Livets slumpmässiga djävulskap

Louis Malle (1932-1995) brukar räknas till dem som skapade den nya vågen inom fransk film, även om han ganska snart kom att distansera sig från den. Fast det räcker med att påminna sig några av hans tidiga filmer – som assistent till dokumentärfilmaren Jaques-Yves Costeau eller hans roliga filmatisering av Raymond Queneaus fantastiska roman ”Zazie dans le métro” – för att inse den svårfångade bredden i hans skaparkraft.

Men hans självständiga debut, ”Hiss till galgen” (”Ascenseur pour l’échafaud”, 1958), var utan tvekan en av de filmer som kom att prägla bilden av den nya franska vågen. Och nog finns flera av de karaktäristika som brukar förknippas med den nya vågen där: en miljöskildring som inte bärs upp av kulisser, existentiella problem som skildras mot bakgrund av den absurdism det verkliga livet erbjuder.

Dessutom lanserar Malle i den här filmen en ny filmstjärna, Jeanne Moreau, som skulle komma att spela centrala roller också i andra nya vågen-filmer, till exempel François Truffauts fantastiska ”Jules och Jim” (”Jules et Jim”, 1961). Notera för övrigt att både ”Hiss till galgen” och ”Jules och Jim” gjordes i svart-vitt, och att det kunde göras så utsökt film utan att man använde färg.

Till det yttre är ”Hiss till galgen” en kriminalhistoria, en spännande sådan, dock inte sedd ur polisens eller den övriga rättsapparatens perspektiv. Här finns ett älskande par, Florence Carala (Jeanne Moreau) och Julien Taverner (Maurice Ronet), hon dock gift med en rik direktör. Julien, som har sitt arbetsrum på våningen under direktörens och tidigare har varit fallskärmsjägare i Främlingslegionen med tjänstgöring både i Algeriet och Indokina, beslutar sig, med Florences vetskap och uppenbarligen utan några samvetsbetänkligheter, för att mörda Florences man men maskera detta som ett självmord.

Det här fixar han också, med offrets egen pistol, men så är det det här med slumpen. Det börjar med att han glömmer kvar det änterrep med hakar, med vars hjälp han har tagit sig upp från balkong till balkong. När han sedan ska ta sig tillbaka för att undanröja detta bevis, slutar hissen han befinner sig i att fungera! Ute på gatan stjäl två ungdomar, Louis (Georges Poujoly) och Veronique (Yori Bertin) hans bil. Julien kämpar hela natten för att, bland annat via hisstrumman, försöka ta sig ut och lyckas till slut också – men vad hjälper det: Under tiden har Louis, som i den stulna bilen har hittat Juliens kavaj och i den hans laddade pistol, med denna skjutit ett tyskt par, vars bil han var i färd med att stjäla i garaget på det motell där både ungdomarna och det tyska paret övernattade. Till råga på allt har Veronique tagit bilder av det tyska paret med Juliens kamera. Så på det sättet anklagas Julien, som förgäves försöker övertyga polisen om att han har suttit fast i en hiss, för ett helt annat mord än det han verkligen har begått.

Man brukar säga att djävulen ger sig till känna i någon detalj, men här är det en hel räcka slumpmässigt uppträdande detaljer som i en absurd fars, regisserad av djävulen, resulterar i att vägen genom hiss-schaktet leder till galgen.

Melodikrysset nummer 1 2010

Det fanna i dagens melodikryss bara en fråga som jag inte kunde själv. Men det finns ju Google! Så jag lyckades i alla fall ta reda på att han som sjöng ”Hela dagen var ett disco” hette Markus Krunegård.

Fast dess förinnan hade jag haft ett annat slags problem med krysset: Det kryss som var infört i Aftonbladets TV-bilaga (som jag brukar använda när jag löser krysset på lördagsmorgnarna) var fel kryss, och innan jag förstod det och hann byta till fredagens vanliga Aftonblad, hade jag hunnit bli ganska förvirrad – ingenting stämde.

Det var ju till exempel helt uppenbart att den som sjöng ”Till den person som tillgrep i går…” var Lasse Brandeby, även känd som Kurt Olsson.

Och visst kände jag igen ”Med en gnutta flax” ur ”My Fair Lady” – jag såg uppsättningen med Jarl Kulle och Ulla Sallert 1959 – men var skulle de här orden in?

När det till slut gällde ”Snälla, snälla” med Caroline af Ugglas ur årets melodifestival, passade Ugglas och inte af in i det kryss jag tragglade med.

Men när jag hade hunnit fram till Fridolf Rhudin och ”Waxholm ettan”, hade det gått upp ett ljus för mig, och jag hade bytt till rätt kryss.

”Waxholm ettan”, komponerad av Fred Winter, ingick i filmen ”Pojkarna på Storholmen” från 1932.

Dagens kryss rymde också en annan gammal filmmelodi, ”Swing it, magistern” ur filmen med samma namn från 1940, där den sjöngs av Alice Babs.

Filmad blev så småningom också ”Stinsen brinner”, ursprungligen en revy med Galenskaparna/After Shave 1987. Här hörde vi Anders Eriksson sjunga.

Den av Jules Sylvain komponerade ”När en stjärna från himlen faller” har varit med i inte mindre än två filmer, båda från relativt sen tid: ”Älskling på vift” från 1964 och ”Långt borta och nära” från 1976.

Den här melodin har, liksom flera andra, varit med förr i Melodikrysset. Ett annat exempel är barnvisan ”Om pappa ville ge jag en femöring…”.

Dagens andra melodifestivalare var ”Diggi-loo diggi-ley”. Med den vann Herreys inte bara Melodifestivalen 1984 utan också det årets Eurovision Song Contest.

”Jag vill vara din, Margareta” minns vi från Svensktoppen 1976. De som sjöng då och nu var Sten & Stanley.

Fast apropå Svensktoppen: själv gillar jag ännu mer ”Om du lämnade mig nu” med Lars Winnerbäck och Miss Li (det vill säga Linda Carlsson).

Jag lyssnar gärna på båda de här. Winnerbäcks samtliga skivor finns i våra skivhyllor – somligt har jag också skrivit om (se Kulturspegeln, Musik). Och Miss Li har jag hört live, på kongressfesten under den senaste socialdemokratiska partikongressen, den på Älvsjömässan.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att i stället antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Hur står den bildade borgerligheten ut med den borgerliga kulturpolitiken?

I den numera borgerliga statliga kulturpolitiken råder något av hela havet stormar. Allt det här skvalpar över också på den kommunala och den regionala kulturpolitiken. Statens stöd till till exempel Uppsala kammarorkester minskar.

Mellan Uppsala stad och landstinget i Uppsala län finns sedan mitten av 1980-talet en inbördes ansvarsfördelning (också vad gäller skattefinansieringen) i fråga om de kulturinstitutioner, som finns i Uppsala men nyttjas av människor från hela länet. Uppsala kommun har ansvaret för Uppsala stadsteater och Konstmuseet, medan landstinget har ansvaret för Musik i Uppland och Upplandsmuseet. I samtliga dessa fall ligger institutionerna i Uppsala, och även om Musik i Uppland bland annat genom Konsertkarusellen också har en hel del verksamhet som förläggs runt om i länet, finns basen för verksamheten i Uppsala. Uppsökande och lokalt förlagd verksamhet på kulturområdet är utmärkt, där det går att genomföra – men Uppsala län är ju samtidigt så litet, att det inte finns några större kommunikationshinder för invånarna i länets olika kommuner för att ta sig till de stora kulturinstitutioner som finns i Uppsala, till exempel Stadsteatern och Upplandsmuseet.

På musikens område har Uppsala åstadkommit ett verkligt lyft inte bara för uppsalaborna utan också för övriga länsbor genom att bygga det efterlängtade Musikens hus. Den stora Uppsala kammarorkester, vars verksamhet diskussionen nu gäller (jag ska återkomma till detta), ger sin utmärkta konsertserie i just Musikens hus, men man ska då veta, att biljett till Uppsala kammarorkesters konserter där också gäller för resa på Upplands lokaltrafiks regionbussar och Upptåget till och från Uppsala samma dag som konserten äger rum. Det är bara att visa konsertbiljetten eller abonnemangskortet för bussföraren respektive tågvärden.

Att rotera runt hela kammarorkestern i länet – turnéverksamheten sköts av mindre ensembler – är komplicerat: alla instrument ska fraktas med, och en del av orkestermedlemmarna är i själva verket inte bosatta i Uppsala utan till exempel i Stockholm. Men för att återvända till publiken: länet är ju så litet att det inte innebär några större svårigheter att ta sig till konserterna. Och kostnaden är knappast oöverstiglig heller för den som föredrar egen bil framför länsbuss/Upptåg som alltså är gratis – många av länsborna åker ju till exempel in till Uppsala för att handla.

När debatten om landstingets kostnader för kulturpolitiken först uppstod, verkade många av de borgerliga landstingspolitikerna antingen ha förträngt eller inte brytt sig om att ta reda på innehållet i ansvarfördelnings- och kostnadsfördelningsöverenskommelsen mellan staden och landstinget i mitten av 1980-talet. Man sa att kommunen borde ut med mer pengar – som om landstingets kostnader för Musik i Uppland inte skulle balanseras av till exempel kommunens kostnader för Stadsteatern.

Sedan tycks man ha slagit in på en annan argumentationslinje. I en debattartikel i Upsala Nya Tidning den 5 januari 2010, ”Förslaget slår sönder länsmusiken”, berättar landstingsrådet Börje Wennberg (S), att den borgerliga landstingsmajoriteten nu tycks vara inne på att slå samman Uppsala kammarorkester med i första hand Västerås sinfonietta, eventuellt också orkestrarna i Gävle, Örebro och Falun, ibland med landstinget, ibland med kommunen som nuvarande huvudman. Bortsett från att man då skulle slå sönder de olika orkestrarnas inövade samspel och konstnärrliga egenart, skulle ju en sådan ordning göra det ännu svårare att uppfylla de decentralistiska mål (när det gäller publikkontakt), som de borgerliga politikerna anförde i början av den här debatten. Tänk att frakta runt en stor symfoniorkester, bestående av musiker bosatta i olika län plus deras instrument över hela det här vädiga området! Var ska de övernatta, om det nu handlar om att ge konserter även på de mindre orterna? Och om man till äventyrs lyckas lösa detta – vad kostar allt det här i form av logi, resor och traktamenten?

Musik i Uppland lever under ständigt hot och med knapphetens kalla stjärna hängande över sig. Den borgerliga landstingsmajoritetens hantering av de här frågorna förtjänar inte namnet kulturpolitik – att snåla på, på gränsen till hota, det vitala och konstnärligt framstående musikliv, som bedrivs inom ramen för Musik i Uppland, handlar mest om ett girigt snålande med skattemedel. Dessutom är det här förfarandet kontraproduktivt också från andra utgångspunkter än de kulturella. Jag vill på den punkten citera Börje Wennberg:

Kulturen, och inte minst musiken, har ett egenvärde. Men dessutom: ”För att en stad eller en region skall vara attraktiv måste även ’kulturell infrastruktur’ finnas.”

Birgitta och jag mötte i publikhavet vid trettondagens konsert i Musikens hus, där vi alla fick höra Uppsala kammarorkesters och körernas fantastiska framförande av Beethovens nionde symfoni, också landstingsrådet (S) Börje Wennberg. Gemensamt konstaterade vi att socialdemokratin bättre än den politiska borgerligheten företräder kulturella värden, som också delas av den bildade borgerlighet, som älskar till exempel Beethovens och Schillers ”Ode till glädjen”.

Det vore inte helt fel om några i denna bildade borgerlighet drog slutsatser av det jag, Börje och andra har skrivit om, när det drar ihop sig till landstingsval i september.

Ett ode till glädjen och broderskapet

Nyårsvistelsen i ett kallt och igensnöat Öregrund bröts av att vi skulle bevista en trettondagskonsert i Musikens hus i Uppsala. Vi åkte först hem med vår packning, och sen tog vi oss till Musikens hus för att, före eftermiddagskonserten, äta en sen lunch i husets restaurang.

På programmet stod Ludwig van Beethovens (1770-1827) Symfoni nummer 9 i d-moll, opus 125. Beethoven skrev den här symfonin 1823-1824, och trots att han var döv allt sedan 1818, blev den här symfonin, nian, ett under av skaparkraft och musikalisk skönhet.

Konserthusets stora sal var fylld av förväntansfull publik, och på scenen rådde inte mindre trängsel: utöver Uppsala kammarorkester fanns där Gustaf Sjökvists kammarkör och Storkyrkans kör. Solister var Marianne Hellgren Staykov, sopran, Maria Forsström, alt, Mats Carlsson, tenor, och Karl-Magnus Fredriksson, bas, men det var framför allt de avslutande körpartierna som utgjorde konsertens höjdpunkt, detta sagt utan att vara menat som något förringande av det övriga – också orkestern, även den under ledning av Gustaf Sjökvist, spelade mycket njutbart, till exempel i det scherzo som finns i symfonins andra sats.

Beethovens nia är ett märkligt stycke bland annat för att den till att börja med, som brukligt, är orkestermusik fastän en mycket varierad sådan men sedan, i slutet, blir ett verk för kör och orkester. Vad Beethoven där har gjort är att ha tonsatt Friedrich Schillers (1758-1805) ”Ode an die Freude” (”Ode till glädjen”) från 1785.

Den här melodin är numera också känd som ”Europahymnen”, alltså EUs ”nationalsång”, och även jag som inte är någon anhängare av någon europeisk nation kan ju tycka, att man kunde ha valt betydligt sämre musik för ändamålet. Schillers tyska originaltext fanns, tillsammans med en översättning till svenska av Hugo Tigerschiöld, i programbladet, och den innehåller bland annat det idealistiska budskap, som jag antar har lockat EU och dess tillskyndare: ”Alle Menschen werden Brüder” (”Alla mänskor bliva bröder”). Fast i EU-sammanhang är det ju musiken vi hör, och den är både mäktig och underbar.

Den här musiken av Beethoven och nämnda ansatser i Schillers text har genom tiderna kommit att användas i ganska vitt skilda sammanhang. I mitt eget fall har jag kommit att intressera mig för deras användning på den politiska vänsterkanten. Mycket tidigt i mitt skivsamlande hörde jag till exempel flera insjungningar av den med den amerikanske folksångaren och vänsterikonen Pete Seeger.

Han sjöng då inte någon engelsk översättning av Schillers text utan, alltså till musiken ur Beethovens nia, följande text, där de två första stroferna är skrivna av Josephine Bacon och den tredje av Don West:

Hymn for Nations

Amerikansk text: Josephine Bacon, tredje strofen av Don West

Musik: ”Ode till glädjen” ur Ludwig van Beethoivens ”Symfoni nummer 9 i D-moll”, 1823-1824

Brother, sing your country’s anthem,
Shout your land’s undying fame,
Light the wondrous tale of nations
With your people’s golden name;
Tell your parent’s noble story,
Raise on high your county’s sign.
Join, then, in a final glory.
People lift you flag with mine!

Hail the sun of peace, now rising,
Hold the war clouds closer furled;
Blend our banners, o my brother,
In the rainbow of the world!
Red as blood and blue as heaven,
Wise with age and proud of youth,
Melt our colors, wonder woven,
In the great bright light of truth!

Build the road of peace before us,
Build it wide and deep and long;
Speed the slow, remind the eager,
Help the weak and curb the strong
None shall push aside another.
None shall let another fall,
March beside me, o my brother,
All for one and one for all!

I ett stencilerat sånghäfte från arbetarrörelsens barnorganisation Unga örnar hittade jag en anonym svensk version, som inte är någon ordagrann översättning men utan tvivel samma andas barn:

Och nu ljuder nya toner

Svensk text: Unga örnar

Musik: ”Ode till glädjen” ur Ludwig van Beethoivens ”Symfoni nummer 9 i D-moll”, 1823-1824

Och nu ljuder nya toner,
nya toner hör kamrat.
Samla världens millioner,
gör all världen till en stat.
Till en stat där nöd och faror
som en saga finnes blott.
Alla länder byter varor,
alla gör de var sin lott.

Över gamla gränser där som
broderblodet en gång flöt.
Ska den nya släkten samman
odla markens korn till bröd.
Hatet måste vi begrava,
fred för syster och för bror.
Fred på jorden, fred på haven,
fred för alla barn på jord.

Om någon känner till vem som skrev den här svenska texten och när det skedde, är jag tacksam för att få veta detta.

Både den amerikanska och den svenska texten publicerade jag i min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970). Där finns också noter och ackordanalys.

Text och noter (amerikanskt original) i:

Silber, Irwin (redaktör): ”Reprints From Sing Out!, Vol 1” (Oak Publications, New York, 1962)

Inspelningar på skiva:

Seeger, Pete: ”Dangerous Songs!?” (CBS SBPG 62751, 1966, på CD Sony 65261, 1998)
Seeger, Pete: ”Darling Corey and Goofing Off Suite” (Smithsonian Folkways SFW 40018, 1993)
Seeger, Pete: ”Pete” (Living Music LMUS 0032, 1996)
Seeger, Pete: ”Songs of Struggle & Protest: 1930-1950” (Folkways FH 5233, 1959)
Seeger, Pete: ”Wimoweh” (Folkways FTS 31018, 1968)

Vem kan man lita på?

Jag är en del av en radikal generation – i det tidiga sextiotalets socialdemokratiska studentförbund – som föregick det sena sextiotalets och det tidiga sjuttiotalets så kallade revolutionära uppsving. När det senare kom var jag anställd, från den första januari 1968, på Socialdemokratiska partistyrelsen, och kom där, eftersom även jag var beläst i de marxistiska källskrifterna och dessutom kunde universitetsmiljön där den nya vänstern hade sin bas, att bli den som tog den framför allt teoretiska striden med många av de unga som kunde ha tillhört (och i flera fall hade tillhört) den socialdemokratiska vänster jag var en del av.

Detta är inte tillfället att göra en mer omfattande analys av varför motsättningarna kom att bli så stora mellan å ena sidan socialdemorkatin, å andra sidan bokstavsvänstern med alla sina förgreningar. Men eftersom fokus i den här essän ligger på Hoola Bandoola och miljöskildringen (även politiskt) i Örjan Svedbergs bok ”Hoola Bandoola. Om ett band, en tid, en stad” (Ordfront, 2009) mest är hämtad från hans och bandets hemstad Malmö, kan jag väl starta med att erkänna, att en del av tidens socialdemokratiska företrädare, bland dem Nils Yngvesson i Malmö, nog inte var särskilt väl lämpade för att slå bryggor till den musikrörelse som fanns till exempel i hans och Hoolas gemensamma stad.

När det gäller musikrörelsen, försökte jag själv slå bryggor, framför allt efter det att jag 1975 hade blivit chefredaktör för Aktuellt i politiken (s). Mycket snart började jag recensera i stort sett allt som hade getts ut av Musikrörelsens skivbolag: MNW, Nacksving, Amalthea, Silence, Manifest, ja även KFML(s) Proletärkultur och KFMLs/SKPs Oktober. Jag har senare, av människor som arbetade inom musikrörelsen och dess band och bolag och distributionsapparat, fått höra, att det jag skrev, trots en del ideologikritik, inte så sällan uppfattades som intressant. Jag var ju heller inte en helt ointressant bedömare, eftersom jag hade gett ut ett par vänstersångböcker, skrivit mapptext åt Finn Zetterholm, med mera.

Så småningom blev också bryggorna, både de kulturella och de politiska, flera. När jag anordnade minnesarrangemang efter Olof Palmes död, visade det sig inte svårt att få Nationalteaterns rockorkester att göra en utomhuskonsert som, efter ett fackeltåg, gick av stapeln på Norra Bantorget i Stockholm, och en gång har Mikael Wiehe ringt hit (till mitt sommarhus i Öregrund, där detta skrivs) och efterlyst fler exemplar av den Olof Palme-CD jag var med om att producera vid samma tillfälle – Mikael sålde Palme-CDn via sin hemsida! Både Mikael och Hoola-parhästen Björn Afzelius var, åtminstone så småningom, ingalunda antagonistiskt inställda till socialdemokratin. Mikael har jag hört spela på ett socialdemokratiskt valmöte i Uppsala, och Björn har jag, till min stora överraskning, mött både hos danska Socialdemokratiet och norska Arbeiderpartiet. I det förra fallet spelade han på en kongressfest, och jag köpte där, med dedikation från honom, hans sångbok. I det andra fallet satt han med på den del av valvakan, dit bara den innersta partiledningen och så gäster som jag hade tillträde! Om vi återvänder till Olof Palme, tror jag, att många inom sextio- och sjuttiotalsvänstern, som till exempel hade kritiserat honom hårt för IB, åtminstone efter hans död förstod, att Sverige nu hade förlorat en mycket betydande vänsterledare.

Med det här vill jag inte hävda att Wiehe och Afzelius var eller blev socialdemokrater; så vitt jag har förstått röstade båda på Vänsterpartiet. Men de hade den mogna klarsyn om gemensamma målsättningar och gemensam kamp som är förutsättningen för dagens röd-gröna samarbete.

Mot den här bakgrunden tycker jag att Svedbergs bok har lätt sekteristiska drag – han är vänsterpartist – men jag kan försvara honom med att han speglar en annan tid än den som nu råder. Och han citerar faktiskt Mikaels omdöme att bandets publik i Sverige är en bred vänster: ”det finns socialdemokratiska ungdomar, vänsterpartistiska ungdomar som lyssnar på Hoola”.

Dessa invändningar till trots – och trots att boken innehåller texter, privata minnen så väl som tidspanoramor som i bästa fall är väl allmänna kulisser till det som är bokens huvudämne, Hoola Bandoola – är jag glad över att Örjan Svedberg har tagit sig före att försöka teckna en helhetsbild av ett av det tidiga sjuttiotalets allra viktigaste proggband.

De enskilda plattorna – då i LP-form – analyseras systematiskt. Med boken följer också en CD med fyra låtar ur P3-programmet ”Tonkraft”, hämtade från en spelning den 15 december 1973: ”Vem kan man lita på?”, ”Danslåt för yttrandefriheten”, (tillägnad Jan Hammarlund plus de i IB-affären fängslade journalisterna), ”Bläckfisken” och ”Keops pyramid” med sin suggestiva text och sina suggestiva gitarrslingor.

Jag har alla Hoolas LP, har också senare köpt dem som CD, men jag har ändå nu, när MNW, som bildades 1969, firar sitt 40-årsjubileum med en rad nyutgåvor av viktiga plattor från proggeran, köpt till exempel Hoola Bandoolas ”Vem kan man lita på?” från 1972, eftersom den nya CD-utgåvan från 2009 dessutom innehåller en konsert, som Hoola höll i Nässjö Folkets Hus den 17 januari 1974. (Dessutom finns där en fin liveupptagning av ”Keops pyramid” från Älvsjömässan 1 maj 1974.)

Flera av låtarna på de båda CDna som ingår i den här utgåvan (MNWCDJ35, 2009) – ”Vem kan man lita på?”, ”Dansmelodi”, ”Keops pyramid”, ”Rocksamba” – finns därmed i dubbla upplagor. Det går inte att entydigt sätta den ena versionen framför den andra. I låtar som ”Dansmelodi” och ”Rocksamba” upplever man bandets lust att spela live inför en entusiastisk publik. I andra fall har studioinspelningarna sina företräden. ”Keops pyramid”, en låt om utsugning, får i studioinspelningen ett passande drag av sorg och tungsinne, och skivversionen av ”Vem kan man lita på?” är fantastisk med sin dylanska text och sina gitarrslingor – lyssna också på mellanspelet mellan verserna 2 och 3.

Och så är alltså texterna ofta så hörvärda. Varför skulle till exempel socialdemokrater slå dövörat till för det här?

1789+0

Text och musik: Mikael Wiehe, 1972

Medan den rikes barn blir feta
dör den fattiges barn av svält
Fast dom säger att vi är lika
så är det alltid dom som har rätt
Dom säger, vi sitter i samma båt
både styrman och matros
Men hur jag än försöker och bär mej åt
så är det alltid jag som ror

Om friheten för den lame
är att få gå precis vart han vill
och om den stumme kan bli kejsare
om han bara säger till
ja, då är skomakarpojkens frihet
att få stanna vid sin läst
och det är frihet för den fattige
att kunna köpa vad som helst

Dom säger att vi hör samman
att vi är bröder allihop
att vi ska lära oss att leva med varann!
Men när tiderna blir knappa
och man ska prova det som band
då är det slut på allt tal om broderskap
och man snor åt sej vad man kan

Medan den rikes barn blir feta…

Det här perspektivet, jämlikhetsperspektivet, måste socialdemokratin – för att återvända till nuet, valåret 2010 – envist hålla fast vid. Gör vi inte det, sviker vi deras förtroende som ger oss sin röst.

Men gör vi inte det, kommer vi att påminnas om slutraderna i ”Vem kan man lita på?”:

Då kommer mor Maria krypande
och hennes ögon är så blå
när hon skriker, vem i hela världen kan man lita på?

Till tvåsamhetens lov

I gårdagens melodikryss spelades musiken till en Evert Taube-ballad, vars text sedan har malt i mitt huvud ända till dess att jag nu har letat upp den på nätet:

Som stjärnor små

Text och musik: Evert Taube

Som srjärnor små
på himlen blå
de vinka till varann,
så gör du och jag, min vän,
för kärleken, för kärleken
emellan mig och dig.

Som bäckar små
i jorden gå
igenom djupan dal,
så gå du och jag min vän,
till kärleken, till kärleken
emellan mig och dig.

Som skyar små
på himmlen blå
de flytta till varann,
så fly du och jag min vän,
till kärleken, till kärleken
emellan mig och dig.

Serenad till Astri under dess balkong i staden, ej långt från Haga grindar, publicerad i ”Dikter”, 1955.

Melodikrysset nummer 53 2009/2010

Veckans kryss, som jag löste med en kopp kokkaffe på bordet och snöfall utanför fönstret (jag är i sommarhuset i Öregrund), innehöll en del knepigheter, tyckte jag.

Lady Gaga, här med ”Paparazzi”, hör inte till de artister jag spontant kan, så här tog jag hjälp av Google.

Lite tankemöda beredde det mig också att komma på filmen med Carl-Gustaf Lindstedt – jag har nämligen aldrig sett den. Eftersom ett av orden såg ut att bli nolla, hittade jag till slut filmtiteln, ”En nolla för mycket” – filmen kom 1962. I den förekom en melodi, som användes som signaturmelodi i Hylands hörna, Carl-Henrik Norins ”Zero, Zero”. Lill-Babs sjöng in den på skiva men då med titeln ”Att vara förälskad”. Men det är kul att få något att bita i i krysset!

Carl-Gustaf Lindstedt, den gamle sossen, fanns förresten med på ytterligare ett hörn i dagens kryss, då som en av de drivande i Casino-revyn. Casinogänget sjöng ”Nu tar vi tagelskjortan på”, som här alltså skulle ge tagelskjorta i singularis.

När det gällde ”Teskedsgumman” som adventskalender i TV, spelades gumman av Birgitta Andersson, och hennes redskap var alltså en sked. Hennes gubbe spelades av Carl-Gustaf Lindstedt, och då kan det vara på sin plats att påminna om att inte bara han utan också Birgitta ställde upp för socialdemokraterna i flera valrörelser. Och om att han som skrev böckerna om Teskedsgumman, norrmannen Alf Prøysen, var trogen Arbeiderpartiet, skrev bland annat regelbundet kåserier i partiets tidning Arbeiderbladet. Hans sånger sjungs alltid på norska (S)-kongresser, vet jag av egen erfarenhet.

Jag har inte sett ”Buddy Holly – the Musical” på Göta Lejon i Stockholm, men ”Everyday”, som jag tror låten heter, sjöngs utan tvivel av Brolle, åtminstone förr med Jr påhängt på namnet.

Dagens melodifestivalmelodier var inte alltför svåra.

Från 2008 års tävling kom ”Lay Your Love On Me” med BWO där Alexander Bard är en central person. Den har en melodi som är ganska lätt att komma ihåg.

Detsamma gäller Py Bäckmans ”Stad i ljus”, som Tommy Körberg sjöng 1988.

Lätt att komma ihåg är likaså Orups ”Det gör ont” från 2004, som Lena Ph i Eurovision Song Contest framförde på engelska: ”It Hurts”.

Men Anders Eldeman hyser också kärlek till gamla gudar.

I dag spelade han till exempel Evert Taubes fina ”Som stjärnor små” och Karl Gerhards (KG) roliga ”Vart tar alla vackra flickor vägen?”, här dock i modern tappning med Magnus Uggla. Jag har faktiskt skrivit om Ugglas Karl Gerhard-CD – se Kulturspegeln, Musik.

Povel Ramel, en annan klassiker, hörde vi i dag i skepnad av Bunny Blom. Kul att höra potpurriet med alla damer: ”Min söta lilla Inga”, ”Anna, du kan väl stanna”, ”Är det nån som sett Maria?” och ”Får jag låna nyckeln, Ann-Marie?”.

Och bland klassikerna hör också Lasse Dahlquists ”Jolly Bob” hemma. Men är Bob verkligen ett efternamn?

Slutligen: även Tom Jones’ inspelning från 1966 av ”The Green Green Grass of Home” får väl vid det här laget räknas som en klassiker.

Fast utanför fönstret är det inget grönt gräs – där faller snön allt ymnigare.

Ett gott nytt år – gärna med en grön och solig sommar – önskar jag er, alla mina läsare!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.