Kärlek mellan stor och liten – vad som än händer

Den som har haft sina barn omkring sig och verkligen levt med dem vet, att det mellan föräldrar och barn kan utvecklas en kärlek och en tillit som verkligen håller i livets olika skiften.

I Debi Glioris bilderbok ”Vad som än händer” (översättning Lotta Olsson Anderberg, En bok för alla, 2009, 1999 först publicerad på svenska av Bonnier Carlsen) är Stor och Liten avbildade som rävar; bilderna är vackra och uttrycksfulla. Historien Gliori berättar är däremot ganska enkel och förekommer i varje förälder-barn-relation: Bokens Liten prövar om Stor verkligen älskar honom/henne (könsbestämningen på Liten är en smula obestämd): Skulle du verkligen älska mig om…

Den här bokens Stor klarar dock alla prövningarna, kanske för att de är både teoretiska och provokativt överdrivna. Riktigt så enkelt är det ju inte i alla vardagskonflikter mellan föräldrar och barn.

Men som en lite rar godnattsaga duger det här väl ändå.

En fortsättning på sagan om den lilla gumman

Elsa Beskows ”Sagan om den lilla, lilla gumman” är med rätta berömd och älskad av många barn.

1997 tog sig Thomas Halling före att publicera en fortsättning: hur gick det sen för den lilla, lilla katten, som försvann i den stora, stora skogen efter det där ”Schas katta!”? Även valet av illustratör var djärvt: den som illustrerade hans ”Sagan om den lilla, lilla katten” (Natur och Kultur) var Gunna Grähs, som aldrig offrar åt det där idylliska som man ofta hittar hos Elsa Beskow.

Den stora skog dit vår lilla lilla katt försvann är ganska mörk och hotfull: där råder skugga och kråkorna kraxar, och i det stora hus katten hittar är allting stort och alls inte dockskåpsaktigt; på bordet dansar det till och med råttor.

Och där bor ingen nätt liten gumma utan en stor ful karl med tatueringar på armarna.

Men trots att han har en ful uppsyn och tar vår katt i nackskinnet, häller han upp grädde och ryter: ”Mat katta!!!”.

Och när katten har lapat i sig all grädden, hoppar den upp i gubbens mjuka säng och tar sig en lur.

Så veterligen bor den lilla lilla katten numera hos den stora stora gubben och har det bra där (om hon inte har flyttat igen).

Ny upplaga av den här roliga bilderboken har kommit hos En bok för alla, 2009.

Kroppsfunktioner och installationer

Jo, jag fortsätter – hittills förgäves – med fysiska aktiviteter för att bota den värk jag har i ryggraden, runt skuldrorna och, när jag hostar, också vid revbenen. I går, när jag på kvällen hade gruppsammanträde (S + V + MP) i kulturnämnden, tog jag bussen in till Uppsala redan vid lunchtid och travade sen runt i affärerna. Jag har tre förestående födelsedagar i familjen; dottern, Kerstin, fyller till och med jämnt, 40. Det ska firas på lördag. Så den här gången fick inte bara benen utan också armarna motion av de kassar jag bar omkring på.

Sen tidigt i morse har vi i dag hållit oss hemma. Vi har nämligen fått en beställd värmepump installerad. Den är i gång nu och pressar ut varm luft dels i riktning mot köket och sovrummet, dels i riktning mot raddan av rum som ligger längs korridoren.

Den inomhusdel som finns i ena kökshörnet fick plats utan omdispositioner och smälter faktiskt hyggligt in i miljön. Resten sitter på utsidan av väggen.

Med hjälp av firman som gjorde installationen ansöker vi förstås om rotavdrag, men på det hela taget bör den här investeringen betala sig på hyggligt kort tid. När vi byggde om och till här i Öregrund, var det boom för billig el, och vi, liksom många andra, valde då att sätta in direktverkande el. Det här är nu ett sätt att både sänka de mycket stora elkostnaderna vi så småningom har fått och att hushålla bättre med el.

Vi har för övrigt för inte så länge sen gjort en annan investering i samma anda: vi har köpt ny kyl och frys, som drar mycket mindre ström.

Även det kostade en slant, men här fanns – förutom elbesparingen – också ett moment av självbevarelsedrift inblandat: Så gamla som den gamla kylen och den gamla frysen var, kunde de också tänkas lägga av när som helst, till exempel under de höst- och vintermånader då vi över huvud taget inte kommer hit till Öregrund.

Svensk swingmusik på randen till andra världskriget

Mot slutet av 1930-talet utvecklas den svenska jazzscenen ytterligare några steg från att främst vara dansmusik och underhållning till att bli så att säga jazzmusik på riktigt. Kanske underlättades detta dock av att den då förhärskande jazzmusiken utvecklades mot att bli swing, en form av jazz som ju alls inte står i motsatsställning till att ha en funktion även på dansgolvet.

Ett bra och representativt urval jazz från den här epoken finns på dubbel-CDn ”Svensk jazzhistoria, Vol 3, Swedish Jazz 1937-1939, Rytm och swing” (Caprice CAP 22039, 1996), som ligger i en box, som också rymmer ett generöst häfte med uppgifter om tiden, låtarna, musikerna och annat som man kan vara nyfiken på.

Flera av musikerna och banden på de här båda skivorna har vi redan mött på föregående dubbel-CD i serien, och många av dem kom att vara mycket aktiva långt fram i tiden, spelades fortfarande till exempel i radio under sent 1940-tal och under 1950-talet – vid det laget var de legender.

Exempel, med låtar alltså hämtade från 1937-1939, är Folke Eriksberg på gitarr i ”Saint Louis Blues”, dragspelaren Nisse Linds Hot-Kvintett i Duke Ellingtons ”Jubilee Stomp” eller Hot-Erio i ”That’s a Plenty” och dragspelaren Erik Frank i ”Whispering”.

Inte så att jag alltid, som jag kan påminna mig, har hört just de inspelningar som förekommer på de här båda CDna, men namnen är mig bekanta från ungdomsårens radiolyssnande: Charles Redlands swingband i ”Sax-Cobble”, Sven Stiberg, gitarr, och Thore Swanerud, piano, i ”Shine”, bara för att ta ett par exempel.

Ibland förundras man över att ett band som Swing Swingers, som man inte kan påminna sig ha hört, låter så bra i till exempel ”Swinging Around” och ”Honeysuckle Rose” – tills man upptäcker att bandet bland medlemmarna har namn som Folke Eriksberg, Thore Jederby, Thore Ehrling, Zilas Görling och Stig Holm.

Sam Samson minns jag som sångare och pianist och showman, från the Radio Days. Här kan man frossa i fina inspelningar med honom och hans orkester (Folke Eriksberg, Thore Jederby, bas, Folke Erbo, trummor) i till exempel ”Swing In the Spring” och Ellingtons ”Mood Indigo”.

Och ibland gör man helt nya fynd som Åke Fagerlunds Lisebergsorkester från Göteborg.

Håkan von Eichvalds orkester, som jag känner till, väcker kanske inte de muntraste känslor av återhörande, men så plötsligt blir det kul, när man upptäcker att den inrymmer en då mycket ung pianist, Charles (han kallades så då) Norman – lyssna till exempel på hans pianosolo i ”Lambeth Walk”.

Och apropå unga medverkande: Vi får höra en mycket ung Alice Babs sjunga ”Some of These Days” till Nisse Linds Hot-trio.

Ett kapitel för sig är den berömda Svenska Hotkvintetten: hör Emil Iwring, violin, Sven Stiberg, Folke Eriksberg och Kalle Löhr, gitarr, och Roland Bengtsson, bas, spela Count Basies ”One O’Clock Jump”!

Arne Hülphers orkester låter inte oävet – den innehöll ju många av tidens stora jazzartister – men det faller naturligtvis en skugga över honom genom hans senare turnéer i Tyskland tillsammans med Zarah Leander, under den här tiden med sin dansorkester. Fast egentligen vet man ju inte så mycket om det var något annat än den stora tyska danspubliken och grammofonmarknaden som fick honom att turnera i Nazityskland. Säkert var många av tidens jazzmusiker politiskt aningslösa, ibland politiska idioter. När kriget bröt ut, gick ändå Charles Redland upp till sitt tyska skivbolag, Odeon, och sa upp sig av politiska skäl, berättar han i den långa intervju som finns i det medföljande häftet.

Men också i Sverige fanns det, delvis av arbetsmarknadsskäl, ett motstånd, bland annat i Musikerförbundet, mot att utländska musiker fick arbetstillstånd i Sverige. När det gällde färgade amerikanska musiker blandades ibland också med detta en rasistiskt motiverad motvilja.

Samtidigt hämtade under den här epoken allt fler svenska jazzmusiker och -arrangörer påtaglig inspiration från den amerikanska jazzmusiken, inte minst den svarta jazzmusiken.

Promenad till men ingen dans på Sunnanö

När jag var på Konsum i dag, frågade mig Marina i kassan – hon följer min blogg – om jag hade tagit den promenad jag utlovade i går.

Nej, inte än då. Men det var min avsikt att strax därefter gå ut i det fortfarande ganska fina vädret.

Så när jag hade plockat in middagsmaten i kylen, gick jag ut igen och tog den väg jag hade bestämt redan i går. Jag gick hela den kringelikrokiga vägen, såg alla de välkända husen och där emellan de ganska trista skogspartierna.

Vid Sunnanöfjärden ligger Sunnanö camping. Där finns stugor för uthyrning och förstås fullt med husvagnar, ofta med däck och förtält. Folk återkommer år efter år, och många av de här husvagnarna står kvar också så här års i avvaktan på att det ska bli ytterligare några varma hösthelger. Där finns också toaletter och duschar och diskrum, omklädningsrum för badande, minigolfbana samt i huvudbyggnaden både kiosk och restaurang/café med hamburgare och andra enklare rätter.

Väl där, medan jag inför promenaden hem vilar benen vid ett bord utomhus, kommer föreståndaen sen snart 30 år Sture Wretling och snackar lite. Det har vi gjort då och då; för länge sen umgicks till och med hans dotter och en av våra döttrar lite där ute.

Åke, som tillsammans med sin fru driver campingen, är egentligen västmanlänning, bor på vintrarna i sitt hus i Skultuna. När det gäller Sunnanö, började det med att han och familjen först kom som gäster till campingen, och så beslöt man sig, när chansen till det kom, att ta över campingen. Vissa år med uselt väder har det gått lite knackigt, har Åke tidigare berättat, men i år är han belåten: gästerna har varit många.

Sunnanö ligger ett par kilometer söder om själva Öregrund, läser jag i den information jag hittar på Google, men den här krokiga vägen, som jag har gått otaliga gånger, när ungarna var små ofta med barnvagn, också cyklat, känns längre. Läget är skyddat, med land tvärs över fjärden, så här är badtemperaturen ofta högre än till exempel i badet i Tallparken, som ligger ut mot öpnna havet. Till fördelarna med Sunnanöbadet hör, åtminstone om man har småbarn, utöver badtemperaturen också att där finns en anlagd sandstrand med hyggligt långgrund strand utanför, fram till en badbrygga. Det senare hindrade ändå inte att vår Matti en gång då han fortfarande var liten lyckades komma ut på så djupt vatten att han försvann – men hans mor gjorde en snabbutryckning ut i vattnet och fick upp honom innan något allvarligt hade hänt.

Ett skäl till att vi även sen när barnen blev större länge fortsatte att göra våra badutflykter till just Sunnanö var att där varje sommar anordnades simskola. Våra ungar har lärt sig simma där, tagit de olika graderna av märken och allting. Nu har, berättar Åke, Östhammars kommun sen länge upphört att anordna simundervisning där; simundervisning ges numera i Östhammar och i bassäng. Det är säkert inget fel på den undervisningen, men borde den inte också ges på de ställen där ungarna – fastboende så väl som sommargäster – finns och badar på somrarna? Dessutom är det väl inte ur vägen att ungarna lär sig att röra sig också i kallt havsvatten.

Sunnanö är ett så vackert namn, och kanske är just det skälet till att Evert Taube i en av sina sommarvalser, ”Dansen på Sunnanö”, använde sig av just detta ortsnamn.

Jag har visserligen i en bok om Taubes alla ortsnamn sett uppgiften att han skulle ha avsett just Sunnanö i Öregrund. Öregrund har han ju besjungit också i en annan av sina visor, och han var ju väl bekant med roslagskusten och öarna där utanför, men det finns ett problem: Något pensionat – i texten är det bal på pensionatet – har veterligen aldrig funnits på Sunnanö.

I stället finns det uppgifter om att det pensionat han diktade om i själva verket fanns på Södermöja. I så fall har han av rytmskäl eller för att han tyckte namnet var vackert placerat sitt pensionat på Sunnanö, som han säkert också kände till.

Här är texten:

Dansen på Sunnanö

Text och musik: Evert Taube

Det går en dans på Sunnanö, där dansar Rönnerdahl,
med lilla Eva Liljebäck på pensionatets bal,
och genom fönstren strömmar in ur skärgårdsnatten sval
doft av syrener och jasmin i pensionatets sal,
doft av syrener och jasmin i pensionatets sal.

Och lilla Evas arm är rund och fräknig hennes hy,
och röd som smultron hennes mun, och klänningen är ny.
Herr Rönnerdahl, det är ju ni som tar vem ni vill ha
bland alla kvinnor jorden runt, det har jag hört ha-ha,
bland alla kvinnor jorden runt, det har jag hört ha-ha.

– Att ta är inte min musik, min sköna, men att ge
Jag slösar men är ändå rik, så länge jag kan se.
– Vad ser ni då, herr Rönnerdahl, kanske min nya kjol?
– Ja den, och kanske något mer. Ge hit en bra fiol.
Ja den, och kanske något mer. Ge hit en bra fiol.

Där går en dans på Sunnanö till Rönnerdahls fiol,
där dansar vågor, dansar vind, och snön som föll ifjol
den virvlar där, där far ett brus igenom park och sal,
och sommarmorgonen står ljus och södergöken gal,
och sommarmorgonen står ljus och södergöken gal.

Och lilla Eva dansar ut med fänrik Rosenberg,
och inga fräknar syns på hyn, så röd är hennes färg.
Men Rönnerdahl är blek och skön och spelar som en gud
och svävar i en högre rymd, där Eva är hans brud,
och svävar i en högre rymd, där Eva är hans brud.

Ett försök att rycka upp en allt skraltigare kropp

Birgitta har åkt in till Uppsala på ett par dar.

När hon hade gett sig i väg, strax efter lunch, somnade jag en stund på sängen, där jag tillbringar allt för mycket av min tid. Med den här allt mer åldersskraltiga kroppen är ryggläge plus en bra bok det mest lockande.

Den förkylning jag fick av lille Viggo gick så småningom över men följdes av nya krämpor: jag fick ont i ryggen och i partiet runt axlar och skulderblad. Så länge jag hade hosta kvar, skar den som knivar i de där onda partierna.

I eftermidags var det varmt och soligt, närmast brittsommarväder, och jag beslöt mig för att jag äntligen måste börja rycka upp min allt skraltigare kropp. Alltså gick jag på långpromenad: gick Håkanssonsgatan och sen Fyrskeppsvägen ner till varvsområdet. Där nere har det nu byggts en hel rad havsnära hus med utsikt ut över vattnet. Hade jag fortfarande små barn, skulle jag aldrig våga bo så där, alldeles på randen till djupt vatten. Eftersom jag bor i ett genuint öregrundshus, tidigare bebott av fastboende, vet jag också att människor här, med egen vana av havet, förr knappast skulle ha byggt hus på ställen så utsatta för väder och vind.

Därifrån tog jag en annan väg hem, gick Kärrdalsvägen och sen Nypongatan. Längs Kärrdalsvägen har det vuxit upp fullt av nya, fina hus – det är bra att lilla Öregrund, drygt 1.500 fastboende, växer. Men också här slås jag av hur nära varann de här nya husen är byggda. Jag och min hustru, som är trädgårdsgalningar, skulle knappast vilja bo utan möjlighet att ha egen fruktträdgård, egen köksträdgård och kryddgård, plats för många rosor och perenner. När vi köpte vårt ställe köpte vi främst yta och har först senare vidgat och moderniserat huset. Men jag förstår ju att barnfamiljer som skaffar sig nybyggda hus knappast också skulle ha råd med att betala för en tomt som vår, drygt 2.000 kvadratmeter, när vi köpten den över 4.000 kvadratmeter.

När jag viker från Nypongatan upp på Håkanssonsgatan igen, ser jag vår granne sysselsatt med att justera höjden på sitt nyuppsatta staket. Han och hans fru har, i motsats till oss, inte så mycket som lockar rådjuren, så höjden på staketet är mer till för att hindra människor från att gena över deras tomt – allt för många går över deras gräsmatta i stället för att gå runt tomten. Han berättar också att de, i november i fjol, hade inbrott. I deras fall var det inte, som i vårt fall, ungdomar som ställde till djävulskap – vi fick ju vår trädgårdsbod nerbränd förra hösten. Nej, det här var inbrottstjuvar, som med hjälp av en lastbil hade fraktat bort bland annat ett kassaskåp och en storbilds-TV. Kassaskåpet hittades med en del dokument kvar, men i övrigt länsat, i trakten av Sala, så det handlade förmodligen om en planerad inbrottsräd.

Vi har – peppar, peppar – inte haft just inbrott, men vi har heller inte något kassaskåp eller något annat värdefullt att stjäla, hur nu inbrottstjuvarna kan veta det. Hur som helst skulle de bli mycket besvikna om de tog sig in här och bara hittade trädgårdsböcker, deckare och kokböcker.

Efter långpromenaden slår jag mig ner vid trädgårdsbordet med en kopp kokkaffe.

Jag hinner nätt och jämnt dricka ur kaffet, förrän vädret har slagit om. Himlen mörknar, och de första regndropparna faller.

En utställning om flykten från Estland

I dag, klockan 14.00, var det vernissage på Upplandsmuseets i Uppsala utställning ”Flykten från Estland 1943-1944”.

Museichefen Håkan Liby hälsade välkommen, och även utställningens tillskyndare, historikern Karl Göran Andrae, som själv har skrivit om krigstidens flykt från Estland, sa några ord. Dessutom bad utställningschefen, Tuula Autio, avslutningsvis den talrika publiken att hjälpa till med att identifiera fler människor som förekommer på de bilder som ställs ut.

Men de längre invigningstalen hade jag och min hustru, Birgitta Dahl, ombetts hålla. Det här var vad jag sa:

Under andra världskriget, med tyngdpunkt på åren vid krigets slut, kom det in emot 30.000 estniska flyktingar till Sverige. En del av de här flyktingarna fortsatte till länder som Canada, USA och Australien, men flertalet blev kvar: fick också nya barn i äktenskap med andra ester eller med svenskar. Sammantaget är esterna den första riktigt stora flyktinggruppen här i landet.

Under perioden mellan första och andra världskriget var Estland liksom grannländerna Lettland och Litauen självständiga republiker. De många svenskar som har besökt det nu åter självständiga Estland har säkert noterat, att det både i Tallinn och i områdena i öster – från Kohtla Järve till Narva – finns en stor rysk befolkning. Men den är en effekt av den sovjetiska ockupation som ledde till att Estland liksom grannländerna tvångsvis införlivades i Sovjetunionen. Under mellankrigstiden fanns det en ganska liten rysk minoritet i Estland, liksom det sedan gammalt fanns estlandssvenskar på kusten och öarna i västra Estland.

Esterna talar, liksom grannarna norr om Finska viken, ett finskt-ugriskt språk, alls inte släkt med ryskan.

Det fanns alltså inga språkliga eller kulturella skäl till det som blev följden av Molotov-Ribbentrop-pakten 1939, den där Nazityskland tillät Sovjetunionen att ockupera och införliva Estland med unionen. Det val och den parlamentariska process som användes för att legitimera detta var en grov parodi på demokrati. En helt överväldigande majoritet av esterna ville varken ha kommunism eller bli sovjetmedborgare.

Visst fanns det några som bejakade det här; några av dem ställde också upp som redskap för den nya regimen. På samma sätt vore det att blunda för verkligheten att förneka, att det också i Estland fanns människor som välkomnade tyskarna inte bara som befriare från Sovjetväldet utan också av ideologiska skäl. Som bekant bröts samförståndet mellan Sovjetunionen och Nazityskland, och tyskarna ockuperade nu Baltikum.

Men det helt överväldigande antalet ester ville varken ha kommunism eller nazism. Många av dem flydde undan krigets kaos och främmande välde, och flyktingströmmen blev av naturliga skäl särskilt stark fram mot krigsslutet, när man såg att risken fanns att Estland, nu kanske bestående, skulle förlora sin självständighet och åter införlivas med Sovjetunionen.

När tyskarna invaderade Estland, mobiliserade Sovjetunionen de estniska männen, som ju nu var sovjetmedborgare. Min pappa var en av dem, men liksom så många andra ester ville han inte slåss i Röda armén, verkligen inte för att han sympatiserade med Nazityskland utan för att han betraktade Röda armén som den ockupationsarmé den var och sovjetkommunismen som något förhatligt och djupt främmande. Så han och en ingift morbror höll sig, liksom stora skaror av andra inkallade, undan, i deras fall på vår förstuvind, dit mamma smög upp med mat och tömde pottan.

När sen Röda armén åter avancerade i riktning mot den estniska gränsen och det samtidigt gick rykten om att tyskarna ville värva ester till sin armé, gjorde min familj som så många andra. En februarinatt 1944 gav vi oss i väg i pappas båt – pappa var kustbonde och fiskare – tvärs över Finska viken. Vi bodde i en liten by som heter Juminda på den estniska nordkusten, och vårt mål var närmast Finland.

Jag var sex år gammal då, så jag förstod vad det handlade om. I ett emaljerat handfat bar jag själv mina käraste ägodelar, bland dem en bok, ner till båten. Av överfarten minns jag den häftiga sjögången – jag blev sjösjuk och kräktes – och det kompakta mörkret som bara ibland bröts av de lysraketer som fientliga stridskrafter sände upp.

Finskan är inte så olik den kustdialekt som talades i den del av Estland där vi bodde, och vi hade väl blivit kvar i Finland om det bara hade gått. Men det definitiva krigsslutet närmade sig, och det gick rykten om att Finlands i en fredsuppgörelse med Sovjetunionen skulle komma att tvingas lämna ut de estniska flyktingarna.

Så de flesta esterna gav sig i väg, ofta varnade av finnarna, och fortsatte till Sverige. Vi åkte över en natt i början av oktober 1944 tillsammans med ett halvt dussin andra båtar med ester och så några ingermanländare. Motorn på pappas fiskebåt krånglade och vi fick motorstopp, men pappa lyckades laga motorn och åka vidare.

Vi hade under sommaren bott i trakten av Merikarvia, där pappa och morbror hade försörjt oss genom fiske, så vi kom i land söder om Sundsvall, i ett litet fiskeläge som heter Lörudden eller Löran i dåvarande Njurunda kommun. När vi kom in till kaj, samlades det fullt upp med människor där, svenskar. För mig och oss andra var deras språk ett främmande tjatter som vi inte förstod ett ord av. Föga anade jag, som nu hade hunnit bli sju år, att jag så småningom skulle ta studenten med A i svenska och sen i egenskap av journalist och författare ha just det här nya språket som mitt redskap.

Flykterfarenheten delar jag med tusentals av mina landsmän. Många av dem hade förresten en betydligt vådligare överfart än min och min familjs; några kom dessutom aldrig fram. Det är om den här stora flyktingvågen den här utställningen handlar.

Jag skulle, liksom alla de andra som lyckades ta sig över havet med livet i behåll, kunna fortsätta berätta om allt det som hände sen: om tiden i läger, i vårt fall i Flickskolans aula i Härnösand, om utplacering hos en bondfamilj i det Njurunda dit vi först hade kommit, om hur jag lärde mig svenska och hur det var att börja i svensk skola.

Jag nöjer mig med att konstatera, att de svenskar vi mötte var mycket hjälpsamma och förstående. De begrep varför vi hade tvingats ge oss i väg från vårt land, och det underlättade väl också att vi – i motsats till många av dagens flyktingar, som mitt hjärta också ömmar för – hade det bättre förspänt: Det krig som hade drivit i väg oss var svenskarna väl förtrogna med. Dessutom är det ju ganska lätt att integreras om man kommer från en kultur som liknar den svenska och om man som jag är blond och blåögd.

Ett par chocker drabbade i alla fall esterna under deras första tid i Sverige. Ett var naturligtvis baltutlämningen: en grupp unga män som hade råkat anlända till Sverige iförda tysk uniform – vilket inte sa något om varför de bar denna uniform – utlämnades till Sovjetunionen. Min familj råkade ut för något som för oss på sätt och vis rent personligt var ännu mer smärtsamt: Sovjetunionen hade redan under den första sovjetperioden nationaliserat produktionsmedlen, däribland fiskebåtarna, och krävde nu denna stulna statsegendom tillbaka. Jag minns fortfarande hur min mamma stod och grät på gårdsplan i Juniskär där vi bodde, när vår fiskebåt, den som pappa själv hade byggt och den som både hade varit vår livlina och vår försörjning, fraktades bort efter en bogserbåt.

En del av esterna fortsatte under den där perioden därför och av andra skäl till fjärran länder, men flertalet av oss blev kvar, så småningom också – mot våra ursprungliga intentioner; vi ville ju alla hem till Estland – svenska medborgare.

Och vi försörjde oss själva, lämnade också på vitt skilda fält bidrag till vårt nya lands utveckling. Av min pappa blev det så småningom en mycket duktig maskinreparatör och maskinkonstruktör. Många pluggade vidare, och det brukade under en period sägas att det inte fanns något svenskt sjukhus utan åtminstone någon estnisk läkare. I svenska media har det funnits, och finns fortfarande, många journalister av estniskt ursprung – jag är en av många. Det går på samma sätt att hitta ester i alla demokratiska partier i Sverige. Jag är också glad över att kunna konstatera att det svenska kulturlivet har fått injektioner från lilla Estland. Ett exempel: Många av Astrid Lindgrens böcker, något av det svenskaste av det svenska, har illustrerats av Ilon Wikland, som till och med har lyckats bädda in motiv från sin barndoms Haapsalu i sina till synes pursvenska illustrationer.

För man kan, och det är det sista jag vill säga, ha sitt hjärta på två ställen. Jag känner mig sedan länge svensk, skulle rent av våga kalla mig svensk patriot – känner stor samhörighet med det svenska samhället.

Men jag talar och läser också estniska, och jag var under den för inte så länge sen timade estniska frigörelseprocessen djupt engagerad och – som redskap för mitt parti – också djupt involverad i att hjälpa till med att bygga upp ett återuppståndet demokratiskt Estland. Jag är socialdemokrat, men under den här omvälvningsperioden arbetade jag sida vid sida med folkpartister, moderater och centerpartister, som liksom jag själv var av estnisk börd.

I flera avgörande, ja dramatiska skeden var jag också över till Estland tillsammans med min hustru, först då hon fortfarande var miljöminister, sen när hon var talman i Sveriges riksdag. Även hon hade och har ett äkta engagemang för Estlands och de övriga baltiska staternas självständighet, och eftersom hon under åren som talman förvärvade en viss skicklighet i konsten att inviga både det ena och det andra, överlåter jag nu med varm hand till henne värvet att formellt öppna den här utställningen.

* * *

Och det gjorde hon, klippte band och allting.

Dess förinnan gav hon ett långt, personligt vittnesbörd om sina möten med ester, allt i från klasskamrater i efterkrigstidens svenska skolor till aktivt arbete för Estlands och de övriga baltiska staternas självständighet i hennes roller som socialdemokrat, miljö- och energiminister och talman.

Vi fick båda långa och varma applåder, inte minst från de många ester som deltog i vernissagen. Till min glädje hittade jag i publiken min gamla kompis från det socialdemokratiska biståndsarbetet i Estland och från Arbetarrörelsens Baltikumkommitté, Jüri-Karl Seim. I publiken fanns både ordföranden i kulturnämnden, folkpartisten Jan-Erik Wikström, och min S-kollega där, Bo Östen Svensson, också andra partivänner som Tone Tingsgård och Aldes Andersson.

Och så blev jag genast städslad av ordföranden i Estniska föreningen i Uppsala: jag ska senare i höst göra ett program hos dem om en av mina specialiteter, protestsånger. Både ”Der Dialektische Materialismus Rock” med Helmut Qualtinger och KPMLr-sången ”Lär av historien” borde ju kunna gå hem hos den publiken, tänker jag på bussen tillbaka till Öregrund.

Melodikrysset nummer 36 2009

Jag har haft ont i ryggen hela veckan, men det sätter sig dess bättre inte på hjärnan.

I dag behövde jag nämligen hjärnan för att lösa delar av Melodikrysset; dessutom behövde jag hjälp av Google.

Vem som sjöng ”Hidden Agenda” hade jag till exempel aldrig klarat utan Google – men med hjälp av ledbokstäverna gissade jag svaret, innan jag fick det bekräftat: David, närmare bestämt Craig David.

Den allra sista frågan, den som illustrerades med en låt på spanska framförd av Erika Essen-Möller och Trombo Combo mindes jag först inte heller den svenska titeln för. Men det lutade åt att sista ordet i titeln måste bli oss. Och efter lite googlande kom jag fram till att det svenska originalet måste vara ”Det finns bara en av oss”, som, tror jag, skrevs av Efva Attling.

Vid det laget hade jag också värkt fram att han som spelar banoneón med Sven-Bertil Taube heter Nestor Marconi, egentligen Néstor, tror jag, men man ska ju inte ha med accenter i kyss. Här friskade Eldemans hänvisning till en figur i serien Tin-Tin upp mitt minne; där finns en betjänt med namnet Nestor.

Taube den äldre var ju också, för att knyta an till sonen, med på ett hörn. Vi hörde slitstarka ”Rosa på bal” i en instrumentalversion med paret Neumann, far och son.

”Nu är våren kommen” ur ”Vår på Saltkråkan” var ju ganska lätt att känna igen, och det är klart att jag vet att texten skrevs av Astrid Lindgren, AL. Däremot var det inte lika lätt att komma på vem som sjöng. Av ledbokstäverna att döma måste det vara någon Anders, men vilken Anders? Jo, av allt att döma Anders Lundin, han med ”Allsång på Skansen”. Honom har jag aldrig någonsin hört på skiva. /Det ska vara Anders Ekborg, upplyser mig en kunnigare läsare./

Desto lättare var det då att klara dagens andra barnskivefråga. Vi hörde Alice Tegnérs ”Sockerbagaren”, och vad består hans dagliga gärning i om inte i att baka.

Barnanknytning hade också Owe Thörnqvists ”Titta, titta”, där de ganska busiga eleverna åtminstone delvis sitter i sina skolbänkar.

Och så fick vi oss som vanligt ett par Melodifestival- och Eurovision Song Contest-låtar till livs.

Alla klarade väl omedelbart att det var den norske vitryssen Alexander Rybak som vann årets europafinal med sin ”Fairytale”.

1961 representerades Sverige av Bobbie Erikssons och Bo Enebys ”April, april”. Den som vann den svenska uttagningen med den här låten var Siw Malmkvist, men den som sändes till eurovisionsschlagerfinalen med den var Lill-Babs. Det gick inte så bra; hon hamnade på fjortonde plats med den.

Man får tacka Eldeman för att det inte var några dansbandslåtar i dagens kryss, bara en parodi på sådana. ”Lilla du” lät verkligen som dansband brukar låta.

Annars var dagens kryss en hygglig musikalisk blandning.

Vi hörde till exempel Povel Ramel-klassikern ”Tjo, vad det var livat i holken i lördags”, och där förekom det utan tvekan en och annan näbb.

Från nutid var ”Story of a Heart” med Helen Sjöholm och BAO och skriven av Benny Andersson.

Krysset inleddes i dag med en av de gamla gudarna, Elvis Presley. ”Sweet Caroline” hör dock enligt min mening inte till det allra bästa han har gjort.

Och det var väl allt. Nu ska jag strax övergå till något helt annat, nämligen till att putsa på det inledningsanförande jag har skrivit för Upplandsmuseets utställning ”Flykten från Estland 1943-1944″. Jag och min hustru är ombedda att tillsammans inviga den här utställningen i morgon, söndag, klockan 14.00. Man får väl säga att jag är sakkunnig, eftersom det jag själv kom till Sverige hösten 1944. Jag var sju år gammal då.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Hörvärd musik från Sydafrika

Bortsett från Miriam Makeba, som har haft några stora hits också här, är sydafrikansk musik sorgligt okänd här i Sverige.

Det är obegripligt varför. En stor del av den västerländska populärmusiken bär ju i sig element hämtade från afrikansk musik. Dessutom är den musik som i Sydafrika utövas av människor som är ättlingar till dess ursprungliga invånare starkt påverkad av olika grenar av den västerländska populärmusiken; i Sydafrika finns ju också en stor befolkning av europeiskt ursprung som förmedlare.

Det görs verkligen mängder av mycket hörvärd musik i Sydafrika. Ett representativt urval finns på de två dubbel-CD Birgitta köpte med hem från ett besök i Sydafrika här om året: ”The Great South African Trip” (African Cream Music ACM-CD011, 2002) och ”The Great South African Trip, Volume 2” (African Cream Music ACM-CD040/3, 2006). Artisterna och grupperna är hämtade från skivor som ligger på olika bolag, och sammantaget ger de här fyra CD-skivorna vad jag förstår en mycket god bild av populärmusiken i Sydafrika.

Som sig bör finns här ett par talade inslag med Nelson Mandela, och man får också höra det som numera är Sydafrikas nationalsång, ”Nkosi Sikelel i’Africa”, här med sånggruppen Longiswa.

Också andra sånger känner vi igen, vi som här i Sverige på olika sätt stöttade den sydafrikanska frihetskampen. Här får vi höra migrantarbetarsången ”Shozoloza” med The Drakenberg Boys Choir, dessutom också à capella på zuluspråk med Amaryoni. Solomon Lindas klassiker från 1939, ”Mbube”, hör vi i en härlig insjungning med en kvinnlig sånggrupp, Mahotella Queens. ”Kauleza”, som vi också den minns med Miriam Makeba, hör vi här med jazztrumpetaren och orkesterledaren Hugh Masekela. Och vem skulle sjunga ”Pata Pata”, om inte Miriam Makeba själv? Man bör i sammanhanget också nämna att fler sydafrikanska artister och musiker än Makeba under apartheidtiden valde att lämna Sydafrika. Som exempel kan nämnas Caiphus Semenya och hans hustru, vokalisten Letta Mbulu – vi hör dem här i härliga ”Ziphinkomo”.

Om nu någon tror att det här något slags kampsångsskiva i västerländsk mening, tror han eller hon fel. Skivan innehåller förvisso sånger med politiska och sociala budskap, både gamla och nya, men för den som inte förstår de afrikanska språk som används låter alltsammans, politiskt/socialt så väl som dansmusik, musikaliskt förvillande lika. Och musiken svänger helt underbart!

Musiken har en omisskännlig sydafrikansk grundton, men skivan är verkligen mycket bred i valet av genrer. Till de mer genuint sydafrikanska låtarna hör ”Amaviyo Emabili” (zulu) med Usuthu. Jag lyssnar också gärna på instrumentalgruppen Amampondo i ”915”. Jazziga är ”Emakhaya” med Mike Makhalemele, ”Isigwadi” med Shaluza Max och Hugh Masakelas stycke afrojazz, ”Happy Mama”. Stilarna är många och vitt skilda: reggae, afro beat, afro pop, hiphop, R&B eller traditionella med viss tonvikt på zulu-musik. Jag är själv mest invand på lite äldre sydafrikansk musik, men jag har här gärna lyssnat också på nyare afropop, till exempel ”Ndlyamthanda” med Ntando.

Ladysmith Black Mombazo känner vi till från deras Graceland-samarbete med Paul Simon. Här hör vi dem i ”Homeless”.

En kul bekantskap är ”Mama Tambu’s Wedding” ur musikalen ”Ipi Tombi”, som perverst nog på sin tid spelades av en svart ensemble för helvit publik – afrikaner hade inte tillträde till föreställningen, mer än alltså på scen.

Och här finns också politisk och socialt engagerad musik, annan än de mycket välkända sånger jag inledningsvis nämnde: ”Asimbonanga” med Johnny Clegg, en protestsång om dödade och fängslade ledare, är ett exempel.

Också närliggande länder som Lesotho och Moçambique täcks in på den här skivan – musiker och artister från dessa länder verkar ofta i Sydafrika.

Sammanlagt handlar det alltså om hela fyra CD. Av allt som ryms på dem har jag bara nämnt en bråkdel, men jag hoppas att det jag har nämnt har väckt er nyfikenhet. Större musikaffärer bör kunna bistå med beställningar, nu ni har både titlar, skivbolag, skivnummer och utgivningsår.

Vart har Allan Kämpe tagit vägen?

Jag har alltid varit serie-fan. När Eugen Semitjov (1923-1987) blott 19 år gammal skapade sin äventyrsserie ”Allan Kämpe” – den publicerades först i Veckans Serier 1942-1943 – var jag både för liten och fanns dessutom fortfarande inte i Sverige.

Det socialdemokratiska partiorganet Morgon-Tidningen, före detta Social-Demokraten, började publicera den dagligen i strip-form från och med 1945, men det var inte där jag kom i kontakt med ”Allan Kämpe”.

Min familj – estniska flyktingar – bosatte sig försommaren 1945 i Juniskär, i dåvarande Njurunda kommun söder om Sundsvall. Vi bodde på nedervåningen till ett hus som ägdes av den unge muraren Kjell Nordin, då som livet ut fackföreningsman och socialdemokrat. Den lokala tidning han prenumererade på var socialdemokratiska Nya Samhället, senare omdöpt till Dagbladet. Själva prenumererade vi på Stockholms-Tidningen, som på den tiden hade en sida på estniska, men min läshungriga mamma och snart även jag började också dagligen läsa Kjells exemplar av Nya Samhället.

Och på seriesidan där dök – jag vet inte exakt när – också ”Allan Kämpe” upp. Det här var en på den tiden mycket populär äventyrsserie, lite i ”Blixt Gordons” anda skulle man väl kunna säga. Populariteten bekräftas av att ”Allan Kämpe” också publicerades i Rekord-Magasinet, en veckotidning med sport och äventyr som huvudingredienser. ”Allan Kämpe”, som lästes inte minst av många ungdomar, gick i Rekord-Magasinet åren 1944-1950.

Det är nu inte mycket av det detaljerade innehållet jag längre minns, men jag minns huvudfigurerna: Hjälten heter alltså Allan Kämpe. Som sig bör – så var det i många av tidens äventyrsserier – hade han vid sin sida en kvinna, fästmön Eva Larsen. De här båda arbetade för en global organisation, Hjärntrusten, som kämpade för världsfreden och följaktligen mot våldet men också mot naturkatastrofer.

Hjärntrusten, en grupp superintelligenta vetenskapsmän med en man vid namn Volkow i spetsen, hade sitt högkvarter mitt i Nordpolens isvidder.

”Allan Kämpe” har funnits i några för länge sedan utgångna album från slutet av 1940-talet och början av 1950-talet, men sedan har serien återpublicerats sparsamt. I familjens serieförråd bör den finnas i två olika serietidningar, som jag vet att jag har köpt.

Dels gick den 1962-1963 i ”SerieNytt”.

Dels gick avsnittet ”Attack mot Nordpolen” från 1948 åren 1971 och 1972 i tidningen Serie-Pressen. Det var en höjdartidning, uppenbarligen alltför bra för denna världen: kvalitetsserier där man i urvalet bortsåg från genrer; man måste alltså vara serie-fan för att gilla den. Tyvärr hade den, åtminstone till att börja med, också fel format för butikernas tidningsställ.

Jag skulle varmt välkomna en nyutgivning i album-form av samtliga avsnitt av ”Allan Kämpe”. Den här serien måste ju vid det här laget ha en helt ny marknad – rimligen är det mest bara äldre personer som jag som minns den här svenska originalserien.

Den såldes också till flera andra länder. I Norge hette den förresten ”Kjempe-Knut”.