Med Ibrahim Baylan på distriktskongress (s) i Enköping

Det småregnar när vi tidigt på lördagsmorgonen ger oss i väg till den socialdemokratiska distriktskongressen i Enköping. Från Öregrund går det inte att med allmänna kommunikationer ta sig fram i tid – inga bussar avgår tillräckligt tidigt – så vi får skjuts i bil med två unga grabbar som bor på Söderön.

När vi ger oss i väg är det fortfarande mycket snö kvar här ute vid kusten, men längre in i det uppländska landskapet börjar barmarken dominera, och vi ser stora vårflodsöversvämmade områden.

Distriktskongressen genomförs i Westerlundska gymnasiet i Enköping. Där har den också hållits förr, även om det var ett bra tag sen – distriktskongresserna roterar runt i vårt lilla län. Lite längre fram på dagen, under lunchen, kan jag konstatera, att den här skolan har ett mycket bra kök som producerar vällagad och god mat.

Distriktskongressen blir en lugn men för den skull inte ointressant tillställning. Jag är där som veteran och gäst och kan alltså ägna mig åt att lyssna och iakkta – men jag småpratar förstås också med andra gäster som liksom vi sitter längst fram: Bengt Björkman, Ivar Lindberg, Hans Alsén, Mary Erixon, Ingrid Andersson och andra.

I en paus kommer också partistyrelsens representant, partisekreterare Ibrahim Baylan, fram till Birgitta och mig och hälsar – mig påminner han om att han arbetade på 68an under en valrörelse då jag fortfarande arbetade där. Han berättar också att han brukar titta in på min blogg. För vår del är vi uppriktigt imponerade av hans kongressanförande, och det säger vi också till honom. Jag kan här passa på att tillägga att Ibrahim efter en lite trevande början har utvecklats starkt i rollen som partiagitator.

En av de bärande tankarna i hans anförande är att de rödgröna har vinden i ryggen och alla chanser att ta hem en valseger i höst – men att vi också måste jobba hårt hela vägen för att kamma hem den där valsegern. Samma linje förfäktas sedan av Thomas Östros, vår distriktsordförande, i hans avslutningsanförande.

Man kände verkligen att hela kongressen besjälades av viljan att vinna valet. Det faktum att årets kongress var lugn och samlad hade dock knappast att göra med att den förestående valstriden lade lock på debatten.

Tvärt om var diskussionerna om motionerna – fler än vanligt i år – spänstiga och framåtriktade och speglade de tilltagande vänstervindar, som nu märks överallt i vårt parti. Ska jag nämna något enskilt område av särskilt intresse är det att socialdemokratin i vårt län utan någon som helst tvekan står för en radikal miljöpolitik – kongressen ville till exempel kraftfullt värna strandskyddet – som står sig väl i jämförelse med Miljöpartiets, som ju ibland får automatisk men oreflekterad goodwill genom att heta som det gör. Men så kommer ju också flera av socialdemokratins främsta miljöpolitiker från vårt län. Två av dem, Birgitta Dahl och Lena Sommestad, fanns närvarande på kongressen. Anna Lindh, som började sin politiska bana i vårt län, är död men bör också nämnas.

Birgitta ledde ett av distriktskongressens seminarier, det som handlade om distriktets förestående 100-årsjubileum den 28 augusti runt om i länet (bland annat med valaktiviteter) och så högtidssammankomst med middag på Uppsala stadsteater på kvällen. Birgitta var också uppe i talarstolen och berättade om den innehållsrika och intressanta jubileumsbok hon tillsammans med en redaktionskommitté just håller på att sammanställa.

Hon passade då också på att framhålla att det finns lärdomar att dra, när man gräver i historien. Hon berättade att Uppsala län länge låg över riksgenomsnittet, när det gällde goda valresultat för socialdemokratin. De här goda resultaten hade inte bara att göra med att det gick att mobilisera industriarbetarna i brukssamhällena och på de förr långt flera industrierna i Uppsala. Till de då högre socialdemokratiska siffrorna bidrog också det framgångsrika organisations- och agitationsarbetet bland länets många lantarbetare.

Lantarbetarna är ju inte så många i dag, men det finns ju många andra samhällsgrupper, där vi skulle kunna genomföra ett mer intensivt propagandaarbete. Här ska vi inte låta oss begränsas av skygglappar. Jag kan ju som exempel nämna att en av killarna som skjutsade oss till kongressen och sen hem till Öregrund igen är jordbrukare. Och han verkade inte avskräckt av att kongressen avslutades med att vi sjöng ”Internationalen”.

Melodikrysset nummer 14 2010

När jag kom hem från den socialdemokratiska distriktskongressen i Enköping i går kväll, kollade jag förstås av bloggen. Sitemetern visade då – och det här var långt före midnatt – att jag hade haft ungefär 3500 besökare, vilket jag tydde till att det melodikryss jag inte hade kunnat göra hade varit ganska svårt. Nu på söndag förmiddag, då jag själv har lyssnat på det på webben och löst det, är jag beredd att hålla med.

Fast vad man upplever som svårt beror förstås på vad man har lyssnat på för musik eller sett för filmer.

För att ta det sista först, filmmelodierna i gårdagens kryss:

Jag har aldrig sett ”Bodyguard” med Whitney Houston och Kevin Kostner. Men jag hittade filmtiteln med hjälp av Whitney Houston och låttiteln ”I Will Always Love You”. Dolly Parton har jag lyssnat en hel del på, men jag mindes inte att det faktiskt var hon som skrev den här låten, som Whitney Houston gjorde sådan succé med.

Inte heller har jag sett den animerade filmen ”The Prince of Egypt”, där samma Whitney Houston tillsammans med Mariah Carey sjunger ”When You Believe”. Men när jag väl hade listat ut det här, var det ju inte så svårt att komma på att svaret på kryssfrågan skulle bli Egypten.

Betydligt lättare var det då att följa London Symphony Orchestra till USA: Vi hörde nämligen deras version av Bruce Springsteens ”Born In the USA”. Allt av och med Springsteen finns i mina skivhyllor.

Les Paul, som nu är död, är en gitarrist jag faktiskt hann höra live i New York. I dag hörde vi honom spela en låt, som spelades mycket i radio när jag var ung, bland annat med Mantovanis orkester om jag inte minns fel: ”Tico Tico”, ursprungligen en brasiliansk låt, som handlar om en sorts sparv.

Det var många resor i geografin i det här krysset. Med tanke på Nils Holgerssons färd genom Sverige på ryggen av Akka, en gås, får man väl också hänföra ”Jag är en liten gåsapåg från Skåne”, som vi minns med Edvard Persson, till den kategorin.

Och som för att fullfölja linjen resor, lät oss Anders Eldeman också höra H C Lumbyes ”Jernbanegalopp”, som mycket riktigt förekommer i det trivsamma TV-programmet ”På spåret”. Här var det underlaget för tågresorna som efterfrågades, räls.

Som en märklig resa i tiden kan man väl beskriva Charles Aznavours duettsång från 2008 med Dean Martin – som dog redan 1995! Det finns mycket man kan göra med modern ljudteknik. Man kunde ju alltså förledas tro att de här båda herrarna faktiskt hade spelat in ”Everybody Loves Somebody” tillsammans i studio.

Karl Gerhard har jag hört live medan han levde. Han brukade sjunga Jules Sylvain-melodin ”Tack ska du ha”, där han presenterade sig själv.

Vera Lynn, den engelska sånglegenden, lever tydligen fortfarande och är nu hela 93 år gammal. Det är märkligt nog, men ännu märkligare var det att få höra att hon har lyckats bibehålla sångrösten och dessutom använt den till att sjunga in ABBAs ”Thank You For the Music”.

Ja, då är det några betydligt yngre artister kvar att redovisa så här mot slutet.

Och Eric Gadds ”Do you believe me, I’m your’s, you’re mine” tålde väl att lyssnas på den också.

Visserligen hörde vi i dag ”Öppna din dörr” med Lars Roos, men ursprungligen gjordes den väl av Tommy Nilsson, en sångare som för övrigt förekommer ganska ofta i Eldemans melodikryss.

Allra sist tar vi vinnaren i årets upplaga av den svenska eurovisionsschlageruttagningen, ”This Is My Life” med Anna Bergendahl, en av dessa Idoler. Jag såg finalen där hon vann, och jag kan dess värre inte förstå varför.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

I dag får Melodikrysset vänta

I dag har Socialdemokraterna i Uppsala län distriktskongress i Enköping, och Birgitta och jag är inbjudna att i egenskap av veteraner delta som gäster – Birgitta ska dessutom leda ett seminarium med anledning av distriktets jubileum i höst.

Vi måste åka i väg redan på morgonen, så det blir inte tid för något melodikryssande för min del, i vart fall inte under ordinarie sändningstid. Jag kommer förstås att lösa krysset på nätet när jag får tid och möjlighet, men troligen först på söndag.

Återkom gärna då!

”Du är snäll, morfar”

Jag har visserligen varit in till Uppsala en vända, på styrelsesammanträde med Folkrörelsearkivet, men annars har jag ägnat den här veckan åt barnbarnen, Viggo och Klara. De har varit hos morfar och mormor på sitt påsklov.

Jag tror att de har haft roligt trots att den kvardröjande vintern – snö över nästan hela trädgården – har hindrat dem från att leka utomhus. Här om dan var de visserligen ute i trädgården, men Klara kom ganska snart in igen och tog av sig stövlar och strumpor, eftersom det hade blivit vått om fötterna.

Vi har försökt kompensera lite genom att ta ut dem på promenader. Barnen har fått följa med till Konsum och handla, och i går, när jag var i Uppsala på sammanträde, tog Birgitta med dem till andra delar av Öregrund – och till lekparken förstås. I dag var de, trots det usla vädret, och tittade på skolan här i Öregrund.

Men mest har det varit läge för innelekar, och barnen har vid besöken på Konsum också fått välja ett par nya leksaker – fast det finns ett ganska stort lager här sen tidigare.

Stor glädje har de också haft av barnböckerna och barnfilmerna.

En av innedagarna fick jag läsa en hel radda böcker för dem – däremellan läser sju och ett halvt-årige Viggo själv, medan lillsyrran Klara, fem, vill att man ska läsa för henne.

På kvällarna har Klara efter sagoläsningen somnat lugnt och förnöjt bredvid morfar eller mormor och sen sovit i sin säng till nästa morgon. Viggo är en lite känsligare liten typ och har vid ett par tillfällen funnit sovro först hos mormor i hennes säng.

Båda har tittat på DVD-filmer och lite äldre VHS-filmer för barn – vi har en hygglig och ganska varierad kollektion. I eftermiddags, när först bara Klara ville titta på film och jag hade satt i gång den, tittade hon bedjande på mig och bad mig att se filmen tillsammans med henne. Så det gjorde jag – eller snarare fungerade som ryggstöd eller kudde åt henne på sängen i TV-rummet.

När filmen var slut och jag klev upp för att ta ut den ur videon, fick jag en kärleksförklaring:

– Du är snäll, morfar.

Då smälte förstås hjärtat på morfar, och när han ombads att hämta ytterligare en film, argumenterade han inte emot.

Nu är öregrundsvistelsen slut för den här gången. Pappa Bo kommer strax för att skjutsa hem barnen till Uppsala, och i morgon bitti åker morfar och mormor till socialdemokratisk distriktskongress i Enköping.

Den här veckan är jag mest morfar

Barnbarnen, Viggo, sju och ett halvt, och Klara, fem, har påsklov och kom på annandagen ut till morfar och mormor i Öregrund för att stanna ända till på fredag kväll.

Bo och Kerstin kom hit med dem i bil, stannade också till på vägen för att gå på loppisar. Mormor hade laddat upp med kyckling, ris och curry och så fruktsallad till efterrätt. Brytbönorna till kycklingen kom från egen skörd, förra årets förstås.

Anrättningen kan ses på en av Kerstins bilder, här. På hennes bilder finns också vår fortfarande snötäckta trädgård, dock med blommande snödroppar, vårlök och krokus i de skyddade och solbelysta rabatterna längs husväggarna. På en bild finns också Klara med sin morfar.

Vi har laddat upp för besök av barnbarnen under den drygt halvårslånga vistelsen här i Öregrund, så här finns både böcker för godnattsagoläsande och filmer för barn.

När mamma och pappa hade åkt hem till Uppsala, valde barnen – som känner sig hemma här hos oss i Öregrund och inte upplever den här tillfälliga skilsmässan som något traumatiskt – att se på tecknade disneyklassiker med Pluto.

Men efter en stund blev Klara trött och ville att mormor skulle läsa godnattsaga för henne. Viggo som är lite äldre fortsatte att se film ett tag till men ville sen gå och lägga sig även han, och nu var det jag som skulle läsa.

Det roliga var att båda barnen, helt oberoende av varann, som godnattsaga valde Kicki Stridhs ”Det hemska spökhuset” med illustrationer av Eva Eriksson. Sen somnade femåringen tryggt i sin mors gamla rum, medan sju- och ett halvtåringen efter en stunds ytterligare filmtittande och sen alltså samma godnattsaga därefter fortsatte på samma spår: Han är trots sin ringa ålder redan en tränad läsare och har följaktligen gett sig på att själv läsa J K Rowlings tegelsten ”Harry Potter och Hemligheternas kammare”.

Birgitta och jag såg under tiden en Poirot-film, men när jag kollade hur Viggo hade det, såg jag att han hade somnat – han disponerar, när han är här, vår Mattis gamla rum.

Det var lugnt och fridfullt i huset fram till halv nio, men sen visade det sig att Viggo hade varit uppe tidigare på morgonen, dock utan att väcka morfar och mormor. Han hade vaknat med svår huvudvärk, vilket har hänt honom tidigare, och när morfar hade dukat fram frukost i köket åt Viggo och Klara, störtade Viggo plötsligt i väg till toaletten och kräktes. När detta hade upprepats, gav Birgitta honom ett stolpiller och han somnade om och sov djupt.

Lillasyster Klara var pigg på att gå med morfar till Konsum och handla, så vi gjorde det tillsammans, Klara med en liten kundvagn och morfar med en stor. Klara hjälpte morfar att hitta varumärken som också Viggo gillar, och som avslutning köpte vi två glass-strutar att ätas efter lunch. Jag presenterade Annika i kassan för Klara, och Klara berättade vad hon hette.

När vi kom hem. var Viggo pigg och alert igen – huvudvärken och illamåendet hade gått över. Så han åt faktiskt hyggligt av mormors lunch, pytt i panna med stekt ägg.

Vi hade lovat barnen att ta dem på promenad runt Öregrund efter lunch, och vi höll förstås ord. Promenaden, med barnen på var sin sparkcykel, gick först ner till fyrskeppet nere vid färjeläget och sen i en runda längs hamnen och runt vår lilla stad. I muren nära fyrskeppet pekade morfar ut det hål där han en gång i världen för barnens mor hävdade, att häxan Pomperipossa bodde. Jodå, den historien hade de redan hört. Ändstationen var den relativt nyligen restaurerade lekparken vid klockstapeln, där det finns mängder av spännande saker, däribland ett väldigt klätterskepp. Hit får vi nog lov att gå tillbaka, innan den här veckan är till ända.

Väl hemma ville barnen, särskilt Viggo, för andra gången i dag gå på upptäcktsfärd uppe på vår stora och vindlande vind. Då måste man öppna en lucka i taket på glasverandan och fälla ner en stege – bara det! Men det finns elektriskt ljus där uppe, så så hemskt är det inte.

Sen kom Klara, som tröttnade först på vinden, till morfar och ville se DVD-film, och efter att ha fått besiktiga förrådet, valde hon en Scooby Doo-film. Brorsan anslöt sig, och framför den sitter de nu klistrade.

Det är därför jag har en stund över för att skriva.

Samtal mellan intellektuella

Jag känner inte Thomas Nydahl (född 1952) personligen, men jag har nu ganska länge följt hans blogg. Jag delar inte alla hans åsikter, och jag kan ibland tycka att hans verklighetstolkningar är väldigt pessimistiska. Å andra sidan gillar jag hans glupande aptit på litteratur, finner också hans synpunkter på böcker intressanta. Jag bör väl också tillägga, att jag inte är särskilt förtrogen med Nydahls ganska omfattande författarskap.

Alvar Alsterdal (1926-1991) har jag ytligt träffat någon gång för länge sedan, men jag har aldrig lärt känna honom närmare. Honom läste jag gärna i Arbetet; jag minns honom som god stilist och dessutom rolig och träffsäker iakttagare. Jag har också haft stor glädje av flera av hans böcker, till exempel ”Den nya vänstern” från 1963. Jag har vidare med stor behållning läst de antologier han tillsammans med Ove Sandell gjorde med texter av Hjalmar Branting, Axel Danielsson och Bengt Lidforss; de borde alla återutges.

Alsterdal var gråsosse. Nydahl har, efter en revolutionär period i KFML/SKP, senare intagit en position som jag inte skulle kalla antipolitisk men väl antipartipolitisk. De här båda fann varann genom kulturtidskriften Studiekamraten, framför allt under den period då Nydahl var dess redaktör. Alsterdal skrev regelbundet krönikor och recensioner för Studiekamraten.

Från att de först, från 1985, hade utbytt tankar i redaktionella ärenden – Alsterdal arbetade utomlands som diplomat – blev deras brev till varandra allt mer personliga. De träffades personligen och förblev vänner ända tills Alsterdal allt för tidigt, vid blott 64 års ålder, år 1991 hastigt dog under tjänstgöring i London.

Thomas Nydahl har nu i boken ”En centraleuropeisk afton. Breven från Alvar Alsterdal” (Tusculum förlag, 2010) publicerat deras brevväxling så långt den finns bevarad. Den här boken är ett levande vittnesbörd om att intellektuella människor, även när de inte har identiska åsikter eller erfarenheter, gärna dras till varandra åtminstone när det finns vissa gemensamma nämnare.

Brevväxlingen mellan Nydahl och Alsterdal är ett myller av referenser till, tips om och synpunkter på böcker och artiklar, delvis också musik. Nydahl har vinnlagt sig om att förse de nu publicerade breven med förklarande noter, vilket borde göra det möjligt för inte lika belästa att orientera sig. Själv har jag läst ganska många av dem som nämns i notapparaten – Rosa Luxemburg, Elmer Diktonius, Folke Dahlberg, Lars Andersson, Leszek Kołakowski, Erwin Leiser, Benny Andersen, Erik Goland, Ove Allansson, Bengt Berg, Peder Sjögren och andra – också träffat till exempel skulptören Willy Gordon, och så vidare. Men jag kan ju tänka mig att andra trots notapparaten kan finna det svårt att ibland följa med i alla de namn- och associationsrika breven.

En lite speciell gemensam nämnare mellan mig och de här båda brevskrivarna är vårt gemensamma intresse för Svante Foerster (1931-1980), vars namn förekommer ett stort antal gånger i den här brevvolymen. Jag började läsa honom och brevväxla med honom under min gymnasietid i Sundsvall. När jag sen kom till Uppsala som student, träffade jag honom både där och i Stockholm, och under min redaktörstid på Aktuellt i politiken (s) publicerade jag, ända fram till hans död, noveller av honom i min tidning.

Svantes brev är, i sin speciella genre, litterära mästerstycken, faktiskt, om herrar Nydahl och Alsterdal förlåter, ännu mer läsvärda än deras egen brevväxling. Alsterdal, som för övrigt under ett skede av livet var gift med Foersters före detta hustru Kerstin, gav 1987 ut en samling brev från Svante Foerster till olika personer, ”Jag saknar dig på ett mumlande sätt”.

Thomas Nydahl gav samma år ut Svante Foerster-antologin ”Kärleken upphäver tiden. Dikter 1952-1981”. I den kan man till exempel hitta Foersters fantastiska dikt ”I detta land, kamrat”, som jag tidigare har återgett här på bloggen – du hittar den ovan under Kulturspegeln, Prosa och lyrik.

Det finns ett ämne som förenar de här tre – Alvar Alsterdal, Svante Foerster och Thomas Nydahl – nämligen kärleken till Israel, en vurm som kan tänkas göra en del av läsarna förbannade. Missförstå mig inte: jag var själv i yngre dar, när Israel fortfarande hade drag av socialistiskt experimentsamhälle, mycket välvilligt inställd till det här landet. Jag försvarar fortfarande Israels rätt att existera (inom 1967 års gränser), men jag behöver väl inte närmare förklara varför min syn på Israel har förändrats en hel del. Så när till exempel Alsterdal i brev till Nydahl uttalar sig kritiskt om sin dåvarande chef, utrikesminister Sten Andersson, hänger jag inte med riktigt, särskilt som kritiken inte närmare utvecklas.

Ytterligare en intressant förbindelselänk på det här spåret: Karl Berman (1910-2004), judisk affärsman i annonsbranschen, var, framgår det av den här brevvolymen, vän med så väl Alvar Alsterdal som Thomas Nydahl och Svante Foerster.

Och så var han under min chefredaktörstid annonschef för Aktuellt i politiken (s).

Påsk – och påskägg på estniskt vis

Påsken har ingen religiös innebörd för mig, men jag förknippar ändå påsken med speciella seder och riter.

Redan under mina barnaår i Estland lärde jag mig att färga ägg med lökskal, på ett sätt som är specifikt estniskt. Vi tog med oss seden till Sverige, och jag har sen färgat ägg på det här sättet med våra egna barn och, när barnen hade flyttat ut, tillsammans med Birgitta.

För det här ändamålet behöver man tygstycken av, till exempel, sönderklippta gamla lakan. Och så, främst, en myckenhet av skal från gul lök. Vi brukar vittja löklådan i Konsum på skal, men tjejerna som jobbar där har nu i flera år hjälpt oss med att lägga undan lökskal i plastpåsar att ge oss, när vi kommer ut till stugan i Öregrund till påsk. Och jag vet att både Marina, som själv är halvestniska, och Annika sen med framgång har prövat den metod jag har lärt ut:

I princip räcker det med att svepa in varje enskilt ägg, lagt på ett av tygstyckena, i ett tjockt lager lökskal. Men variation ger äggen ännu mer spännande mönster. Man kan, närmast äggskalet (med ett lager lökskal utanpå), lägga saker ur växtriket, som ger urskiljbara, ljusare mönster: flikiga blad av stensöta, blommor av vintergäck och snödroppar, blåsippsblad och annat sådant. Man kan också välja sådant som ger växtfärg: albark ger till exempel brun färg. Och så kan man fuska lite, ta färgade fjädrar ur vipporna i påskriset (spar gärna gamla sådana!), och få fläckar av rött, blått, grönt och ljusgult i helheten som skiftar i olika nyanser av orange och brunt.

När man är klar med den här inbäddningen av ägget, sveper man linnetrasan runt om och virar sydtråd om alltihop: inte så hårt att äggskalet går sönder men tillräckligt hårt för att lökskalen och det andra ska sluta tätt om äggskalet. Är man flera som ska använda samma gryta, kan man binda samman sina äggpaket med sytråd, så att man sen vet, vilka ägg som är den enes respektive den andras.

Grytan med ordentligt med vatten (vattnet ska täcka äggen) låter man koka upp redan innan man lägger ner sina ägg. Sen måste man koka äggen i minst 15 minuter för att växtfärgningen ska få full effekt.

Ta sen upp ditt äggknyte med en gaffel eller hålslev och lägg knytet under en kran med rinnande kallt vatten. Sen öppnar man med hjälp av en sax paket efter paket samt spolar rent ägget från lökskal och det andra.

Och fram träder de mest underbara påskägg, det ena inte likt det andra!

Jag använder ju inte foton här på bloggen, men det gör vår dotter Kerstin, som förstås fortsätter i sin pappas fotspår och nu varje påsk färgar ägg på estniskt vis tillsammans med man, barn och goda vänner. Hennes bloggpost om årets äggmålning visar både metoden och resultatet.

Och hennes ägg blev i år faktiskt ganska lika mina, så var så goda och titta här.

Melodikrysset nummer 13 2010

Vi flyttade som vanligt ut till sommarhuset i Öregrund strax före påsk. Här ute vid kusten är det fortfarande rätt vintrigt, så där att det inte kändes helt fel att i dagens melodikryss få höra ”Ser du stjärnan i det blå”, som vi ju normalt förknippar med disneykavalkaden på julafton.

Vi har haft påskbesök av sonen, Matti, och hans Karin, och eftersom sonen är mycket musikkunnig, försökte han hjälpa till lite med Melodikrysset. Nirvana, som han ville bidra med, hade jag dock redan klarat själv, men han kunde också låttitelen, ”Come As You Are”. Men sen sa ju Eldeman den också.

Längst bort från det jag normalt lyssnar på och följaktligen kan låg i dag Britney Spears. Men med hjälp av lite googlande lokaliserade jag både henne och ”Out From Under”.

Lite osäker var jag också på titeln till låten om elefanter, men så vitt jag förstår, heter den låt vi i dag fick höra med Simons dansband ”The Elephant Song”.

Annars hade jag inga större svårigheter med det som spelades i dag. Patrik Isaksson finns i och för sig inte i mina skivhyllor, men visst var det han som sjöng ”Under mitt tunna skinn”.

”Vår sista dans” hörde vi i dag i en engelskspråkig version, men de flesta av oss minns den väl på svenska med Helen Sjöholm och BAO. Den har väl förresten varit med i krysset tidigare? Hur som helst: den låg på Svensktoppen i 30 veckor 2001-2002.

Långkörare – 12 veckor 2002 – på Svensktoppen blev också ”Varför ska man leva för varandra?” med Östen med resten.

”Där rosor aldrig dör”, som i dag skulle ge singularen ros, finns med Vikingarna och förekommer också i filmen ”Änglagård – andra sommaren”. Jag har visserligen aldrig hört den i såna sammanhang, men vad jag har förstått, förekommer den då och då på begravningar.

För egen del är jag mycket mer förtjust i Alf Hambes ”Kajsas udde”, som vi i dag hörde med en av mina favoriter, Fred Åkerström, för övrigt död och begraven även han.

Ännu längre tillbaka i tiden hittar man Karl Gerhard, som jag faktiskt har hört live en gång, på en Folket i Bild-turné. Ett av hans slagnummer var ”Jag är ett bedårande barn av min tid”, som förresten har förts vidare till nya generationer av Magnus Uggla.

Min generation av radioter minns väl också Carl-Gustaf Lindstedts ständiga parhäst på scen Gösta Bernhard. Honom hörde vi i dag i par med Siv Ericks i ”Dagens bankrån”.

Paul Anka, som jag vida föredrar framför en annan Anka, fick 1957 en dunderhit med sin ”Diana”. Den minns jag var jättepopulär ännu 1958-1959, när jag gjorde lumpen på I 21 i Sollefteå. En rockande lumparkompis gjorde bland annat en cover på en kompaniafton.

På slänten utanför fönstret här i Öregrund lyser fortfarande snön vit. Jag längtar efter våren. I dagens melodikryss fick jag i alla fall höra ett stycke ur Antonio Vivaldis ”Årstiderna”.

Och påsk är det hur som helst.

Glad påsk, kära melodikryssvänner!

Nu ska här målas ägg på estniskt vis, med lökskal.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att aningen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Den smala gränsen mellan Gud och Belsebub

Den engelske författtaren William Golding (1911-1993) fick nobelpriset i litteratur 1982 och hör utan tvivel till den grupp av nobelpristatgare, som har fått sitt pris ifrågasatt. För egen del hör jag till dem som anser att hans ”Flugornas herre” (översättning till svenska Sonja Bergvall, 1959, i original ”Lord of the Flies”, 1954) är en mycket bra roman, så läsvärd att den väger upp en del annat mer lättviktigt Golding har presterat.

Handlingen är väl känd, både genom att boken har lästs av många och genom att den har filmats två gånger. För egen del läste jag boken i början av 1960-talet, om jag inte minns galet som Delfin-pocket, och har dessutom sett Peter Brooks’ utmärkta filmatisering från 1963 ett par gånger, nu senast på DVD. Att Brooks film är i svart-vitt är snarast ett plus – det vore annars lätt att falla för frestelsen att förvandla den här storyn till en söderhavshistoria med gröna palmer och ett skimrande blått hav.

Ett gäng engelska skolpojkar evakueras undan ett krig och hamnar, utan att någon vuxen medföljande överlever, efter att planet de färdas i har kraschat, på en söderhavsö. Hur ska de nu överleva? Hur ska de organisera sin tillvaro? Hur ska de skydda sig mot faror? Hur ska de locka till sig någon som kan rädda dem ur knipan?

Det här temat är ju litterärt sett inte nytt. Det fanns, även om hjälten till att börja med var solo, i Daniel Defoes ”Robinson Crusoe”. Och det fanns, mer snarlikt, i Lisa Tetzners ”De skeppsbrutnas ö”.

Goldings variation av det här temat är lite mer speciell: Vad händer med den fernissa av kristen och/eller humanistisk kultur som de här barnen har bibringats, när samhällskontrollen försvinner och de primitiva impulserna får fritt spelrum?

I bok- och filmtiteln, ”Lord of the Flies”, finns en nyckel: Belsebub, från hebreiskans Ba’al-zvuv, kan översättas med just Flugornas Herre eller Gud, och i boken och filmen illustreras den kraft först en del av pojkarna, sen en majoritet av dem, fruktar av ett på stång spetsat vildsvinshuvud i vars tomma ögonhålor flugorna krälar ut och in. Det intressanta är att Belsebub ofta används som synonym för Satan.

Men så vitt jag förstår var detta hos Golding, som var en mycket rationalistisk, inte religiös person, ett led i en uppgörelse med irrationalitet och blind tro i mycket vidare mening än satans- eller avgudadyrkan. I Brooks filmversion blir det här mycket tydligt: Den falang bland pojkarna, som leds av Jack (Tom Chapin) och som denne leder i riktning mot ett allt mer auktoritärt och antihumanistiskt beteende, består till sin majoritet av en gosskör, klädd i ornat som leder tanken till kyrkor, en kör som taktfast sjunger ”Kyrie Eleison”. Steget från Gud till Belsebub/Satan framställs på så sätt som mycket kort.

Humanismen och rationalismen upprätthålls bland pojkarna på den öde ön främst av Ralph (James Aubrey) och hans tjocke och glasögonprydde vapendragare Piggy, på svenska Nasse (Hugh Edwards). Med på deras sida finns också de mindre tvillingpojkarna SamochEric (David och Simon Surtees), alltid omnämnda i ett andetag eftersom de är så lika varann.

Ralph står för rationalism och demokrati – inför, genom att han till att börja med har majoritetens stöd, ett slags öråd. Men Jack och ett växande antal anhängare bildar en skara fribytare, som stärker sin ställning, när de lyckas döda och sen halstra ett litet vildsvin. Den här gruppen utnämner sig själva till Jägarna, och snart uppstår inte bara rivalitet utan också maktkamp grupperna emellan. Ett offer i den här kampen blir Nasse, till att börja med genom att han får sina glasögon (som är användbara för att tända en eld med) kraschade.

Kampen mellan de båda grupperna blir allt mer brutal och otäck: Jack och hans växande skara av anhängare målar sig som en stam vildar, beväpnar sig med spjut (spetsade störar) och börjar också demonisera och till slut även jaga sina motståndare. Simon (Tom Gaman), en kvarvarande medlem av Ralphs grupp, dödas. Han tas, i en kollektiv excess, för att vara ett vilddjur, en best – men de pojkar som utför det här har själva låtit sig förvandlas till vilddjur.

Sen fortsätter de på samma väg: När Nasse, faktiskt modigt, kräver att få sina glasögon tillbaka, välter en av pojkarna ett stort stenblock över honom uppifrån en klippa.

Handlingen i boken och filmen skruvas sedan upp till en jakt genom den tropiska skogen även på Ralph. Den allt mer uttröttade Ralph jagas, till slut även av en eldvägg – förföljarna har satt eld på snårskogen.

Och så kommer vändningen: När Ralph fullkomligt utmattad faller ner i sanden på stranden, faller han nästan på ett par fötter som sitter på ett par långa ben. Benen tillhör en vuxen man, som tillhör en räddningsexpedition som ett fartyg har skickat i land i en mindre båt. I båten finns fler vuxna.

Därmed hejdas jakten på Ralph, och man förstår att Ralph har klarat livhanken.

Den här historien lämnar därhän hur det gick sen, både med Ralph och den stam av förnuftsbefriade mördare Jack och åtminstone kärnan av hans anhängare har förvandlats till. Filmen slutar med räddningen, men av boken (om jag minns rätt; jag har den inte tillgänglig) framgår att de vuxna räddarna inte förstår den fulla vidden av vad som har hänt.

Men oavsett det, hur mycket mindes förövarna – och ville minnas – senare i livet?