”Jag hörde bara mammas skrik…”

10 december 2015 16:51 | Politik | 4 kommentarer

I dag hörde jag i radion en uppläsning av ett avsnitt ur Svetlana Aleksijetivtjs bok med barns minnen av kriget, ”De sista vittnena”: ”Jag hörde bara mammas skrik…”, en berättelse av Lida Pogorzjelskja, åtta år då det hon berättar hände.

Den här berättelsen handlar om hur lilla Lida plötsligt förlorar sin far – hon är med när han oväntat blir skjuten – och hur det här sedan präglar hennes fortsatta liv, mer än andra dramatiska saker hon också hinner vara med om innan freden kommer.

Ett ögonblick, medan jag hör det här i radion i köket, tåras mina ögon.

Att berättelsen handlar om en vitrysk partiaktivists död gör ingen skillnad.

* * *

Kommunistregimerna i det forna Sovjetunionen har avskyvärda saker på sitt samvete, det vet jag både som est och genom historisk beläsenhet.

Men man måste inte för den skull hata hela folk. Folk, i meningen människor som talar samma språk och i vid mening tillhör samma kulturkrets, är som kollektiv varken goda eller onda, och när vi kommer ner på individnivå finns det många och skiftande omständigheter som avgör var vi hamnar, socialt, politiskt, kulturellt och så vidare.

Mitt gamla hemland, lilla Estland, var fram till andra världskriget ett språkligt och kulturellt mycket homogent land, men den sovjetiska ockupationen och införlivandet av Estland med unionen innebar, att Estland plötsligt fick en mycket stor rysk minoritet, som esterna därefter har fått lära sig att leva samman med.

Det här har inte varit en helt smärtfri process, men integrationen har tagit fart, när ryssarna har tagit till sig, att man, om man vill fortsätta bo i Estland, till exempel måste lära sig det språk som talas där.

Det här växlade tidigare i hög grad.

Vid mitt första återbesök i mitt gamla hemland, före den återerövrade självständigheten, fann jag vid ett besök i min forna hemby, att en kusin till mig var gift med en ukrainska, som han hade träffat under sin militärtjänstgöring, just i Ukraina. Hon hade lärt sig att tala estniska, väl om än med en liten brytning. Min kusin är död, men jag skickar julkort till hans ukrainska hustru varje år.

Min gamla hemby, Juminda på kusten mot Finska viken, var i motsats till delar av Tallinn och nordöstra Estland, trots att det fanns en militärbas i utkanten av byn, i övrigt inte alls förryskad: I Juminda bodde då bara en enda ryss, en vänlig man som kom ned till stranden, när vi var där och badade, och bjöd oss på kali, en ölliknande hemmagjord dryck.

Varken då eller senare har jag kommit i delo med någon av de många ryssar jag under årtiondenas lopp har mött i mitt gamla hemland.

De estniska socialdemokraterna, aldrig någonsin vänner av den sovjetiska ockupationen, har välkomnat även ryssar som medlemmar och har nu senast valt en ryss, Jevgeni Ossinovski, till sin ordförande, vilket har fått till följd, att han nu är minister för hälsovård och arbetsmarknad.

4 kommentarer

  1. Bra skrivet, Enn Kokk! Kan man något annat än en djup sympati för det ryska folket?

    Comment by Bengt Eliasson — 2015 12 10 22:07 #

  2. Nej, det är inte rationellt att hysa hat eller avsky mot fölkslag eller nationaliteter, vare sig det är ryssar, tyskar eller saudiaraber. Vad man kan avsky kan ju däremot vara ideologier eller kulturyttringar, som t ex nazism, avarter av kommunism, sharialagar el tjurfäktning. Men jag avskyr inte spanjorer trots att jag avskyr tjurfäktning. Men skulle det dyka upp människor som vill införa sharialagar i Sverige skulle vi nog reagera samfällt och kraftfullt och kanske t o m avsky dem.

    Comment by Lasse H — 2015 12 11 0:26 #

  3. Ibland får man intrycket av att du likställer den tidens ryssar som kommunistmedlöpare. Sanningen är att de avskyvärda bolsjevikerna genomförde en statskupp genom att spela på folkligt missnöje och den stora delen som dessa likviderade var etniska ryssar.

    Comment by Leif — 2015 12 11 18:48 #

  4. Till Leif A: Jag förstår inte din invändning.

    Jag talar här inte om ryska revolutionen utan om den sovjetiska ockupationen av Baltikum, delvis under andra världskriget, därefter under efterkrigstiden fram till frigörelsen från Sovjetunionen. Och de som likviderades i mitt gamla hemland eller skickades till sibiriska fångläger var ju nästan alla ester.

    Under sovjeteran såg regimen till att flytta massor av ryssar, och nu talar vi i huvudsak om civila ryssar, till Estland i syfte att göra det naturligt att se landet som en del av Sovjetunionen.

    Comment by Enn Kokk — 2015 12 11 22:32 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^