Melodikrysset nummer 5 2018

3 februari 2018 15:37 | Film, Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Jag hade fått för mig, att dagens kryss skulle sändas en timme senare, så jag sträckte ut frukosten och tidningsläsningen till fram mot elva – bara för att då inse att Melodikrysset just hade sänts. Men Melodikrysset finns ju också på nätet, så det var bara att sätta i gång då i stället. Och särskilt svårt var det inte heller, kanske för att det rörde sig om en direktsändning från Karlstad, där den första deltävlingen i Melodifestivalen äger rum i kväll.

Jag hoppas som vanligt på att de låtar som får tävla i Melodifestivalen ska ha schlagerkaraktär: ha en melodi, särskilt refräng, som genast fastnar i minnet och framföras av artister som klarar att göra sig gällande utan tekniska och andra helt ovidkommande effekter.

Dagens melodikryss rymde mycket av det jag för min del fordrar av en schlager.

Det inleddes med en låt som 1991-1993 låg 71 veckor på Svensktoppen, och även om dansbandsgenren rymmer mycket skräp, skåpar ja inte ut Sven-Erik Magnusson och Sven-Ingvars som både lyckades med att få folk att dansa och fick dunderhits med låtar som ”Två mörka ögon”.

”Sommarnatt” (1990), i dag med Lennart Palm men i original med Snowstorm, har jag inte riktigt samma förhållande till, men också den har fastnat i mitt melodiminne.

Jag kan förstå Anders Eldemans längtan efter varmare väder (särskilt som han i dag sände från ett torg i Karlstad), men eftersom ”Sommar” (inspelad 2001) var ytterligare en låt i samma anda, ser jag den som en besvärjelse. Som hjälpredor för att få slut på vintern använde han Idolerna, ett gäng gengångare från popscenen, Lalla Hansson, Tommy Blom, Lennart Grahn och Svenne Hedlund.

”Flickor bak i bilen” är en legendarisk svensktoppslåt med Siw Malmkvist, en landsplåga 1959. Då var det fortfarande ingen som pratade om någon energikris, och det var självklart att bilarna skulle finnas överallt och gå på bensin. Missförstå mig nu inte – själv har jag aldrig ens skaffat mig körkort.

Ted Gärdestad är ju filmaktuell just nu, så även de som inte minns hans ”Satellit” från Melodifestivalen 1979 har haft en chans att se filmen om hans allt för korta liv. I dag hörde vi ”Satellit” i dansbandstolkning med Ingmar Nordströms.

Ännu tidigare, i Melodifestivalen 1971, förekom ”Michelangelo (men så svara då)”, ett verk av Bengt Palmers och Björn Skifs.

Varken Christer Sjögren eller Lotta Engberg hör till mina personliga favoriter i schlagervärlden, och jag förstår inte heller varför Eldeman hade valt att spela deras gemensamma insjungning från 2012 av ”Don’t Let Me Down”. Det jag mest uppskattar Lotta Engberg för är hennes sataniska utlämnande av Christer Sjögren i hennes Sommar-program, det där hon berättade om deras kärleksaffär, som ändade i att hon för hans skull lämnade sitt äktenskap, medan han fegade ur.

Från vårt grannland Norge (fast egentligen från Vitryssland) kom 2009 års ESC-vinnare, Alexander Rybak. Han gjorde stor succé med ”Fairytale”.

1982 kom den filmversion av ”Annie”, där titelrollen spelades av Aileen Quinn. ”Annie” gjordes också som musikal, men ursprungligen var den en tecknad serie, ”Little Orphan Annie”, skapad 1924 av Harold Grey. Jag minns den fortfarande med saknad – jag läste den en gång i världen i Aftonbladet, under en epok då tidningarna fortfarande var intresserade av serier.

Därmed är vi inne på filmspåret, och vi fortsätter då med ”Kärleksexpressen” från 1932. I den förekom en sång om sådant vi alla behöver: ”Någonting att äta, någonting att dricka”.

Men också någonting att älska och att hålla kär:

Någonting att äta, någonting att dricka

Text & Musik: Karl Wehle och Herr Dardanell (Tor Bergström), 1930

Mänskan är av klagan böjd
aldrig blir man riktigt nöjd
jämt om makten tävlar vi

Om man skulle pruta av
något upppå sina krav
blev det mera harmoni

Någonting att äta och någonting att dricka
och någonting att älska och att hålla kär är allt jag begär

Varför ska man gräva
efter guld och sträva
efter att nå lyckan där den ändå aldrig är

Andra må söka efter ting som förgås
jag för min del är nöjd om bara jag får

Någonting att äta och någonting att dricka
och någonting att älska och att hålla kär

(Mellanspel)

Jag säger: Någonting att ”bolobapdidubaba”
och någonting att ”duludipubababupi”
och någonting att älska och att hålla kär är ”dupipidubabadidudadadi”

Varför ska man ”bolobapdidubaba”
efter guld och ”duludipubababupi”
efter att nå lyckan där den aldrig ändå är.

(Tal:)

Tänk, det är i alla fall märkvärdigt att folk söker så mycket efter ting som förgås.
När jag blygsamt nöjer mig att bara kunna få:

Någonting att äta och någonting att dricka
och någonting att älska och att hålla kär.

Sen är det bara en fråga och låt kvar, ”Vill ni se en stjärna?”, känd och älskad i Zarah Leanders insjungning och med svensk text av Berco (Bernt Carlberg) 1930. Fast i original var den tysk, ”Wenn der weiße Flieder wieder blüht”, en sång skriven av Franz Doelle, och inspelad med Richard Tauber 1928. Bercos svenska version blev en stor succé i Zarah Leanders insjungning. Leander hade under naziåren i Tyskland stora scen- och skivframgångar i Tyskland och fick sen sota för detta, men ingen har säkert lyckats reda ut om hon drevs av mer än karriärskäl att uppträda just i Tyskland. Kanske var hon en politisk oskuld, driven av karriärlust – men jag har också sett obekräftade uppgifter om att hon skulle ha åtagit sig uppdrag för Sovjetunionens räkning. Bland dem hon senare i livet samarbetade med fanns den politiskt radikale Karl Gerhard.