Orkla köper Struer Brød A/S

15 februari 2018 13:02 | Mat & dryck | Inga kommentarer

Norska Orkla expanderar ständigt på livsmedelsområdet. Nu har man, genom sitt svenska dotterbolag, köpt ett företag med tillverkning i Danmark. Struer Brød A/S. Att köpet har gjorts av Orklas svenska livsmedelsföretag har att göra med att Struer har produkter, lämpliga att samordna med svenska orklaföretaget Paulúns, som Struer redan tillverkar frukostflingor åt.

Struers grundades 1929 och har 44 anställda.

Norge: De små mittenpartierna lever ett farligt liv

14 februari 2018 21:01 | Politik | Inga kommentarer

Vi börjar som vanlig med resultatet i stortingsvalet den 21 september 2017:

Høyre 25,0 procent (- 1,8 procentenheter jämfört med stortingsvalet 2013), 45 mandat (- 3) – partiledare Erna Solberg
Fremskrittspartiet 15,2 procent (- 1,2), 27 mandat (- 2) – partiledare Siv Jensen
Venstre 4,4 procent (- 0,9), 8 mandat (- 1) – partiledare Trine Skei Grande
Kristelig Folkeparti 4,2 procent (- 1,4), 8 mandat (- 2) – partiledare Knut Arild Hareide
Senterpartiet 10,3 procent (+ 4,9), 19 mandat (+ 9) – partiledare Trygve Slagsvold Vedum
Arbeiderpartiet 27,4 procent (- 3,5), 49 mandat (- 6) – partiledare Jonas Gahr Støre
Sosialistisk Venstreparti 6,0 procent (+ 1,9), 11 mandat (+ 4) – partiledare Audun Lysbakken
Rødt 2,4 procent (+ 1,3), 1 mandat (+ 1) – partiledare Bjørnar Moxnes
Miljøpartiet De Grønne 3,2 procent (+ 0,4), 1 mandat (+- 0) – partiledare Rasmus Hansson och Une Aina Bastholm

Det här valresultatet medförde, att den blå-blå regeringen (Høyre + Fremskrittspartiet) kunde sitta kvar och gör så fortfarande. Nu har regeringen också breddats genom att liberala Venstre har gått in i den. Men ska den här regeringen få igenom sina förslag, måste också det andra mittenpartiet, Kristelig Folkeparti, stödja regeringsförslaget i fråga. Kristelig Folkeparti kan nu, om partiet i någon viktig fråga skulle rösta med oppositionen i stället för med regeringen, avgöra vilken politik Norge ska föra. Men KrF är djupt splittrat: En del av det vill pressa den borgerliga regeringen till eftergifter, medan andra kan tänka sig att göra som Senterpartiet, samarbeta vänsterut. Problemet med det senare är att Arbeiderpartiet är inne i en inre kris och har sina sämsta opinionssiffror på mycket länge.

Respons Analyses undersökning för Verdens Gang genomfördes 5-7 februari och publicerades den 9 februari. 1.002 personer tillfrågades.

Høyre 27,9 procent (- 1,5 procentenheter jämfört med föregående mätning i samma serie)
Fremskrittspartiet 13,6 procent (+ 0,4)
Venstre 4,5 procent (+ 0,4)
Kristelig Folkeparti 3,6 procent (- 0,8)
Senterpartiet 10,9 procent (- 0,4)
Arbeiderpartiet 24,0 procent (+ 0,8)
Sosialistisk Venstreparti 7,2 procent (- 1,3)
Rødt 3,3 procent (+ 0,4)
Miljøpartiet De Grønne 3,6 procent (+ 0,8)

Arbeiderpariets anhängare är säkert glada över att det går lite uppåt, men Høyre leder fortfarande med hygglig marginal.

De båda mindre mittenpartierna pendlar som vanligt runt spärren.

MDG ligger fortfarande under spärren, och det ser inte omöjligt ut för Rødt att forcera den.

Flykten från Estland

13 februari 2018 17:08 | Barnkultur, Politik, Ur dagboken | 17 kommentarer

Enn Kokk, tisdagen den 13 februari 2018 klockan 13.00
Pharmasciaveteranerna, Uppsala

Ett par ord allra först om mig själv.

Jag heter alltså Enn Kokk, och Kokk låter ju inte så osvenskt även om det i mitt fall stavas med tre K. Men jag kommer från Estland, och där finns kokk som lånord och betyder samma sak som här. Förnamnet Enn är lite värre. Jag frågade en gång ett barnbarn, en dotterson, när han var liten, vad morfar heter, och efter lite betänketid svarade han Ett. I Estland är Enn inte något ovanligt mansnamn, och eftersom det finns också i varianterna Enno, Henn och Henno, kan det möjligen vara en kortform av Henrik/tyska Heinrich.

Jag fyllde 80 förra året och har levt större delen av mitt liv här i Sverige, men jag är född i Estland, 1937, och talar och förstår fortfarande estniska, fastän jag bara var sex när familjen 1944 flydde från Estland till Finland, sju när vi sen fortsatte till Sverige.

Under andra världskriget, med tyngdpunkt på åren vid krigets slut, kom det in emot 30.000 estniska flyktingar till Sverige. Många kom hit till upplandskusten, till exempel till Öregrund där jag och min hustru sedan årtionden tillbaka har vårt sommarställe. En del av de här flyktingarna fortsatte till länder som Canada, USA och Australien, men flertalet blev kvar: fick också nya barn i äktenskap med andra ester eller med svenskar. Sammantaget är esterna den första riktigt stora flyktinggruppen här i landet.

Under perioden mellan första och andra världskriget var Estland liksom grannländerna Lettland och Litauen självständiga republiker. De många svenskar som har besökt det nu åter självständiga Estland har säkert noterat, att det både i Tallinn och i områdena i öster – från Kohtla Järve till Narva – finns en stor rysk befolkning. Men den är en effekt av den sovjetiska ockupation som ledde till att Estland liksom grannländerna tvångsvis införlivades i Sovjetunionen. Under mellankrigstiden fanns det en ganska liten rysk minoritet i Estland, liksom det sedan gammalt fanns estlandssvenskar på kusten och öarna i västra Estland.

Esterna talar, liksom grannarna norr om Finska viken, ett finskt-ugriskt språk, alls inte släkt med ryskan.

Det fanns alltså inga språkliga eller kulturella skäl till det som blev följden av Molotov-Ribbentrop-pakten 1939, den där Nazityskland tillät Sovjetunionen att ockupera och införliva Estland med unionen. Det började med att Estland tvingades upplåta militärbaser åt Sovjetunionen. Men Sovjetunionen nöjde sig förstås inte med det. Det så kallade val och den parlamentariska process som användes för att legitimera Estlands tvångsanslutning till Sovjetunionen var en grov parodi på demokrati. En helt överväldigande majoritet av esterna ville varken ha kommunism eller bli sovjetmedborgare. Men kandidater som gick emot en sovjetanslutning hindrades ställa upp. Och de som inte gick och röstade uppsöktes hemma med valurna och allt – ”Ni hade visst inte möjlighet att rösta” hette det då. Fast min envisa gamla farmor vägrade att rösta även då.

Visst fanns det några som bejakade det här; några av dem ställde också upp som redskap för den nya regimen. På samma sätt vore det att blunda för verkligheten att förneka, att det också i Estland fanns människor som välkomnade tyskarna inte bara som befriare från sovjetväldet utan också av ideologiska skäl. Som bekant bröts samförståndet mellan Sovjetunionen och Nazityskland, och tyskarna ockuperade nu Baltikum.

Men det helt överväldigande antalet ester ville varken ha kommunism eller nazism. Många av dem flydde undan krigets kaos och främmande välde, och flyktingströmmen blev av naturliga skäl särskilt stark fram mot krigsslutet, när man såg att risken fanns att Estland, nu kanske bestående, skulle förlora sin självständighet och åter införlivas med Sovjetunionen.

När tyskarna invaderade Estland, mobiliserade Sovjetunionen de estniska männen, som ju nu var sovjetmedborgare. Min pappa var en av dem, men liksom så många andra ester ville han inte slåss i Röda armén, verkligen inte för att han sympatiserade med Nazityskland utan för att han betraktade Röda armén som den ockupationsarmé den var och sovjetkommunismen som något förhatligt och djupt främmande. Så han och en ingift morbror höll sig, liksom stora skaror av andra inkallade, undan, i deras fall på vår farstuvind, dit mamma smög upp med mat och tömde pottan. Jag minns fortfarande hur pappa en natt smög sig ner till oss i rummet där vi sov och hur det bestående och skakande intrycket av det här var att pappa inte riktigt kunde stå på benen. Men han var inte berusad. Det här berodde på att han under lång tid gömde sig på en farstuvind där det var så lågt i tak, att han inte ens kunde sitta upprätt.

Mamma förhördes av företrädare för Röda armén, som förstås undrade, vart pappa, som hade blivit inkallad, hade tagit vägen. Hon hävdade, vit i ansiktet – jag satt bredvid henne – att pappa hade gett sig i väg till mobiliseringsplatsen och då också, vilket krävdes, hade medfört familjens radio. Den ryska ockupationsmakten gjorde allt för att bryta kontakten med informationen från omvärlden.

Ryssarna retirerade tillbaka mot Leningrad, och sen kom en period av tysk ockupation. Esterna var efter sin historiska erfarenhet av de grymma tyska godsägarna ganska tyskfientliga, men efter den kommunistiska sovjetmaktens grymheter fanns det de som nu hoppades på något bättre. Men tyskarna var egentligen bara intresserade av att utvidga sitt eget Lebensraum.

När sen Röda armén åter avancerade i riktning mot den estniska gränsen och det samtidigt gick rykten om att tyskarna ville värva ester till sin armé, gjorde min familj som så många andra. En februarinatt 1944 gav vi oss i väg i pappas båt – pappa var kustbonde och fiskare – tvärs över Finska viken. Vi bodde i en liten by som heter Juminda på den estniska nordkusten, och vårt mål var närmast Finland.

Jag var sex år gammal då, så jag förstod vad det handlade om. I ett emaljerat handfat bar jag själv mina käraste ägodelar, bland dem en bok, ner till båten – jag hade lärt mig läsa redan vid tre års ålder. Av överfarten minns jag den häftiga sjögången – jag blev sjösjuk och kräktes – och det kompakta mörkret som bara ibland bröts av de lysraketer som fientliga stridskrafter sände upp.

Finskan är inte så olik den kustdialekt – rannakeel – som talades i den del av Estland där vi bodde, och vi hade väl blivit kvar i Finland om det bara hade gått. Men det definitiva krigsslutet närmade sig, och det gick rykten om att Finland i en fredsuppgörelse med Sovjetunionen skulle komma att tvingas lämna ut de estniska flyktingarna.

Så de flesta esterna gav sig i väg, ofta varnade av finnarna, och fortsatte till Sverige. En av mina morbröder, som slogs i en estnisk bataljon i den finska armén, återvände med andra likasinnade till Estland och försökte, när tyskarna gav upp landet, upprätta en estnisk front mot invasionen. Han föll i de här striderna. En bror till honom, som också hade slagits i den estniska bataljonen i Finland, stannade där, eftersom han hade gift sig med en finska och fått två barn med henne. Men mot vad han hade hoppats skyddade det här honom inte. Han utlämnades till ryssarna på deras begäran och återsåg aldrig sin finska hustru och deras barn. Senare, efter lägervistelse, träffade han i Estland en kvinna som han ju aldrig kunde gifta sig med men fick två nya barn med. Hans två barnkullar, en i Finland och en i Estland, träffades för första gången efter Estlands frigörelse, då han själv redan var död.

Vi i vår familj åkte över en natt i början av oktober 1944 tillsammans med ett halvt dussin andra båtar med ester och så några ingermanländare. Motorn på pappas fiskebåt krånglade och vi fick motorstopp, men pappa lyckades laga motorn och åka vidare.

Vi hade under sommaren bott i trakten av Merikarvia, där pappa och morbror hade försörjt oss genom fiske, så vi kom i land söder om Sundsvall, i ett litet fiskeläge som heter Lörudden eller Löran i dåvarande Njurunda kommun. När vi kom in till kaj, samlades det fullt upp med människor där, svenskar. För mig och oss andra var deras språk ett främmande tjatter som vi inte förstod ett ord av. Föga anade jag, som nu hade hunnit bli sju år, att jag så småningom skulle ta studenten med A i svenska och sen i egenskap av journalist och författare till flera böcker ha just det här nya språket som mitt redskap.

Flykterfarenheten delar jag med tusentals av mina landsmän. Många av dem hade förresten en betydligt vådligare överfart än min och min familjs; några kom dessutom aldrig fram. Det här bidrar till att jag känner starkt för de människor på flykt som under de senaste åren har drunknat i Medelhavet när de i överlastade båtar har försökt ta sig över till den europeiska sidan.

Jag skulle, liksom alla de andra som lyckades ta sig över havet med livet i behåll, kunna fortsätta berätta om allt det som hände sen: om tiden i läger, i vårt fall i Flickskolans aula i Härnösand, om utplacering hos en bondfamilj i det Njurunda dit vi först hade kommit, om hur jag lärde mig svenska och hur det var att börja i svensk skola.

Jag nöjer mig med att konstatera, att de svenskar vi på den tiden mötte var mycket hjälpsamma och förstående. De begrep varför vi hade tvingats ge oss i väg från vårt land, och det underlättade väl också att vi – i motsats till många av dagens flyktingar, som mitt hjärta alltså också ömmar för – hade det bättre förspänt: Det krig som hade drivit i väg oss var svenskarna väl förtrogna med. Dessutom är det ju ganska lätt att integreras om man kommer från en kultur som liknar den svenska och om man som jag är blond och blåögd.

Ett par chocker drabbade i alla fall esterna under deras första tid i Sverige. Ett var naturligtvis baltutlämningen: en grupp unga män som hade råkat anlända till Sverige iförda tysk uniform – vilket inte sa något om varför de bar denna uniform – utlämnades till Sovjetunionen. Min familj råkade ut för något som för oss på sätt och vis rent personligt var ännu mer smärtsamt: Sovjetunionen hade redan under den första sovjetperioden nationaliserat produktionsmedlen, däribland fiskebåtarna, och krävde nu denna stulna statsegendom tillbaka. Jag minns fortfarande hur min mamma stod och grät på gårdsplan i Juniskär där vi bodde, när vår fiskebåt, den som pappa själv hade byggt och den som både hade varit vår livlina och vår försörjning, fraktades bort efter en bogserbåt. Fast pappa bet ihop och byggde en ny båt.

En del av esterna fortsatte under den där perioden därför och av andra skäl till fjärran länder, men flertalet av oss blev kvar, så småningom också svenska medborgare. Väntetiden för svenskt medborgarskap var på den tiden sju år, men jag minns fortfarande mina föräldrars vånda: Skulle vi bli svenskar nu och släppa hoppet om att få återvända till Estland?

Bortsett från en smula hjälp under den första tiden i flyktingförläggning, i vårt fall i flickskolans aula i Härnösand, försörjde vi oss själva – min pappa sattes till exempel i skogsarbete. Snart lämnade vi också på vitt skilda fält bidrag till vårt nya lands utveckling. Av min pappa, som bara hade sexårig folkskola, blev det så småningom en mycket duktig maskinreparatör och maskinkonstruktör. Många pluggade vidare, och det brukade under en period sägas att det inte fanns något svenskt sjukhus utan åtminstone någon estnisk läkare. I svenska media har det funnits, och finns fortfarande, många journalister av estniskt ursprung – jag var under många år en av dem. Det går på samma sätt att hitta ester i alla demokratiska partier i Sverige. Jag är också glad över att kunna konstatera att det svenska kulturlivet har fått injektioner från lilla Estland. Ett exempel: Många av Astrid Lindgrens böcker, något av det svenskaste av det svenska, har illustrerats av Ilon Wikland, som till och med har lyckats bädda in motiv från sin barndoms Haapsalu i sina till synes pursvenska illustrationer.
.
För man kan, och det är det sista jag vill säga, ha sitt hjärta på två ställen. Jag känner mig sedan länge svensk, skulle rent av våga kalla mig svensk patriot – känner stor samhörighet med det svenska samhället.

Men jag talar och läser också estniska, och jag var under den för inte så länge sen timade estniska frigörelseprocessen djupt engagerad och – som redskap för mitt parti – också djupt involverad i att hjälpa till med att bygga upp ett återuppståndet demokratiskt Estland. Jag är socialdemokrat, men under den här omvälvningsperioden arbetade jag sida vid sida med folkpartister, moderater och centerpartister, som liksom jag själv var av estnisk börd.

Vi gläds nu alla åt att vårt gamla hemland åter är ett allt mer välmående land, självständigt men frivilligt med i den större europeiska gemenskapen. Också numera kommer det människor hit från Estland, många som turister, andra för att för kortare eller längre tid arbeta här i Sverige, inga längre som flyktingar.

Det är så det ska vara, grannar emellan.

Ungar läser inga serier längre

12 februari 2018 20:38 | Media, Serier | 3 kommentarer

I gårdagens Aftonbladet (11 februari 2018) fanns en larmartikel över ett helt uppslag: ”Ungar läser inga serier längre”. Fokus i artikeln, skriven av Svante Lidén, ligger på snart nedlagda Serieslussen vid Mariatorget i Stockholm – trots att där finns det mesta i genren, har man nästan inga kunder.

Butiksinnehavaren Erkki Häkli är liksom artikelförfattaren och jag själv äldre män, serieälskare och seriesamlare allt sedan unga år.

Det fördes kampanjer mot serier redan på 1950-talet, men trots vad dåtidens seriemotståndare sa och skrev, har serieläsningen inte hämmat min lust att läsa seriös och kvalificerad skönlitteratur – hemma hos oss finns ett bibliotek, större än det man finner i en del biblioteksfilialer och faktiskt också kvalitetspräglat.

Dock, för egen del köper och läser jag fortfarande också serietidningar och seriealbum, skriver också om dem här på bloggen. (Se Kulturspegeln, Serier.)

Men serieköparna och serieläsarna blir, vilket också är kontentan av den nämnda artikeln, allt färre, vilket i sin tur märks på utbudet av serietidningar i livsmedelshallar och ställen av typen Pressbyrån.

En viktig orsak till det här är att dagens barn och ungdomar i så hög grad är ständigt uppkopplade: ser på film och TV-program, spelar spel på skärm.

Och eftersom tiden är begränsad, går det här ut inte bara över serieläsning utan minskar också tiden för bokläsning.

Själv gör jag vad jag kan för att motverka det här. De yngre barnbarnen får alltid böcker i julklapp och födelsedagspresent av farfar/morfar. Och till farfars stora glädje hade näst yngsta barnbarnet förra året ”Bamse” på sin önskelista, så i år fick hon för andra året i följd en helårsprenumeration.

”Bamse” nämns också av Lidén som en serie som fortfarande finns kvar.

Däremot tar han inte upp varför dagsportionen av serier i Aftonbladet numera bara är två.

Inte en enda schlager

11 februari 2018 18:38 | Media, Musik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Bland de låtar som förekom i gårdagen melodifestivaluttagning förtjänade ”Shuffla” med Samir & Viktor att gå vidare direkt till final. På grund av show och dans. Schlager kommer den däremot aldrig att bli. En schlager måste nämligen ha en text där åtminstone refrängen omedelbart fastnar i huvudet och vars melodi är sådan att den kan sjungas av nästan vem som helst som har hört den.

”Shuffla” hade också förtjänsten att ha svensk text, och i den här tävlingen var den inte ensam om det. Det betyder inte att just de fyra svenskspråkiga bidragen var bra – men allmänt tycker jag att låtar som tävlar för ett land ska sjungas på det språk som talas där – musikalisk och språklig särart borde synas i tävlingen. Märk att detta sägs i Sverige av en man som själv är född i Estland och vid 80 års ålder fortfarande talar också sitt forna hemlands tungomål. Nå, enbart språket räcker inte för att lyfta en låt. Varken Jonas GardellsDet finns en väg” eller Stiko Per LarssonsTitta vi flyger” var tillräckligt bra, och även om Ida RedigsAllting som vi ska” hade förtjänsten att vara ett solonummer, var den inte tillräckligt bra för at kunna hävda sig i ESC-finalen.

Vidare till en ny uttagningsomgång gick däremot Margaret med ”In My Cabana” och dansuppbackning. Att hon sjöng på engelska hade förstås att göra med att hon är polska. Jag är verkligen inte mot polacker, men ska någon som är polska och inte bor i Sverige tävla för Sverige?

Direkt till final gick ”Last Breath” med Liamoo. Låten fick bra förhandsomdömen, och för en del av publiken är sångaren tidigare känd från Idol (ett program jag en gång tidigare har döpt till Idiot). Låten är inte alls så bra som man kunde tro av resultatet av omröstningen, men det är ju helt uppenbart att låtarna i den här tävlingen samlar röster av helt utommusikaliska skäl.

Faktiskt var ”Songburning” med Mimi Werner, som nu gick vidare till Andra chansen, snäppet bättre, vilket dock inte betyder att den heller kommer att bli någon schlager.

En sak som har slagit mig när jag har hört och sett den här tävlingen är den enorma mängden upphovsmän bakom varje bidrag. Det blir väl så när man inte längre tävlar med text och musik utan med scenshow.

Förr, på den gamla goda tiden, skrevs text och musik i allmänhet av två tonsäkra personer, ibland till och med av en ensam trubadur.

Melodikrysset nummer 6 2018

10 februari 2018 13:56 | Film, Media, Musik, Ur dagboken | 15 kommentarer

Dagens kryss började, trots att det gjordes inför publik, ganska svårt. Jag gissar att det är många melodikrysslösare som, även om de har hört ”Mambo No 5″, varken mindes den här låten från 1999 (i vart fall inte titeln) eller att den gjordes av Lou Bega.

Själv tyckte jag den tredje frågan var svårast, trots – eller möjligen på grund av – att låten som spelades, ”Shout It Out”, förekom i en melodifestival för inte så länge sen, 2012. Själv hade jag glömt både låten och den som sjöng den, David Lindgren. Först så småningom gick det upp för mig att den som sjöng är identisk med det gapande missfostret som leder årets upplaga. Men det här räckte ändå inte – vi skulle också kunna vad den ene av upphovsmännen hette i förnamn. Jo, Tony (Nilsson). Har aldrig ens noterat namnet – jag fick googla.

Då var det mycket lättare att känna igen melodifestival- och ESC-bidraget från 1980, ”Just nu” med Thomas Ledin.

Urlätt var det också att känna igen Håkan Hellström och ”Känn ingen sorg för mig, Göteborg”.

Jag är ju ingen vän av dansband, och Fernandoz’ inspelning av ”På väg igen” hade jag nog aldrig hört förut. Men Willie Nelson har jag lyssnat på, och nu vet jag också att ”På väg igen” i original heter ”On the Road Again” och förekom i ”Honeysuckle Rose”.

Eldeman har ju en viss kärlek till filmanknutna frågor, men ”Gudfadern” (1972) med den musik av Nino Rota han spelade har väl tidigare förekommit i krysset?

Från film tar vi det nära steget till TV, och därifrån minns vi ”Albert och Herbert”, spelade av den i dag eftersökte Sten-Åke Cederhök och så Thomas von Brömsen.

”Wake Me Up Before You Go-Go” har, vad jag minns, också förekommit tidigare i krysset. I dag hörde vi den på finska, men originalet (1984) gjordes av Wham!.

Från Wham! är steget långt till Ulf-Peder Olrog och Jeja Sundström – den senare hördes i dag i den förres ”Lördagskväll i paradiset”.

Veckans Evert Taube blev ”Nocturne”, även känd som ”Sov på min arm”. Mot bakgrund av det senare var det lite märkligt att det sovunderlag Eldeman sökte var en kudde.

Sov på min arm / Nocturne

Text och musik: Evert Taube, 1966

Sov på min arm! Natten gömmer
under sin vinge din blossande kind.
Lycklig och varm snart du drömmer
flyr mig i drömmen som våg flyr vind.
Fångas igen. Flämtar. Strider.
Vill inte. Vill. Och blir åter kysst.
Slumra min vän! Natten skrider.
Kärleken vaktar dig ömt och tyst.
Sov på min arm! Månens skära
lyftes ur lundarnas skugga skyggt,
och på din barm, o min kära,
täljer dess återglans timmarnas flykt.
Helig den frid hjärtat hyser
mitt i den virvlande blodströmmens larm!
Slut är din strid. Månen lyser.
Vårnattsvind svalkar dig. Sov på min arm.

Och visst har jag också allt av Gustaf Fröding, all hans poesi i en av bokhyllorna och en hel del tonsatt i skivhyllorna. Och givetvis har jag även ”Strövtåg i hembygden” med Mando Diao. Här om dan halvciterade jag förresten Fröding i rubriken till en av mina bloggtexter.

Visste ni förresten att vår son, Matti Dahl, ha spelat gitarr i en grupp som fick spela som förband under en turné med Mando Diao?

Norge: Arbeiderpartiets problem består, men det går bra för dess partners

9 februari 2018 0:24 | Politik | Inga kommentarer

Vi börjar som vanlig med resultatet i stortingsvalet den 21 september 2017:

Høyre 25,0 procent (- 1,8 procentenheter jämfört med stortingsvalet 2013), 45 mandat (- 3) – partiledare Erna Solberg
Fremskrittspartiet 15,2 procent (- 1,2), 27 mandat (- 2) – partiledare Siv Jensen
Venstre 4,4 procent (- 0,9), 8 mandat (- 1) – partiledare Trine Skei Grande
Kristelig Folkeparti 4,2 procent (- 1,4), 8 mandat (- 2) – partiledare Knut Arild Hareide
Senterpartiet 10,3 procent (+ 4,9), 19 mandat (+ 9) – partiledare Trygve Slagsvold Vedum
Arbeiderpartiet 27,4 procent (- 3,5), 49 mandat (- 6) – partiledare Jonas Gahr Støre
Sosialistisk Venstreparti 6,0 procent (+ 1,9), 11 mandat (+ 4) – partiledare Audun Lysbakken
Rødt 2,4 procent (+ 1,3), 1 mandat (+ 1) – partiledare Bjørnar Moxnes
Miljøpartiet De Grønne 3,2 procent (+ 0,4), 1 mandat (+- 0) – partiledare Rasmus Hansson och Une Aina Bastholm

Det här valresultatet medförde, att den blå-blå regeringen (Høyre + Fremskrittspartiet) kunde sitta kvar och gör så fortfarande. Nu har regeringen också breddats genom att liberala Venstre har gått in i den. Men ska den här regeringen få igenom sina förslag, måste också det andra mittenpartiet, Kristelig Folkeparti, stödja regeringsförslaget i fråga. Kristelig Folkeparti kan nu, om partiet i någon viktig fråga skulle rösta med oppositionen i stället för med regeringen, avgöra vilken politik Norge ska föra. Men KrF är djupt splittrat: En del av det vill pressa den borgerliga regeringen till eftergifter, medan andra kan tänka sig att göra som Senterpartiet, samarbeta vänsterut. Problemet med det senare är att Arbeiderpartiet är inne i en inre kris och har sina sämsta opinionssiffror på mycket länge.

Under februari 2018 har hittills fyra landstäckande opinionsmätningar publicerats.

Norstats undersökning för Vårt Land genomfördes 23-28 januari och publicerades i Vårt Land den 2 februari. 936 personer tillfrågades.

Høyre 29,9 procent (+ 3,4 procentenheter jämfört med föregående mätning i samma serie)
Fremskrittspartiet 12,8 procent (- 1,1)
Venstre 4,0 procent (+ 0,6)
Kristelig Folkeparti 4,3 procent (+ 0,7)
Senterpartiet 11,0 procent (+ 1,6)
Arbeiderpartiet 22,2 procent (- 3,3)
Sosialistisk Venstreparti 7,4 procent (- 1,0)
Rødt 2,8 procent (- 0,1)
Miljøpartiet De Grønne 2,7 procent (- 0,9)

Norfaktas undersökning för Nationen och Klassekampen genomfördes 20-31 januari och publicerades den 3 februari. 1003 personer tillfrågades.

Høyre 27,5 procent (- 1,2 procentenheter jämfört med föregående mätning i samma serie)
Fremskrittspartiet 13,4 procent (- 1,1)
Venstre 4,2 procent (- 0,5)
Kristelig Folkeparti 4,3 procent (+ 1,0)
Senterpartiet 11,0 procent (+ 0,7)
Arbeiderpartiet 23,9 procent (- 0,3)
Sosialistisk Venstreparti 7,7 procent (+ 2,0)
Rødt 2,6 procent (- 0,5)
Miljøpartiet De Grønne 3,5 procent (- 0,3)

Norstats undersökning för Norsk Rikskringkasting genomfördes 30 januari-5 februari och publicerades den 7 februari. 943 personer tillfrågades.

Høyre 28,9 procent (+ 0,2 procentenheter jämfört med föregående mätning i samma serie)
Fremskrittspartiet 13,1 procent (+ 1,8)
Venstre 3,8 procent (+ 0,2)
Kristelig Folkeparti 3,9 procent (- 0,2)
Senterpartiet 11,2 procent (- 1,0)
Arbeiderpartiet 22,4 procent (+ 2,3)
Sosialistisk Venstreparti 8,6 procent (+ 0,3)
Rødt 2,9 procent (+- 0)
Miljøpartiet De Grønne 3,7 procent (+ 1,0)

Kantar TNS‘ undersökning för norska TV 2 genomfördes 29 januari-5 februari och publicerades den 8 februari. 985 personer tillfrågades.

Høyre 29,1 procent (+ 1,4 procentenheter jämfört med föregående mätning i samma serie)
Fremskrittspartiet 12,0 procent (- 2,8)
Venstre 5,8 procent (+ 1,5)
Kristelig Folkeparti 3,8 procent (- 0,7)
Senterpartiet 11,2 procent (+ 0,3)
Arbeiderpartiet 23,6 procent (+ 4,2)
Sosialistisk Venstreparti 6,3 procent (- 2,3)
Rødt 3,6 procent (+ 0,6)
Miljøpartiet De Grønne 3,4 procent (+ 0,8)

Arbeiderpartiet ligger fortfarande rejält under Høyre, och det vill sig inte heller för Fremskrittspartiet.

Den nya medlemmen i den blå-blå regeringen, Venstre, går upp i den allra sista av de här mätningarna men har annars liksom Kristelig Folkeparti, som inte har gått in i regeringen, länge levt ett liv runt femprocentsspärren.

Senterpartiet, som har valt att samarbeta med den röd-gröna sidan, är det överlägset största mittenpartiet, och det går också bra för Sosialistisk Venstreparti, i vissa mätningar även för Rødt.

MDG har som vanligt problem med att kravla sig över spärren.

i

Ísland: Socialdemokraterna i hälarna på regeringsledande Gröna vänstern

8 februari 2018 16:48 | Politik | Inga kommentarer

Valet till det isländska Alltinget den 28 oktober 2017 fick följande resultat:

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), 25,5 procent (- 3,75 procentenheter jämfört med förra alltingsvalet, 2016), 16 mandat (- 5)
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna), 16,89 procent (- 0,99), 11 mandat (+ 1)
Samfylkingin (Samlingsfronten, det vill säga Socialdemokraterna) 12,05 procent (+ 6,31), 7 mandat (+ 4)
Miðflokkurinn (Centerpartiet) 10,87 procent (nytt parti), 7 mandat)
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet) 10,71 procent (- 0,78), 8 mandat (+- 0)
Píratar (Piratpartiet) 9,20 procent (- 5,28), 6 mandat (- 4)
Flokkur fólksins (Folkets parti) 6,88 procent (+ 3,34), 4 mandat (+ 4)
Viðreisin (Renässans) 6,69 procent (- 3,79), 4 mandat (- 3)
Björt framtíð (Ljus framtid) 1,22 procent (- 5,94), 0 mandat (- 4)

Valdeltagandet blev högt, 81,21 procent.

Ut ur Alltinget åkte liberala regeringspartiet Ljus framtid. Som nytt parti där debuterade vänsterpopulistiska och samtidigt främlingsskeptiska Folkets parti.

Man kan efter att ha sett valresultatet klanka på nästan samtliga opinionsmätningar för att de i så ringa utsträckning lyckades förutspå valresultatet. Utom på en punkt, Ljus framtids usla resultat – och det här partiet åkte mycket riktigt ut ur Alltinget.

Självständighetspartiet, det stora borgerliga maktpartiet, det som ledde den föra regeringen, såg ett tag ut att ha reducerats till landets andra parti i storlek men lyckades ändå komma igen i valrörelsens slutskede, även om man gjorde ett tapp jämfört med valet i fjol höst. De genuint borgerliga väljarna verkar på sluttampen ha svalt sin besvikelse och röstat för det bestående.

Men även om man skulle ha lyckats bilda allians med partnern i förra regeringen, liberala Renässans, skulle det inte räcka med att ta in en del av den kluvna centern i regeringen. Att båda mittenpartierna, Framstegspartiet och det ur detta avsöndrade Centerpartiet, skulle sätta sig i regeringen tillsammans föreföll inte troligt.

De vänstergröna, ett parti bestående av numera reformistisk vänster plus miljöengagerade människor, gjorde ett långt sämre valresultat än opinionsmätningarna hade förutsett. Trea blev nu Socialdemokraterna, som i valet förra hösten hamnade på platsen som Íslands minsta alltingsparti. Men för att få till en majoritet av ledamöterna i Alltinget, minst 32 av de 63 ledamöterna, hade det krävts stöd också från Alltingets nu två populistpartier, Piratpartiet och det nya Folkets parti, men inte ens det hade räckt. För att komma upp i det nödvändiga antalet måste man då också få stöd (helst regeringsdeltagande) av någon del av den nu kluvna Centern, gamla Framstegspartiet eller nya Centerpartiet.

Den nya regeringen blev alltså blocköverskridande men fick en överraskande sammansättning:

Katrin Jakobsdóttir, De vänstergröna (partiordförande), statsminister
Bjarni Benediksson, Självständighetspartiet (partiordförande), finans- och ekonomiminister
Sigurður Ingi Jóhannsson, Framstegspartiet (partiordförande), kommunikations- och kommunminister
Kristján Þor Júlíusson, Självständighetspartiet, fiske- och jordbruksminister
Svandís Svavarsdóttir, De vänstergröna, hälsovårdsminister
Guðlaugur Þór Þórðarson, Självständighetspartiet, utrikesminister
Sigriður Á Andersen, Självständighetspartiet, justitieminister
Þórdís Kolbrún Reykfjörð Gylfadóttir, Självständighetspartiet, minister för turism, industri och innovation
Lilja Dögg Alfreðsdóttir, Framstegspartiet, minister för utbildning, vetenskap och kultur
Ásmundur Einar Daðason, Framstegspartiet, minister för social välfärd och jämställdhet-
Guðmundur Ingi Guðbrandsson, De vänstergröna, minister för miljö och naturresurser

Två av de övriga partierna har som en följd av sina dåliga valresultat bytt partiledare. Ljus framtid, som åkte ut ur Alltinget, har till ny partiledare efter Ottarr Proppé utsett Björt Ólafsdóttir, men det finn de som vill byta ut också henne. Och Þorgerður Katrín Gunnarsdóttir har ersatt partigrundaren Benedikt Jóhannesson som ny partiledare i Renässans.

Hur reagerar då väljarna på allt det här?

I en undersökning från MMR minskar stödet för den nya regeringen med 6,1 procentenheter till 60,6 procent, vilket naturligtvis också det är tillräckligt.

Partisympatierna fördelar sig så här:

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), 22,3 procent (- 0,9 procentenheter)
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna), 18,4 procent (+ 1,7)
Samfylkingin (Samlingsfronten, det vill säga Socialdemokraterna), 14,9 procent (- 1,9)
Píratar (Piratpartiet, ett populistiskt parti), 12,9 procent (- 1,2)
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet, Íslands bondeparti), 11,2 procent (+ 2,7)
Miðflokkurinn (Centerpartiet, nytt parti, en utbrytning ur Framstegspartiet), 7,7 procent (- 1,0)
Viðreisn (Renässans, en EU-vänlig utbrytning ur Självständighetspartiet), 6,0 procent (+ 0,3)
Flokkur fólksins (Folkets parti, ett vänsterpopulistiskt parti med invandringskritiska inslag), 4,2 procent (+ 0,5)
Björt framtíð (Ljus framtid, ett vänsterliberalt parti), 1,3 procent (- 1,3)

Märk att Ísland har femprocentsspärr.

Ännu färskare är en mätning från Gallup:

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), 25,5 procent (+ 0,4 procentenheter)
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna), 16,9 procent (- 0,4)
Samfylkingin (Samlingsfronten, det vill säga Socialdemokraterna), 16,1 procent (+ 0,6)
Píratar (Piratpartiet, ett populistiskt parti), 10,7 procent (+ 0,6)
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet, Íslands bondeparti), 9.5 procent (- 2,4)
Viðreisn (Renässans, en EU-vänlig utbrytning ur Självständighetspartiet), 7,3 procent (+ 0,8)
Miðflokkurinn (Centerpartiet, nytt parti, en utbrytning ur Framstegspartiet), 6,8 procent (+ 1,0)
Flokkur fólksins (Folkets parti, ett vänsterpopulistiskt parti med invandringskritiska inslag), 5,5 procent (+ 0,1)
Björt framtíð (Ljus framtid, ett vänsterliberalt parti), 1,1 procent (- 0,4)

Frågan är om Ljus framtid någonsin kommer tillbaka. Däremot ligger Folkets parti enligt den här mätningen över spärren.

Självständighetspartiet ökar och är Íslands ohotat största parti, medan regeringsledande Gröna vänstern backar lika mycket. Det tredje regeringspartiet, Framstegspartiet, backar mest, medan utbrytningen ur det, Centerpartiet, ökar.

Det gör också det ledande oppositionspartiet, Socialdemokraterna, nu hack i häl på Gröna vänstern, och populistiska Piratpartiet, så även utanför regeringen stående och borgerliga Renässans.

Den underbare Hellsing

7 februari 2018 18:50 | Barnkultur | 2 kommentarer

I julnumret av Aktuellt i politiken (s), nummer 20 1975, den 11 december, hade jag ett uppslag om årets barn- och ungdomsböcker. Bland bilderböckerna lyfte jag med illustration fram en av favoriterna, ”Den underbara pumpan” (Rabén & Sjögren) med text av Lennart Hellsing och illustrerad av Svend Otto S, som alltid kallade sig så men egentligen hette Svend Otto Sørensen. Om den aktuella boken skrev jag så här: ”Den underbara pumpan, oerhört gulligt och traditionalistiskt illustrerad av Svend Otto S, måste gå rakt in i alla barns hjärtan, och i alla vuxnas också för den delen.”

Den här boken kom att älskas också av våra barn och följde med något av dem när de sen flyttade hemifrån. När jag i julas (2017) köpte en nyutgåva (En bok för alla) och gav den i julklapp åt en sondotter, visade det sig, att hon redan hade originalboken, men eftersom den är så bra föreslog jag, att exemplaret från mig i så fall kunde ges till hennes lillasyster.

Lustigt nog handlar ”Den underbara pumpan” om två björnar, Storbjörn och Lillbjörn, som i likhet med många syskonpar har samma saker fast i lite olika utförande, sådant som ett paraply av guld respektive av silver, ett par stövlar av guld respektive av silver, ett metspö av guld respektive av silver.

Deras middag, lite ovanlig i människoöron, bestod av myrägg och honung, och inte nog med det: Lillbjörn hittar något ovanligt i sin mat, och det visar sig vara ett frö.

Till vad vet de inte. Men man kan ju plantera fröet i trädgården och se vad det blir.

Upp kommer en grön stjälk, och på den sitter det något som ser ut som en grön ärta. Ska den bli ett blåbär? Man måste vänta och se.

Det de har sått ser först ut att bli en gurka, men snart är frukten stor som en hundkoja, efter fyra veckor stort som ett mindre hus.

Då råkade en gammal räv gå förbi och berättade, att det som växte och växte var en pumpa.

Och snart var den större än björnarnas hus.

”Var ska vi nu bo?” sa Lillbjörn.

”Vi flyttar in i pumpan”, sa Storbjörn. Kanske är den ihålig.

Men det såg mörkt och fuktigt ut där inne. Så de skar ut fönster, satte på sig sina stövlar av guld och silver, tömde ut det våta innanmätet i pumpan och flyttade sen in med sina möbler och saker.

Pumpan bara växte och växte, ända till dess att den lossnade och en natt blåste ner i sjön.

”Nu får vi bli SJÖBJÖRNAR”, sa Lillbjörn. Och sen plockade de fram sina metspön. Så det blev fisk till frukost.

De fortsatte att segla omkring hela sommaren och också under hösten, men till slut började det bli så kallt att de frös där i sin flytande pumpa. Så de stängde fönstren och började elda i den öppna spisen.

Det skulle de inte ha gjort, för den varma luften gjorde, att pumpan steg till väders som en luftballong.

”Nu är vi LUFTBJÖRNAR”, sa Storbjörn.

”LUFTBJÖRNAR”, sa Lillbjörn. ”Det är ju sådana björnar som inte finns?”

”Kanske är vi bara en saga?” sa Storbjörn.

”Nej”, sa Lillbjörn, ”jag TÄNKER. Vore jag ingenting så skulle jag inte kunna tänka. Jag tänker – alltså finns jag till!”

Och här citerar Lillbjörn – så typiskt Hellsing – en berömd utsaga av den franske filosofen René Descartes, dock utan att ange källan: ”Je pense, donc je suis” (i latinsk översättning ”Cogito, ergo sum”, på svenska ”Jag tänker, alltså finns jag”).

Och inte heller jag tycker att ni behöver förklara för barnet ni läser för vem Descartes var och att det var han som ursprungligen sa det här.

Descartes arbetade för övrigt för drottning Kristina och dog i Stockholm.

Svansjön med den ryska nationalbaletten

6 februari 2018 22:22 | Mat & dryck, Musik, Teater, Ur dagboken | 2 kommentarer

Min hustru, själv mycket musikintresserad, har genom åren sett till att vi tillsammans har tagit del av mängder av mycket hörvärda framträdanden på olika scener, inte bara här i Sverige. Alltså har jag med henne sett och hört Pjotr Tjajkovskijs balett ”Svansjön” (”Лебединое Озеро, Lebedinoje ozero”, 1877) på Operan i Stockholm. Det här var innan jag började blogga, så jag har tyvärr inget jämförelsematerial nu när jag har sett ”Svansjön” igen, den här gången med Den ryska nationalbaletten. Och nej, vi har inte varit i Ryssland – baletten i fråga gavs på vårt Musikens hus i Uppsala; föreställningen utgjorde slutpunkten i en sverigeturné.

För librettot stod här Marius Petipa och för koreografin Lew Iwanov. Uppsättningens balettmästare var Elena Radtjenko. Musiken klarade man med hjälp av band – det hade inte gått att härbärgera både den stora dansensemblen och en stor orkester på den här scenen, som saknar orkesterdike. Eftersom jag tidigare inte kände till de här dansarna vill jag bara allmänt intyga att de skötte sitt värv med stor teknisk skicklighet och nämna några av dem som hade de ledande rollerna vid namn: Dubbelrollen som Odette/Odile spelades av Svetlana Zakharova, prins Siegfried av Denis Bodkin, trollkarlen Rothbon som höll henne fången av Artemy Belyskov och narren av Igor Tsvirko. Fonden med sina spetsbågfönster var genomgående densamma, dräkterna utom i några få fall i relativt blek pastellfärg. Namnen fanns inte i det kombinerade program/reklamblad för flera av den ryska ensemblens föreställningar vi köpte utan är hämtade från en nätartikel om just den här föreställningen fast på annan ort, så jag vet inte, om det har skett något byte.

Handlingen, i fyra akter, är naturligtvis den vanliga, och den fanns också i programmet, bland annat på svenska. Platsen är slottet, där prinsens födelsedag firas. Drottningen kommer för att gratulera men också för att tjata på prinsen om att gifta sig, så att han kan ta över efter sin döde far. Prinsens informator berättar för gästerna om prinsessan Odette, som har blivit förvandlad till svan av en trollkarl. När sedan prinsen ser en flock svanar, följer han efter den för att hitta den förtrollade prinsessan.

I nästa akt är det midnatt, och prinsen ser svanarna förvandlas till människor igen. Bland dem finns prinsessan Odette, och de förälskar sig i varann – Odette berättar också om sin förtrollning och att den bara kan brytas om hon finner någon som älskar henne. Prinsen svär henne trohet, men trollkarlen skiljer dem åt eftersom en ny dag bryter in och Odette då åter blir svan.

I nästa akt är det bal på slottet. Skälet är att drottningen har bjudit in giftaslystna prinsessor, bland vilka prinsen ska välja sin brud. De dansar och svansar alla för honom, men han faller inte för någon av dem. Då anländer, objudna, trollkarlen och hans dotter Odile, den senare förvillande lik den förtrollade Odette. Prinsen tror förstås att det är hon och faller för henne – tills den riktiga Odette i en syn visar sig för honom. Prinsen förstår att han har gjort ett misstag och störtar i väg för att söka Odette.

Det här för honom tillbaka till Svansjön i skogen, där Odette just berättar för de andra svanarna om sin olycka i kärlek. Till att börja med hjälper det inte att prinsen bedyrar henne sin kärlek – förtrollningen bryts inte. Det här ändar i en kamp mellan prinsen och trollkarlen, och till en början ser trollkarlen ut att vinna. Men kärleken övervinner allt, heter det ju, och prinsen besegrar till sist trollkarlen. Och när trollkarlen dör, bryts förtrollningen, och Odette förvandlas åter från svan till ung kvinna.

En saga? Ja visst. Men en vacker saga om den sanna kärlek som övervinner allt.

* * *

I det verkliga livet, som ju också rymmer både tillkortakommanden och segrar, startade jag och Birgitta med att handla födelsedagspresent åt sonen, och jag hämtade dessutom ut kemtvätt.

Vi brukar, när vi går på de ordinarie konserterna i Musikens hus, inleda kvällen med middag på restaurang, och den här gången hade Birgitta bestämt att vi skulle äta på Stationen, som heter så för att den är inrymd i Uppsalas gamla, nu moderniserade och ombyggda järnvägsstation. Det blev kronhjort med smörstekt svamp, gräddbrässerad spetskål, äpple, sauce bordelaise, pistage och getostgratäng, ett glas alkoholfritt vitt vin före maten och sen ett glas alkoholfritt rött vin till maten. Vi hann också dricka espresso innan vi gick vidare till Musikens hus.

För att komma dit går man under järnvägen, men sen är det en jättetrappa upp till rätt nivå igen, och den knäckte alla krafter jag hade kvar. Birgitta såg hur det var fatt och lyckades som genom ett under hitta en taxi som var beredd att ta oss den lilla biten till entrén till Musikens hus. Hade hon inte gjort det, hade det här kunnat bli min egen svanesång.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^