En film om det tidiga 1930-talets Centraleuropa

Det faktum att Wes Andersons film från 2014 heter ”The Grand Budapest Hotel” får en att tro, att dess handling är förlagd till Ungern, men filmen är inspelad i Tyskland, och miljöerna och historien – i huvudsak tidigt 1930-tal – för tankarna till ett vidare Centraleuropa, där tidens bruna och svarta rörelser gradvis växte sig allt starkare. Själva miljöerna, sådana vi fläckvis känner dem från mycket senare resor till det som en gång var Österrike-Ungern, är pietetsfullt återskapade, och högerextremismen frammanas med sådant som uniformer med lätt förvrängda SS-märken och att man på tveksamma juridiska grunder kan bli fängslad. I filmen utspelas handlingen i det fiktiva landet Zubrowka.

Han som först anställs som hisspojke och allt i allo på hotellet, Zero Moustafa (som ung spelad av Tony Revolori, som äldre av F Murray Abraham), berättar för hotellchefen M. Gustave H (Ralph Finnies), att hela hans familj har mördats, vilket förstås för tanken till epokens judeförföljelser, även om hans tragiska bakgrund här har förlagts till Mellanöstern.

Berättartekniskt har Wes Anderson valt en komplicerad väg: Filmen inleds med att en ung författare (Jude Law) 1962 tar in på The Grand Budapest Hotel, som har sett bättre dagar, och en kväll i matsalen, där han är ensam med dess till åren komna ägare, Zero Moustafa, får denne att berätta sin och gamle hotellchefens historia. Vad som hände berättas sedan i etapper, och så avslutas det hela åter med detta möte.

Men för att återgå till huvudhandlingen: M. Gustave ägnar sig åt aktiviteter som har föga samband med tidens oro. Han har affärer med kvinnor, ofta äldre, som tar in på hotellet, bland dem hon som senare visar sig vara hotellets ägarinna, Madame D., det vill säga Madame Céline Villeneuve Desgoff und Taxis (Tilda Swinton).

M. Gustave får någon månad senare besked om att Madame D. är död och han finns i hennes testamente. Vid uppläsningen av testamentet inför en väldig skara släktingar, alla begivna på att få sin andel, får han veta, att Madame D. till honom har testamenerat en mycket värdefull målning, ”Pojke med äpple”. Madame D:s son Dmitri (Adrien Brody) försöker försena och förhindra arvskiftet, men M. Gustave tar helt sonika tavlan och försvinner med den.

Madame D. har dött under mystiska omständigheter, och snart kastas misstankarna mot M. Gustave för att ha mördat henne, och han arresteras trots att han har alibi. Med assistans av Zero lyckas han fly – flykten från fängelset tillsammans med ett gäng andra fångar är en överdådig äventyrshistoria – och även resten av den här delen av historien, där M. Gustave och Zero förföljs av den kallblodige, av Dmitri lejde mördaren J G Jopling (Willem Dafoe) på skidor är rafflande. Men Zero knuffar mördaren utför en brant så att han omkommer.

Under äventyrliga former – bland annat eldstrid med Dmitri – lyckas M. Gustave sedan ännu en gång rädda sin arvtavla och finner då på tavlans baksida ett nytt testamente, giltigt för det fall att Madame D. blir mördad, och enligt detta testamente tillfaller också The Grand Budapest Hotel M. Gustave. M. Gustave kan nu dra sig tillbaka och överlåter driften av hotellet till Zero Moustafa.

Zubrowka dras in i kriget och förlorar sin självständighet, och när M. Gustave och Zero per tåg försöker ta sig ut ur landet, hejdas tåget av militär, som – när M. Gustave försöker ta dem i upptuktelse – skjuter honom.

Och så kommer det sig alltså att Zero Moustafa, för övrigt helt enligt M. Gustaves vilja, till slut blir den som tar över The Grand Budapest Hotel.

Den historia Wes Anderson berättar är hans egen, men han är helt klart inspirerad av den österrikiske författaren Stefan Zweig (1881-1942), som tog sitt liv under landsflykt.

Som film är den en lysande blandning av Mitteleuropas svarta historia och dess idyll, av tragedi och fars. Och blandningen fungerar.