Så här kunde det vara i den gamla skolan

5 september 2011 21:08 | Film, Politik | 3 kommentarer

När jag åter ser filmen ”Hets” (1944), nu som eftermiddagsbio i TV, slås jag av hur mycket den ändå påminner mig om min egen gymnasietid under det sena 1950-talet. Fortfarande var läroverket då en pluggskola där bara ett fåtal kom in, och där rådde betygshets fram till studenten. Självfallet fanns det hyggliga och inspirerande lärare som liknade filmens klassföreståndare Pippi (Gösta Cederlund), men någon hygglig rektor hade jag inte – jag jämför där med filmens rektor, spelad av Olof Winnerstrand – och även om jag inte drabbades av någon direkt motsvarighet till filmens Caligula (Stig Järrel), fanns det lärare som de mer religiösa eleverna tackade Gud för om de slapp. Skillnaden mellan min gymnasieklass – också jag var för övrigt latinare – och filmens bestod nog mest i att min klass var könsblandad, medan filmens bara bestod av pojkar.

Jag var bland mycket annat elevrådsordförande under min tid i Högre allmänna läroverket i Sundsvall och bildade tillsammans med min vän Anders Thunberg under slutet av min gymnasietid Mellannorrlands elevorganisation (MEO), en kretsorganisation inom SECO. I samband med ett MEO-möte fixade Anders specialvisning av ”Hets” på Saga-biografen för delegaterna.

Trots att den här filmen hade gjorts för då ett femtontal år sedan, kändes den fortfarande mycket aktuell och angelägen. Skulle jag rikta någon liten anmärkning mot den här i nästan alla avseenden lysande filmen, skulle det möjligen vara att de som spelade sistaringarna såg aningen för gamla ut. Jan-Erik Widgren, en av filmens huvudgestalter, som går i L IV, spelas till exempel av Alf Kjellin, vid inspelningstillfället 24 år. Dock förvillas man som åskådare också av något som inte är någon förfalskning: den tidens gymnasister klädde sig på ett mycket mer herraktigt sätt.

Det som fick oss att visa den här filmen på MEO-mötet var dock dess huvudtema, dess sadistiske – på gränsen till galenskap – latinlektor, kallad Caligula, vars högsta nöje det är att plåga, ibland krossa, elever som till exempel uppvisade en lucka i grammatiken (för att citera min egen, mycket trevligare latinlektor). Den skräck han sprider under sina lektioner är nästan fysiskt påtaglig även i biosalongen – Stig Järrels Caligula är en av de riktigt stora prestationerna i svensk filmhistoria.

Skådespelarna är över huvud taget väl valda. Det gäller även den redan nämnde Alf Kjellin, som skickligt pendlar mellan butter tystnad och vågat uppkäftiga motrepliker till Caligulas stick. Den del av hans spel som rör förhållandet till filmens tredje huvudperson Bertha Olsson (Mai Zetterling), expedit i en cigarraffär, känns också äkta: den sexuella debuten har senare krupit längre ner i åldrarna, men 1944 var nog många gymnasister, oavsett deras munväder, lika oerfarna som han. Fast naturligtvis hände det, då som nu, att gymnasister inledde en sexuell relation.

Under latinlektionerna hänger redan tidigare Caligulas hotfulla skugga över Jan-Erik, och vi som är filmens åskådare förstår nog tidigare än Jan-Erik själv, att latinläraren är skälet också till cigarrflickans obalans, rädsla och plötsliga fyllor. Och man kan ju sedan väl förstå den vämjelse det väcker hos Jan-Erik, att hans vedervärdige plågoande i skolan också har lyckats etablera en sexuell relation till den tjej han själv dras till.

När han senare, efter ett eget sammanbrott med vila och vård hemma och efter att därefter på gatan ha avvisat Bertha, beslutar sig för att ändå uppsöka henne i hennes lägenhet, hittar han henne livlös i sängen. I en vrå i tamburen hittar han Caligula, som försöker gömma sig och därefter maniskt upprepar: ”Jag har inte gjort det.” Jan-Erik ger sig i väg, och Caligula tillkallar polis och ambulans. Han får också visst stöd av obducenten, som kommer fram till att Bertha har supit ihjäl sig.

I skolan kallas Jan-Erik till rektor, som redan har fått höra Caligulas version. Konfronterad med Caligula tappar Jan-Erik besinningen och anklagar honom för att ha dödat Bertha och slår, när denne smilar, ner honom. Och blir själv relegerad.

Han är med vid Berthas begravning och flyr hemmet, framför allt sin oförstående far, och söker sig i stället till Berthas tomma bostad. Dit kommer först rektorn, som visar sig vara en mer genomskådande och rättvis person än han kunde vara med Caligula närvarande. Han pratar allvar med Jan-Erik och ber honom återvända hem till föräldrarna, ger honom också pengar till ett tillfälligt hotellrum för den närmaste natten.

Senare följer Jan-Erik rektorns råd – men i trappen möter han Caligula, som verkar söka något slags försoning. När Jan-Erik avvisar detta, bryter Caligula samman – om hans mentala sammanbrott är något bestående får man inte veta.

Jan-Erik själv vandrar mot en oviss men ändå solig horisont med Berthas katt innanför kavajen.

Alf Sjöbergs regi är lysande redan den, men till filmens styrka bidrog även manusförfattaren Ingmar Bergman – ”Hets” brukar därför också räknas in bland de viktigaste tidiga milstolparna i Bergmans filmkarriär.

Bortsett kanske från själva slutet är det här en film med nerv, tempo och plötsliga utbrott, som när en av Jan-Eriks klasskamrater, när de som har lyckats ta studentexamen går runt och tackar lärarkollegiet, i stället väser ”Svin!” i örat på Caligula. Som en skildring av den dåtida skolans avigsidor saknar den här filmen motstycke.

3 kommentarer

  1. Jag håller naturligtvis helt och hållet med dig när det gäller denna klassiska film. (Jag tyckte Stig Olin var bra – han blev ju berömd i andra sammanhang sedan.)

    Mera tvekande ställer jag mig till jämförelsen mellan filmen och din egen skoltid. Såvitt jag förstår gick du och jag på latinlinjen ungefär samtidigt, du i Sundsvall, jag i Härnösand. Varje jämförelse mellan filmen och min egen gymnasietid skulle vara helt orealistisk. Visst fanns det elaka, inkompetenta och möjligen sadistiska lärare (men aldrig någon som Caligula) men det vägdes ju lätt upp av de intresserade, kunniga och hjälpsamma lärarna som uppmuntrade och hjälpte oss fram till studentexamen.

    Jag kan väl aldrig tro att det var sådan skillnad mellan Sundsvall och Härnösand;-) Men man får tänka på att filmen kom minst 10 år innan vi gick i gymnasiet. Men framför allt tror jag att skillnaden berodde på könsfördelningen: i vår ring hade vi kanske 10 pojkar mot ett tjugotal flickor. Det förde med sig en annan stil liksom det faktum att det fanns ett antal kvinnliga lärare. Det var ju bra för oss också som kom att umgås med flickor på ett mera naturligt och delvis obesvärat sätt.

    (Men om sanningen skall fram minns jag en flicka i en annnan klass som blev verbalt mobbad av en lärare. Hon ”körde” mycket riktigt i examen och jag vet inte vad det blev av henne. Men det var ett tragiskt undantag.)

    Nu provocerar jag litet, Enn, och ställer frågan om inte tendensen och viljan att bankruttförklara den gamla skolan bottnar i ett desperat försök att försvara den moderna flumskolan där kunskapskraven i stort sett avskaffats precis som studentexamen?

    Comment by Bengt O. Karlsson — 2011 09 05 22:41 #

  2. Till Bengt O Karlsson: Jag har ju inte heller påstått att vi hade någon direkt motsvarighet till Caligula i vår skola, men auktoritära lärare fanns det ändå – liksom, vilket jag skrev, hyggliga och omtyckta.

    Jag har ju i och för sig inte här diskuterat modernare tiders skolpolitik, men jag förstår ändå din tanketråd. Det är ju kanske inte så egendomligt om en ganska auktoritär skola föder krav om något annat; som elevrådsaktiv deltog jag själv i den debatten, när det begav sig.

    Nu är jag för egen del, som du kanske har lagt märke till, ingen vän av extremer, och negativa erfarenheter av motsatta sådana kanske bidrar till att så småningom föda en god syntes.

    Comment by Enn Kokk — 2011 09 06 10:03 #

  3. Ja, Hets är en mycket bra film och den beskriver stämningen inför somliga lärare på den tiden väldigt bra och elevernas utsatthet i skolan.

    Även jag gick ju i det där gamla läroverket, några år senare än Enn Kokk, fast jag aldrig gick på gymnasiet utan bara i realskolan där. Jag minns hur filmen grep mig. Vi hade väl inte heller någon riktig Caligula, men vi hade en lärare som inte kom så långt efter. Han kunde komma in i klassrummet, se ut över klassen och utbrista: ”Och här sitter ni med era urblåsta hjärnor”. Vi avskydde honom och vi gjorde vad vi kunde, och vågade, för att göra livet surt för honom. Fast på den tiden handlade det ju om ganska beskedliga upptåg, jämfört med vad dagens elever tydligen kan ta sig för mot sina lärare, som att vi lade smällkorkar i dörrtröskeln så att det small ordentligt när han stängde dörren efter sig när han kom in i klassrummet, satte katedern precis på kanten till podiet så att den rasade ner från podiet med ett brak när han kastade upp sin portfölj på katedern. Sen skvallrade vi aldrig på varandra så det gick ju inte att få reda på vem som hade utfört dådet.

    Och som sagt, sedan var det ju det där att man som elev var helt rättslös på den tiden och det minsann inte var någon som talade om, eller ens ansåg att elever skulle behandlas med respekt. Hur orättvis en lärare än var kunde man inte få någon rättelse gentemot denne. Men som du säger, det fanns ju uppskattade lärare också.

    Det var en i många avseenden rutten skola vi gick i på den tiden. Men ibland har jag tänkt att den där skolan, och även folkskolan där det inte var så annorlunda, lärde oss något viktigt, att hålla ihop inför överhögheten, inte utlämna varandra och inte skvallra utan vara solidariska med varandra. Vi tog ganska många kollektiva bestraffningar hellre än vi skvallrade på någon i klassen. Så är det inte i den moderna skolan. Jag blev rätt chockerad när jag kom ut som lärarvikarie i grundskolan och eleverna skvallrade hejdlöst på varandra. Jag hade hellre sett en sammanhållning och solidaritet mellan dem.

    Maj Zetterling var förresten kusin-kusin till mig, men jag träffade henne aldrig. Hennes mammas syster var gift med min mammas bror.

    Comment by Kerstin — 2011 09 07 0:01 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^