Mordet på orientexpressen

21 februari 2018 22:34 | Film | Inga kommentarer

Bland Agatha Christies otaliga deckare, inte alla de allra bästa i genren, hör ”Murder On the Orient Express”, 1934 (på svenska ”Mordet på orientexpressen”) till de bättre. Blandningen av miljö, ett insnöat tåg som slutet rum och en hel hord människor som – visar det sig – inte bara av en slump åker i den vagn där mordet begås bidrar till det här.

Den här historien har filmats flera gånger – själv såg jag med stor uppskattning Sidney Lumets filmatisering från 1974 med Albert Finney i rollen som Poirot och Richard Widmark, Sean Connery, Lauren Bacall, Anthony Perkins, Vanessa Redgrave och Ingrid Bergman bland de övriga skådespelarna.

Jag har skaffat och sett hela videoserien om den belgiske detektiven, 15 DVD med 2-3 filmer på varje, den där David Suchet spelar Poirot. Suchet ser i och för sig inte ut som Poirot som jag föreställde mig honom efter att ha läst böckerna om honom, men han har fransk accent och strör franska ord och uttryck omkring sig, överdriver kanske Poirots fåfänga men ger ändå en trovärdig bild av detektiven. Filmerna skiftar i kvalitet, men några är riktigt bra och de flesta vårdar sig om miljöer, kläder och kulturella kännetecken-

Genom TV har de också blivit kända för en stor publik, vilket väl har lockat produktionsbolaget att fortsätta, 2001 med ”Mordet på orientexpressen”. Suchet fortsätter här att spela Poirot, men de övriga rollerna spelas av mindre lyskraftiga skådespelare än de ovan nämnda – med det menar jag dock inte att de skulle vara dåliga. Tekniskt är filmen skickligt gjord och ger ett miljömässigt trovärdigt intryck, fastän den delvis är inspelad på Malta, dit ju varken orientexpressen eller några andra tåg går. I den här filmversionen finns i slutet av filmen ett slutavsnitt där Poirots katolska tro sätts på prov-

Hur han hanterar detta kan ni ju själva kolla.

Vilse i natten

21 februari 2018 17:14 | Teater | Inga kommentarer

I lördags var vi på premiär på Uppsala stadsteater, faktiskt på urpremiär. Det som gavs var ”Ett skri i natten”, ett verk av Hans Marklund och Anders Lundin, dock med rötter i ”Coarse Acting”, en engelsk teatergenre där precis allting går åt helvete. Och det kan ju vara kul, för publiken i alla fall.

Skådespelarna, särskilt de kvinnliga (Mikaela Ramel, Linda Kulle, Åsa Forsblad Morisse och inte minst Anna Carlson), gjord ett gott jobb, och scenografin, av Gert Wibe, hörde till de mest sinnrika jag någonsin har sett.

Och visst lockades även jag till skratt, men som helhet kändes den här farsen för lång.

Det senare alltså trots att många av enskildheterna roar. Det sammanhållande temat är att allt som händer går åt helvete – till och med kristallkronan faller ner och går i tusen bitar. Det vi ser hända på scen sker i fel ordning. De agerande går fel bland de sinnrikt placerade och samtidigt rörliga kulisserna. Den ena efter den andra tas av daga men visar sen lik förbannat tecken på att vara vid liv.

Kanske hade det varit lättare att kapa i manus om någon annan än en av författarna, Hans Marklund, hade fått vara regissör.

Men grundproblemet med den här föreställningen hade inte heller detta löst. ”Ett skri i natten” är metateater utan budskap och annan mening än att roa.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^