Sommar i P1 med Jenny Strömstedt

13 juli 2013 18:13 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 4 kommentarer

Jenny Strömstedt är ingift i media- och musikerfamiljen Strömstedt – hon är gift med Niklas Strömstedt – men flertalet torde känna till henne mer i hennes egenskap av programledare i TV4s morgonprogram.

I dagens Sommar-program i P1 svlöjade hon, att hon har en egen familjehistoria att berätta.

I och för sig försökte hon, med den rutinerade journalistens vana och snabbhet, att få in lite för mycket i sitt program, men det var historien om hennes farfar som grep mig som lyssnare. Han fanns i det forna, mycket röda Ångermanland som utgjorde scenen för det här dramat, och jag kan en del om den här miljön genom det jag har läst: av Birger Norman och sett på film (Bo Widerberg) om ådalshändelserna, som ligger lite längre fram i tiden. Men jag har också läst romaner av Albert Viksten som på den tid hon skildrade var redaktör på Nya Norrland i Sollefteå (där jag för övrigt har gjort lumpen), och jag vet att det i Ångermanland fanns en politisk radikalism, som kunde ta sig ganska drastiska uttryck. Jag är genom läsning av både historia och skönlitteratur väl förtrogen med vilken militans och hätskhet arbetarrörelsens hetsporrar kunde visa mot dem som bröt solidariteten och de kollektiva påbuden.

Jenny Strömstedt gav en mänsklig dimension åt det som i hennes farfars fall av andra betraktades som ett svek: Farfadern hade blivit änkling och hade en hel kull barn att försörja, hotades också, när han inte kunde betala sina skulder, att bli av med familjens hem. Naurligtvis är det inte en moralisk defekt när man i en sådan situation lockas att försöka rädda den egna familjen framför att rätta in sig i ledet i den kollektiva kampen.

Inte heller är jag någon oskuld när det gäller det fackliga kollektivets behandling av den som man upplever sviker – läs gärna Kurt Salomonsons romaner eller se Bo Widerbergs filmatisering av ”Ådalen 31”.

Själv fann jag Jenny Strömstedt skildring av farfaderns individuella fall mer resonerande och grävande än format efter några förhandsgivna bedömningsmallar. Farfadern blev formellt frikänd från det mord han anklagades för i samband med en uppgörelse med den angivna bakgrunden, men trots att han själv hade utsatts för gruppvåld – lurats i en fälla av de fackliga aktivisterna – tar Strömstedt aldrig definitiv ställning i fråga om allt som hände i detalj, försöker bara reda ut varför farfadern hamnade i den här situationen.

Hennes musikval var mycket mer modernt än den här historien: Vi fick höra till exempel Annika Norlin, Christian Kjellvander och Bob Dylan. Jag lyssnar själv på de nämnda, men det hade kanske varit en poäng i att hitta anknytningar till huvudberättelsen i programmet.

Melodikysset nummer 28 2013

13 juli 2013 12:22 | Barnkultur, Film, Musik, Politik, Ur dagboken | 6 kommentarer

Eftersom jag har tilltagande synproblem, utgör inte musiken och musikfrågorna numera det största problemet med att lösa Melodikrysset. Fast att jag, för första gången på evigheter, inte löste krysset förra veckan berodde inte på synproblemen utan på att jag då var på östersjökryssning.

Björn och Benny stod bakom två av ljudillustrationerna till dagens kryss, och jag kan ju passa på att berätta, att min hustru har haft personlig kontakt med båda. Själv känner jag dem inte, men jag känne förstås till deras musik bland annat genom den ABBA-musikal jag och Birgitta såg på Broadway. I den ingick en av de låtar som spelades i dag, ”SOS”.

Men Björn oh Benny har också skrivit annat, till exempel ”Beatrice”, som vi har hört med både Kalle Moraeus och Sofia Källgren.

”Dancing Queen” spelades inte i dag, däremot den brittiska gruppen Queen. Vi hörde dem i ”Killer Queen”.

Men vi återgår till temat film och musikal – ABBAs ”Mamma Mia” gjordes ju i både en scen- och en filmversion.

”Vår bästa tid är nu” ingick ursprungligen i musikalen ”La cage aux folles” från 1983.

Och ”Over the Rainbow” ingick i den underbra filmen ”Trollkarlen fån Oz” – du kan hitta mer om den och om boken bakom filmen ovan under Kulturspegeln, Barnkultur.

Mer barnkultur: Jag hoppas att ni hade chans att se Gunnel Lindes fina barnfilmserie ”Den vita stenen” (1973) ur vilken vi i dag fick höra det musiktema som skrevs av Bengt Hallberg. Hallberg, som just har gått bort, bodde i Uppsala, och det var faktiskt inte alls länge sen jag och Birgitta hörde honom spela under en föreställning med musikklasserna i Uppsala – jag har skrivit om det här på bloggen. Också Linde har vi träffat personligen, vid en middag. Jag satt då så till att jag kunde föra samtal med henne, bland annat om ”Den vita stenen”.

I övrigt var det här ett ganska konventionellt melodikryss.

Det började med Björn Skifs och Agnes i ”When You Tell the World You’re Mine”, som ju sjöngs på Victorias och Daniels bröllop.

Och Patrik Isaksson brukar ju ofta också komma med på ett hörn, i dag med ”Under mitt tunna skinn”.

Sen fick den yngre publiken sitt med Stiftelsen och ”En annan värld”. Stiftelsen, med Robert Pettersson från Takida som en av grundarna, kommer från Ljungaverk inte så långt från det Juniskär där jag växte upp.

Och så känner sig Anders Eldeman piskad att ta med ett eller annat stycke av någon klassisk kompositör i krysset. I dag blev det musik av Johann Sebastian Bach.

Tina Turner, i dag med ”The Best”, har vi väl också hört rätt många gånger i krysset.

Men jag ska inte vara alltför gnällig. Jag fick ju också höra Rebecka Törnqvist i ”One Hour Drive”.