Sommar i P1 med Rebecka Scheja och Fiona Fitzpatrick

8 augusti 2018 23:52 | Media, Musik, Politik | Kommentering avstängd

Dagens ”Sommar” gjordes av två unga damer, Rebecka Scheja, 29, och Fiona FitzPatrick, 32. Jag känner till deras fäder, Staffan Scheja respektive Greg FitzPatrick, mycket bättre – den förste som pianist, den andre som proggmusiker – men också de båda döttrarna har kommit att ägna sig åt musik fast av ett helt annat slag, som artister, producenter och låtskrivare. När jag googlar på deras namn, hittar jag också ytterligare uppgifter om Fitzpatrick: Hon har varit juniormästare i klättring och vice ordförande i SECO, Sveriges elevers centralorganisation.

Exakt hur de här två kom i kontakt med varann och började samarbeta vet jag inte, men de har kommit att bli ett samarbetspar i nöjes- och sen skivvärlden. De arbetade till att börja med som discjockeys men började sen också producera egen musik, elektronisk pop. Vad jag har förstått, bland annat av deras gemensamma sommarprogram, är att de delar värderingar, livssyn och politisk grundsyn. Det senare betyder i deras fall att de är socialister. Det är jag också, demokratisk socialist, men det hindrar inte att jag tycker att det inte finns något rimligt försvar för att Fiona vid ett offentligt framträdande relativt nyligen bar en tröja med hammaren och skäran på bröstet.

Men kanske gör de sånt här främst för att chockera och få uppmärksamhet. Jag är själv republikan men har i en av de roller jag har haft i livet haft ganska mycket kontakt med kungahuset och då aldrig känt mig frestad att demonstrera. Rebecka och Fiona var vid ett tillfälle inbjudna till polarprisutdelningen och hamnade då relativt nära kungen samt frestades då att kasta brödsmulor på honom, vilket ledde till att de visades ut av SÄPO.

Nu innebär det här inte att de generellt har dåligt omdöme. När de av ett amerikanskt skivbolag inbjöds att medverka på en video och det visade sig att de då skulle vara klädda i BH och trosor samt inte heller offentligt fick lufta avvikande åsikter, kom de fram till att de själva ville ha full kontroll över det de gjorde.

Och eftersom de också själva hade erfarenheter av kladdande och kåta män, kände de befrielse, ja entusiasm över Me too-kampanjen när den kom. Kvinnor ska varken behöva oroa sig för att de är för tjocka eller smala. Det ska heller inte vara så att framgångsrika män backas upp i samhället, medan de mycket få kvinnor som lyckas blir ifrågasatta. Fiona säger: Jag är feminist så det skriker!

I övrigt skildrar de sitt turnéliv, allt ifrån Las Vegas till Emmaboda, och livar upp sin reseberättelse med att berätta om den gången då bilen havererade. De delar också ut en del goda råd, sådant som att äta regelbundet, vara stylade och snygga på bild, vårda vänrelationer och att läsa på, sätta sig in i sakfrågor.

De spelar en mängd musik på skiva, låtar, artister och band som jag inte kan just någonting om.

Det senare gäller också deras egen ”Clara”.

Men de öppnar med Lena Ph och ”Dansa i neon”. Och så får vi höra ”Strawberry Fields Forever”, fast inte med The Beatles utan med The Candy Flip. Märk att candy flip ursprungligen var beteckningen på illegala droger som extasy och LSD.

Sommar i P1 med Anna Hedenmo

8 augusti 2018 0:47 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Anna Hedenmo är en mycket rutinerad journalist, känd av väldigt många genom medverkan och programledarskap i till exempel ”Rapport”, ”Aktuellt”, ”Min sanning” och ”Agenda”. Numera är hon ocksaå ordförande i Publicistklubben.

Som nästan alla i hennes ställning har hon blivit ifrågasatt för vissa jobb, men vem blir inte det?

Det fanns naturligtvis ett och annat i hennes ”Sommar” i P1 i dag, som man kan sätta frågetecken för, men själv tyckte jag att hon lite för lätt gled över det personliga. Det kan man förstås göra, men då ska man vara konsekvent när man själv uppträder i intervjuarens roll. I hennes fall skulle det ha inneburit att hon inte kunde ha ställt de riktigt brännande och svåra frågor hon ställde till Henning Mankell i en TV-intervju. Mankell försökte få henne att avstå från djupt personliga frågor, till exempel hans förhållande till en son som han efter en skilsmässa egentligen inte personligen hade träffat. Till slut fick hon Mankell att medge att han hade svårt att kommunicera med barn – hon hade vunnit Mankells förtroende.

Hon såg också problem med Me too-kampanjen, som hon först tyckte var befriande: hade själv upplevt skillnader i moral och beteende under sitt liv och yrkesliv och tyckte att livet hade blivit lättare för kvinnor. Och ett problem med kampanjer är att alla springer åt samma håll.

Hon är själv i den åldern att hon har vuxit upp under den sexuella revolutionen, berättar om en sommarresa hon och en väninna, båda ganska unga tonåringar, gjorde till Portugal, där de träffade killar som det verkade bli också något bestående med och drack drycker som nog inte var lämpliga för tjejer i deras ålder. Men det sprack förstås, utan att det blev några djupare sår.

Senare har hon också skilt sig från den man hon har två döttrar med.

Fast allt det här är skildrat i en kåserande ton, ganska långt från den självbekännelse hon tvingade Mankell till.

Hon är även – av mer begripliga skäl – försiktig med att redovisa egna politiska värderingar, men vi får en antydan om att pappan, som så småningom också skildes från hennes mamma, nog var socialdemokrat, i vart fall att klasstillhörighet inte är något man bara tvättar av sig.

Hon driver vidare tesen att människor försöker prångla ut en förskönad och idylliserad bild av sig själva och sina liv. Det finns en fullständigt falsk bild av hennes mamma styrandes pappans motorbåt. Trots att mamma avskydde den här båten ler hon på fotot. Och av farmor och farfar finns ett svartvitt foto från 1929, där de poserar tillsammans med två kristallvaser trots att det lilla de ägde inte var något att yvas över.

Som journalist har hon mött politiker, som, också de, har försökt styra bilden av dem själva.

Hon berättar om en intervju hon och Mats Knutsson gjorde med Anna Kindberg-Batra medan hon fortfarande var moderatledare. Kindberg-Batra gjorde sitt bästa för att inte svara på frågan hur Moderaterna vid en kommande regeringsbildning skulle ställa sig till någon form av sakpolitisk överenskommelse med Sverigedemokraterna, och Batra förnekade till slut att något sådant var aktuellt. Fast sedan ändrades ju det här ställningstagandet.

Det hon berättar om Stefan Löfven är inte ett lika tydligt exempel, men jag tror nog att de flesta väljare föredrar att partier i valrörelser står för sin egen ideologi och sakpolitik, dock – när valresultatet väl föreligger – begriper att man då söker kompromissöverenskommelser med partier som står ens eget rimligt nära.

Jag gillar också Anna Hedenmos skivval, både i sig och för att de valda skivorna ofta passar just där de spelas: Duke Ellington och John Coltrane i Ellingtons ”In a Sentimental Mood”, Paul Simon och Art Garfunkel i ”America”, ”Staying Alive” med Be Gees, ”800 grader” med Ebba Grön, ”Wild Is the Wind” med David Bowie, ”Love On Top” med Beyoncé, ”Both Sides Now” med Joni Mitchell, ”I Can Buy You” med Nina Persson och A Camp, ”The Chain” med Fleetwood Mac och ”The Good Life” med Marie Fredriksson.

Och tack för att de spelade skivorna och artisterna presenterades.