Sommar i P1 med Jenny Strömstedt

Jenny Strömstedt är ingift i media- och musikerfamiljen Strömstedt – hon är gift med Niklas Strömstedt – men flertalet torde känna till henne mer i hennes egenskap av programledare i TV4s morgonprogram.

I dagens Sommar-program i P1 svlöjade hon, att hon har en egen familjehistoria att berätta.

I och för sig försökte hon, med den rutinerade journalistens vana och snabbhet, att få in lite för mycket i sitt program, men det var historien om hennes farfar som grep mig som lyssnare. Han fanns i det forna, mycket röda Ångermanland som utgjorde scenen för det här dramat, och jag kan en del om den här miljön genom det jag har läst: av Birger Norman och sett på film (Bo Widerberg) om ådalshändelserna, som ligger lite längre fram i tiden. Men jag har också läst romaner av Albert Viksten som på den tid hon skildrade var redaktör på Nya Norrland i Sollefteå (där jag för övrigt har gjort lumpen), och jag vet att det i Ångermanland fanns en politisk radikalism, som kunde ta sig ganska drastiska uttryck. Jag är genom läsning av både historia och skönlitteratur väl förtrogen med vilken militans och hätskhet arbetarrörelsens hetsporrar kunde visa mot dem som bröt solidariteten och de kollektiva påbuden.

Jenny Strömstedt gav en mänsklig dimension åt det som i hennes farfars fall av andra betraktades som ett svek: Farfadern hade blivit änkling och hade en hel kull barn att försörja, hotades också, när han inte kunde betala sina skulder, att bli av med familjens hem. Naurligtvis är det inte en moralisk defekt när man i en sådan situation lockas att försöka rädda den egna familjen framför att rätta in sig i ledet i den kollektiva kampen.

Inte heller är jag någon oskuld när det gäller det fackliga kollektivets behandling av den som man upplever sviker – läs gärna Kurt Salomonsons romaner eller se Bo Widerbergs filmatisering av ”Ådalen 31”.

Själv fann jag Jenny Strömstedt skildring av farfaderns individuella fall mer resonerande och grävande än format efter några förhandsgivna bedömningsmallar. Farfadern blev formellt frikänd från det mord han anklagades för i samband med en uppgörelse med den angivna bakgrunden, men trots att han själv hade utsatts för gruppvåld – lurats i en fälla av de fackliga aktivisterna – tar Strömstedt aldrig definitiv ställning i fråga om allt som hände i detalj, försöker bara reda ut varför farfadern hamnade i den här situationen.

Hennes musikval var mycket mer modernt än den här historien: Vi fick höra till exempel Annika Norlin, Christian Kjellvander och Bob Dylan. Jag lyssnar själv på de nämnda, men det hade kanske varit en poäng i att hitta anknytningar till huvudberättelsen i programmet.