Norge: Erna Solberg möblerar om

Erna Solberg (Høyre) möblerar om i sin koalitionsregering med Fremskrittspartiet. Nya statsråd utnämns, andra får byta område och antalet statsråd ökas från 18 till 19.

Det här är väl tänkt att göra regeringen starkare inför stortingsvalet 2017.

Vi börjar med de helt nya statsråden.

Ny kulturminister blir stortingsledamoten Linda Hofstad Holleland (H).

Ny fiskeriminister blir Frps viceordförande Per Sandberg.

Ny arbets- och socialminister blir oslopolitikern Anniken Hauglie (H).

Ny lantbruks- och livsmedelsminister blir Georg Dale, Frp, nu statssekreterare i finansdepartementet.

Andra får byta jobb.

Elisabeth Aspaker (H), fram till nu fiskeriminister, blir ny EU-minister i UD.

Den avgående EU-ministern, Vidar Helgesen (H), blir ny klimatminister.

Den avgående ministern för lantbruk och livsmedel Sylvi Listhaug (Frp) blir ny minister för asyl-, flykting- och integrationspolitiken.

Lämnar regeringen gör därmed

avgående arbets- och socialministern Robert Eriksson (Frp),

avgående kulturministern Thorild Widvey (H) och

avgående klimat- och miljöministern Tine Sundhoft (H).

Kvar på sina poster blir

finansminister Siv Jensen (Frp),

kommun- och moderniseringsminister Jan Tore Sanner (H),

näringsminister Monica Mæland (H),

kommunikationsminister Ketil Solvik Olsen (Frp),

utrikesminister Børge Brende (H),

kunskapsminister Torbjørn Røe Isaksen (H),

barn- och jämställdhetsminister Solveig Horne (Frp),

försvarsminister Ine Eriksen Søreide (H),

justitie- och beredskapsminister Anders Anundsen (Frp),

olje- och energiminister Tord Lien (Frp),

hälso- och omsorgsminister Bent Høie (H).

Fremskrittspartiet får alltså ett extra statsråd och ansvaret för asyl-, flykting- och integrationspolitiken.

En fin middag, också i allvarets och medmänsklighetens tecken

På årets middag för hedersupplänningar (min hustru är en av dem) – en sådan utnämns per år av landshövdingen – träffade vi som vanligt en skara trevliga och intressanta människor, sådana som paret Owe Thörnqvist (nu 86 år men oförändrat vital) och Berit Gullberg, Stig Strömholm och Hans Rosling.

Men även om några av dem som efter starten 1991 har utnämnts har hunnit avlida, finns det uppenbarligen svårigheter att samla alla de här personerna samma kväll. I år saknades till exempel Elsie Johansson, Lasse Åberg, Peter Englund, Cecilia Rydinger Alin och Håkan Nesser.

I kretsen av hedersupplänningar upptogs i år IT-entreprenören Niklas Zennström, så det var till honom landshövdingen, Peter Egardt, höll ett välkomsttal och honom hans hustru, Lena Egardt fick till bordet.

Middagen, rösti med mälarlöjrom, rådjursfilé med rödvinssås, grönkål, tomatsallad och ugnsbakad potatis samt buffé på uppländska ostar, smakade förträffligt. Det gjorde också efterrätten, brownies med tryffelsås och vaniljglass; jag tog en liten smaksked men avstod från resten, eftersom jag är diabetiker.

Det senare plus det faktum att jag och hustrun utan att vara ordinerade det av någon läkare numera som drycker väljer alkoholfria alternativ brukar ofta vid middagar av den här typen bli samtalsämnen med damerna bredvid mig. Min bordsdam var Charlotte Widenfeldt, gift med hedersupplänningen 2006 Knut Knutsson. Och på min vänstra sida satt Anna Dalborg, vars make, Hans Dalborg, har varit hedersupplänning sedan 2004. Paret Dalborg träffar vi regelbundet i OD-sammanhang, och Hans pratade jag med då och då på stockholmståget på den tiden då jag fortfarande arbetspendlade. Ett givet samtalsämne oss emellan var ODs senaste konsert, bland annat framförandet av ”The Wall”.

Under middagen pratade jag med min bordsdam ganska mycket både om mina egna flyktingerfarenheter och dagens flyktingsituation – Charlotte och jag var helt eniga i den senare frågan.

Det intressanta var att vid det efterföljande kaffet, där det var fri sittning runt mindre bord, Ulrika Knutson, utnämnd till hedersupplänning 2014, och hennes man, Anders Olof Franzén, kom och satte sig bredvid oss, Ulrika i uppenbar avsikt att i Birgitta hitta en själsfrände/samtalspartner i den nu så inflammerade flyktingfrågan.

Det här är ju inget diskussionsreferat, men samvaron vid kaffebordet slutade med att vi, som tidigare förstås har träffats men inte närmare känner varann, bytte adresser och telefonnummer och kom överens om att försöka ses också hemma hos varann.

Medkänsla

”Sparkåkning kräver empati (medkänsla).”

Staffan Ling på Namn och Nytt i Dagens Nyheter

Danmark: Socialdemokratiet fortfarande under sitt valresultat

Folketingsvalet i Danmark den 18 juni 2015 gav följande resultat:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 4,6 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Voxmeters senaste mätning, från den 13 december, för Ritzau ger följande resultat:

Socialdemokratiet 25,5 procent
Radikale Venstre 4,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,0 procent
Enhedslisten 9,2 procent
Alternativet 4,6 procent
Venstre 17,3 procent
Dansk Folkeparti 22,4 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 7,9 procent

Ritzau Index, en sammanvägning av resultaten i de senaste opinionsmätningarna, ger den 14 december följande resultat:

Socialdemokratiet 25,5 procent
Radikale Venstre 4,6 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 9,1 procent
Alternativet 5,1 procent
Venstre 18,8 procent
Dansk Folkeparti 21,3 procent
Konservative Folkeparti 3,3 procent
Liberal Alliance 7,3 procent

Inga stora förändringar sen förra mätningen. Socialdemokratiet ligger fortfarande under sitt valresultat.

Estland: Ras för Centern efter Savisaars seger

Edgar Savisaar återvaldes som ledare för Keskeraskond (Centerpartiet), om än med knappare majoritet än många hade väntat. Utmanaren, Kadri Simson, samlade ett oväntat högt stöd för sin kandidatur.

I novembermätningen fick Keskerakond ett enastående väljarstöd, 33 procent, vilket säkert hade att göra med att både Savisaars och Simsons anhängare då la sin röst på Centern. I decembermätningen, gjord av Turu-uuringute AS för ERR, gör Centern ett stort tapp och hamnar nu på 25 procent, i trakten av sitt valresultat 2015, 24,8 procent.

Jag saknar information om väljarströmmar, bland annat om vart de väljare som Centern har tappat har tagit vägen, och eftersom det är politiskt osannolikt att de till exempel skulle ha gått till det nyliberalt präglade Reformpartiet, som i och för sig har gått upp men inte så mycket, är det säkert inte en alltför djärv gissning, att många besvikna centeranhängare nu inte anger något bästa parti.

Reformierakond (Reformpartiet) ökar från 17 procent i november till nu 20 procent. Men i valet 2015 fick partiet stöd av hela 27,7 procent.

Dess regeringspartner Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet) fick i samma val 15,2 procent. I den aktuella undersökningen stöds det av 14 procent mot 13 procent i november – det här är fortfarande ett mediokert resultat, eftersom partiet i tidigare perioder har varit uppe i det dubbla.

Socialdemokraterna försöker göra en inbrytning i den stora gruppen ryska väljare och har bland annat valt en ung ryss, Jevgeni Ossinovski, till ordförande – han är också minister (och har i dagarna i en mediaranking utsetts till Estlands mest inflytelserike ryss). Ryssarna i Estland röstar dock till mycket stor del på Centern, för att inte säga Edgar Savisaar personligen. Det tapp Centern har gjort har partiet främst gjort bland de estniska väljarna. Medan 20 procent av dessa i novembermätningen stödde Centern, är partiets stöd bland esterna i december nere på 13 procent. Skulle Kadri Simson byta parti och bli socialdemokrat, vilket somliga har hoppats, skulle hon alltså troligtvis mest kunna dra med sig ett antal estniska centerväljare.

Det tredje partiet i den sittande regeringskoalitionen, IRL, Isamaa ja Res Publika Liit, ett konservativt, kristet och estnationalistiskt parti. går det fortsatt illa för. I decembermätningen får IRL stöd av 7 procent mot av 8 procent i novembermätningen. I valet stöddes partiet fortfarande av 13,7 procent.

I valet 2015 tog sig två nya partier in i Riigikogu, Riksdagen.

Det ena av dem, Vabaerakond (Fria partiet), som i valet fick 8,7 procent, har sedan periodvis lyckats växa främst på Reformpartiets men också på IRLs bekostnad. I novembermätningen stöddes partiet av 11 procent, i decembermätningen av 13 procent.

Lika framgångsrikt har inte Konservatiivne Rahvaerakond (Konservativa folkpartiet), som i valet fick 8,1 procent, varit. Men det fick i novembermätningen 9 procent, i decembermätningen 10 procent, vilket kan ha att göra med att det är det estniska parti, som hyser en del främlingsfientliga element.

Sorgesång till en förlorad pappa

Det är en kulturgärning, att Hanneriina Mosseinens ”Isä” har blivit översatt (av Jocke Saitala) från finska till svenska och utgiven här i Sveige 2015 av Lystring förlag. På svenska heter den ”Pappa”.

Människor som aldrig läser serier har ofta förutfattade, i dag fruktansvärt föråldrade meningar om vad serier är. Jag kan försäkra, att ”Pappa” till innehållet väl kan mäta sig med en välskriven roman och att den tekniskt på sitt fält är konstnärligt nyskapande: Dess svart-vita blyertsteckningar i huvudhandlingen kompletteras av långa drömska partier, utförda som broderier.

Hanneriina Moisseinen, född 1978, berättar en verklig historia: När hon var tio år, försvann hennes far och återfanns aldrig. Pappan var tillsammans med arbetskamrater på en jobbkickoff på en ö i en sjö i finska Karelen. Det dracks förstås sprit, och ingen av jobbarkompisarna såg vad som egentligen hände. Drunknade han, och varför skulle han i så fall ut i vattnet? Kroppen återfanns aldrig.

Det här utlöser förstås ett familjetrauma, både hos dottern som ständigt grubblar över vad som kan ha hänt pappan och hos mamman i familjen som nu lämnas ensam med två barn, utöver Hanneriina en lillasyster som fortfarande nästan är baby. Drömmar, sorg, bekymmer, mammans försök att döva smärtan med alkohol och, långt senare, hennes relation till en ny man skildras. Liksom Hanneriinas försök i vuxen ålder att söka den försvunna pappan i den sydligaste delen av Argentina, också det bara en resultatlös gest.

Berättelsen avslutas med ett försonande och sammanknytande samtal med mamman och så författarens/tecknarens efterord.

Uppsala i världen

Innan vi skulle gå på den teaterbegivenhet vi hade fått en vänlig inbjudan till, gick Birgitta och jag på den lämpligt näraliggande fiskrestaurangen Hambergs för att äta middag, abborre.

Den förste vi fick syn på på Hambergs var den som hade skickat inbjudan till oss, teaterchefen Paul Kessel. Paul är en gammal vän, så vi hälsade hjärtligt och försäkrade, att vi var på väg till kvällens föreställning.

* * *

Kulturförvaltningen i Uppsala anordnade tillsammans med Reginateatern i dessa flyktingrestriktiva tider en kväll för öppenhet och sammanhållning, ”Uppsala i världen”.

Vi hälsades välkomna av Kulturnämndens ordförande, Peter Gustavsson (s), och i inledningen av andra delen av programmet talade liberalen Eva Edwardsson, andra vice ordföranden i Kulturnämnden. Dessutom fick vi ta del av ytterligare ett engagerat anförande av Peter Wallensteen från universitetet – själv känner jag honom ända från hans aktiva tid i Laboremus.

De agerande var alla vänster, även borgerlig vänster, och det är nog ingen tillfällighet. De som har sitt hjärta åt vänster kan inte stillatigande åse hur Sverigedemokraterna, till synes utan att ha något hjärta, ändå hycklar om att deras hjärta slår för Sverige.

Nu är ju det här inget nytt. Som Stefan Böhm, med stöd av läsning ur Ola Larsmos dokumentation av Bollhusmötet, visade, var det inte läge för att ta emot en handfull judiska flyktingar 1939 heller.

Raden av artister och ungdomliga amatörer som alla ville visa sin solidaritet med utsatta människor var imponerande, och de introducerades allt efter som av presentatörsparet Åsa Forsblad Morisse och Sam Kessel.

Jag kan inte räkna upp dem alla, men några måste få ett omnämnande: Coste Apetrea, Ronny Eriksson och Stina Wollter. Inte minst Stina Wollter var häpnadsväckande bra, som sångerska.

Men den som, med all rätt, fick de allra längsta applåderna, var Alina Kiric. Det hon läste ur sin debutroman, ”En svensk kändis” (2015) var i och för sig också bra, men det som tog andan ur oss i publiken var framför allt en poetry slam-skildring av det hon som flykting från etnisk rensning i Bosnien har upplevt, en upplevelse som i dagens värld dess värre varken är unik för henne eller för Bosnien.

Melodikrysset nummer 50 2015

Inget våldsamt svårt Melodikryss i dag.

Det jag kämpade längst med var en fråga vars melodikryssvar jag i och för sig genast kunde. Det är klart att en gammal melodiradiolysnare som jag känner igen ”Är du ensam ikväll”. Men det är klart att en populärmusiknörd som jag också vill veta allt om den finska version som spelades. Det här är ju en gammal Elvis-hit, ”Are You Lonesome Tonight”, och så småningom lyckades jag få fram, att bandet, Sleepy Sleepers, som sjöng den på finska, ”Ootko yksin sa nyt”, har gjort ett presleyalbum.

Annars brukar jag inte förvillas av att ett original, säg av Bob Marley, görs av några helt andra, säg Hot Pans. Det är lik förbannat fråga om ”No Woman, No Cry”.

Nu för tiden är det ju till och med en särskild genre att göra nya versioner av kända original – för det här finns till och med ett särskilt TV-program, ”Så mycket bättre”. Där gjorde, 2011, E-Type (Bo Martin Erik Eriksson) sin tolkning av Tomas Ledins ”Sommaren är kort”. Om det blev så mycket bättre vet jag inte.

Det senare kan väl också sägas om den version Sten & Stanley gjorde av Evert Taubes ”Linnea”.

För egen del har jag inget mot original, i dag till exempel ”Vara vänner” med Jakob Hellman.

Själv har jag hört både Sylvia Vrethammar och Cornelis Vreeswijk från scen. Det är väl inget fel på Vrethammars version av ”Deirdres samba”, men Cornelis gör själv sin svenska text bättre.

Cornelis höll ju till vänster, och det har även jag alltid gjort, dock med ett undantag. Fast då handlade det om trafikomläggningen, den enda gång i livet jag har röstat höger. Detta apropå att vi i dag fick höra Peter Himmelstrands ”Håll dig till höger, Svensson”.

I en sån fråga kan man inte pröva sig fram – man måste ta ställning och sen träna för ett nytt läge, kanske med en etyd, ett övningsstycke av Chopin, i bilradion.

Ibland blir Anders Eldemans kryss oväntat aktuella. Så sent som i går kväll såg och hörde jag Adele i ”Skavlan” – och så förekom hon och hennes ”Hello” också i dagens kryss.

Sist kvar att redovisa är nu svaren på tre filmanknutna frågor.

Vincent Youmans och Irving Caesars ”Tea for Two” förekom redan i ”No, No, Nanette” från 1925. Fast det Eldeman här ville ha är det korta svenska namnet på drycken, te.

Roberto Rossellini gjorde sin berömda film ”Rom – öppen stad” 1945. Musiken i den, som vi hörde en bit av, gjordes av Renzo Rossellini, som så vitt jag vet var hans bror.

Dumas’ ”De tre musketörerna” har filmats åtskilliga gånger, men den version, där tre musikaliska musketörer, Bryan Adams, Rod Stewart och Sting, tillsammans sjöng ”All For Love”, kom 1993.

Nästa lördag är det redan dags för julkrysset. Och jag som inte har handlat en enda julklapp än!

En ny tand vid 78 års ålder

Jag sköter mina tänder, men när man är 78 år gammal, händer det ändå, att en gammal, tidigare lagad tand har gjort sitt.

Första steget, redan i somras, var att gå till min tandläkare, Folktandvården, där den första slutsatsen blev den jag redan själv hade dragit, att det som fanns kvar av den här tanden inte var något att försöka reparera. Så tandroten drogs ut.

Eftersom jag har tidigare erfarenhet av att få implantat i stället för brygga, bad jag alltså om att få en ny tand insatt, fäst med titanskruv, på den gamlas plats. Det här tar sin tid, men när alltsamman är klart, upplever man egentligen inte, att man har fått något konstgjort i munnen. Och den nya tanden sitter stadigt och bra, som om den hade växt där.

Den här gången tog det längre tid än det tidigare har gjort – bland annat visade sig inte den nya tand tandläkaren hade beställt ens efter nerslipning passa. Dessutom var den för kort.

Men nu hade ett nytt exemplar anlänt, och jag fick alltså ny tid på Folktandvården, klockan 08.10 i morse.

Också den här gången måste den nya tanden anpassas något – tänder ska ju inte sitta dikt mot varann; det måste till exempel finnas utrymme för rengöring med tandtråd.

Men till slut satt den nya tanden där som den skulle. Och jag har en obruten tandrad i vänster överkäke igen.

”Jag hörde bara mammas skrik…”

I dag hörde jag i radion en uppläsning av ett avsnitt ur Svetlana Aleksijetivtjs bok med barns minnen av kriget, ”De sista vittnena”: ”Jag hörde bara mammas skrik…”, en berättelse av Lida Pogorzjelskja, åtta år då det hon berättar hände.

Den här berättelsen handlar om hur lilla Lida plötsligt förlorar sin far – hon är med när han oväntat blir skjuten – och hur det här sedan präglar hennes fortsatta liv, mer än andra dramatiska saker hon också hinner vara med om innan freden kommer.

Ett ögonblick, medan jag hör det här i radion i köket, tåras mina ögon.

Att berättelsen handlar om en vitrysk partiaktivists död gör ingen skillnad.

* * *

Kommunistregimerna i det forna Sovjetunionen har avskyvärda saker på sitt samvete, det vet jag både som est och genom historisk beläsenhet.

Men man måste inte för den skull hata hela folk. Folk, i meningen människor som talar samma språk och i vid mening tillhör samma kulturkrets, är som kollektiv varken goda eller onda, och när vi kommer ner på individnivå finns det många och skiftande omständigheter som avgör var vi hamnar, socialt, politiskt, kulturellt och så vidare.

Mitt gamla hemland, lilla Estland, var fram till andra världskriget ett språkligt och kulturellt mycket homogent land, men den sovjetiska ockupationen och införlivandet av Estland med unionen innebar, att Estland plötsligt fick en mycket stor rysk minoritet, som esterna därefter har fått lära sig att leva samman med.

Det här har inte varit en helt smärtfri process, men integrationen har tagit fart, när ryssarna har tagit till sig, att man, om man vill fortsätta bo i Estland, till exempel måste lära sig det språk som talas där.

Det här växlade tidigare i hög grad.

Vid mitt första återbesök i mitt gamla hemland, före den återerövrade självständigheten, fann jag vid ett besök i min forna hemby, att en kusin till mig var gift med en ukrainska, som han hade träffat under sin militärtjänstgöring, just i Ukraina. Hon hade lärt sig att tala estniska, väl om än med en liten brytning. Min kusin är död, men jag skickar julkort till hans ukrainska hustru varje år.

Min gamla hemby, Juminda på kusten mot Finska viken, var i motsats till delar av Tallinn och nordöstra Estland, trots att det fanns en militärbas i utkanten av byn, i övrigt inte alls förryskad: I Juminda bodde då bara en enda ryss, en vänlig man som kom ned till stranden, när vi var där och badade, och bjöd oss på kali, en ölliknande hemmagjord dryck.

Varken då eller senare har jag kommit i delo med någon av de många ryssar jag under årtiondenas lopp har mött i mitt gamla hemland.

De estniska socialdemokraterna, aldrig någonsin vänner av den sovjetiska ockupationen, har välkomnat även ryssar som medlemmar och har nu senast valt en ryss, Jevgeni Ossinovski, till sin ordförande, vilket har fått till följd, att han nu är minister för hälsovård och arbetsmarknad.