Östersjökryssning 2-3 juli 2013: Sankt Petersburg

I så väl Helsinki som i Tallinn och Rīga är jag väl hemmastadd sedan otaliga besök under min tid som Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare. Där valde Birgitta och jag att under vår östersjökryssning göra våra stadsvandringar på egen hand.

Jag har också besökt Sankt Petersburg ett par gånger, båda gångerna som make till Birgitta, första gången redan då hon var energiminister – vi besökte bland annat kärnkraftverket Sosnovy Bor. Det gör att jag redan då kom att besöka Eremitaget/Vinterpalatset – konstmuseet Eremitgaget med sina fantastiska konstsamlingar grundades 1764 av Katarina den stora, och efter ryska revolutionen infogades tsarens vinterpalats som en del av museikomplexet.

Det här gör att besökaren får se både märkliga palatsinteriörer och en av världens främsta konstsamlingar, bland annat med en makalös Rembrandt-samling.

Det här låter roligare och intressantare än det blev åtminstone den här gången. Självfallet fick vi bara smakprov, bland annat ur Rembrandt-samlingen, men visningen, i rasande tempo och med vår grupp (liksom alla andra grupper) ständigt framåtfösta av stressade museivakter, som försökte bringa ordning i de människomassor som hade släppts in samtidigt, blev tämligen onjutbar. Vi guidades av en svensktalande ryska, som i bästa fall kunde höras genom våra utdelade hörsnäckor – Birgittas till exempel fungerade inte. Vidare hade flera äldre och handikappade personer i vår grupp svårt att hänga med i det hastiga tempot – en äldre, lätt rörelsehandikappad man följde inte med på nästa dags exkursion, därför att han fann den här för jobbig.

Utflykten nästa dag gick till Petershof, beläget en bit utanför centrala Sankt Petersburg. Jag har sett parken utanför, med sina 176 fontäner och fyra kaskader, tidigare, men sist vi var där kom vi inte in i palatset – jag tror att det då var föremål för renovering.

Båda de här palatsen bär vittnesbörd om inte bara konst och smak utan också vad tsarfamiljen tillät sig i en tid då stora delar av befolkningen i Ryssland levde i fattigdom. Jag är ingen vän av kommunistiska revolutioner, men självfallet förstår jag den förbittring så gigantiska skillnader i levnadsvillkor kunde väcka.

Men vi fick i Vinterpalatset också se det rum, där den provisoriska regeringen satt, när den arresterades av bolsjevikerna. Utvecklingen i Ryssland hade kanske också kunnat ta en annan väg än den som bolsjevikerna stakade ut.

Det här rummet visade den ryska guiden för oss.

Men när jag efteråt frågade henne om hur många ingrer det egentligen numera finns kvar i Sankt Petersburg och i det omkringliggande gamla Ingermanland – området mellan Karelen och Estland var också det ursprungligen bebott av människor, som talade ett finsk-ugriskt språk – sa hon sig inte veta. Och något ligger det väl i det svaret också: en mycket stor del av de ingrer som finns kvar i sitt gamla område torde i dag vara förryskade.

I övrigt fick vi genom bussfönstret se delar av Sankt Petersburg. Mycket där förstördes under andra världskriget, så rätt stora delar av stan är nybyggda, men man har hållit fast vid den gamla regeln, att bebyggelsen ska vara låg. Det jag såg var inte påfallande vackert, men floden, Neva, och alla kanalerna plus sommargröna träd gör utsikten från bussfönstret behaglig. Också Sankt Petersburg blir allt mer storstadslik i västerländsk mening, men än så länge domineras inte stadsbilden lika mycket av kommersiella skyltar.

Båda dagarna stannade vi till vid restauranger, där vi hade förhandbeställda bord för lunch. Menyerna var berömvärt ryska – vi åt sådant som borsjtj och Biff Stroganoff. Och så fick vi lokalt öl, Baltika, dock sedan länge ägt av danska Carlsberg.

Sommar i P1 med Tareq Taylor

Namn är ett medel också för att kunna placera folk nationellt/kulturellt, men namnet på dagens sommarpratare, Tareq Taylor, gör mig förbryllad. Under sitt Sommar-program i dag berättade han, ganska kort, om sin pappa, som var palestinier, vilket ger en hint om vilken kulturkrets som förnamnet kommer ifrån. Men varifrån kommer efternamnet, Taylor? Så vitt jag förstår är hans mor svenska.

Om modern bereättade han mera, lite för mycket tyckte nog en del lyssnare. Av allt att döma var hon sextitalshippie med allt vad det innebar. Hon tog till exempel med sonen till en midsommarfest, som började nog så traditionellt med stångresning, men sen fick den unge festdeltagaren, allt medan sommarskymningen och haschdhdimmorna bredde ut sig, se hur andra organ reste sig vid åsymen av nakna och lika lystna kvinnor.

Om sitt eget livs kärlek berättade han både ömsint och utlämnande. Berättelsen om hur de fann varann var rar, men han uteslöt inför lyssnarna heller inte sina egna tillkortakommanden, när det tog en oändlig tid för henna att lära sig hantera en svår whiplashskada. Men med lite hjälp utifrån har de hittat tillbaka till varandra.

Också en dotters födelse, normalt en stor glädje för föräldrarna, innebar komplikationer: Det visade sig att ett viktigt inre organ – ett av två – måste opereras bort. Men också det här slutade lyckligt.

Att vara kock på restaurnag har varit hans livs kall ända sen unga år, och han kan – genom trial and error-metoden – tydligen väldigt mycket om växter som kan ätas och tillagas. Efter lite egen trial and error – den krog där han tog anställning på under en vistelse i Australien visade sig vara en stripklubb – har han nu blivit så etablerad att han syns inte bara i svensk utan också i många andra länders TV.

Hans musikaliska meny var väl inte allt igenom mästerlig, men jag noterar att åtminstone smakprovet ur ”Hair” kan ses som en länk till det han berättade från sin barndom, och inte heller Peps Persson är ju känd för någon haschrestriktiv linje.

Födelsedagsfirande i Rinkeby

Gårdagens Sommar-program missade jag – när det sändes var jag på väg till Rinkeby, och sen kom vi först sent på kvällen tillbaka till Öregrund. Men det var sommar i Rinkeby också.

Två av Annas flickor fyller år med en dags mellanrum. I tisdags blev Amanda 19 och i dag fyller Sara 21. Alltså brukar vi fira båda dagen mitt emellan, det vill säga i går. Anna hade för övrigt åkt till Kina tillsammans med Amanda, när det var hennes egen födelsedag, så vi firade henne också.

Annas pappa Bengt och hans fru Inger hade vänligt erbjudit sig att skjutsa oss till kalaset, så vi hade åkt in till Uppsala dagen före – Birgitta hade också en del ärenden att uträtta i Uppsala, en efterbörd av plånboksstölden i Tallinn.

Vederbörligt utrustade med paket anlände vi så till Rinkeby. Till både Anna och hennes flickor hade vi i Rīga köpt bärnstenshalsband – ja, Anna fick ett armband också. (Till Kerstin hann vi handla det här i Tallinn, innan stölden av Birgittas plånbok ägde rum.)

Amanda visade oss en långklänning hon hade låtit sy upp i Kina. Hon berättade en mängd iakttagelser och upplevelser från resan där, och det framgick också, att den här mycket musikaliska och musikintresserade flickan – hon hade till och med haft en fiol med under resan – en kväll hade gått på operan i Beijing. Men samtalet rörde också iakttagelser om sociala förhållanden i olika delar av Kina – det här var en riktig långresa.

Vi började samvaron med sockerfri fruktbål, men en del annat på den här festen måste jag i egenskap av diabetiker avstå från, så när det drog ut på tiden och jag kände den frestande doften av grillade hamburgare, kände jag mig drabbad av blodsockerfall. Hamburgare med tillbehör plus mer fruktbål hjälpte dock snabbt upp det här.

Att ta sig till Rinkeby trots alla gatuarbeten känns som att köra igenom en krigszon, och när Bengt på hemvägen till slut äntligen hade lyckats ta sig ur den här zonen och vi var på hemväg, visslade han lyckligt en rad välkända Evert Taube-låtar.

Till stationsområdet i Uppsala kom vi ändå i god tid, och sen förde oss buss 811 åter till Öregrund.

Danmarks rödgröna yttervänster växer

Som jag tidigare har rapporterat, går det inte så värst bra opinionsmässigt för den danska mitten-vänsterregeringen, som består av Socialdemokratiet, Socialistisk Folkeparti och Radikale Venstre. det senare ett socialliberalt parti.

Den här koalitionsregeringen har ett visst men inte villkorslöst stöd av ett parti, som inte riktigt har någon svensk motsvarighet, Enhedslisten. Något sammansvetsat parti är det här inte. Från början var Enhedslisten en valkoalition av mindre grupper ganska långt ute på vänsterkanten, och detta har sedan kompletterats med en grön dimension: För att använda en svensk måttstock, verkar den gröna rörelsens mer vänsterradikala del inom ramen för Enhedslisten-

Den här röd-gröna mixen har fått allt mera vind i seglen i takt med att S+SF+RV-regeringens politik i vissa avseenden har blivit allt mer impopulär. Följden har blivit att det från början ganska lilla rödgröna partiet har vuxit i popularitet, vilket kan mätas på flera olika sätt.

Framgången märks i ett avseende som är ganska unikt i urbaniserade samhällen av dagens snitt: Enhedslisten, som 2010 hade 5.111 medlemmar, har fördubblat sitt medlemstal och har nu över 10.000 medlemmar.

Rakt upp går det också i gallupmätningarna. I den senaste sammanställningen från Ritzau stöddes Enhedslisten av hela 11,8 procent.

Sommar i P1 med Annika Andersson

Annika Andersson har jag, ofta med uppskattning, sett i TV-programmet ”Parlamentet” – däremot har jag inte känt dragning till Stefan & Krister som hon har samarbetat med både på scen och i TV.

Jag nämner det senare, eftersom hon försvarade Stefan & Krister i sitt Sommar-program i dag, ett program som spretade åt gansak många olika håll. Känslomässigt betydde naturligtvis berättelserna om den älskade faderns frånfälle och om den olycka maken råkade ut för en stor roll för henne själv, men jag blev mer intresserad av två andra temata i programmet: dels historien om uppväxten i ett litet lantligt samhälle, dels hennes berättelse om hur hon gick in i väggen.

Ganska blandat blev det, lite för lite sammanhållet för att bli ett riktigt bra program.

Tyvärr hjälpte inte musiken – allt från flera låtar med ett eget barn till Ralf Gyllenhammar – till för att höja helhetsintrycket.

Sommar i P1 ned Ingemar Eliasson

Jag har ibland politiska synpunkter på Sommar-programmen, men jag bedömen verkligen inte sommarvärdarnas program efter värdarnas politiska hemhörighet. Ingemar Eliasson är folkpartist och före detta statsråd, och jag förstår inte, varför han valde att ställa upp som riksmarskalk vid hovet, men detta hindrar mig inte från att tycka, att hans sommarprogram i dag hörde till den här sommarens allra bästa.

Eliasson hade en personlig och lågmäld ton, ibland kryddad med humor. Och han bjöd på sig själv, allt från uppväxttidens lanthandlarmiljö och fromhet, båda så typiska för det folkparti, som förr var präglat av folkligt frisinne. Jag har för all del aldrig för egen del betraktat det gamla Folkpartiets politik som tillräckligt radikal, men dess vänsterborgerlighet var på sin tid likväl ett anständigt politiskt alternativ, dess tidiga uppslutning bakom demokratin rent av berömlig.

Men ännu mer hörvärt blev det här sommarprogrammet av att Eliasson utan att allt för mycket framhäva sig själv berättade intressanta episoder och erfarenheter ur sitt liv och av att han så ofta lyckades hitta perfekta musikillustrationer – musik av ganska varierande slag – till sin levnadsberättelse. Ganska mycket musik hade följaktligen sitt upphov i Värmland.

Men som exempel på hur intelligent vald hans musik var valjer jag att nämna valet, efter ett avsnitt om kungen, av Beny Anderssons ”Du är min man” med Helen Sjöholm.

Kort sagt, det här var ett Sommar-program att minnas!

Sommar i P1 med Jean-Pierre Lacroix

Det var ganska strongt gjort av Frankrikes amassadör i Sverige, Jean-Pierre Lacroix, att ställa upp i Sveriges Radio och göra ett Sommar-progam, även om det i dag är den 14 juli.

Stormningar av några bastiljer bjöd han väl inte på, men det är ju en ambassadörs främsta plikt att vakta sina ord. När han kom in på brännbara ämnen som ett militärt ingripande i Västafrika, handlade det följaktligen om att tränga tillbaka islamister, och märk väl: han betonade att inte bara Frankrike utan också Sverige deltog.

Personligare var han i avsnitten om sin familjebakgrund och sina unga år, och berättelsen om diplomattiden i Stockholm kryddade han med lite klagan över den svenska punktligheten i samband med mottagningar och middagar och en hyllning till den svenska välfärden, som nog är mer anfrätt vid det här laget än en ambassadör vill klämma ur sig.

Men det hela var småputtrigt trevligt, och när det gällde valet av musik, ansträngde han sig att spela sådant som knöt an till det han berättade om från olika delar av världen, särskiklt förstås då från Frankrike. Roligt att få höra ett musikurval som inte främst bestod av amerikanskt och svenskt material.

Förr spelades franska artister som Charles Aznavour, för att hämta ett exempel ur det aktuella programmet, ganska ofta i svensk radio.

Öregrundssommar

Eftersom min blogg är bildlös, undrar väl mina läsare ibland hur det egentligen ser ut i de miljöer jag ofta skriver om.

Nu har dottern, Kerstin, och hennes barn, Viggo och Klara, tillbringat en semestervecka i det som var hennes egen barndoms sommarland. Och hon tar bilder!

Så på hennes blogg – länk finns här intill – finns nu flera texter och massor av foton från besöket i Öregrund: vårt köksbord, inre gårdsplan där man kan sitta på trappen och äta frukost, bilder av trädgård och rosor, massor av bilder från badklipporna i Tallparken, fika i Floras trädgård och en hel del annat.

Välkomna att hälsa på på det här sättet, via Kerstins blogg!

Sommar i P1 med Jenny Strömstedt

Jenny Strömstedt är ingift i media- och musikerfamiljen Strömstedt – hon är gift med Niklas Strömstedt – men flertalet torde känna till henne mer i hennes egenskap av programledare i TV4s morgonprogram.

I dagens Sommar-program i P1 svlöjade hon, att hon har en egen familjehistoria att berätta.

I och för sig försökte hon, med den rutinerade journalistens vana och snabbhet, att få in lite för mycket i sitt program, men det var historien om hennes farfar som grep mig som lyssnare. Han fanns i det forna, mycket röda Ångermanland som utgjorde scenen för det här dramat, och jag kan en del om den här miljön genom det jag har läst: av Birger Norman och sett på film (Bo Widerberg) om ådalshändelserna, som ligger lite längre fram i tiden. Men jag har också läst romaner av Albert Viksten som på den tid hon skildrade var redaktör på Nya Norrland i Sollefteå (där jag för övrigt har gjort lumpen), och jag vet att det i Ångermanland fanns en politisk radikalism, som kunde ta sig ganska drastiska uttryck. Jag är genom läsning av både historia och skönlitteratur väl förtrogen med vilken militans och hätskhet arbetarrörelsens hetsporrar kunde visa mot dem som bröt solidariteten och de kollektiva påbuden.

Jenny Strömstedt gav en mänsklig dimension åt det som i hennes farfars fall av andra betraktades som ett svek: Farfadern hade blivit änkling och hade en hel kull barn att försörja, hotades också, när han inte kunde betala sina skulder, att bli av med familjens hem. Naurligtvis är det inte en moralisk defekt när man i en sådan situation lockas att försöka rädda den egna familjen framför att rätta in sig i ledet i den kollektiva kampen.

Inte heller är jag någon oskuld när det gäller det fackliga kollektivets behandling av den som man upplever sviker – läs gärna Kurt Salomonsons romaner eller se Bo Widerbergs filmatisering av ”Ådalen 31”.

Själv fann jag Jenny Strömstedt skildring av farfaderns individuella fall mer resonerande och grävande än format efter några förhandsgivna bedömningsmallar. Farfadern blev formellt frikänd från det mord han anklagades för i samband med en uppgörelse med den angivna bakgrunden, men trots att han själv hade utsatts för gruppvåld – lurats i en fälla av de fackliga aktivisterna – tar Strömstedt aldrig definitiv ställning i fråga om allt som hände i detalj, försöker bara reda ut varför farfadern hamnade i den här situationen.

Hennes musikval var mycket mer modernt än den här historien: Vi fick höra till exempel Annika Norlin, Christian Kjellvander och Bob Dylan. Jag lyssnar själv på de nämnda, men det hade kanske varit en poäng i att hitta anknytningar till huvudberättelsen i programmet.

Melodikysset nummer 28 2013

Eftersom jag har tilltagande synproblem, utgör inte musiken och musikfrågorna numera det största problemet med att lösa Melodikrysset. Fast att jag, för första gången på evigheter, inte löste krysset förra veckan berodde inte på synproblemen utan på att jag då var på östersjökryssning.

Björn och Benny stod bakom två av ljudillustrationerna till dagens kryss, och jag kan ju passa på att berätta, att min hustru har haft personlig kontakt med båda. Själv känner jag dem inte, men jag känne förstås till deras musik bland annat genom den ABBA-musikal jag och Birgitta såg på Broadway. I den ingick en av de låtar som spelades i dag, ”SOS”.

Men Björn oh Benny har också skrivit annat, till exempel ”Beatrice”, som vi har hört med både Kalle Moraeus och Sofia Källgren.

”Dancing Queen” spelades inte i dag, däremot den brittiska gruppen Queen. Vi hörde dem i ”Killer Queen”.

Men vi återgår till temat film och musikal – ABBAs ”Mamma Mia” gjordes ju i både en scen- och en filmversion.

”Vår bästa tid är nu” ingick ursprungligen i musikalen ”La cage aux folles” från 1983.

Och ”Over the Rainbow” ingick i den underbra filmen ”Trollkarlen fån Oz” – du kan hitta mer om den och om boken bakom filmen ovan under Kulturspegeln, Barnkultur.

Mer barnkultur: Jag hoppas att ni hade chans att se Gunnel Lindes fina barnfilmserie ”Den vita stenen” (1973) ur vilken vi i dag fick höra det musiktema som skrevs av Bengt Hallberg. Hallberg, som just har gått bort, bodde i Uppsala, och det var faktiskt inte alls länge sen jag och Birgitta hörde honom spela under en föreställning med musikklasserna i Uppsala – jag har skrivit om det här på bloggen. Också Linde har vi träffat personligen, vid en middag. Jag satt då så till att jag kunde föra samtal med henne, bland annat om ”Den vita stenen”.

I övrigt var det här ett ganska konventionellt melodikryss.

Det började med Björn Skifs och Agnes i ”When You Tell the World You’re Mine”, som ju sjöngs på Victorias och Daniels bröllop.

Och Patrik Isaksson brukar ju ofta också komma med på ett hörn, i dag med ”Under mitt tunna skinn”.

Sen fick den yngre publiken sitt med Stiftelsen och ”En annan värld”. Stiftelsen, med Robert Pettersson från Takida som en av grundarna, kommer från Ljungaverk inte så långt från det Juniskär där jag växte upp.

Och så känner sig Anders Eldeman piskad att ta med ett eller annat stycke av någon klassisk kompositör i krysset. I dag blev det musik av Johann Sebastian Bach.

Tina Turner, i dag med ”The Best”, har vi väl också hört rätt många gånger i krysset.

Men jag ska inte vara alltför gnällig. Jag fick ju också höra Rebecka Törnqvist i ”One Hour Drive”.