Lars Hård i Hampe Faustman-film

Jan Fridegård (1897-1968) kom jag att läsa mycket tidigt, allra först hans trilogi om vikingatiden. Min mamma köpte de här böckerna som utgåvor i FiBs folkbokserie.

Snart blev jag själv ombud för gamla Folket i Bild, där Fridegård publicerades flitigt, och så småningom blev jag också försäljare av FiBs folkböcker. Samlingsutgåvan av de tre första delarna av hans självbiografisk romanserie om Lars Hård, ”Jag Lars Hård” (1935), ”Tack för himlastegen” (1936) och ”Barmhärtighet” (1936) kallades, när den våren 1950 utgavs i FiBs folkbokserie, för ”Lars Hård” och trycktes i en upplaga om 85.000 exemplar. Då var jag dock själv ännu inte bokombud.

Senare skrev Fridegård en fortsättning i form av ytterligare två romaner, ”Här är min hand” (1942) och ”Lars Hård går vidare” (1951). De här båda romanerna gav Folket i Bilds förlag hösten 1957 ut i en samlad volym i sin folkbokserie – dess upplaga var 75.000 exemplar, och jag sålde säkert minst ett tjugotal av dem.

Av de första tre Lars Hård-böckerna gjorde Hampe (egentligen Erik) Faustman 1948 en samlad filmversion, kallad ”Lars Hård”.

Historien om Lars Hård är här komprimerad, mer endimensionell. Filmhandlingen startar med att Lars Hård får straffarbete och slutar med att han släpps fri, och där emellan har man lagt in det som förde honom dit: att han inte har betalt underhåll för ett barn som dess moder uppger är hans plus hans överfall under straffarbetet på en trakasserande plit. (Pliten överlever, men han döms till ett års straffarbete för dråpförsök.) Det som hände där emellan berättar han för en av de få mänskliga anställda inom fångvården, och det är det som är filmens huvudhandling. Handlingen i den här uppläggningen har skrivits av Jan Fridegård själv, så den på det här sättet avskalade och komprimerade storyn kan man inte lasta Hampe Faustman för.

Hampe Faustman är i flera av sina filmer en god skildrare av proletära miljöer, men här har han nog haft tidens skådespelarnormer mot sig (om han nu över huvud taget har försökt göra filmen mer realistisk än vad den är). Det gäller även George Fant, som spelar Lars Hård, det vill säga Jan Fridegård, som i det här skedet av sitt liv ännu inte hade slagit igenom som författare. (Men att han har ambitioner åt det hållet antyds i en scen, där några statare har hittat hans anteckningsbok på ett höloft och sen har roligt åt det en av dem läser upp för de andra.)

Men i stort sett talar alla, med små variationer, ungefär likadant: Lars´ far (Adolf Jahr) och mor (Elsa Widborg), Inga (Eva Dahlbeck), trädgårdsmästarpraktikanten som Lars har en av sina erotiska historier med, kusken och hans hustru, Andersson (Artur Rolén), en annan statare, Lars medfånge, spelad av Gustaf Lövås, barnavårdsmannen (Sif Ruud) och så vidare. Missförstå mig inte – det är inget fel på deras rollprestationer. Men jag som är uppvuxen i en proletär miljö på landet vet att människor på den tiden talade sin lokala dialekt, och att man av de flestas tal förstod att de bara hade mycket elementär utbildning.

Jag har redan tidigare berättat att det, mer i förbigående, antyds att Lars Hårds håg står till att skriva. Den som känner till Jan Fridegård vet ju också, att det som fick hans Lars Hård att lämna för hans klass normala jobb och missköta andra (i filmen röjning av fälld skog) hade den här bakgrunden, men eftersom detta är så oklart infogat i filmens handling, framstår han inte bara i de slitande statarnas ögon utan också hos oss som ser filmen lite som en smitare, vilket ytterligare understryks av hans olika kvinnoaffärer, som tenderar att ta över handlingen i stället för den proletära utvecklingshistoria som är en intressantare (röd) tråd i Fridegårds epos. I filmens slut fastnar han i och för sig till slut för en av byns flickor, Eva (Nine-Christine Jönsson), men varför förblir en smula obegripligt. Begripligare är då de känslor och den besinning kontakten med hans dödssjuka mor väcker hos honom, när han återvänder hem efter fängelsetidens slut.

Høyre nästan lika stort som Arbeiderpartiet

I en färsk opinionsundersökning, utförd av Norfakta för tidningarna Nationen och Klassekampen, är det ledande regeringspartiet Høyre nästan lika stort som Arbeiderpartiet, som ju nu är i opposition. Høyre ökar med 1,1 procentenheter till 29,5 procent, medan Arbeiderpartiet minskar med 1,9 och landar på 30,8.

Om man jämför med valresultatet, ligger Høyre 2,7 procentenheter över detta, medan Arbeiderpartiets resultat är identiskt med resultatet i valet.

Høyres regeringspartner Fremskrittspartiet ökar också, men med mer blygsamma 0,3 procentenheter, och hamnar då på 15,3 procent.

De båda mittenpartier, som stöder den nya borgerliga regeringen men själva står utanför den, står i princip stilla. Liberala Venstre får oförändrat 4,8 procent, medan Kristelig Folkeparti ökar med 0,1 procentenheter till 5,1 procent.

Också Senterpartiet, som tillhörde den förlorande regeringskoalitionen, får oförändrat resultat, 4,8 procent.

Sosialistisk Venstreparti, som även det fanns med i den förra regeringen, ökar med 0,8 procentenheter till 4,5 procent.

Yttervänsterpartiet Røtt backar med 0,2 procentenheter till 1,1 procent.

Och uppstickaren Miljøpartiet De Grønne, som i valet generellt hamnade under spärrgränsen men på grund av ett bättre resultat i Oslo ändå fick ett mandat där, får 2,8 procent (+ 0,1).

En farsdagshyllning som värmde hjärtat

Jag har blivit gratulerad på Fars dag av både barnen – även Anna vars biologiska far jag inte är – och deras mor.

I går när jag kom hem från Reginateatern stod det en vas med blommor på diskbänken, och vattnet i den var fortfarande varmt – Matti, som hade ställt den där, hade tyvärr just gett sig i väg; han visste ju inte var vi var och när vi skulle komma hem.

Men ännu mer än blommorna gladde mig det mejl han också skickade till mig.

Min blygsel förhindrar mig att citera det ordagrant, men andemeningen var i alla fall, att han av sin egen pappa hade lärt sig att det är självklart att en pappa ska ta lika stort ansvar som mamman för de genensamma barnen. Och så fick jag på fars dag ett tack för att han själv från början har funnit det självklart att leka och gosa med sin egen lilla Ella, också stanna hemma när hon är sjuk och inte kan gå på dagis.

Det stod mer av det här slaget i mejlet.

Jag blev alldeles varm om hjärtat.

Och Fars dag kändes verkligen inte som en pliktskyldig gest.

En eftermiddag med Monica Zetterlund

Monica Zetterlund är åter ett hett namn. Nyligen såg vi filmen om henne med Edda Magnason i rollen som Monica, och jag har också lyssnat på CDn med musiken ur filmen – recensioner av båda finns ovan under Kulturspegeln, Film respektive Musik. Och i farsdagspresent från Birgitta fick jag Klas Gustasfsons Monica Zetterlund-biografi, ”Enkel, vacker, öm”.

I går var det dags för mer Monica Zetterlund: På Regina-teatern i Uppsala gavs ”Zetterlund i våra hjärtan”, en föreställning med Lina Bergvall, sång, Maria Kvist, piano och sång, och Linus Kåse, saxofon.

De båda sångerskorna sjöng växelvis och ibland i samma låt. Linus Kåse sjöng också med i någon enstaka sång men spelade mest sax, vilket passade utmärkt, eftersom så många av låtarna i grunden är jazzlåtar eller av Monica Z gjordes med drag av jazz. Och Maria Kvist visade sig vara inte bara en utmärkt ackompanjatör utan också en pianist som passade för att göra såna här låtar.

Flera av de låtar som sjöngs och spelades härrörde från Monicas samarbete med pianisten Bill Evans, till exempel ”Monicas vals” (med text av Beppe Wolgers), ursprungligen ”Walz for Debbie”, ”Once Upon a Summertime” (ursprungligen fransk, ”La valse de lilas”, signerad Michel Legrand), ”Come Rain or Come Shine” (Johnny Mercer-Harold Arlen) och, tror jag, något mer som jag inte hann anteckna.

Beppe Wolgers är redan nämnd som textmakare, så jag fortsätter på den linjen: ”Katten Felix” (med musik av Georg Riedel) och ”Sakta vi gå genom stan” (urprungligen ”Walkin’ My Baby Back Home” av Fred E Ahlert och Roy Turk).

Därifrån är inte steget långt till Povel Ramel: ”Underbart är kort” och ”Den sista jäntan”.

Men många har inte klart för sig att det är Stikkan Andersson som har gjort den svenska texten till ”Gröna små äpplen”, ursprungligen ”Little Green Apples” av Bobby Russell.

Andra tror förmodligen att det är Jan Johansson som har skrivit ”Visa från Utanmyra”, men det är en svensk folkmelodi.

Monica Zetterlund var ju i grunden jazzsångerska, och en som försåg henne med material var Lars Färnlöf. I det här programmet ingick ”Farfars vals” och så ”Att angöra en brygga”, vilket senare för oss vidare till Hasses & Tages film med samma namn.

Det här paret använde också Monica på scen, och ur deras material fick vi höra både ”Men tiden går” (Herman Hupfelds ”As Time Goes By”) och den underbara och sorgliga och politiska ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Gloria Sklerovs och Henry Lloyds ”Where Did They Go?”).

Över huvud taget hade Monica Z också en känsla för det sorgsna i tillvaron. Ytterligare ett exempel från söndagens scenshow är Olle Adolphsons ”Trubbel”.

Men programmet avslutades med en gungigare och muntrare låt, Hasses och Tages ”Bedårande sommarvals”, i original av Toots Thielemans kallad ”Bluesette”. Fast här saknade jag förstås Toots’ munspel.

Det uppstår bestående vänskapsband också mellan människor i den politiska sfären

Birgitta har ju bland annat varit minister för energi och miljö, och till det bestående roliga från den delen av hennes liv hör ett umgänge med några av hennes tjänstemän, flera av dem i rollen som statssekreterare, från den tiden. Både tiden och nya uppgifter har sedan skilt dem åt, men de brukar ändå träffas och äta middag tillsammans minst en gång per år. Och då bjuds också deras äkta hälfter med.

En av dessa statssekreterare, Rolf Annerberg, senare bland annat närmaste medarbetare åt Margot Wallström i Bryssel, har en hustru, Monica, som också arbetade på departementet, så dem har jag känt mycket länge. Eftersom jag då och då var med på Birgittas resor i Norden och Baltikum, områden som jag hade många egna värdefulla känningar i, och det hände att inte bara Rolf utan också Monica var med på ministerns utlandsbesök, blev jag bekant med båda, och eftersom vi trivdes i varandras sällskap, angjorde paret Annerberg med barn också ibland under sin semester hamnen i Öregrund.

Också Kjell Jansson, även han statssekreterare, och hans hustru Ulla Svedjelid har vi träffat privat, som par. Ulla har en konstnärlig ådra, och vi har faktiskt ramat in ett par av hennes teckningar och hängt upp den i sommarhuset.

Ingemar Skogö och hans hustru Ingrid träffade vi senast på en sådan här departementsanknuten middag, som avhölls på Västerås slott – Ingemar har till helt nyligen varit landshövding i Västerås, ett exempel bland flera på att även den sittande regeringen har sett utomordentliga kvaliteter hos formellt opolitiska tjänstemän men med tydliga socialdemokratiska värderingar.

Den ende jag personligen inte kände tidigare (före de här kompismiddagarna) var Håkan Heden, och därav följer att jag inte heller kände hans hustru, Kerstin.

Fast vid just den här middagen kom jag att prata mycket med Kerstin tvärs över bordet. Jag var för övrigt helt omgiven av trevliga damer: bredvid mig satt Ulla Svedjelid, och vid bordsändan satt värdinnan, min gamla reskompis Monica Annerberg. Vi hade mycket roligt vid vår bordsända – dock steg ljudnivån under middagens lopp ibland till något som gjorde det svårt att höra vad som sas tvärs över bordet.

Mot slutet av middagen klingade jag, eftersom jag satt bredvid värdinnan, i ett glas och tackade för maten, den goda grytan med bland annat långkokt vildsvin och så – särskilt roligt för mig – estnisk korv, inköpt i Tallinn.

Men eftersom samtalet runt bordet bland annat hade rört en legendarisk departementsresa till Färöarna, legendarisk främst för att nästan alla blev sjösjuka under resan dit ombord på ett fartyg från Smyril Line, kryddade jag mitt tacktal med en historia, som jag hade snappat upp under en egen resa till Färöarna:

Två kompisar hade besökt Färöarna, och den ene av dem – men inte den andre – hade fått lunnefågel, även kallad havspapegoja, till middag.

Han som inte hade fått någon lunnefågel frågade nyfiket sin reskamrat:

– Hur smakade det då?

– Det smakade väl som all annan papegoja.

Fast sen skyndade jag mig förstås att säga, att den här historien inte var tänkt att vara någon recension av kvällens middag.

Melodikrysset nummer 45 2013

Dagens melodikryss hörde kanske inte till de svårare, men det började svårt med en normalt lätt igenkänd melodi. Nanne Grönvalls ”Avundsjuk” misshandlades svårt i en karaokeversion.

Det övriga i mitt fall svåra handlade om skivor så nya, att jag inte har hunnit höra dem.

Men att det var Peter Jöback som sjöng ”Annars vore jag inte jag” var ju helt uppenbart.

Även Björn Skifs stämma kände jag igen, och fastän jag inte har sett Spök från 1982, letade jag mig fram dit.

”Colors”, titelspåret på nya CDn med samma namn med Laleh (Pourkarim) kände jag dock igen – den måste jag ha hört någonstans.

Till det svårare i dag hörde faktiskt ”En gång för alla” med Nina och Kim, med efternamnen Ilhammar respektive Kärnfalk. Den hamnade på sjunde plats i deltävlingen i Karlstad i Melodifestivalen 2004. Varför måste vi minnas den?

Nu har jag faktiskt tittat på en av omgångarna i ”Så mycket bättre”, så jag vet att Ebbot Lundberg medverkar där. I dag hörde vi honom sjunga ”Fri som en vind”, ursprungligen mer känd med en annan av deltagarna, Lill Lindfors.

Sen var det bara låtar och frågor kvar, lämpliga för gamla stötar som jag.

Av Carl Michael Bellman, som dock levde före min tid, har jag allt han gjorde på skiva, till exempel dagens ljudillustration i Sven Bertil Taubes tappning, ”Nå skruva fiolen”, Fredmans epistel numero 2.

Och då kan vi väl ta farsan Taube också, Evert: I dag fick vi höra hans ”Calle Schewens vals” från 1932, den där det doftar av nyslaget hö. Kolla själva ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Också Karl Gerhard har jag sett på scen och har det mesta av på skiva. Så visst minns jag hans presentation av sig själv: ”Tack ska ni du ha, Karl Gerhard heter jag”.

Owe Thörnqvist har jag rent av träffat ett antal gånger – liksom min hustru är han så kallad hedersupplänning. I den sång vi hörde med honom i dag, ”Rumba i Engelska parken” förde han oss till en för oss uppsalabor välkänd miljö, belägen bakom universitetsbiblioteket Carolina.

Välkända trakter för en barnboksälskare som jag är också Astrid Lindgrens Bullerbyn. I dag fick vi höra ”Falukorvsvisan”, tonsatt av Georg Riedel och ett musikaliskt inslag i filmen ”Alla vi barn i Bullerbyn”.

Det var nästan bara svenskt i dagens kryss (även om Riedel och Laleh ursprungligen kommer från andra länder), men ett riktigt markant undantag förekom det ändå: Vi hörde ”Born In the USA”, i dag visserligen inte framförd av men ändå skriven av Bruce Springsteen. Jag har allt också av honom på skiva.

Svårt att jämföra estniska lokalval med svenska

Jag har tidigare rapporterat om det för Socialdemokraterna – Sotsiaaldemokraatlik erakond – usla resultatet i kommunalvalet i Estlands huvudstad Tallinn.

Partileden, Sven Mikser, erkänner oförbehållsamt det här misslyckandet och ger också i en artikel i tidningen Järva Teataja, återgiven på SDEs hemsida, en plausibel förklaring. Socialdemokraternas valkampanj i huvudstaden var lågmäld och ”ickeagressiv” och drunknade i den valbatalj som blev något av en fight mellan det fosterländska och socialkonservativa Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika) och det mycket ryssdominerade Keskerakond (Centerpartiet). Och eftersom ryssarna utgör en så stor andel av huvudstadens befolkning, fick då Centern egen majoritet i fullmäktige.

IRL utklassade å andra sidan resten av partierna. Dess toppkandidat Eerik-Niiles Kross blev mitt i valrörelsen på inte helt klara grunden av Ryssland efterlyst via Interpol, vilket säkert bidrog till att ryssarna i Tallinn slöt leden – men det här ledde samtidigt till att Kross’ parti, IRL, landets mest estnationalistiska parti, fick vind i seglen.

IRL gjorde ett lysande valresultat praktiskt taget över hela landet, och från att ha varit landets fjärde största parti, länge ett påtagligt mindre parti än de tre stora i Riigikogu (Riksdagen), seglade det nu i kommunvalet i större delen av landet upp på platsen som största parti, alltså på många håll större än de nämnda två partierna plus det ledande regeringspartiet Reformierakond (Reformpartiet), ett maktparti med nyliberala drag. Till det senare partiets nedgång bidrog också egna tabbar.

Fast till Socialdemokraternas misslyckande i Tallinn bidrog nog också att partiet där inte har haft tillräckligt lyskraftiga ryska kandidater. Att SDE kan lyckas väl också bland ryska väljare är partiets goda resultat i Narva och övriga nordöstra Estland exempel på. I de här mycket ryssdominerade områdena har SDE en partiorganisation med många ryssar, och där gjorde till exempel den unge ryske partistyrelseledamoten Jevgeni Ossinovski en ingtensiv och på många sätt lysande valkampanj.

Karaktären på valrörelsen gjorde också att det gick påtagligt bättre för IRL och påtagligt sämre för SDE i universitetsstaden Tartu, men Miksers artikel om valresultatet ger samtidigt exempel på att Socialdemokraterna på många håll i landet i det här valet hamnade på andra plats (ibland rent av första plats) bland partierna; vi talar här om valresultat på en bit över 20 procent. Mikser nämner själv resultat i Järvamaa län, beläget i mellersta Estland och sålunda mest bebott av ester, vilket är viktigt i det här sammanhanget. I Paide som är beläget där ökade man från en till fem ledamöter, och i Türi fick man åtta platser. I båda dessa fall ligger man på andra plats bland partierna.

I Järvamaa har partiets andel av de avgivna rösterna ökat från 5,9 procent i förra valet till nu 23,1 procent. De här siffrorna måste emellertid ses i sitt rätta perspektiv.

När Estland återvann sin självständighet, återskapade man av historiska och sentimentala skäl den självstyrelsestruktur som hade funnits i landet före sovjetockupationen. Alltså består detta lilla land av 14 län (maakond), i sin tur indelade i 30 städer (linn) och 185 landskommuner (vald). Tallinn är här enastående stort, och så finns det i Estland ytterligare ett par större städer, men flertalet landskommuner är mycket små.

Det säger sig självt att det har tagit tid att bygga till exempel en socialdemokratisk partiorganisation, som någorlunda täcker landet. På många småorter finns det fortfarande ingen sådan organisation, och där florerar också lokala ”opolitiska” listor i valen – sådana listor finns för övrigt fortfarande också i de större städerna, där partiväsendet har fått fäste.

Ett perspektiv på detta ger siffror som Mikser presenterar: 2009 valdes 170 socialdemokrater in i de här kommunala församlingarna, vilket ska jämföras med 344 i årets val. Sett över hela landet har SDE ökat sin andel av väljarna från 7,5 procent i valet för fyra år sedan till nu 12,5 procent.

Som sagt, partiet har vita fläckar i sin organisation, men på flera håll har man nu gjort mycket bra resultat, vilket har lett till plats i lokala kommunstyrelser i koalition med olika partier.

Dock torde det förbli svårt för partisystemet att slå igenom med full kraft så länge de här mycket små kommunerna består. I ett svenskt perspektiv är de estniska länen i den storlek som vi förknippar med kommuner. Det av mig inledningsvis nämnda Järvamaa har till exempel sammanlagt drygt 33.000 invånare men är indelat i en stad och elva landskommuner.

Pressgrodor

hittade via Journalisten nummer 13 2013:

”Sankt Olof: Bilist körde in i garage”

YA.SE

* * *

”Den mördade kvinnan försökte ringa efter hjälp”

Norran

* * *

”Man knivmördad i Stockholm
Polisen: Vi tror det är allvarligt”

AFTONBLADET.SE

* * *

”Världens befolkning 9,6 miljoner 2050”

Välfärd

* * *

”Sen hoppas vi på lite folk på lördag då det är Sverige som spelar.”

NSD/HD

* * *

”Larmet: Tio stockholmare dör varje år”

SVT.SE/VÄSTERBOTTENSNYTT

Spektakel med musik

”Det var så roligt, jag måste skratta”, sången om den trekantige gubben med hatten kantad av korvaskinn, sjöng jag redan under min egen folkskoletid. Nu är jag 76, men jag minns den fortfarande, och jag kan också otaliga andra visor – faktiskt fantastiskt många – med Lennart Hellsing som textförfattare. Jag har också haft nöjet att träffa honom personligen: Hustrun hade, på den tiden då hon var Riksdagens talman, inbjudit honom till talmannens vårmiddag; temat för middagen var barnen.

Lennart Hellsings fantastiska verser, ofta tungvrickande men alltid strikt regelbundna i rytmen, har lockat många tonsättare, och de här sångerna har fångat generation efter generation. Jag har själv bidragit till detta genom att ge hans böcker först till våra egna barn, sen till barnbarnen. Men eftersom också jag själv har köpt eller av hustrun fått alla hans både gamla och nya böcker, finns de som den sångskatt de är även i våra bokhyllor.

Av hustrun har jag nu också fått ”Herr Gurka, Krakel Spektakel och alla de andra” (Rabén & Sjögren, 2013), 50 hellsingsånger i urval och ackompanjemang av Johanna Hellsing och Klas Widén.

Johanna Hellsing har förstås sjungit hellsingsånger ända sen hon var liten – hon är dotter till Lennart Hellsing och hans hustru Yvonne Lombard. Här har hon tillsammans med Lennart gjort urvalet. Klas Widén har komponerat för barn och unga och har också spelat in skivor. Tillsammans har de här båda på gitarr, dragspel, tramporgel, ukulele och flöjter spelat in samtliga sånger, så att de unga bokägarna och deras föräldrar kan sjunga alla sångerna till ackompanjemang. Det går att med hjälp av sifferkod trycka fram exakt den sång man vill sjunga; inbyggd i bakre bokpärmen finns en batteridriven musikmaskin. För föräldrar som kan spela till exempel piano eller gitarr har dessutom varje sång försetts med noter och ackord.

Själv kan jag sedan gammalt flertalet melodier, men också jag har på det här sättet lärt mig några nya tonsättningar, bland annat signerade Klas Widén.

Men självfallet är det kanske främst Knut Brodins tonsättningar som har sjungits av generation efter generation, allt ifrån ”Det var så roligt”, som jag själv lärde mig redan under min folkskoletid. Och hur många andra av Brodins hellsingtonsättningar kan inte stora delar av svenska folket utantill? ”Här dansar Herr Gurka”, ”Krakel Spektakel”, ”Ticke tack”, ”Sipa lipa lakritspipa”, ”Opsis Kalopsis”, ”Lapprika papprika”, ”Tre små rädisor”, den av många som opassande ansedda ”Nicko Ticko Tinn” och ytterligare andra.

Men också många andra tonsättare är värda att nämna, till exempel Hans-Åke Gäfvert (”Trollkarlen” – ”I Indialand…” – och ”Maskeradbalen”), Lillebror Söderlundh och Georg Riedel (banansångerna).

Och så finns här sånger som kan sjungas till folkmelodier från olika länder: ”På stäppen” (Ryssland), ”Annabell Olsson” (England), ”Till Paris” (Frankrike), ”Luffarvisa” (Sverige) med flera.

Också de generösa illustrationerna gör den här boken till en skatt att ha i barnkammaren. Många av till exempel Poul Ströyers illustrationer är ju i sig klassiker. Men också många andra har åstadkommit pärlor, till exempel Eva Eriksson med sin sjö av Citronil, Pija Lindenbaums apa, Fibben Halds bild av Annabell Olsson, Charlotte Ramels och Tord Nygren många fina illustrationer – ja, ännu fler kunde nämnas.

Och så är det till slut också de fantastiska texterna, roliga, tungvrickande, många av dem oöverträffade.

En del, som ”Scheherazade”, för oss till de tusen nätternas sagoland:

Det var fru Scheherazade
hon hade en silverspade
hon grävde i sitt sagoland
med spaden som hon hade,
hon grävde i sitt sagoland
med spaden som hon hade.

Annat, som Herr Gurka, Peter Palsternack, Selma Selleri och Gabriel Gräslök och göken som gal i maj, hör hemma i vår egen trädgård och skog.

Och så har jag i den här samlingen hittat en underbar sång till en traditionell melodi, en sång som jag har hört vår Anna sjunga:

En liten båt

En liten båt blir ofta våt om magen när det stänker.
En liten båt blir ofta våt om magen när det stänker.
Jag undrar vad den tänker.

Den tänker att i böljan blå det simmar små små fiskar.
Den tänker att i böljan blå det simmar små små fiskar.
Jag undrar vad dom viskar.

Dom viskar att det finns en skatt långt ner på havets botten.
Dom viskar att det finns en skatt långt ner på havets botten.
Jag undrar vem som fått den.

Tillägg:
Jo, det var jag när jag fick dig och du var lilla skatten.
Jo, det var jag när jag fick dig och du var lilla skatten.
Och jag blev glad som katten!

En film om gott gry och mod

Bröderna Joel och Ethan Coen är legendariska filmskapare. Också deras ”True Grit” från 2010 är högst sevärd, ibland andlöst spännande. Det enda jag beklagar med den är att den även här i Sverige har fått behålla sin originaltitel. Vet alla biobesökare och nu också TV-tittare vad ”grit” betyder på svenska?

”True Grit”, ursprungligen en bok från 1968, filmades redan 1969 med John Wayne. Jag har inte sett den filmversionen, men jag kan tänka mig att bröderna Cohen har försökt krypa närmare bokoriginalet. Hur som helst är de suveräna som skildrare av både människor och miljöer. Och så är deras film spännande, periodvis nervpirrande.

I centrum för handlingen står en blott 14-årig flicka, Mattie Ross (Hailee Steinfeld), vars pappa har mördats av en av hans anställda, Tom Chaney (Josh Brolin). Mattie vill hämnas pappan efter principen öga för öga och tand för tand, och hennes hårda beslutsamhet illustreras redan i början av filmen när hon till synes oberörd ser tre män hängas i ett slags kollektiv galge. Det här är inte min personliga straffmoral, men hennes inställning utgör en förklaring till vad som driver henne till att göra det hon anser att hon måste göra.

Rik är hon knappast, men hon lyckas ändå få ihop ett tillräckligt stort startkapital för att till slut kunna leja en kapabel medhjälpare, ett slags sheriff med rätten i sin egen hand, den enögde Rooster Cogburn (Jeff Bridges). När han väl har åtagit sig uppdraget, att i indianterritoriet hitta Chaney, vill han inte ha Mattie på släp och försöker också, förgäves, skaka av sig henne.

Det här jaktuppdraget kompliceras ytterligare av att mördaren, för ett annat brott, jagas även av Texas Rangern LeBoeuf (Matt Demon). För Cogburn spelar det ingen avgörande roll var Chaney, väl infångad, hamnar, men Mattie ger sig fan på att pappans mördare ska hängas i Arkansas.

Den fortsatta historien, som jag inte vill avslöja i alla sina detaljer, innehåller både kampen mellan de här tre, tidvis förenade, tidvis åtskilda, och hur man i indianterritoriet konfronteras med Chaney och det gäng banditer han ingår i. Den blodiga upptakten i en förfallen hydda och den nattliga striden, när också Chaney och hans gäng kommer dit, är nervkittlande. Ännu mer nervkittlande är den utdragna slutstriden, där Mattie bland annat tas till fånga av banditerna och är nära att bli dödad.

Hon lyckas skjuta Chaney men faller själv ner i en håla, som visar sig vara full av skallerormar. Cogburn anländer och lyckas dra upp henne i sista stund, men då är hon biten i armen, som Cogburn måste skära i för att rädda henne. I en strapatsrik ritt för han henne till sjukhus, där hennes arm amputeras. När hon vaknar till medvetande är han försvunnen.

Bortemot 25 år senare, när hon är 40, möter vi åter Mattie (nu spelad av Elizabeth Marvel). Hon är nu en vuxen kvinna, enarmad men ändå kapabel, och hon har aldrig glömt att hon fortfarande är skyldig Cogburn 50 av de dollar hon en gång utlovade honom. Till slut lyckas hon få kontakt med honom – han är vid den här tiden verksam i en turnerande vildavästernshow – och de kommer överens om att hon ska söka upp honom när den ger föreställningar i närheten av där hon bor.

Men när hon kommer dit, visar det sig, att Cogburn har dött för tre dar sen.