Melodikrysset nummer 7 2018

17 februari 2018 12:52 | Film, Media, Musik, Ur dagboken | 2 kommentarer

I sak tyckte jag inte att dagens melodikryss var särskilt svårt, men de många dubbelfrågorna gjorde det svårt att hinna anteckna alla delfrågorna och att notera deras placering i krysset, och det faktum att delfrågorna dessutom i flera fall saknade inbördes samband gjorde mig förbannad. Eldeman får väl förhandla sig till längre sändningstid, om det här är effekter av för snålt tilltagen sådan.

Den pågående Melodifestivalen har jag hittills mest bara blivit förbannad på – åtminstone hittills har det där inte förekommit något man skulle kunna benämna schlager. Men åtminstone några av ljudillustrationerna i dagens kryss, också melodifestivalbidrag, blev ju också schlager.

Ett exempel är ”Guld och gröna skogar” (2015) med Hasse Kvinnaböske Andersson.

Ett annat är vinnaren 2007, ”The Worrying Kind” med Ola Salo och The Ark.

En av de flera dubbelfrågorna rymde ytterligare två exempel. Dels Lotta Engberg med ”Fyra Bugg och en Coca Cola”, sen omdöpt till ”Boogaloo dansa rocknrolla” (vad betyder det?), dels ”Sommaren är kort med Thomas Ledin. Ur den senare söktes något i texten: ”med en glass i min mun”.

Lika väl lyckades inte Siw Malmkvist med ”Det är kärlek” (1988).

Inte heller Amy Diamond 2009 med ”It’s My Life”. Bon Jovi har förresten gjort en låt med samma namn.

Ytterligare en besynnerlig dubbelfråga hade Eldeman gjort av ”Jag mår illa” av och med Magnus Uggla och av SOS med ABBA. Det enda samband jag kan se mellan de här båda sammanförda låtarna är att illamående ju kan ända i nödanrop.

Eldemans andra bugning för sin skånepublik i dag, ”Eslöv” med Östen Warnerbring och Eva Rydberg, hör, trots att båda är hörvärda artister, inte till deras bättre nummer.

Inte heller kände jag mig stimulerad av språkövningen ”Your Mother Should Know” = ”Din mamma hon minns”, tycker inte heller att den här beatlesmelodin hör till John Lennons och Paul McCartneys bästa.

Betydligt bättre är då ”Live And Let Die” med Wings och av McCartney. Och 007-filmen med samma namn, på svenska ”Leva och låta dö”, är inte så pjåkig den heller.

Nina Persson och The Cardigans är oftast hörvärda men har gjort bättre saker än ”My Favorite Game”.

Gipsy Kings har jag alltid gillat, och deras ”Bamboleo”, som spelades i dag, hör till höjdarna.

Själv ska jag nu laga lunch, och sen ska Birgitta och jag gå på teaterpremiär.