Norge: Förbryllande fall för Arbeiderpartiet och uppgång för Senterpartiet

Vi börjar som vanligt med stortingsvalet år 2013. Då blev utfallet det här:

Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent

Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti. Det sist nämnda partiet har haft en intern debatt om att byta sida, alltså i stället stödja en röd-grön regering, men just nu verkar partiets huvudlinje vara en borgerlig regering med Høyre, KrF och Venstre men inte Fremskrittspartiet. Den senaste budgetförhandlingen har dock ändat i att båda mittenpartierna har gjort upp med regeringen om ny budget.

I den regering som styrde Norge fram till valet 2013 ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Frågan är om det har hjälpt. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon roll i Stortinget.

Miljøpartiet De Grønne är i princip blockneutralt, även om det i en rad kommuner har samarbete med den röd-gröna sidan.

Kantar TNS’ opinionsmätning för TV 2 gjordes 2-6 januari och publicerades den 10 januari.

Høyre 24,5 procent (+ 1,5 procentenheter)
Fremskrittspartiet 13,6 procent (+ 0,3)
Venstre 4,9 procent (+ 0,8)
Kristelig Folkeparti 5,3 procent (+ 1,0)
Senterpartiet 8,4 procent (+ 2,4)
Arbeiderpartiet 32,7 procent (- 4,5)
Sosialistisk Venstreparti 4,7 procent (+ 0,8)
Rødt 2,6 procent (+ 0,9)
Miljøpartiet De Grønne 1,9 procent (- 2,6)

Den här undersökningen förbryllar i många avseenden. Till och med siffran för Miljøpartiet De Grønne är ovanligt låg. Men ännu mer överraskande är Arbeiderparteits häftiga fall och Senterpartiets markanta uppgång. Jämför själva med den undersökning jag nyligen publicerade och som gav helt andra resultat fastän den gjordes ungefär samtidigt. Det är också svårt att peka ut någon politisk fråga, som så att säga över en natt skulle ha förorsakat så stora förändringar – Arbeiderpartiets ställningstagande i frågan om kustnära oljeborrningar kan till exempel knappast ha påverkat det här mätresultatet. Bäst alltså att avvakta fler mätningar innan man törs tro något säkert.

Ísland: Den nya borgerliga regeringens sammansättning klar

Det blev elva ministrar i Íslands nya borgerliga regering. Sex av ministerposterna går till det ledande regeringspartiet, det borgerliga (mer höger än liberalt) Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet). Det mer liberala Viðreisin (Renässans) får tre ministerposter och det likaledes liberala Björt framtíð (Ljus framtid) två. Dessutom får Självständighetspartiet talmansposten.

Statsminister bli Självständighetspartiets ledare, Bjarni Benediktsson.

Þórdis Kolbún Reykfjörð Gylfadóttir blir näringsminister med ansvar också för turism och innovation. Guðlaugur Þor Þórðarson blir utrikesminister, Sigríður A Andersen blir justitieminister, Jón Gunnarsson blir infrastrukturminister och landsbygdsminister samt Kristján Þór Júliusson blir kultur- och utbildningsminister.

Partiets tidigare inrikesminister Ólöf Nordal, som är drabbad av cancer, utlovades också en ministerpost, när hon blir frisk igen.

Renässans’ ledare Bjarni Benedikt Jóhannesson blir finansminister. Þorsteinn Viglundsson blir socialminister med ansvar också för bostadspolitik och jämställdhet, och Þorgerður Katrin Gunnarsdóttir blir fiske- och jordbruksminister.

Ljus framtids partiledare Óttarr Proppé blir hälso- och sjukvårdsminister. Björt Olafsdóttir blir miljöminister.

Sju män och fyra kvinnor ingår i regeringen. Bara fyra av dem har tidigare varit ministrar. Tre av ministrarna har heller aldrig suttit i Alltinget.

Ísland: Ny borgerlig trepartiregering

Stommen i Íslands nya borgerliga regering, med fem ministerposter (+ talmansposten), blir Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet). Det mer liberala Viðreisin (Renässans) får tre ministerposter och det likaledes liberala Björt framtíð (Ljus framtid) två. Men det talas också om ytterligare en ännu inte inrättad ministerpost.

Statsminister blir Bjarni Benediktsson, ledare för det stora borgerliga, både liberala och konservativa Självständighetspartiet. Däremot är det ännu inte klart vilka som ska ha de olika fackministerposterna – jag ber att få återkomma till detta.

EU-anslutningsfrågan avgörs inte nu utan aktualiseras i slutet av mandatperioden, då det eventuellt kan bli en folkomröstning i frågan.

En översyn kommer att göras av jordbrukspolitiken, senast 2019. Också frågan om fiskekvoterna ska ses över.

Ökade resurser till sjukvården aviseras. Anslagen ska gå till att korta vårdköerna och att sänka patientavgifterna.

Vad mera exakt löftena om höjd pensionsålder, satsningar på äldrevården och förlängd föräldraledighet innebär återstår att se.

Ett filmiskt fyllepurgatorium

Edward Albee skrev 1962 sin mycket uppmärksammade pjäs ”Who’s Afraid of Virginia Woolf?” (”Vem är rädd för Virginia Woolf?”). Den kom 1966 att, med samma namn, också bli film i regi av Mike Nichols och fick svensk premiär hösten 1966. Vid oscarsgalan 1967 belönades den med fem Oscar.

Bland dem som belönades fanns filmens kvinnliga huvudrollsinnehavare, Elisabet Taylor i rollen som Martha, men jag skulle för egen del gärna ha sett, att även Richard Burton, som spelade hennes man George (och i verkligheten var gift med henne två gånger av i hennes fall sammanlagt åtta giftermål), också hade fått en Oscar. Nu gick det andra priset, om vi ser till skådespelarna, i stället till kvinnan i det yngre par som också har framträdande roller i handlingen, Honey, spelad av Sandy Dennis. Den fjärde i handlingen, som har någon roll att tala om, är hennes man, Nick (George Segal).

Redan den här snäva personkretsen indikerar, att filmen är baserad på ett drama för scen, vilket ytterligare understryks av de få platserna där handlingen utspelas (i huvudsak Marthas och Georg’s hem och en vägkrog) men framför allt av den centrala roll dialogen har i handlingen.

Filmens George är en akademiker, som inte har nått högst upp på karriärstegen i det college i New England där han arbetar. Men han har lyckats gifta sig med Martha, dotter till collegets dean. Redan i filhandlingens början dricker framför allt hon för mycket. Och inte nog med det: det visar sig också, att hon har bjudit hem ett yngre par, som de tidigare på kvällen träffade på ett party – de känner alltså inte varann sen tidigare.

Under den ständigt underhållna och gradvis ökade fyllan, mästerligt skildrad på film, kryper så småningom lögnerna och livslögnerna fram. Honey, kvinnan i det yngre paret, som inte har fått något barn, har kanske i själva verket gjort en abort. Och den son, som vid 16 års ålder mitt under filmhandlingen visar sig ha omkommit i en bilolycka, är också ett fantasifoster av Martha och George, som inte kan få några barn – en av de oändliga tvekamperna mellan de här makarna blir att han inför det gästande paret tar livet av sonen/fantasifostret.

I övrigt är filmhandlingen rik på repliker och nyanser, som jag avstår från att försöka återge. De kommer bäst till sin rätt, om man själv ser filmen.

Danmark: Ligger Nye Borgerlige under spärren?

Vi utgår som vanligt från resultatet i det senaste folketingsvalet, 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 3,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Den 8 januari publicerades en ny mätning från Voxmeter, gjord för Ritzau.

Socialdemokratiet 27,3 procent
Radikale Venstre 4,6 procent
Socialistisk Folkeparti 4,9 procent
Enhedslisten 9,1 procent
Alternativet 6,0 procent
Venstre 18,5 procent
Dansk Folkeparti 17,1 procent
Konservative Folkeparti 4,4 procent
Liberal Alliance 6,2 procent
Nye Borgerlige 0,8 procent

Ritzau Index, ett snitt av de senaste opinionsmätningarna, ger då följande resultat:

Socialdemokratiet 27,5 procent
Radikale Venstre 5,1 procent
Socialistisk Folkeparti 4.6 procent
Enhedslisten 8,6 procent
Alternativet 6,2 procent
Venstre 18,3 procent
Dansk Folkeparti 16,6 procent
Konservative Folkeparti 3,9 procent
Liberal Alliance 8,7 procent
Nye Borgerlige 1,3 procent

Voxmeters mätning ger för flera partier resultat som skiljer sig från andra mätningsinstitut. Återkommande är att det nya ytterhögerpartiet Nye Borgerlige ligger under den danska tvåprocentsspärren.

Norge: Høyre går fram och Fremskrittspartiet backar. Arbeiderpartiet fortsatt på mycket hög nivå

Vi börjar som vanligt med stortingsvalet år 2013. Då blev utfallet det här:

Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent

Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti. Det sist nämnda partiet har haft en intern debatt om att byta sida, alltså i stället stödja en röd-grön regering, men just nu verkar partiets huvudlinje vara en borgerlig regering med Høyre, KrF och Venstre men inte Fremskrittspartiet. Den senaste budgetförhandlingen har dock ändat i att båda mittenpartierna har gjort upp med regeringen om ny budget.

I den regering som styrde Norge fram till valet 2013 ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Frågan är om det har hjälpt. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon roll i Stortinget.

Miljøpartiet De Grønne är i princip blockneutralt, även om det i en rad kommuner har samarbete med den röd-gröna sidan.

Norfaktas opinionsmätning för Nationen och Klassekampen gjordes 3-4 januari och publicerades den 7 januari.

Høyre 25,3 procent (+ 3,7 procentenheter)
Fremskrittspartiet 11,0 procent (- 2,3)
Venstre 4,2 procent (+ 1,5)
Kristelig Folkeparti 4,8 procent (- 0,4)
Senterpartiet 6,2 procent (- 1,1)
Arbeiderpartiet 37,8 procent (- 0,9)
Sosialistisk Venstreparti 4,2 procent (- 0,9)
Rødt 1,9 procent (- 0,9)
Miljøpartiet De Grønne 2,6 procent (+ 0,3)

Høyre verkar ha stärkt sin ställning, medan koalitionspartnern Fremskrittspartiet har förlorat terräng. Arbeiderpartiet ligger trots en liten minskning på en mycket hög nivå. Och MDG ligger som vanligt långt under spärren.

Estland: Hanno Pevkur ny ledare för Reformpartiet

Reformierakond (Reformpartiet) har länge varit Estlands ledande parti, så väl när det gäller storlek som när det gäller regeringsarbetet. Det är, om man ser till medlemmar och väljare, ett parti för de välbeställda och de uppåtsträvande, således borgerligt. Det är ett liberalt, i vissa stycken nyliberalt parti, men det har också konservativa sidor, till stor del betingade av dess maktposition – framför allt under sin senaste ledare och samtidigt statsminister, Taavi Rõivas, har det senare varit ganska tydligt.

När Reformpartiets koalition med Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet) och Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika) nyligen sprack och de senare partierna i stället gick över till en ny koalition med Keskerakond (Centerpartiet) som ledande parti, beslöt sig den sålunda avsatte Taavi Rõivas för att också avgå som partiledare. Därefter har det varit en intern tvekamp om partiledarposten mellan två kandidater.

Den som först såg ut att vinna den här striden var den förutvarande ministern Kristen Michal. Michal hör hemma i samma partimaktsfär som Taavi Rõivas och fick också stöd av en ganska stor grupp ledande partiföreträdare.

Men under styrkemönstringen inför partikongressen under den senaste helgen fick motkandidaten Hanno Pevkur (också han förutvarande minister) allt mer vind i seglen och tippades mot slutet vinna tvekampen, och han segrade också med de övertygande röstsiffrorna 1.048-635. Ny partiledare i Reformpartiet är nu alltså Hanno Pevkur, född 1971.

Jag har följt valkampen i estniska media och förstått, att den bitvis har varit ganska infekterad och invektivrik. Däremot har det varit svårare att få grepp om den politiska och ideologiska innebörden av den här tvekampen. Partimedlemmarnas val kan mycket väl mest vara betingat av en reaktion mot att en i maktperspektiv inte riktigt duglig ledare får en efterföljare hämtad ur samma krets.

Ganska intressant i sammanhanget är att den förutvarande partiledaren Siim Kallas (som i ett avgörande skede av presidentvalet sveks av sitt parti och sedan har hotat lämna partiet) i valet av ny partiledning fick flest röster, 1.074, och dessutom hans dotter, Kaja Kallas, fick 1.063 röster, således också fler än Pevkur, som blev partiledare.

Det här tolkar jag som att den interna oron i partiet ingalunda är återställd. Till det kommer att Hanno Pevkur, innan han kan känna sig säker i sadeln, måste genomföra omfattande utrensningar bland partiets tjänstemän.

Den besegrade Kristen Michal erkänner sig naturligtvis besegrad och har också meddelat, att han avser att lämna posten som ordförande i Reformpartiets riksdagsgrupp. Han är nu i stället inriktad på att bli partiets ledande man i Tallinn. Men också det är ju en maktplattform, om man har ambitionen att komma tillbaka.

Melodikrysset nummer 1 2017

I mitt liv förekommer det ganska tvära musikaliska kast. Sist i går kväll skrev jag en bloggtext om trettonhelgens konsert i Musikens hus här i Uppsala, en konsert med opera- och operettmusik från sent 1800-tal och tidigt 1900-tal.

I dagens melodikryss förekom inget sådant. Det närmaste vi kommer är väl med Ludwig van Beethovens ”Für Elise”, dock i en mycket speciell japansk tappning med W (Double U).

Över huvud försökte Anders Eldeman utmana oss med sådant vi sällan hör.

Raga från Indien hör väl knappast till det normala melodikrysslösare brukar lyssna på.

Signaturen till ”Ring så spelar vi” framfördes av Roland Cedermark på dragspel.

Och Björns och Bennys ”Guldet blev till sand”, där guldet skulle ge den kemiska beteckningen AU, framfördes av The Ryders.

Det är möjligt, att många heller inte kände igen rösten på Anna Charlotta Gunnarson, men jag rekommenderar gärna hennes radioprogram ”Pop och politik”.

Annat var mer förutsägbart.

Åter spelades Christer Sjögren och Vikingarna på tyska, i dag i en tysk version av ”Du är min sommar Marie”.

Och dagens melodifestivalfråga var dubbel, två låtar som förekom 2007: Jessica Andersson med ”Kom” och Uno Svenningsson och Irma Schultz med ”God morgon”.

Fast nog var Cliff Richard bättre i 1968 års Eurovision Song Contest med ”Congratulations”.

Men Gary Moore var inte så oäven han heller i ”Still Got the Blues”.

Jag har inget mot Jerry Lee Lewis heller, men att spela ”I Can’t Have a Merry Christmas, Mary” efter trettonhelgen kändes lite post festum.

Ett slags julanknytning hade ju också sången ur Disney’s ”Snövit”, i dag med Bruno Winzell.

Och då går vi i mål med ett somrigt stycke av Carl Michael Bellman, ”Vila vid denna källa” (Fredmans epistel nummer 82), där det förekommer rött vin och pimpinella. Fast mittåt: Det här var ju en dubbelfråga: Den andra dryck som efterfrågades var te, vilket vi skulle komma på med en heller inte så lättidentifierad ”Tea for Two”.

Och nu ser jag att det är dags för lunch. Te blir det nog inte, inte heller vin.

Trettondagsafton med konsert och festmiddag

På trettondagsafton var jag och Birgitta på traditionsenlig konsert i Konserthuset i Uppsala. Uppsala kammarorkester dirigerades som oftast av Paul Mägi, men i en stor del av programmet medverkade två sångsolister, Miah Persson och Joachim Bäckström, och programmet bestod av nummer ur operor och operetter.

Hustrun gillade Bäckström bäst, medan jag själv tyckte att Persson var ett strå vassare – sångligt alltså; jag tror inte att det primärt var det motsatta könet som utgjorde lockelsen.

Hela första programdelen före pausen bestod av musik ur Georges Bizets (1838-1875) ”Carmen” från 1873-1874. Sångsolisterna gjorde sina nummer klanderfritt, men ska jag ranka det som sjöngs och spelades, går mitt personliga förstapris till kammarorkesterns inledande och rent instrumentala ”Les Toréadors”.

Efter paus med champagne, i vårt fall alkoholfri, blev programmet desto bredare: Jacques Offenbachs (1819-1880) ouvertyr ur ”Pariserliv” (1866) och, lite senare, ”Legenden om Kleinzach” ur ”Hoffmans äventyr (1879), Charles Gounods (1818-1893) ”Juvelarian” ur ”Faust” (1859), Giacomo Puccinis (1858-1924) ”O mio babbino caro” ur ”Gianni Schicci” (1918), Emmerich Kálmáns (1882-1953) ”Två mörka ögon” ur ”Cirkusprinsessan” (1926) och så sånger ur Franz Lehárs (1870-1948) ”Glada änkan” (1905): ”Viljasången”, ”Då går jag till Maxim” och ”Läppar tiger”. Här skulle jag särskilt vilja framhålla Miah Perssons framförande av ”O mio bambino caro” och ”Viljasången”, Joachim Bäckströms av ”Två mörka ögon” och ”Så går jag till Maxim” samt båda i duett i ”Läppar tiger”.

Publikens jubel lockade solisterna till två extranummer; helt nytt var då ett stycke ur Guiseppe Verdis (1812-1901) ”La Traviata” (färdig 1849, premiär 1852).

Förlåt de många årtalen, men de ger en väsentlig upplysning: Den musik som spelades komponerades under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal.

* * *

Efter konserten kunde de i publiken som hade anmält sig äta trettondagsaftonsmiddag i restaurangen i Musikens hus. Birgitta hade bokat bord inte bara åt oss utan också åt Anna, Bengt och Inger, som också var på konserten. Den här kvällen serverades en särskild festmeny: till förrätt pilgrimsmussla och till huvudrätt lammracks med olika tillbehör. Och när de övriga åt vanlig (och vad jag förstod mycket god) efterrätt, fick jag som är diabetiker en för mig ätbar och också mycket god efterrätt. Alkoholfria drycker serverades åt oss som av hälso- eller bilskäl inte ville dricka alkohol.

Ísland: Det lutar åt borgerlig trepartiregering

Det lutar åt att Ísland får borgerlig trepartiregering, en regering med minsta möjliga majoritet i Alltinget. Stommen i regeringen, med fem ministerposter (+ talmansposten), blir Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet). Viðreisin (Renässans) får tre ministerposter och Björt framtíð (Ljus framtid) två.

Statsminister blir i så fall ledaren för det största partiet, Självständighetspartiet, Bjarni Benediktsson. I övrigt är fördelningen av ministerposterna inte klar.

Dessa än så länge obekräftade uppgifter kommer från tidningen Vísir.