Sommar i P1 med Olof Röhlander

18 augusti 2018 18:27 | Media, Musik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Det nästan enda som gör mig en smula intresserad av Olof Röhlander är att han ursprungligen kommer från min barndoms och ungdoms hemlandskap, Medelpad. Han är född i Sundsvall och uppvuxen i Matfors. Fast numera bor han i Stockholm.

Det gick hyggligt för honom när han spelade bordtennis, men han fick aldrig stjärnstatus. Något skolljus var han heller aldrig, så det kan ha bidragit till att han valde att arbeta i ett eget företag i stället för att tävla med andra och mer meriterade på arbetsmarknaden. Men eget företag är ju inte liktydigt med succé, så han var snart, berättar han, nära att gå i konkurs.

Men till slut hittade han en egen nisch, att tala om hur man lyckas i affärer.

Det har ju gått ganska bra, även ekonomiskt, men själv förstår jag inte riktigt varför han har lyckats samla så många åhörare, dessutom betalande.

Ett och annat av det han säger, också i sitt sommarprogram, låter för all del förnuftigt, men varför kan de som kommer för att lyssna på honom, inte själva dra förnuftiga slutsatser av det de upplever och ser omkring sig i verkligheten? För mig får de gärna betala för att lyssna på Röhlander, men jag känner mig inte trygg med att personer med funktioner i arbetslivet måste lyssna på gurus av Röhlanders typ.

Naturligtvis har han också sidor som är sympatiska, till exempel attityden att peppa andra, alltså inte bara glädjas åt egna framgångar, men som helhet får hans ”Sommar” prägel av upprepning.

Egentligen är hans musikval i programmet bättre än snackdelen, och jag noterar att flera av de artister han spelar hör hemma på den politiska vänsterkanten i vid mening: Ulf Lundell (”Älskling”), Bruce Springsteen (”Badlands”) och Eldkvarn med Plura Jonsson (”Nånstans gick vi sönder”), även om just det de sjunger i programmet inte utgör tydliga exempel på det.

Men helt klart är att han spelar bra artister, sådana som Veronica Maggio (”Storma tills vi dör”), Lucienne Boyer (”Parlez moi d’amour”), David Bowie (”Word On a Wing”), Pelle Karlsson (”Han är min sång och min glädje” – jo, jag menar det) och så Patti Smiths misslyckande på nobelfesten med Bob DylansA Hard Rain’s Gonna Fall”.

No Comments yet »

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget. TrackBack URI

Lämna en kommentar

XHTML: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^