Svansjön med den ryska nationalbaletten

6 februari 2018 22:22 | Mat & dryck, Musik, Teater, Ur dagboken | 2 kommentarer

Min hustru, själv mycket musikintresserad, har genom åren sett till att vi tillsammans har tagit del av mängder av mycket hörvärda framträdanden på olika scener, inte bara här i Sverige. Alltså har jag med henne sett och hört Pjotr Tjajkovskijs balett ”Svansjön” (”Лебединое Озеро, Lebedinoje ozero”, 1877) på Operan i Stockholm. Det här var innan jag började blogga, så jag har tyvärr inget jämförelsematerial nu när jag har sett ”Svansjön” igen, den här gången med Den ryska nationalbaletten. Och nej, vi har inte varit i Ryssland – baletten i fråga gavs på vårt Musikens hus i Uppsala; föreställningen utgjorde slutpunkten i en sverigeturné.

För librettot stod här Marius Petipa och för koreografin Lew Iwanov. Uppsättningens balettmästare var Elena Radtjenko. Musiken klarade man med hjälp av band – det hade inte gått att härbärgera både den stora dansensemblen och en stor orkester på den här scenen, som saknar orkesterdike. Eftersom jag tidigare inte kände till de här dansarna vill jag bara allmänt intyga att de skötte sitt värv med stor teknisk skicklighet och nämna några av dem som hade de ledande rollerna vid namn: Dubbelrollen som Odette/Odile spelades av Svetlana Zakharova, prins Siegfried av Denis Bodkin, trollkarlen Rothbon som höll henne fången av Artemy Belyskov och narren av Igor Tsvirko. Fonden med sina spetsbågfönster var genomgående densamma, dräkterna utom i några få fall i relativt blek pastellfärg. Namnen fanns inte i det kombinerade program/reklamblad för flera av den ryska ensemblens föreställningar vi köpte utan är hämtade från en nätartikel om just den här föreställningen fast på annan ort, så jag vet inte, om det har skett något byte.

Handlingen, i fyra akter, är naturligtvis den vanliga, och den fanns också i programmet, bland annat på svenska. Platsen är slottet, där prinsens födelsedag firas. Drottningen kommer för att gratulera men också för att tjata på prinsen om att gifta sig, så att han kan ta över efter sin döde far. Prinsens informator berättar för gästerna om prinsessan Odette, som har blivit förvandlad till svan av en trollkarl. När sedan prinsen ser en flock svanar, följer han efter den för att hitta den förtrollade prinsessan.

I nästa akt är det midnatt, och prinsen ser svanarna förvandlas till människor igen. Bland dem finns prinsessan Odette, och de förälskar sig i varann – Odette berättar också om sin förtrollning och att den bara kan brytas om hon finner någon som älskar henne. Prinsen svär henne trohet, men trollkarlen skiljer dem åt eftersom en ny dag bryter in och Odette då åter blir svan.

I nästa akt är det bal på slottet. Skälet är att drottningen har bjudit in giftaslystna prinsessor, bland vilka prinsen ska välja sin brud. De dansar och svansar alla för honom, men han faller inte för någon av dem. Då anländer, objudna, trollkarlen och hans dotter Odile, den senare förvillande lik den förtrollade Odette. Prinsen tror förstås att det är hon och faller för henne – tills den riktiga Odette i en syn visar sig för honom. Prinsen förstår att han har gjort ett misstag och störtar i väg för att söka Odette.

Det här för honom tillbaka till Svansjön i skogen, där Odette just berättar för de andra svanarna om sin olycka i kärlek. Till att börja med hjälper det inte att prinsen bedyrar henne sin kärlek – förtrollningen bryts inte. Det här ändar i en kamp mellan prinsen och trollkarlen, och till en början ser trollkarlen ut att vinna. Men kärleken övervinner allt, heter det ju, och prinsen besegrar till sist trollkarlen. Och när trollkarlen dör, bryts förtrollningen, och Odette förvandlas åter från svan till ung kvinna.

En saga? Ja visst. Men en vacker saga om den sanna kärlek som övervinner allt.

* * *

I det verkliga livet, som ju också rymmer både tillkortakommanden och segrar, startade jag och Birgitta med att handla födelsedagspresent åt sonen, och jag hämtade dessutom ut kemtvätt.

Vi brukar, när vi går på de ordinarie konserterna i Musikens hus, inleda kvällen med middag på restaurang, och den här gången hade Birgitta bestämt att vi skulle äta på Stationen, som heter så för att den är inrymd i Uppsalas gamla, nu moderniserade och ombyggda järnvägsstation. Det blev kronhjort med smörstekt svamp, gräddbrässerad spetskål, äpple, sauce bordelaise, pistage och getostgratäng, ett glas alkoholfritt vitt vin före maten och sen ett glas alkoholfritt rött vin till maten. Vi hann också dricka espresso innan vi gick vidare till Musikens hus.

För att komma dit går man under järnvägen, men sen är det en jättetrappa upp till rätt nivå igen, och den knäckte alla krafter jag hade kvar. Birgitta såg hur det var fatt och lyckades som genom ett under hitta en taxi som var beredd att ta oss den lilla biten till entrén till Musikens hus. Hade hon inte gjort det, hade det här kunnat bli min egen svanesång.

2 kommentarer »

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget. TrackBack URI

  1. Du vet väl att det finns hiss upp, så du slipper gå i trapporna? Visserligen hamnar man på perrongen, men bara en liten bit från slutet på trappan..

    Jag som alltid har stor (tung :-)) resväska när jag kommer farande för att bo på mitt stamhotell Park In nyttjar alltid den… Suveränt!

    Tur att det löste sig för dig.

    Comment by Mari — 2018 02 10 17:50 #

  2. Till Mari: Jo, jag vet och har också använt den ett antal gånger. Men den här gången störtade hustrun förbi den och jag efter.

    Comment by Enn Kokk — 2018 02 10 17:54 #

Lämna en kommentar

XHTML: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^