En dag på Akademiska

Birgitta hade kallats till Akademiska i dag för en rad undersökningar inför sin förestående hjärtklaffsoperation. Hon skulle vara där klockan åtta, så vi klev upp sex, duschade och åt frukost. Jag följde självklart med.

De många förberedande undersökningarna och alla samtalen med olika specialister och annan personal tog sin rundliga tid och var utspridda över hela dagen; jag var med om flertalet av dem och fick på så sätt reda på fakta, nyttiga att känna till också för en nära anhörig. Men det blev också longörer: väntetid däremellan för oss båda och ännu mer väntan för mig till exempel när Birgitta var borta för röntgen. Jag har läst alla dagens tidningar och löst korsord medan jag har väntat. Ett tag somnade jag.

Birgitta hade kunnat få sjukhuslunch, men eftersom jag var med, gick vi tillsammans till en källarcafeteria och åt var sin räkmacka.

Om inget oväntat tillstöter, tas nu Birgitta in på hjärtkliniken på söndag eftermiddag, och så följer operation på måndag. Jag räknar med att kunna göra ett besök på måndag kväll och kommer sen att meddela den övriga familjen när det kan vara lämpligt att börja göra besök.

Det kommer att finnas gott om tid för detta, även om det inte går att i förväg meddela exakt hur länge hon blir kvar på Akademiska.

Sen följer en mycket lång konvalescens hemma, i vilken ingår kontrollbesök och träning på sjukhuset.

Finska statliga Altia köper lettisk vodkatillverkare

Den av finska staten ägda alkoholtillverkaren Altia håller allt mer på att erövra den ledande position det av svenska staten ägda Vin & Sprit tidigare hade i Norden – en del av V & S’ mest kända spritmärken ägs nu för övrigt av finska statens motsvarande företag.

Altia har sedan tidigare dotterföretag både i Estland och Lettland, företag både med egen tillverkning och med distribution av Altias mer kända finska och svenska märken – Altias dotterföretag säljer där förstås också Renault cognac, numera ägt av finska staten.

Jag har några gånger varit inne på lettiska Altias hemsida och kollat sortimentet, men de inhemska märkena är helt obekanta för mig, och jag kan inte bedöma om något av dem skulle kunna ta sig in på svenska Systembolagets hyllor.

Nu förstärker Altia ytterligare sin närvaro i Lettland: Altia har just köpt 88 procent av Jaunalko SIA, enligt uppgift en av de större alkoholtillverkarna i landet. Uppenbarligen är det en rysk vodka, Arsenitch, tillverkad ända sedan 1860-talet, som har lockat Altia att genomföra det här köpet. Men Jaunalko tillverkar även andra vodkamärken, Kurland och Delo nr 5.

När jag går in på Jaunalkos hemsida – länk finns på det finska moderbolaget Altias hemsida – hittar jag där hela spektrat av spritsorter: cognac och brandy, gin, likör, tequila, vermouth, whisky… Men det finns bara ett enda märke jag tidigare över huvud taget har hört talas om, polska Gin Lubuski, som förr i världen ägdes av svenska V & S’ polska dotterföretag och som följde med i franska Pernod Ricards köp av V & S. Gin Lubuski har senare sålts vidare till tyska Henkel.

Jag har ingen aning om huruvida något av de där märkena har kvaliteter som skulle motivera försök att lansera det här i Sverige, men Arsenitch har kanske en chans.

ABC-bok

Carin Wirséns (text) och Stina Wirséns (bild) ABC-bok ”Ahmed anka och ödlan Örjan”, ursprungligen utgiven av Bonnier Carlsen 2004, har 1012 utkommit i ny upplaga hos En bok för alla.

Bilderna är fina och de korta texterna i form av tvåradiga verser fyndiga, men de lär oss egentligen inget om de figurer, oftast djur, som får illustrera alfabetets bokstäver. Å andra sidan stimulerar de utan tvivel åtminstone de läslärande barn, som har sinne för absurdism.

Ibland är de här illustrerade bokstavsverserna någorlunda gripbara:
Igeln Inger
bor på ett finger.

Men varför
Hamstern Hedda
bor hos en gädda,
den senare dessutom försedd med en tekopp, kan vara svårare att förstå.

Dock når den här kombinerade bild- och bokstavsvershumorn oanade höjder, som när lille
Xerxes X
bor på ett kex.

Och att
Ormen Orvar
bor bland korvar
låter ju rent av logiskt.

Ännu ett spökhus

Jag har tidigare, mycket förtjust, läst och recenserat – se Kultuerspegeln, Barnkultur – Kicki Stridhs (text) och Eva Erikssons (bild) ”Det hemska spökhuset” (1992, återutgiven 2009 av En bok för alla).

En bok för alla ger nu (2012) ut en snarlik bok av Thomas Halling (text) och Kenneth Andersson (bild), ”Mot spökslottet” (ursprungligen utgiven av Alfabeta, 2008). Den är till uppläggningen irriterande lik ”Det hemska spökhuset”: En ensam liten flicka kommer en kväll till ett spökslott och upplever där hemskheter som spöken, benrangel och en huvudlös man. Liksom flickan i ”Det hemska spökhuset” stövlar hon glatt vidare, vilket inte förefaller särskilt förvånande, eftersom Kenneth Anderssons illustrationer inte alls är så läskiga som Eva Erikssons.

Till slut möter hon dock även en ganska läskig vampyr och flyr ut ur spökslottet. Den nya upplevelsen av skräck tacklas bland annat genom att bilderna i den här delen av boken har lagts upp och ner, och sen kommer det som verkligen är en poäng: När den hemska vampyren hinner i kapp vår flyende lilla flicka, säger han:

– Du glömde din ficklampa!

En resa genom tid och rum och mytologi

När Jan Lööf först (1995) gav ut sin bok om tomten, hette den ”Tomten berättar”. När samma förlag, BonnierCarlsen, återutgav den 2008, hade den döpts om till ”Vem matar djuren?”. Så heter den också nu (2012), när En bok för alla ger ut ytterligare en upplaga.

Tomten matar i och för sig djur i den här berättelsen, men fokus ligger hela tiden på tomten, så frågan är om inte den ursprungliga titeln är mest adekvat.

Den här tomten arbetar som lagårdstomte, men alla vi som någonsin har varit inne i en lagård anar tidigt, att det det här nog inte är vilken lagård som helst. En gris vilar bredvid en noshörning, och lejonen och leoparderna ser inte ut att vilja äta upp vare sig älgarna eller aporna.

Trångt är det också, så vår tomte sover middag inkilad mellan ett lejon och en gorilla och vilar sitt huvud mot gorillans tjocka mage.

I Jan Lööfs berättelse står aldrig det som står i baksidestexten men som vi vuxna läsare redan har förstått när kaptenen beordar alla djuren att tåga ut: Den här tomten har varit hustomte på Noaks ark – på nästa bild ser vi för övrigt den strandade arken på toppen av Ararat, där Noak nu öppnar vinrestaurang. Bland hans kunder ser man mytologiska sagofigurer som en kentaur, en faun och en cyklop.

Där erbjuder Noak honom jobb, men vår tomte liftar norrut på ryggen av en mammut.

Jan Lööfs tomteberättelse är dock inte bara en resa i mytologin utan också i tid och rum. Härnäst hamnar vår tomte på ett norrländskt småbruk av det slag jag minns från min barndom. Här vaktar han grisar och höns mot angrepp från räven, som nog skulle kunna ta livet också av den trötta gamla vakthunden på gården.

Men vi befinner oss uppenbarligen i den brytningstid då småbruk inte längre bar sig. Korna föses in i en bil med en skylt, vars första bokstäver vi skymtar: SL. Bohaget – man ser en elspis, en kyl, en fåtölj och en läslampa – läggs på ett lastbilsflak, och då passar tomten på att slinka in i ett skåp som också står där.

På det här sättet kommer vår tomte att flytta med in till stan, och det är verkigen inte en stad vilken som helst: På torget kommer Fantomen gående med Devil i koppel. Där spankulerar också Tintin med Milou, och vid foten av en ryttarstaty har en bister polis just hittat en kanske inte helt nykter kapten Haddock. Mandrake samtalar med Stor-Klas och Lill-Klas.

Tomten flyttar tillsammans med sin före detta småbrukarfamilj in i en modern lägenhet och finner ganska snart att det dess bättre bara är hunden och katten som ser honom.

Tomten har dessutom krympt på sin ålders höst: nu är han i samma storlek som hunden och katten. Men hans plikter har ju också blivit färre jämfört med när han hjälpte Noak på arken.

Och så är det september

I fredags flyttade vi alltså in till Uppsala, och därefter har vi ägnat en stor del av tiden åt att packa upp och komma i ordning. De buketter med ringblommor, dahlior, luktärter, krasse och höstanemoner Birgitta plockade strax före avfärden från Öregrund lyser nu upp bord på olika håll i lägenheten.

En obehaglig överraskning väntade oss: Bostadsrättsföreningen ska, trots att badrummen och toaletterna renoverades för ganska kort tid sedan, nu specialbehandla rörstammarna genom något slags insprutning, och det betyder att vatten och toaletter måste stängas av – en barack med toaletter och duschar har ställts upp bredvid grannhuset. Har jag tolkat ett meddelande på anslagstavlan i porten rätt, kommer dock toalettstoppet att bli förhållandevis kort, vilket jag med mina gammelmansbesvär på nätterna är tacksam för.

Birgitta slipper den här värsta fasen, eftersom hon då kommer att vara inlagd på Akademiska sjukhuset för hjärtklaffsoperation.

Men dess förinnan måste vi utrymma ett av våra källarförråd där hantverkarna ska gå in i ett rör. I det där förrådet förvarar Birgitta bland annat alla sina aftonklänningar från tiden som talman. Ingen av oss är just nu i fysiskt skick att bära upp saker till lägenheten och till vårt andra förråd, men sonen, Matti, har lovat försöka åka till Uppsala för att bistå oss.

Han ringde i morse och berättade bland annat att hans och Karins lilla Ella just har börjat äta annat än bara bröstmjölk.

Våra barn visar all tänkbar omtanke om sin mamma, nu när hon ska genomgå den där operationen, som hon förstås ändå är lite orolig inför.

Anna var här hos oss i eftermiddags och fikade. Birgitta och hon – själv är jag ju diabetiker – åt av de kakor Kerstin bakade till vårt 75-årskalas i Öregrund. Samtalet rörde allt från Mona Sahlins debacle i Socialistinternationalen till mer privata och familjerelaterade saker.

Men egentligen var inte det vi talade om det viktigaste. Mycket viktigare är det att familjegemenskapen fungerar i besvärliga skeden av livet.

När Birgitta är tillbaka från sjukhuset och hyggligt återställd, ska vi ha familjekalas här hemma, ett samlat födelsedagskalas för Kerstin, 43, Birgitta, 75, och Viggo, 10.

Melodikrysset nummer 35 2012

Veckans melodikryss var, åtminstone enligt min mening, mycket lätt. Själv klarade jag alla frågorna direkt, hann också redan i anslutning till respektive fråga kolla detaljer som årtal.

Dessutom gav ju Anders Eldeman ibland onödig hjälp: Vad är det för sport att veta att ”Fritiof i Arkadien” har skrivits av Evert Taube – ET – när man får veta melodititeln? Och Loa Falkmans röst var ju också lätt att känna igen. Taubes text kan du hitta ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Och att svaret på vågrätt 3 skulle bli ”Teaterbåten” listade jag ut redan innan frågan hade ställts och när jag hade tre av sammanlagt elva bokstäver klara. Ur den hörde vi sen ”Old Man River” med Ivan Rebroff. ”Teaterbåten” skrevs 1927 av Jerome Kern och Oscar Hammerstein.

Jag märker att jag här kanske låter onödigt gnällig – den spelade musiken var det nämligen inget fel på. Alltså: för mig är Glenn Miller-låten ”Moonlight Serenade” något busenkelt – men det är härlig musik som jag har dansat till många gånger.

En annan gammal goding är ”As Time Goes By”. Den skrevs redan 1931 av Herman Hupfeld men fick sin berömmelse genom filmen ”Casablanca” 1942, där vi hörde Ingrid Bergman säga ”Play it again, Sam”. Pianisten Sam spelades av Dooley Wilson.

Ännu äldre är revymelodin ”Den gula paviljongen” – den skrevs redan 1923 av Emil Nordlander och John Redland.

Men när det gäller ålder slås den med hästlängder av Carl Michael Bellmans ”Vila vid denna källa”, Fredmans epistel numero 82. Fast Bellman skrev väl egentligen ”Hvila”.

På tal om hästländer fick vi också höra ”Gamle Svarten”, i dag med Roland Cedermark, vilket skulle ge oss ordet gnägg.

Och apropå hästar, minns ni fortfarande cirkusen och den ständigt oförvägne Hampus? Jag talar förstås om ”Den vita stenen”, den underbara TV-serien från 1973, baserad på en lika underbar bok av Gunnel Linde – jag har haft möjlighet att tacka henne personligen, eftersom jag vid en middag har suttit bredvid henne. Men tillbaka till krysset: här skulle Bengt Hallbergs musik leda oss till ordet sten.

Eva Moberg var värd vid middagen då jag träffade Gunnel Linde, och det leder oss vidare till Vilhelm Moberg och hans utvandrarserie. Den musikdramatiserades 1995 av Björn och Benny och fick då titeln ”Kristina från Duvemåla”. Ur den sjöng Tommy Körberg sången om Robert, ”Och guldet blev till sand”, men vi skulle associera till något som hade hänt långt tidigare, nämligen att de svenska utvandrarna först korsade Atlanten.

Också dagens två melodifestivallåtar var lätta.

1995 vann Jan Johansen den svenska uttagningen med ”Se på mig”, som klarade sig hyggligt – blev trea – också i Eurovision Song Contest.

Ganska färsk, från 2010, är ”Kom” med den märkligt stavade gruppen Timoteij.

”Kolarvisa” med Ewert Ljusberg har jag sparat till allra sist, detta eftersom jag hörde honom live – också hälsade på honom – i Öregrund i somras.

Från Öregrund och in till stan, Uppsala, flyttade vi i går, vilket är en månad tidigare än vi brukar. Birgitta ska om några dar tas in på Akademiska sjukhuset för en hjärtklaffoperation.