Sommar i P1 med Björn Jakobson

6 augusti 2018 23:14 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Redaktionen för ”Sommar” i P1 tycks ha något slags kvoteringssystem för urvalet av dem som får göra sommarprogram: några från idottsvärlden, några företagare och så vidare. Och så får det inte bli politisk snedbalans, allra minst ett valår.

I dag gjordes ”Sommar” av en man som kommer från företagsvärlden, Björn Jakobson. Han har, tillsammans med svägerskan Elsa Jakobson, med stor ekonomisk framgång drivit Babybjörn, ett företag med bärselar och andra babyprodukter som försäljningsobjekt. Men han har andra intressen också. En del av sina vinstpengar – han är nu 83 år – har han använt till att tillsammans med hustrun, Lillemor, starta och driva Artipelag, ett arkitektritat kulturhus vid Baggensfjärden på Värmdö, ett center för konst och musik.

Jakobson börjar med att teckna sin bakgrund. Han minns hur det var när andra världskriget bröt ut och minns också finska krigsbarn, placerade i Sörmland, tecknar även bilder av farfar som var poliskommissarie i Stockholm och pappa som hade en bredare utbildning men först vid 50 års ålder skaffade sig sin första radio med skivspelare.

Det här illustrerar sonen med Vasaloppet och Barnens brevlåda med den legendariske Sven Jerring, i det senare fallet med uppspelning av ett inslag. Det konkretiserar berättelsen om hans liv, men på minussidan finns att det samtidigt blir lite för detaljerat.

Hur som helst känns det skönt att han inte skönmålar sitt eget liv. Han talar öppet om sina svårigheter i skolan, bland annat sin ordblindhet, och nämner från sin senare karriär även sådant som floppar och konkurshot. Helt uppenbart var han ganska duktig på att ragga kunder, även om det ibland, som i fallet NK, krävdes både list och uthållighet för att nå framgång.

Jag uppskattade också hans historier om några kända personer ur kulturlivet, Sven Bertil Taube och hans pappa Evert samt Olle Adolphson. Han lärde själv känna dem i unga år, så det här är inga hörsägner eller andras historier.

Det för oss osökt över till den musik han spelade i programmet. Till det han spelar hör nämligen Olle Adolphson med ”Den fjortonde april” – han och Olle gick i samma skola – och så Sven Bertil Taube med pappa Everts ”Sommarnatt”. Jo, han träffade själv även familjen Taube.

Björn Jakobsson är några år äldre än jag, men vi har vuxit upp med och lyssnat inte bara på de nämnda, jag till och med live, men också i övrigt spelar han artister som är välkända för människor i vår ålder: Povel Ramels ”The gräsänkling blues” (som Björns pappa tyckte var moraliskt tvivelaktig), ”Sakta vi gå genom stan” med Monica Zetterlund och Frank Sinatra med ”New York, New York”. Frank Sinatra förekommer sen en gång till, med ”Mack the Knife”, vilket förvånar mig lite – det finns nämligen en mycket bättre version med Louis Armstrong. Men Armstrong får också sitt – vi hör honom tillsammans med Ella Fitzgerald i ”Dream a Little Dream”.

Och han är inte rädd för att blanda genrer. Bland det han spelar finns både Elvis Presley (”Are You Lonesome Tonight”) och ”Ora stammi a sentir… non la sospiri” ur Giacomo Puccinis ”Tosca”. Till de klassiska stycken han spelar hör också ”Våren” ur Antonio Vivaldis ”Årstiderna” och ”Ombra mai fu” ur Georg Friedrich Händels ”Xerxes”, här med Malena Ernman. Det hedrar Jakobson att han inte nämnde att ett par av de här inspelningarna är konsertupptagningar från hans Artipelag.

Jag vill slutligen tacka< dagens sommarpratare för att han redovisade varje musikstycke han spelade. Inte för att jag själv behövde det. Men det finns ju många< andra Sommar-lyssnare, som inte har mina och Björn Jakobsons kunskaper om den musik han spelade.

Sommar i P1 med Cajsa von Zeipel

6 augusti 2018 0:56 | Konst & museum, Media, Musik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Jag kände inte till Cajsa von Zeipel som konstnär (inte i övrigt heller), så inför dagens ”Sommar” försökte jag hitta uppgifter om henne och såg på nätet bilder av hennes skulpturer, skickligt gjorda men med anmärkningsvärda egenskaper för att föreställa människor.

Eftersom jag inte visste något om henne, begrep jag heller inte varför hon hade fått uppdraget att göra ”Sommar”, och det dröjde innan det gick upp ett ljus. Rätt länge lyssnade jag, lätt frustrerad, och försökte hitta åtminstone något som kunde ha fått sommarredaktionen att välja just henne.

Programmet innehöll lite om hennes uppväxt i Göteborg, om uppackningen från pappan och om åren på Konsthögskolan.

Först efter det att hon har ringt pappa för att berätta att hon är kär, går det upp ett ljus för mig: Hon har valt en annan kvinna till partner.

Jag är inte av den sorten som blir chockad över ett lesbiskt förhållande, men i det här fallet känns det egendomligt, att vi som lyssnar egentligen inte får veta något om vad som drog de här två till varann – det kan ju knappast ha varit den amerikanska kulturen, en sfär där de båda berörda nu är verksamma under större delen av arbetsåret.

Viktigare, gissar jag, för den här alliansen är det faktum att den konstnärligt verksamma Cajsa von Zeipel där har hittat en likasinnad i Sofia Mörner, som är fotograf och gallerist.

Lite senare nätsökning leder mig vidare till något måhända ovidkommande men ändå intressant: Sofia är dotter till Antonia Ax:son Johnson. Fast hon är inte involverad i styrningen av familjeföretaget, och jag vet inte ens om mamman var med under det bröllop Cajsa och Sofia just har genomgått.

Att de för sin formella förening valde Stockholm, hade förstås med Pride att göra. Men de här två ska tillbaka till New York, där livet bjuder på ömsom vin, ömsom vatten:

Ibland är man rik, ibland fattig.
Ibland jobbar man jättemycket, ibland inte alls.
Ibland är man i skogen, ibland på Manhattan.

Sammanfattar Cajsa von Zeipel.

Det här sommarprogrammet griper inte tag i mig, och det gäller också den musik von Zeipel har valt att spela.

Hennes skivval säger mig spontant nästan ingenting, och den riktigt stora skandalen är att det hon spelar inte finns tillgängligt ens på någon skivlista, publicerad under ”Sommar”. Expressen har dock publicerat en lista, som innehåller en låt med en artist jag gillar, ”Gensarets sjö” med Kjell Höglund, och om det är sant, måste jag ha nickat till just när den spelades.

Men annars tror jag inte att jag har hört något sommarprogram den här säsongen, så renons på musik som jag över huvud taget känner till.

Och alltsammans har ju inte som bakgrund att von Zeipel genomgående bara spelar låtar som den här: ”My Neck My Back (Lick It)” med Khia.