Sommar i P1 med Leo Razzak

Med tanke på att Leo Razzaks liv har varit så olikt mitt – detta sagt framför allt mot bakgrund av att även jag kommer från en invandrarfamilj och mot bakgrund av det han gradvis berättar om sitt liv – noterar jag lite häpet att förbluffande mycket av den musik han spelar ändå är så välbekant för mig, och då tänker jag inte bara på att han spelar Cornelis Vreeswijk, Bob Dylan och ”Saint James Infirmary”. Nej, också Tracy Chapman, The Latin Kings, Van Morrison och Bob Marley är välbekanta för mina öron.

Annars är hans liv mycket annorlunda mitt. Hans arv på faderns – från Bangladesh – sida stämplade honom som invandrarunge på ett helt annat sätt än det som gällde för blonda och blåögda estniska flyktingbarn årtionden längre tillbaka. Dock var det aldrig den hårt arbetande fadern som var den här familjens problem. Med smärtsam tydlighet vittnade Leo Razzak om hur hans mor levde ett destruktivt liv där sprit och droger och ett vidlyftigt sexliv välte den här familjen – pappan, från en helt annan kultur, höll ändå ihop den här familjen förbluffande länge, och det var naturligtvis en självklar skyddsreaktion från sonens sida, att han vid separationen valde pappan framför mamman.

Leo Razzak berättade, även här utan krusiduller och undanflykter, om det hårda och delvis destruktiva liv han levde i några stockholmsförorter och i skolorna där. För honom blev till slut verksamheten i Anders Carlbergs Fryshuset en räddning och ett nytt liv. Och när det såg som mörkast ut för den här lilla familjen – farsan fick en cancertumör och kunde inte längre jobba, därmed inte heller betala lägenheten de bodde i – kom räddningen genom en fryshuskompis vid namn af Jochnich, som ordnade ett lån till justa villkor.

Och farsan överlevde, kanske för att han fick nytt levnadsmod. Numera driver han, delvis med ekonomiskt stöd av sonen, men de har hittat kreativa lösningar att inte bara klara utan också utöka verksamheten, socialt arbete på bynivå i Bangladesh.

Allting måste inte gå åt helvete, även om det länge ser bottenlöst mörkt ut.

Östersjökryssning 1 juli 2013: Helsinki

Vädret är soligt och fint när vi anländer till Helsinki. Från hamnen, där Vision of the Seas har lagt till, går det bussar in till centrum, och de stannar nära ett för mig välkänt landmärke, Svensaka teatern.. Vi är nästan inne på de båda avenyerna, längs vilka en del av våra aktuella mål finns.

Vi besöker Iitalas butik i ett ärende jag inte kan avslöja, eftersom en som är berörd av vad vi handlade där kan tänkas läsa den här texten. Marimekkos affär har flyttat sen jag besökte den sist, men den finns fortfarande vid Esplananden. Birgitta har lovat köpa mig två marimekkoskjortor i födelsedagspresent – dock är butikens XL-sortiment ganska uttunnat, visar det sig- Men jag hittar en långärmad skjorta i en mycket snygg färg, och så väljer jag, för första gången någonsin, en kortärmad sommarskjorta från Marimekko. Hustrun köper också ett nytt Marimekko-nattlinne åt sig själv – hon älskar att sova i masrimekkonattlinnen, och de hon har börjar bli slitna.

Dess förinnan hade vi, ner mot hamnområdet, kollat in Sundmans krog – ett mycket bra ställe – för lunch, men Sundmans har semesterstängt.

Så när det blir lunchdags, går vi i stället till Fazers kafé och köper oss där var sin läcker räksallad. Vid det här laget har jag noterat, att min syn numera är så skraltig, att jag snarast måste orientera mig med hjälp av gamla kunskaper om en för mig välkänd miljö.

Därifrån är det inte lång väg till Stockmans stora varuhus Vi strosade runt lite, och Birgitta köpte en ny hårborste.

Sen avslutade vi med en vilostund i parken mellan norra och södra Esplanaden. Jag påmindes om – och måste nu för er erkänna – att min kondis i mitt nuvarande synsvaga tillstånd har blivit bottenlöst usel.

När vi tidigare under vår rundvandring i Helsinki, som allt mer gör skäl för sitt finska namn, stärkte oss med var sin kopp espresso ute på en trottoarservering, beställde vi vårt kaffe på svenska och fick genast bekräftat det vi aktualiter har tagit del av genom svenska media: servitrisen konstaterade, att hennes svenska var skraltig – men vi fick ändå vårt kaffe.

Det pågår en delvis hätsk debatt om svenskans ställning i finländska skolor.

Jag förstår det här att det är en krympande skara finska medborgare som har svenska som modersmål. Men ”tvångssvenska” i skolan eller inte, så är det naturligtvis en rikedom att behärska andra språk än sitt modersmål. Svenskan utgör ju en bro över till flera andra och större indoeuropeiska språk, och finskan, ett finsk-ugriskt språk med mycket annorlunda grammatik och ordstammar, är för övrigt – tro mig, jag kan en del finska – full av (ibland lätt förvrängda) svenska lånord, förvärvade under den mycket långa gemensamma svensk-finska historien.