Sommar i P1 med Petra Mede

4 augusti 2018 22:43 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Petra Mede har jag, med uppskattning, sett som programledare i TV för Guldbaggegalan, Melodifestivalen och Eurovision Song Contest, och naturligtvis känner jag också till den ryggskada som tvingade henne bort från karriären som dansare.

Nu spelade det här inte någon roll i det ”Sommar” hon i dag gjorde i P1. Möjligen finns det ett samband mellan den aversion hon under sin skoltid kände mot bollsporter och det som senare hände med hennes rygg, men annars handlade hennes sommarprogram i huvudsak om sådant som hände under hennes unga år på 1970- och 1980-talen – hon är nu 48 år.

Bland det hon berättar om sitt unga jag finns vittnesbörd om att hon då hade åsikter, som jag absolut inte delar, sådant som – rätta mig, om jag minns fel! – stark tro på Gud och därmed sammanhängande politisk uppfattning (hon såg det som något självklart att i ett skolval rösta på KD, i nödfall på FP, och kunde för sitt liv inte begripa att någon hade röstat på (S) – och sen hade hon också en affisch mot löntagarfonder i sitt rum.

Nu fick vi ju aldrig veta var Medes politiska sympatier ligger i dag, och hon är i sin fulla rätt att inte berätta det för oss lyssnare.

Vida mer allvarlig är det förhållningssätt hon har till både politiska och andra val och skälet till att hon inte vill ta ställning: Hon säger sig behöva skygglappar för att inte få panik.

Alltså använder hon sitt ”Sommar” till att ge oss lyssnare ett bitvis småputtrigt – avsnittet om segling är ganska kul – kåseri om hur det kan gå när hon ställs inför uppgifter och aktiviteter som hon inte behärskar.

Kanske har det att göra med hennes gamla vurm för dans, men hennes musikval är intressantare än sommarpratet. Hon öppnar med bland andra Natalie Cole, och sen följer Édith Piaf (Mede har läst och kan franska), Whitney Houston (”I Wanna Dance With Somebody”), Charles Aznavour (mer franska), Toni Holgersson och Anna Maria Espinosa, Jussi Björling (”Till havs”), Marvin Gaye, Marta Gomez (”Cielito Lindo”) och Black Mombazo & Paul Simon (”Homeless”).

Ändå har jag här inte nämnt allt hon spelade.

Fast värre är att hon inte nämnde en enda låt eller artist i sitt program. Så här får man helt enkelt inte göra, när man gör ett radioprogram som i så hög grad lever också på valet av musik.

Melodikrysset nummer 31 2018

4 augusti 2018 12:42 | Barnkultur, Deckare, Film, Media, Musik, Teater, Ur dagboken | 7 kommentarer

I dag fick vi faktiskt ett melodikryss utan dubbelfrågor där de ingående delarna inte har något logiskt samband med varann. Tack, herr Eldeman!

Däremot fick vi en trippelfråga, där de ingående svarsorden bildade en filmtitel, ”Mordet på Orientexpressen”, som bygger på en klassisk deckare med samma titel av Agatha Christie.

Den har filmats tidigare, men i dag utgick Eldeman från den senaste versionen, och ur den hade Eldeman hämtat ytterligare en ljudillustration. Frågan här var, vem som sjöng. Jo, Michelle Pfeiffer.

En variant av dubbelfråga men med gemensamt svar förekom dock. Dels spelades ”When I’m Sixty-four” med The Beatles. Dels spelades ”One!” ur ”The Chorus Line”. Som man kan se innehåller de båda titlarna ett tal.

Därmed är vi redan inne på frågor med anknytning till film- och scenvärlden, men det kom mer sådant.

Jag har själv inga egentliga minnen av ”Beverly Hills”, men jag vet att den här serien har sänts i svensk TV.

”Dr. Snuggles” har jag däremot sett i TV tillsammans med barnen när de var små.

”Det regnar kor” kunde man ju också tro var gjord för barn, men den gotländska gruppen Smaklösa hade gjort en svensk variant av ”It’s Raining Men” med The Weather Girls.

Någonstans där uppe utspelar sig också ”Nu ska vi opp, opp, opp”, som jag minns med Karl Gerhard. Fast i dag fick vi höra en finsk version med Matti Jurva.

Strax före den hörde vi ”The Humming” med Enya. Så det var hygglig spridning i tid, vilket väl också ytterligare en låt vittnar om:

”Säg mitt namn” med Eva Dahlgren.

Ytterligare ett exempel på spridning i tid och rum är ”(Mr. Paganini) You’ll Have To Swing It” med Mills Brothers. Just den här låten minns jag inte, men jag minns tydligt Mills Brothers från efterkrigstidens ångradio.

Min egen favoritlåt i dag var dock av senare datum, ”Oh boy” med Peps Persson. Honom har jag många skivor med i mina skivhyllor.

I dag har jag försökt vara kort – jag ska snart lyssna på dagens sommarpratare.