Flykten från Estland

13 februari 2018 17:08 | Barnkultur, Politik, Ur dagboken | 17 kommentarer

Enn Kokk, tisdagen den 13 februari 2018 klockan 13.00
Pharmasciaveteranerna, Uppsala

Ett par ord allra först om mig själv.

Jag heter alltså Enn Kokk, och Kokk låter ju inte så osvenskt även om det i mitt fall stavas med tre K. Men jag kommer från Estland, och där finns kokk som lånord och betyder samma sak som här. Förnamnet Enn är lite värre. Jag frågade en gång ett barnbarn, en dotterson, när han var liten, vad morfar heter, och efter lite betänketid svarade han Ett. I Estland är Enn inte något ovanligt mansnamn, och eftersom det finns också i varianterna Enno, Henn och Henno, kan det möjligen vara en kortform av Henrik/tyska Heinrich.

Jag fyllde 80 förra året och har levt större delen av mitt liv här i Sverige, men jag är född i Estland, 1937, och talar och förstår fortfarande estniska, fastän jag bara var sex när familjen 1944 flydde från Estland till Finland, sju när vi sen fortsatte till Sverige.

Under andra världskriget, med tyngdpunkt på åren vid krigets slut, kom det in emot 30.000 estniska flyktingar till Sverige. Många kom hit till upplandskusten, till exempel till Öregrund där jag och min hustru sedan årtionden tillbaka har vårt sommarställe. En del av de här flyktingarna fortsatte till länder som Canada, USA och Australien, men flertalet blev kvar: fick också nya barn i äktenskap med andra ester eller med svenskar. Sammantaget är esterna den första riktigt stora flyktinggruppen här i landet.

Under perioden mellan första och andra världskriget var Estland liksom grannländerna Lettland och Litauen självständiga republiker. De många svenskar som har besökt det nu åter självständiga Estland har säkert noterat, att det både i Tallinn och i områdena i öster – från Kohtla Järve till Narva – finns en stor rysk befolkning. Men den är en effekt av den sovjetiska ockupation som ledde till att Estland liksom grannländerna tvångsvis införlivades i Sovjetunionen. Under mellankrigstiden fanns det en ganska liten rysk minoritet i Estland, liksom det sedan gammalt fanns estlandssvenskar på kusten och öarna i västra Estland.

Esterna talar, liksom grannarna norr om Finska viken, ett finskt-ugriskt språk, alls inte släkt med ryskan.

Det fanns alltså inga språkliga eller kulturella skäl till det som blev följden av Molotov-Ribbentrop-pakten 1939, den där Nazityskland tillät Sovjetunionen att ockupera och införliva Estland med unionen. Det började med att Estland tvingades upplåta militärbaser åt Sovjetunionen. Men Sovjetunionen nöjde sig förstås inte med det. Det så kallade val och den parlamentariska process som användes för att legitimera Estlands tvångsanslutning till Sovjetunionen var en grov parodi på demokrati. En helt överväldigande majoritet av esterna ville varken ha kommunism eller bli sovjetmedborgare. Men kandidater som gick emot en sovjetanslutning hindrades ställa upp. Och de som inte gick och röstade uppsöktes hemma med valurna och allt – ”Ni hade visst inte möjlighet att rösta” hette det då. Fast min envisa gamla farmor vägrade att rösta även då.

Visst fanns det några som bejakade det här; några av dem ställde också upp som redskap för den nya regimen. På samma sätt vore det att blunda för verkligheten att förneka, att det också i Estland fanns människor som välkomnade tyskarna inte bara som befriare från sovjetväldet utan också av ideologiska skäl. Som bekant bröts samförståndet mellan Sovjetunionen och Nazityskland, och tyskarna ockuperade nu Baltikum.

Men det helt överväldigande antalet ester ville varken ha kommunism eller nazism. Många av dem flydde undan krigets kaos och främmande välde, och flyktingströmmen blev av naturliga skäl särskilt stark fram mot krigsslutet, när man såg att risken fanns att Estland, nu kanske bestående, skulle förlora sin självständighet och åter införlivas med Sovjetunionen.

När tyskarna invaderade Estland, mobiliserade Sovjetunionen de estniska männen, som ju nu var sovjetmedborgare. Min pappa var en av dem, men liksom så många andra ester ville han inte slåss i Röda armén, verkligen inte för att han sympatiserade med Nazityskland utan för att han betraktade Röda armén som den ockupationsarmé den var och sovjetkommunismen som något förhatligt och djupt främmande. Så han och en ingift morbror höll sig, liksom stora skaror av andra inkallade, undan, i deras fall på vår farstuvind, dit mamma smög upp med mat och tömde pottan. Jag minns fortfarande hur pappa en natt smög sig ner till oss i rummet där vi sov och hur det bestående och skakande intrycket av det här var att pappa inte riktigt kunde stå på benen. Men han var inte berusad. Det här berodde på att han under lång tid gömde sig på en farstuvind där det var så lågt i tak, att han inte ens kunde sitta upprätt.

Mamma förhördes av företrädare för Röda armén, som förstås undrade, vart pappa, som hade blivit inkallad, hade tagit vägen. Hon hävdade, vit i ansiktet – jag satt bredvid henne – att pappa hade gett sig i väg till mobiliseringsplatsen och då också, vilket krävdes, hade medfört familjens radio. Den ryska ockupationsmakten gjorde allt för att bryta kontakten med informationen från omvärlden.

Ryssarna retirerade tillbaka mot Leningrad, och sen kom en period av tysk ockupation. Esterna var efter sin historiska erfarenhet av de grymma tyska godsägarna ganska tyskfientliga, men efter den kommunistiska sovjetmaktens grymheter fanns det de som nu hoppades på något bättre. Men tyskarna var egentligen bara intresserade av att utvidga sitt eget Lebensraum.

När sen Röda armén åter avancerade i riktning mot den estniska gränsen och det samtidigt gick rykten om att tyskarna ville värva ester till sin armé, gjorde min familj som så många andra. En februarinatt 1944 gav vi oss i väg i pappas båt – pappa var kustbonde och fiskare – tvärs över Finska viken. Vi bodde i en liten by som heter Juminda på den estniska nordkusten, och vårt mål var närmast Finland.

Jag var sex år gammal då, så jag förstod vad det handlade om. I ett emaljerat handfat bar jag själv mina käraste ägodelar, bland dem en bok, ner till båten – jag hade lärt mig läsa redan vid tre års ålder. Av överfarten minns jag den häftiga sjögången – jag blev sjösjuk och kräktes – och det kompakta mörkret som bara ibland bröts av de lysraketer som fientliga stridskrafter sände upp.

Finskan är inte så olik den kustdialekt – rannakeel – som talades i den del av Estland där vi bodde, och vi hade väl blivit kvar i Finland om det bara hade gått. Men det definitiva krigsslutet närmade sig, och det gick rykten om att Finland i en fredsuppgörelse med Sovjetunionen skulle komma att tvingas lämna ut de estniska flyktingarna.

Så de flesta esterna gav sig i väg, ofta varnade av finnarna, och fortsatte till Sverige. En av mina morbröder, som slogs i en estnisk bataljon i den finska armén, återvände med andra likasinnade till Estland och försökte, när tyskarna gav upp landet, upprätta en estnisk front mot invasionen. Han föll i de här striderna. En bror till honom, som också hade slagits i den estniska bataljonen i Finland, stannade där, eftersom han hade gift sig med en finska och fått två barn med henne. Men mot vad han hade hoppats skyddade det här honom inte. Han utlämnades till ryssarna på deras begäran och återsåg aldrig sin finska hustru och deras barn. Senare, efter lägervistelse, träffade han i Estland en kvinna som han ju aldrig kunde gifta sig med men fick två nya barn med. Hans två barnkullar, en i Finland och en i Estland, träffades för första gången efter Estlands frigörelse, då han själv redan var död.

Vi i vår familj åkte över en natt i början av oktober 1944 tillsammans med ett halvt dussin andra båtar med ester och så några ingermanländare. Motorn på pappas fiskebåt krånglade och vi fick motorstopp, men pappa lyckades laga motorn och åka vidare.

Vi hade under sommaren bott i trakten av Merikarvia, där pappa och morbror hade försörjt oss genom fiske, så vi kom i land söder om Sundsvall, i ett litet fiskeläge som heter Lörudden eller Löran i dåvarande Njurunda kommun. När vi kom in till kaj, samlades det fullt upp med människor där, svenskar. För mig och oss andra var deras språk ett främmande tjatter som vi inte förstod ett ord av. Föga anade jag, som nu hade hunnit bli sju år, att jag så småningom skulle ta studenten med A i svenska och sen i egenskap av journalist och författare till flera böcker ha just det här nya språket som mitt redskap.

Flykterfarenheten delar jag med tusentals av mina landsmän. Många av dem hade förresten en betydligt vådligare överfart än min och min familjs; några kom dessutom aldrig fram. Det här bidrar till att jag känner starkt för de människor på flykt som under de senaste åren har drunknat i Medelhavet när de i överlastade båtar har försökt ta sig över till den europeiska sidan.

Jag skulle, liksom alla de andra som lyckades ta sig över havet med livet i behåll, kunna fortsätta berätta om allt det som hände sen: om tiden i läger, i vårt fall i Flickskolans aula i Härnösand, om utplacering hos en bondfamilj i det Njurunda dit vi först hade kommit, om hur jag lärde mig svenska och hur det var att börja i svensk skola.

Jag nöjer mig med att konstatera, att de svenskar vi på den tiden mötte var mycket hjälpsamma och förstående. De begrep varför vi hade tvingats ge oss i väg från vårt land, och det underlättade väl också att vi – i motsats till många av dagens flyktingar, som mitt hjärta alltså också ömmar för – hade det bättre förspänt: Det krig som hade drivit i väg oss var svenskarna väl förtrogna med. Dessutom är det ju ganska lätt att integreras om man kommer från en kultur som liknar den svenska och om man som jag är blond och blåögd.

Ett par chocker drabbade i alla fall esterna under deras första tid i Sverige. Ett var naturligtvis baltutlämningen: en grupp unga män som hade råkat anlända till Sverige iförda tysk uniform – vilket inte sa något om varför de bar denna uniform – utlämnades till Sovjetunionen. Min familj råkade ut för något som för oss på sätt och vis rent personligt var ännu mer smärtsamt: Sovjetunionen hade redan under den första sovjetperioden nationaliserat produktionsmedlen, däribland fiskebåtarna, och krävde nu denna stulna statsegendom tillbaka. Jag minns fortfarande hur min mamma stod och grät på gårdsplan i Juniskär där vi bodde, när vår fiskebåt, den som pappa själv hade byggt och den som både hade varit vår livlina och vår försörjning, fraktades bort efter en bogserbåt. Fast pappa bet ihop och byggde en ny båt.

En del av esterna fortsatte under den där perioden därför och av andra skäl till fjärran länder, men flertalet av oss blev kvar, så småningom också svenska medborgare. Väntetiden för svenskt medborgarskap var på den tiden sju år, men jag minns fortfarande mina föräldrars vånda: Skulle vi bli svenskar nu och släppa hoppet om att få återvända till Estland?

Bortsett från en smula hjälp under den första tiden i flyktingförläggning, i vårt fall i flickskolans aula i Härnösand, försörjde vi oss själva – min pappa sattes till exempel i skogsarbete. Snart lämnade vi också på vitt skilda fält bidrag till vårt nya lands utveckling. Av min pappa, som bara hade sexårig folkskola, blev det så småningom en mycket duktig maskinreparatör och maskinkonstruktör. Många pluggade vidare, och det brukade under en period sägas att det inte fanns något svenskt sjukhus utan åtminstone någon estnisk läkare. I svenska media har det funnits, och finns fortfarande, många journalister av estniskt ursprung – jag var under många år en av dem. Det går på samma sätt att hitta ester i alla demokratiska partier i Sverige. Jag är också glad över att kunna konstatera att det svenska kulturlivet har fått injektioner från lilla Estland. Ett exempel: Många av Astrid Lindgrens böcker, något av det svenskaste av det svenska, har illustrerats av Ilon Wikland, som till och med har lyckats bädda in motiv från sin barndoms Haapsalu i sina till synes pursvenska illustrationer.
.
För man kan, och det är det sista jag vill säga, ha sitt hjärta på två ställen. Jag känner mig sedan länge svensk, skulle rent av våga kalla mig svensk patriot – känner stor samhörighet med det svenska samhället.

Men jag talar och läser också estniska, och jag var under den för inte så länge sen timade estniska frigörelseprocessen djupt engagerad och – som redskap för mitt parti – också djupt involverad i att hjälpa till med att bygga upp ett återuppståndet demokratiskt Estland. Jag är socialdemokrat, men under den här omvälvningsperioden arbetade jag sida vid sida med folkpartister, moderater och centerpartister, som liksom jag själv var av estnisk börd.

Vi gläds nu alla åt att vårt gamla hemland åter är ett allt mer välmående land, självständigt men frivilligt med i den större europeiska gemenskapen. Också numera kommer det människor hit från Estland, många som turister, andra för att för kortare eller längre tid arbeta här i Sverige, inga längre som flyktingar.

Det är så det ska vara, grannar emellan.

17 kommentarer »

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget. TrackBack URI

  1. Intressant läsning! Tack för att du delar! Där jag växte upp fanns estniska familjer, och de var bra folk och välsedda. Det var bara namnen som var lite ovanliga.

    Comment by Dorothea — 2018 02 14 14:20 #

  2. Till Dorothea: Tack själv för det vänliga omdömet.

    Jag har hållit det här föredraget ett stort antal gånger och har, som du ser, försökt ge en så korrekt bild av verkligheten som möjligt: inte heroiserat, inte försökt dölja att det också bland esterna fanns människor som gick Sovjetunionens eller Nazitysklands ärenden. Men flertalet, också av oss som kom hit till Sverige, var alldeles vanliga människor, således med skilda politiska uppfattningar men med en gemensam nämnare, att man själv måste ha rätt att välja ståndpunkt och rösta för kandidater som stod ens intressen och åsikter närmast.

    Comment by Enn Kokk — 2018 02 14 17:18 #

  3. Din pappa gjorde nog helt rätt som tog er över hit 1944. Och du och alla andra ester har givit viktiga bidrag till ert nya fosterland. Som SMHI meteorolog hade jag åtminstone fem estniska kollegor, två var chefer för Vädertjänsten!

    Men er historieskrivning är lite för okomplicerad. Det blev jag medveten om efter att ha läst Imbi Pajus böcker bla. ”Förträngda minnen” som gjorde mig medveten om en debatt som sedan flera år först bland estniska historiker och mellan finska och estniska historiker om åren 1940-44.

    Efter att ha skummat på ytan av denna debatt gjorde jag några mer eller mindre lyckade försök att för svenska läsare antyda att de estniska historien är inte så enkel och självklar som den framstår i exilesternas historieskrivning för oss icke-ester https://www.lindelof.nu/tag/ap-estland/.

    Var t.ex. siste presidenten Päts kompis med Stalin?https://www.lindelof.nu/mellan-hitler-och-stalin-6-var-president-pats-och-stalin-gamla-kompisar/

    Comment by Anders Persson — 2018 02 16 17:22 #

  4. Till Anders Persson: Nu är ju det här återgivna föredraget inte skrivet med ambitionen att täcka hela Estlands historia under andra världskriget, upptakten till det och den efterföljande sovjetiska perioden utan mer minnen ur ett barns och hans familjs perspektiv. Jag har läst framställningar av mycket olika slag om den här epoken: exilestniska, sovjetestniska, historiska, skönlitterära, också allt det du har skrivit på Knut Lindelöfs blogg (alltså när det publicerades).

    Att jag här inte har tagit upp till exempel esters medverkan i tyskarnas judeutrotning har alltså inte att göra med taktiskt undvikande utan med att jag och min familj inte har några egna erfarenheter av den. Men jag har tagit upp ämnet i en recension av en bok av Peeter Puide.

    Comment by Enn Kokk — 2018 02 17 0:25 #

  5. Enn, jag var inte ute efter några lik i garderoben utan mer övergripande förhållanden som t.ex. relationen mellan Estland och Ryssland. Har den alltid varit 100% ”dålig”? På finsk sida har det funnit ens stark tendens, också efter Kekkonenåren, att lyfta fram en mer nyanserad bild av landets ställning som ”storfurstendöme”. Denna bild har också gjorts tillgänglig på svenska. Jag efterlyser något liknande vad gäller Estland. Mina enkla försök på Lindelöfs blogg gjordes med den ambitionen.

    Comment by Anders Persson — 2018 02 17 18:33 #

  6. Till Anders Persson: Vad jag gör i mitt, för övrigt av publiken mycket uppskattade, föredrag är att fokusera på egna barndomsupplevelser, kompletterade med sådant som hör hemma i familjesfären: pappas smitning från inkallelse i Röda armén och två morbröders krigsinsatser i finska armén och vad som hände dem därefter.

    Estlands historia som del av Ryssland har jag mest läst om i skönlitterär form – till exempel Jaan Kross, en stor men nu död författare, har skrivit nyanserat om detta.

    När Estland i samband med första världskriget frigjorde sig från Ryssland och till att börja med blev en nästan mönstergill demokrati, dominerade Socialdemokraterna och andra vänsterpartier, men bland annat en omfattande jordreform skapade inte bara egenägande bönder utan också en annan partipolitisk struktur.

    Delar av dem som frigjorde Estland från Ryssland utvecklades också i auktoritär/fascistisk riktning – jag talar om de så kallade VAPSarna. Inspirerade av utvecklingen i bland annat Tyskland krävde de folkomröstning om konstitutionen och lyckades också till slut vinna majoritet för sina idéer, och en intressant sak är att den av dig nämnde Konstantin Päts då själv grep makten och höll tillbaka VAPSarna, fängslade några av dem. Kanske bidrog detta till att han inte genast togs av daga av sovjetregimen – att han skulle ha varit kompis med Stalin är nog en för långtgående slutsats. Märk att jag själv inte betraktar Päts som en själsfrände.

    Kretsen av övertygade kommunister var under perioden före andra världskriget ganska liten i Estland, bland annat efter ett kuppförsök. När Estland efter annekteringen blev en del av Sovjetunionen, styrdes landet delvis av från Ryssland importerade ester; bland dem fanns det till och med sådana som talade en mycket bristfällig estniska. Att det i alla sådana här situationer sen finns andra som ställer sig bakom makten av opportunism eller anpassningsskäl är en annan sak.

    Comment by Enn Kokk — 2018 02 17 19:38 #

  7. Jag fortsätter att hålla med dig och är glad att du på ett vinnande sätt ökar svenska folkets kunskaper om Estlands nutidshistoria.

    Vad som sysselsätter mina grå hjänceller är esternas relationer med ryssar och tyskar. Före 1918 var det den tyska minoriteten, den balttyska medel- och överklassen, som den vanlige esten avskydde. Men dessa tyskar ”evakuerades” på uppmaning av Hitler 1939-40.

    Som jag förstått det var esternas relationer till ryssarna i Estland före 1918 ganska neutral, eftersom de utgjordes av småfolk som de själva. Bägge befolkningsgrupperna led under den tsarryska despotin.

    Det ”rysshat” som ev. utvecklar sig efter 1917 handlar egentligen om hat mot ”bolsjeviker” både ryska och estniska.

    På sätt och vis är vi idag tillbaka till läget före 1940 med det undantaget att den ryska minoriteten är större, men utgörs fortfarande av samma ”småfolk” som den vanlige esten. Ev. kommunistiska kommissarier återvände nog 1992, eller kanske redan 1988 som kommunistveteranen Karl Vaino (nu 95 år).

    Honom hade vi kanske inte behövt bry oss om ifall det inte varit för hans sonson Anton (46) som sitter i Kreml som en av Putins närmaste män.

    Vem vet om Rysslands näste starke man blir en rysk est, eller ”jest” som de brukar kallas av sina fd landsmän?

    Comment by Anders Persson — 2018 02 18 16:21 #

  8. Vår dotters mans mor, lite snurrigt kanske men, hon är ryska (egentligen från(Karelen) och uppvuxen i St Petersburg har skrivit ned sina föräldrars historia om andra världskriget i staden och hennes släkts umbäranden. Vill Du läsa Enn så skall jag ta fram ett exemplar till Dig? I så fall kommer det till dörren som vanligt så Du behöver inte bekymra Dig för vare sig promenad eller att halka kring på vägarna!

    Comment by Urban Sjölander — 2018 02 19 18:21 #

  9. Hej Enn! En väldigt intressant beskrivning. Det sägs att det fanns en estnisk ”koloni” i Saltsjöbaden om jag har förstått journalisten Lars Westman rätt (Westman skrev under många år i tidningen Vi). Varför hamnade du och din familj långt norrut, trakten kring Sundsvall? Varför inte utmed roslagskusten? /Hälsningar Rustan Rydman.

    Comment by Rustan Rydman — 2018 02 19 20:26 #

  10. Till Anders Persson: Den inte särskilt stora grupp av ryssar som efter det att Estland blev självständigt stannade kvar i Estland blev inte illa behandlad och fick också status av minoritet med medborgerlig rättigheter. Och märk att när Estland efter att åter ha blivit självständigt efter tiden som del av Sovjetunionen, gavs de här ryssarna och deras avkomlingar medborgarskap i den återupprättade estniska staten, medan under sovjetåren nytillkomna ryssar först måste klara ett språkprov. Det senare har kritiserats bland annat här i Sverige, men så avvikande är det inte: När de estniska flyktingarna kom till Sverige i slutet av andra världskriget, var väntetiden för svenskt medborgarskap sju år, och innan man fick medborgarskap, prövades bland annat kunskaperna i svenska.

    Comment by Enn Kokk — 2018 02 19 21:07 #

  11. Till Urban Sjölander: Tack, jag tar gärna mot ditt erbjudande. För övrigt fanns bland de ingermanländska familjer vår familj umgicks med under åren i Juniskär ett par, som hade hört till de av tyskarna inneslutna i Leningrad, och de har berättat om svälten där, hur somliga för att överleva åt andra människor som hade dödats av bombningar eller artilleri.

    Comment by Enn Kokk — 2018 02 19 21:16 #

  12. Till Rustan Rydman: Det framgår faktiskt av det tal-manus jag har publicerat: Våra två närstående familjer hade bosatt sig i trakten av Merikarvia, och om du kollar på en karta, förstår du hur det kommer sig att man då lätt hamnar söder om Sundsvall, om man lite slumpmässigt tar sig över nattetid till den svenska sidan.

    Comment by Enn Kokk — 2018 02 19 21:24 #

  13. Enn: Var det inte tvärtom: inget språkprov för ryssarunder sovjettiden, men väl efter 1992. Samt att det lever statslösa ryssar i Estland numera.

    Comment by Anders Persson — 2018 02 20 8:02 #

  14. Till Anders Persson: Vad gäller språkproven menade jag exakt det du skriver – inflyttade ryssar behövde inte lära sig ett ord estniska under sovjettiden.

    Medborgarskap beviljas ryssar som har flyttat till Estland under sovjettiden om de genomgår språkprov, och en allt större del av ryssarna har klarat det här och fått estniskt medborgarskap. Men det finns också ryssar som antingen inte själva vill bli estniska medborgare eller därför att de bor i helt ryssdominerade områden tycker sig klara sig bra ändå och därför inte lär sig estniska.

    Bland esterna är det en ganska vanlig uppfattning att barn och gamla från ryskspråkiga familjer bör beviljas estniskt medborgarskap, medan man upprätthåller språk/integrationskravet för övriga.

    Comment by Enn Kokk — 2018 02 20 11:25 #

  15. Enn;-Jag har den som en fil i min dator. Vore tacksam om Du kunde ta den så till Din mailadress.

    Comment by Urban Sjölander — 2018 02 20 13:16 #

  16. Till Urban Sjölander: Hur lång är den? Skulle du helt enkelt kunna fästa den som en kommentar till mitt föredrag, den text jag publicerade här på bloggen?

    Comment by Enn Kokk — 2018 02 20 14:51 #

  17. Enn; -den är på 11 MB (115 sid) så den passar inte in här och den är mer personlig än offentlig.

    Comment by Urban Sjölander — 2018 02 20 16:41 #

Lämna en kommentar

XHTML: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^