Hörvärd musik från Sydafrika

Bortsett från Miriam Makeba, som har haft några stora hits också här, är sydafrikansk musik sorgligt okänd här i Sverige.

Det är obegripligt varför. En stor del av den västerländska populärmusiken bär ju i sig element hämtade från afrikansk musik. Dessutom är den musik som i Sydafrika utövas av människor som är ättlingar till dess ursprungliga invånare starkt påverkad av olika grenar av den västerländska populärmusiken; i Sydafrika finns ju också en stor befolkning av europeiskt ursprung som förmedlare.

Det görs verkligen mängder av mycket hörvärd musik i Sydafrika. Ett representativt urval finns på de två dubbel-CD Birgitta köpte med hem från ett besök i Sydafrika här om året: ”The Great South African Trip” (African Cream Music ACM-CD011, 2002) och ”The Great South African Trip, Volume 2” (African Cream Music ACM-CD040/3, 2006). Artisterna och grupperna är hämtade från skivor som ligger på olika bolag, och sammantaget ger de här fyra CD-skivorna vad jag förstår en mycket god bild av populärmusiken i Sydafrika.

Som sig bör finns här ett par talade inslag med Nelson Mandela, och man får också höra det som numera är Sydafrikas nationalsång, ”Nkosi Sikelel i’Africa”, här med sånggruppen Longiswa.

Också andra sånger känner vi igen, vi som här i Sverige på olika sätt stöttade den sydafrikanska frihetskampen. Här får vi höra migrantarbetarsången ”Shozoloza” med The Drakenberg Boys Choir, dessutom också à capella på zuluspråk med Amaryoni. Solomon Lindas klassiker från 1939, ”Mbube”, hör vi i en härlig insjungning med en kvinnlig sånggrupp, Mahotella Queens. ”Kauleza”, som vi också den minns med Miriam Makeba, hör vi här med jazztrumpetaren och orkesterledaren Hugh Masekela. Och vem skulle sjunga ”Pata Pata”, om inte Miriam Makeba själv? Man bör i sammanhanget också nämna att fler sydafrikanska artister och musiker än Makeba under apartheidtiden valde att lämna Sydafrika. Som exempel kan nämnas Caiphus Semenya och hans hustru, vokalisten Letta Mbulu – vi hör dem här i härliga ”Ziphinkomo”.

Om nu någon tror att det här något slags kampsångsskiva i västerländsk mening, tror han eller hon fel. Skivan innehåller förvisso sånger med politiska och sociala budskap, både gamla och nya, men för den som inte förstår de afrikanska språk som används låter alltsammans, politiskt/socialt så väl som dansmusik, musikaliskt förvillande lika. Och musiken svänger helt underbart!

Musiken har en omisskännlig sydafrikansk grundton, men skivan är verkligen mycket bred i valet av genrer. Till de mer genuint sydafrikanska låtarna hör ”Amaviyo Emabili” (zulu) med Usuthu. Jag lyssnar också gärna på instrumentalgruppen Amampondo i ”915”. Jazziga är ”Emakhaya” med Mike Makhalemele, ”Isigwadi” med Shaluza Max och Hugh Masakelas stycke afrojazz, ”Happy Mama”. Stilarna är många och vitt skilda: reggae, afro beat, afro pop, hiphop, R&B eller traditionella med viss tonvikt på zulu-musik. Jag är själv mest invand på lite äldre sydafrikansk musik, men jag har här gärna lyssnat också på nyare afropop, till exempel ”Ndlyamthanda” med Ntando.

Ladysmith Black Mombazo känner vi till från deras Graceland-samarbete med Paul Simon. Här hör vi dem i ”Homeless”.

En kul bekantskap är ”Mama Tambu’s Wedding” ur musikalen ”Ipi Tombi”, som perverst nog på sin tid spelades av en svart ensemble för helvit publik – afrikaner hade inte tillträde till föreställningen, mer än alltså på scen.

Och här finns också politisk och socialt engagerad musik, annan än de mycket välkända sånger jag inledningsvis nämnde: ”Asimbonanga” med Johnny Clegg, en protestsång om dödade och fängslade ledare, är ett exempel.

Också närliggande länder som Lesotho och Moçambique täcks in på den här skivan – musiker och artister från dessa länder verkar ofta i Sydafrika.

Sammanlagt handlar det alltså om hela fyra CD. Av allt som ryms på dem har jag bara nämnt en bråkdel, men jag hoppas att det jag har nämnt har väckt er nyfikenhet. Större musikaffärer bör kunna bistå med beställningar, nu ni har både titlar, skivbolag, skivnummer och utgivningsår.