Östersjökryssning 2-3 juli 2013: Sankt Petersburg

I så väl Helsinki som i Tallinn och Rīga är jag väl hemmastadd sedan otaliga besök under min tid som Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare. Där valde Birgitta och jag att under vår östersjökryssning göra våra stadsvandringar på egen hand.

Jag har också besökt Sankt Petersburg ett par gånger, båda gångerna som make till Birgitta, första gången redan då hon var energiminister – vi besökte bland annat kärnkraftverket Sosnovy Bor. Det gör att jag redan då kom att besöka Eremitaget/Vinterpalatset – konstmuseet Eremitgaget med sina fantastiska konstsamlingar grundades 1764 av Katarina den stora, och efter ryska revolutionen infogades tsarens vinterpalats som en del av museikomplexet.

Det här gör att besökaren får se både märkliga palatsinteriörer och en av världens främsta konstsamlingar, bland annat med en makalös Rembrandt-samling.

Det här låter roligare och intressantare än det blev åtminstone den här gången. Självfallet fick vi bara smakprov, bland annat ur Rembrandt-samlingen, men visningen, i rasande tempo och med vår grupp (liksom alla andra grupper) ständigt framåtfösta av stressade museivakter, som försökte bringa ordning i de människomassor som hade släppts in samtidigt, blev tämligen onjutbar. Vi guidades av en svensktalande ryska, som i bästa fall kunde höras genom våra utdelade hörsnäckor – Birgittas till exempel fungerade inte. Vidare hade flera äldre och handikappade personer i vår grupp svårt att hänga med i det hastiga tempot – en äldre, lätt rörelsehandikappad man följde inte med på nästa dags exkursion, därför att han fann den här för jobbig.

Utflykten nästa dag gick till Petershof, beläget en bit utanför centrala Sankt Petersburg. Jag har sett parken utanför, med sina 176 fontäner och fyra kaskader, tidigare, men sist vi var där kom vi inte in i palatset – jag tror att det då var föremål för renovering.

Båda de här palatsen bär vittnesbörd om inte bara konst och smak utan också vad tsarfamiljen tillät sig i en tid då stora delar av befolkningen i Ryssland levde i fattigdom. Jag är ingen vän av kommunistiska revolutioner, men självfallet förstår jag den förbittring så gigantiska skillnader i levnadsvillkor kunde väcka.

Men vi fick i Vinterpalatset också se det rum, där den provisoriska regeringen satt, när den arresterades av bolsjevikerna. Utvecklingen i Ryssland hade kanske också kunnat ta en annan väg än den som bolsjevikerna stakade ut.

Det här rummet visade den ryska guiden för oss.

Men när jag efteråt frågade henne om hur många ingrer det egentligen numera finns kvar i Sankt Petersburg och i det omkringliggande gamla Ingermanland – området mellan Karelen och Estland var också det ursprungligen bebott av människor, som talade ett finsk-ugriskt språk – sa hon sig inte veta. Och något ligger det väl i det svaret också: en mycket stor del av de ingrer som finns kvar i sitt gamla område torde i dag vara förryskade.

I övrigt fick vi genom bussfönstret se delar av Sankt Petersburg. Mycket där förstördes under andra världskriget, så rätt stora delar av stan är nybyggda, men man har hållit fast vid den gamla regeln, att bebyggelsen ska vara låg. Det jag såg var inte påfallande vackert, men floden, Neva, och alla kanalerna plus sommargröna träd gör utsikten från bussfönstret behaglig. Också Sankt Petersburg blir allt mer storstadslik i västerländsk mening, men än så länge domineras inte stadsbilden lika mycket av kommersiella skyltar.

Båda dagarna stannade vi till vid restauranger, där vi hade förhandbeställda bord för lunch. Menyerna var berömvärt ryska – vi åt sådant som borsjtj och Biff Stroganoff. Och så fick vi lokalt öl, Baltika, dock sedan länge ägt av danska Carlsberg.