets Innerspalten, där jag regelbundet medverkade, skrev jag om Tom Lehrer, vars ”Werner von Braun” Tegmark också spelade. ”Puttin’ On the Ritz” hörde vi här med Teco – själv har jag den med Manhattan Transfer. Simon & Garfunkel hörde vi i ”The Sun Is Burning” – jag har hela deras utgivning i en av skivhyllorna. Dire Straits med Mark Knopfler som ankare – under en period spelade också Eric Clapton med dem – hörde vi i ”Brothers In Arms”. Och inte nog med det – vi fick också höra ”De profundis”, ett verk av den geniale estniske tonsättren Arvo Pärt.

Så långt det jag personligen var berörd av, men Max Tegmark spelade förstås också annat, till exempel Europe, Twisted Sisters och så ett artificiellt skapat verk av AIWA.

Sommar i P1 med Victoria Borisova-Ollas

Jag känner till kompositören Victoria Borisova-Ollas men egentligen bara till namnet. Jag är operavän, men jag har inte hört/sett hennes ”Dracula” för att bara ta ett exempel.

Hennes ”Sommar” i P1 skiljer sig markant från allt som har sänts i den här programserien under årets sändningar, främst genom att programmet innehåller så mycket klassisk musik: Claude Debussys ”La cathédrale engloutie”. Pjotr Tjajkovskijs ”Augusti” ur ”Årstiderna” och Sergei Rachmaninovs ”Preludium nummer 2”.

Men hon spelar faktiskt också annat, till exempel Ennio Morricones filmtema ”Gabriel’s oboe”, ”Bonden och räven” med Lena Willemark och så ”Time” med polska Kroke.

Borisova, i dag 48 år, är född i Vladivostok och skolad främst i Moskva. Hon fick börja spela piano redan vid sex års ålder, och hon säger själv i ”Sommar” att det skedde i enlighet med mammans önskemål och att tre till fyra timmars träning varje dag inte direkt var det hon själv ville göra. Men skicklig blev hon, åtminstone fram till dess att en olycka satte ena handen ur spel.

Men det betydde inte att hon lämnade musiken – nu övergick hon till något mycket mer lustfyllt, att komponera.

Genom giftermål hamnade hon i Sverige, men i maj och under stora delar av hösten bor hon i Italien. Dessutom har hon gjort resor till världens alla hörn.

När svenskar har frågat henne om hennes landpreferenser har hon svarat diplomatiskt: ”Jag hade det bra i Ryssland, och jag har det bra också i Sverige.” Helt oproblematiskt är det här svaret inte – stalintiden var visserligen över under hennes barndom, men Sovjetunionen var fortfarande en kommunistisk diktatur, fast säkert var det lättare att leva i det fjärran belägna Vladivostok än till exempel i mitt forna hemland, Estland. Och hennes historia om ukrainaren som helst inte spelade Rachmaninov därför att han var ryss är förvisso märklig men ändå inte helt obegriplig, om man ser det här i ett ukrainskt perspektiv.

Sommar i P1 med Tauba Katzenstein

Tauba Katzenstein är 92 år och en av de äldsta programvärdarna, som har gjort ”Sommar” i P1. Dessutom är hennes program ett av de bästa och mest angelägna den här sommaren.

Hon är en av de överlevande från nazisternas förintelseläger i det ockuperade Polen under andra världskriget, i hennes fall Auschwitz, och i en tid då antalet förintelseförnekare åter igen växer, får vi vara tacksamma för att det fortfarande finns några ögonvittnen kvar, som dessutom är beredda att vittna.

Hennes historia börjar i Lodz i Polen, där det under mellankrigsperioden fanns en mycket stor judisk minoritet. Den levde sitt eget liv, delvis i egna områden i staden, och eftersom de flesta judarna var fattiga människor, tvingades de också att leva under mycket knappa villkor. Det fanns ingen motsättning mellan judarna (3,5 miljoner i hela Polen) och de flesta polackerna, och judarna levde med sin egen religion och kultur – judarna hade sina egna domstolar, fester, skolor och så vidare. Tauba Katzenstein väljer att berätta om sig själv, sin mamma och sin mormor.

Hon försöker inte dölja, att hon själv som skolflicka var obstinat och självsvåldig, sökte skydd och stöd hos mormor, när mamma försökte hålla efter henne, bland annat gav henne utegångsförbud. Till slut fogade hon sig ändå i de regler mamman satte upp.

Men krigshotet närmade sig, och så ockuperades västra Polen av tyska trupper, östra av ryska. Judarna i Lodz hamstrade om de hade pengar; alla lyssnade på nyheterna. Snart tvingade tyskarna judarna att bo i soldatövervakade ghetton, där varje familj bara fick tillgång till ett rum. Judarna tvingades att tvångsarbeta i fabriker och liknande. De blev utnyttjad arbetskraft som avlönades med lite soppa. De blev allt smutsigare – det fanns inte vatten att vätta sig med.

Transporter av fler fångna judar ökade trycket på ghettot, och snart kom det upp Achtung, achtung-affischer, som förebådade vad som skiulle komma. De unga judarna levde fortfarande på hopp och drömmar, sjöng tillsammans, drömde om andra tider. Men de kom inte – judarna lastades i tågvagnar och kördes mot Auschwitz.

Taubas mamma blev sjuk, och när de kom fram till Auschwitz plockades hon ut – det sista Tauba såg av henne var ryggen när hon, som det visade sig, var på väg mot sin förintelse.

Tauba själv togs ut för arbete och hamnade då som slavarbetare i en vapenfabrik, där en stram och sluten tysk kvinna basade. Det visade sig dock att den här tyska lägerkommendanten höll en skyddande hand över sin personal, också Tauba när hon i perioder blev mycket sjuk. Hon fick rent av vid ett tillfälle bröd, uppblött i vattenblandad mjölk.

Av en medfånge, som hade god personlig kontakt med den kvinnliga lägerchefen, fick hon sedan veta, att lägerchefen var gift med en vidrig SS-officer och motarbetade honom på det här sättet.

Så för Taubas del slutade kriget med transport till Sverige. Allt det hon då var med om fick henne inte att se ljusare på livet, och hon säger sig inte minnas mycket av vad som då hände. Men när hon hade blivit placerad i ett svenskt flyktingläger för att genom näring bli människa igen, kom nästa lass befriade fångar, och bland dem fanns en trevlig ung man, och så gick det som det brukar gå: De fick barn och sen barnbarn tillsammans.

Tauba Ratzensteins låtval till sitt ”Sommar” är fantastiskt fint, och allt hon spelar med undantag för två låtar har anknytning till judisk kultur. Det ena undantaget är Laleh med ”En stund på jorden”, men Lalehs personhistoria från Iran handlar ju också om förföljelse. Sen avslutar hon med Arja Saijonmaa och Inti-Illimani i ”Jag vill tacka livet”, men Violeta Parras sång handlar också om förtryck.

Resten har mer eller mindre tydlig judisk koppling. Vi får höra Frank Sinatra sjunga ”Remember”. skriven av Irving Berlin, som kommer från en judisk familj. Sen kommer The Klezmorim med ”Thalassa” – jag är hyggligt förtrogen med klezmer och judisk sång och musik från både USA och Israel. Ella Fitzgerald och Louis Armstrong hörs i ”Summertime” ur Irving Berlins ”Porgy and Bess”, och Berlin är ju av rysk-judisk härkomst. Basia Frydman hör vi i ”Dir a Waltz” och i ”My Jiddishe Momme”. Sen hör vi Leonard Cohen – jag har mängder av skivor med honom – i ”You Want It Darker”, även Jeff Buckley i samme Cohens ”Hallelujah”. Och ”What the World Needs Now Is Love” med Jackie Deshannon är skriven av Burt Bacharach, av judisk familj om än inte särskilt religiös.

Själv skulle jag vilja tillägga, att jag har varit i Israel, till och med träffat Golda Meir medan hon levde. Jag har känt sympati för skapandet av staten Israel men också försvarat palestiniernas rätt, definitivt aldrig försvarat Israels expansionistiska politik.