Östersjökryssning 2-3 juli 2013: Sankt Petersburg

I så väl Helsinki som i Tallinn och Rīga är jag väl hemmastadd sedan otaliga besök under min tid som Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare. Där valde Birgitta och jag att under vår östersjökryssning göra våra stadsvandringar på egen hand.

Jag har också besökt Sankt Petersburg ett par gånger, båda gångerna som make till Birgitta, första gången redan då hon var energiminister – vi besökte bland annat kärnkraftverket Sosnovy Bor. Det gör att jag redan då kom att besöka Eremitaget/Vinterpalatset – konstmuseet Eremitgaget med sina fantastiska konstsamlingar grundades 1764 av Katarina den stora, och efter ryska revolutionen infogades tsarens vinterpalats som en del av museikomplexet.

Det här gör att besökaren får se både märkliga palatsinteriörer och en av världens främsta konstsamlingar, bland annat med en makalös Rembrandt-samling.

Det här låter roligare och intressantare än det blev åtminstone den här gången. Självfallet fick vi bara smakprov, bland annat ur Rembrandt-samlingen, men visningen, i rasande tempo och med vår grupp (liksom alla andra grupper) ständigt framåtfösta av stressade museivakter, som försökte bringa ordning i de människomassor som hade släppts in samtidigt, blev tämligen onjutbar. Vi guidades av en svensktalande ryska, som i bästa fall kunde höras genom våra utdelade hörsnäckor – Birgittas till exempel fungerade inte. Vidare hade flera äldre och handikappade personer i vår grupp svårt att hänga med i det hastiga tempot – en äldre, lätt rörelsehandikappad man följde inte med på nästa dags exkursion, därför att han fann den här för jobbig.

Utflykten nästa dag gick till Petershof, beläget en bit utanför centrala Sankt Petersburg. Jag har sett parken utanför, med sina 176 fontäner och fyra kaskader, tidigare, men sist vi var där kom vi inte in i palatset – jag tror att det då var föremål för renovering.

Båda de här palatsen bär vittnesbörd om inte bara konst och smak utan också vad tsarfamiljen tillät sig i en tid då stora delar av befolkningen i Ryssland levde i fattigdom. Jag är ingen vän av kommunistiska revolutioner, men självfallet förstår jag den förbittring så gigantiska skillnader i levnadsvillkor kunde väcka.

Men vi fick i Vinterpalatset också se det rum, där den provisoriska regeringen satt, när den arresterades av bolsjevikerna. Utvecklingen i Ryssland hade kanske också kunnat ta en annan väg än den som bolsjevikerna stakade ut.

Det här rummet visade den ryska guiden för oss.

Men när jag efteråt frågade henne om hur många ingrer det egentligen numera finns kvar i Sankt Petersburg och i det omkringliggande gamla Ingermanland – området mellan Karelen och Estland var också det ursprungligen bebott av människor, som talade ett finsk-ugriskt språk – sa hon sig inte veta. Och något ligger det väl i det svaret också: en mycket stor del av de ingrer som finns kvar i sitt gamla område torde i dag vara förryskade.

I övrigt fick vi genom bussfönstret se delar av Sankt Petersburg. Mycket där förstördes under andra världskriget, så rätt stora delar av stan är nybyggda, men man har hållit fast vid den gamla regeln, att bebyggelsen ska vara låg. Det jag såg var inte påfallande vackert, men floden, Neva, och alla kanalerna plus sommargröna träd gör utsikten från bussfönstret behaglig. Också Sankt Petersburg blir allt mer storstadslik i västerländsk mening, men än så länge domineras inte stadsbilden lika mycket av kommersiella skyltar.

Båda dagarna stannade vi till vid restauranger, där vi hade förhandbeställda bord för lunch. Menyerna var berömvärt ryska – vi åt sådant som borsjtj och Biff Stroganoff. Och så fick vi lokalt öl, Baltika, dock sedan länge ägt av danska Carlsberg.

Sommar i P1 med Tareq Taylor

Namn är ett medel också för att kunna placera folk nationellt/kulturellt, men namnet på dagens sommarpratare, Tareq Taylor, gör mig förbryllad. Under sitt Sommar-program i dag berättade han, ganska kort, om sin pappa, som var palestinier, vilket ger en hint om vilken kulturkrets som förnamnet kommer ifrån. Men varifrån kommer efternamnet, Taylor? Så vitt jag förstår är hans mor svenska.

Om modern bereättade han mera, lite för mycket tyckte nog en del lyssnare. Av allt att döma var hon sextitalshippie med allt vad det innebar. Hon tog till exempel med sonen till en midsommarfest, som började nog så traditionellt med stångresning, men sen fick den unge festdeltagaren, allt medan sommarskymningen och haschdhdimmorna bredde ut sig, se hur andra organ reste sig vid åsymen av nakna och lika lystna kvinnor.

Om sitt eget livs kärlek berättade han både ömsint och utlämnande. Berättelsen om hur de fann varann var rar, men han uteslöt inför lyssnarna heller inte sina egna tillkortakommanden, när det tog en oändlig tid för henna att lära sig hantera en svår whiplashskada. Men med lite hjälp utifrån har de hittat tillbaka till varandra.

Också en dotters födelse, normalt en stor glädje för föräldrarna, innebar komplikationer: Det visade sig att ett viktigt inre organ – ett av två – måste opereras bort. Men också det här slutade lyckligt.

Att vara kock på restaurnag har varit hans livs kall ända sen unga år, och han kan – genom trial and error-metoden – tydligen väldigt mycket om växter som kan ätas och tillagas. Efter lite egen trial and error – den krog där han tog anställning på under en vistelse i Australien visade sig vara en stripklubb – har han nu blivit så etablerad att han syns inte bara i svensk utan också i många andra länders TV.

Hans musikaliska meny var väl inte allt igenom mästerlig, men jag noterar att åtminstone smakprovet ur ”Hair” kan ses som en länk till det han berättade från sin barndom, och inte heller Peps Persson är ju känd för någon haschrestriktiv linje.

Födelsedagsfirande i Rinkeby

Gårdagens Sommar-program missade jag – när det sändes var jag på väg till Rinkeby, och sen kom vi först sent på kvällen tillbaka till Öregrund. Men det var sommar i Rinkeby också.

Två av Annas flickor fyller år med en dags mellanrum. I tisdags blev Amanda 19 och i dag fyller Sara 21. Alltså brukar vi fira båda dagen mitt emellan, det vill säga i går. Anna hade för övrigt åkt till Kina tillsammans med Amanda, när det var hennes egen födelsedag, så vi firade henne också.

Annas pappa Bengt och hans fru Inger hade vänligt erbjudit sig att skjutsa oss till kalaset, så vi hade åkt in till Uppsala dagen före – Birgitta hade också en del ärenden att uträtta i Uppsala, en efterbörd av plånboksstölden i Tallinn.

Vederbörligt utrustade med paket anlände vi så till Rinkeby. Till både Anna och hennes flickor hade vi i Rīga köpt bärnstenshalsband – ja, Anna fick ett armband också. (Till Kerstin hann vi handla det här i Tallinn, innan stölden av Birgittas plånbok ägde rum.)

Amanda visade oss en långklänning hon hade låtit sy upp i Kina. Hon berättade en mängd iakttagelser och upplevelser från resan där, och det framgick också, att den här mycket musikaliska och musikintresserade flickan – hon hade till och med haft en fiol med under resan – en kväll hade gått på operan i Beijing. Men samtalet rörde också iakttagelser om sociala förhållanden i olika delar av Kina – det här var en riktig långresa.

Vi började samvaron med sockerfri fruktbål, men en del annat på den här festen måste jag i egenskap av diabetiker avstå från, så när det drog ut på tiden och jag kände den frestande doften av grillade hamburgare, kände jag mig drabbad av blodsockerfall. Hamburgare med tillbehör plus mer fruktbål hjälpte dock snabbt upp det här.

Att ta sig till Rinkeby trots alla gatuarbeten känns som att köra igenom en krigszon, och när Bengt på hemvägen till slut äntligen hade lyckats ta sig ur den här zonen och vi var på hemväg, visslade han lyckligt en rad välkända Evert Taube-låtar.

Till stationsområdet i Uppsala kom vi ändå i god tid, och sen förde oss buss 811 åter till Öregrund.