I dag går distriktskongressen före Melodikrysset

Jag kommer att tillbringa större delen av dagen på den socialdemokratiska distriktskongressen, som i år hålls i Gimo, så jag är borta under ordinarie melodikrysstid. Över huvud taget har jag några bråda dagar framför mig. I morgon är jag bortbjuden på lunch och så ska jag packa inför flytten till Öregrund, som sker på måndag.

Men någonstans ska jag väl kunna klämma in ett besök hos webbupplagan av Melodikrysset – jag vet bara inte när.

Det ska fan vara skyddsängel!

Ur den aldrig sinande strömmen av skrönor, som Arto Paasilinna älskar att berätta, finns nu på svenska också ”Uppdrag: Skyddsängel” (översättning Camilla Frostell, Brombergs, 2008).

Det finns en hel del maner i Paasilinnas berättande, och ibland tröttnar jag på honom, särskilt när utvikningarna är många och omotiverade. Den här boken håller dock hygglig kvalitet, och jag har haft roligt under läsningen.

Greppet att förutsätta att det finns en osynlig hinsides värld har Paasilinna använt tidigare. Sålunda har vi tidigare mött den jättelika träkyrkan i Kerimäki, i vilken himlens änglar numera är inhysta. Dit kommer också den nyligen avlidne Sulo Auvinen för att av ängeln Gabriel, förr undersergeant Määttä, med ett skott i pannan dödad under kriget mot ryssarna, få uppdrag som skyddsängel och nödvändig utbildning i detta värv.

Sulo Auvinen utses till kyddsängel över Aaro Korhonen, en man tillräckligt stadd vid kassa för att lite på impuls köpa sig ett café som han, med förra ägarens privata bibliotek som stomme, vill förvandla till ett slags anikvariat med servering.Till sin hjälp tar han en tidigare anställd, unga Viivi Ruokonen, och så går det som det ofta går: tycke uppstår.

Vår sedesamme skyddsängel vill emellertid förse sin skyddsling med en mer passande (och mer troende) partner och bringar med hjälp av tankepåverkan den enligt hans mening mer passande fröken Ritva Nuutinen till antikvariatskaféet. Rivalitet uppstår mellan de båda damerna.

Det visar sig att skyddsängeln Sulo Auvinen har en rent märkvärdig förmåga att ständigt gå för långt i sina välmenta ingripanden, och alla de som på något sätt kommer in i skeendet runt huvudpersonerna – också dessa själva – råkar ut för den ena olyckan värre än den andra: De grälande kvinnorna i antikvariatet får Aaro Korhonen att backa ut på gatan, där han blir påkörd av en ung kvinna på vespa – båda hamnar på sjukhus.

När Sulo Auvinen har fått sig en tillrättavisning av ängeln Gabriel, försöker han driva bort Ritva Nuutinen från Aaros lägenhet ovanpå antikvariatet (Aaro själv är alltså på sjukhus) med hjälp av den unge ligisten Jani Vottonen, men Ritva visar sig vara starkare än han hade anat. Som hämnd tänder Jani eld på vindsvåningen i huset – och brinner själv upp.

Så där håller det på. Tillsammans med kompisen och likbilsföraren Oskari Mättö råkar Aaro Korhonen ut för den ena olyckan efter den andra (förstås genom skyddsängelns välmenta ingripanden). En liktransport till Tyskland slutar till exempel momentant med att färjan de båda kumpanerna åker på med hjälp av, ja gissa vem, går på grund i Estland.

Vid det laget deltar dessutom djävulen, förre mördaren Rauno Launonen i intrigerna som drabbar Aaro Korhonen & co. I bästa bibelstil frestar djävul Launonen dessutom Sulo Auvinen, som på grund av alla misslyckandena ser sina aktier i himlen sjunka, med att byta sida.

Sedan han i en ganska blodig drabbning bringat djävulen på fall, går det emellertid Aaro Korhonen väl: Ungefär som det går till här på jorden, sparkas han snett uppåt i den himmelska hierarkin.

Och så slutar det med happy end. Aaro Korhonen får unga fröken Viivi Ruokonen, medan Ritva Nuutinen och Oskari Mättö med visst änglabistånd finner varann.

Låter allt det här osannolikt? Nja, det är ju inte värre än många av berättelserna i Bibeln i alla fall.

Gemensam sektor och Göran Greider i Tvärdrag

Tvärdrag är, under Jens Lundbergs och Daniel Suhonens redaktörskap, arbetarrörelsens klart mest läsvärda tidskrift.

Nummer 1 2009 har som tema offentlig sektor. Min enda invändning gäller själva termen. Vi som är anhängare av denna sektor borde konsekvent använda beteckningen gemensam sektor.

Tvärdrag ges ut av SSU, och skribenterna tillhör oftast en mycket yngre generation än min. Men det intressanta och hoppfulla med dessa yngre skribenter är att de i så påfallande grad nu åter förespråkar ståndpunkter som jag och min generation hade, när vi var i deras ålder (och dessutom aldrig har släppt). Ett exempel i det här numret av Tvärdrag är Peter Gustavssons artikel ”Välfärdsstat med anorexia”, ett annat Jenny Anderssons ”Kan vi tala om kapitalism?”; mycket annat kunde nämnas.

Dessutom räds tvärdragredaktionen inte att anlita äldre skribenter som har intressanta saker att säga om numrets tema. Läs till exempel Magnus E Marsdals artikel ”Socialdemokrati utan egenskaper?”, Walter Korpis artikel ”Kan humlan verkligen flyga?” och Alexander Szögis intervju med Stefan Svallfors, ”Ny vår för välfärden”.

Och läs Göran Greiders dikt ”Den offentliga sektorn”, skriven för Tvärdrag:

Den offentliga sektorn

Av Göran Greider

Var är socialismen?
Varför har socialdemokraterna efter
ett och ett halvt sekel ännu inte
någonstans frambragt ett socialistiskt samhälle?
Jag sitter i det stora trähuset
i den mycket lilla byn.
Det är bara katten och jag här ikväll.
När jag går ut på farstutrappen syns
inte ens stjärnbilderna,
vårens framvältrande stjärnbilder
som jag hoppades så mycket på i natt:
Lejonet och Jungfrun i Vintergatans utkant
och bortom dem den interstellära stjärnglesheten –
Så jag går in igen, jag måste skriva den där
dikten till tidskriften Tvärdrag, jag såg
Daniels sms i mobilen nyss när jag slog på den
ute i vedbodsmörkret där jag hämtade ved.
I en dikt jag skrev som artonåring
krävde jag i en valrörelse jag kommer ihåg
fyrahundratusen nya sinnen
därför att de där fyrahundratusen nya jobben
som politikerna talade om inte räckte för min del.
Socialismen är miljoner nya sinnen.
Den är tunna, tunna känselspröt, ett korallrev
av antenner som sakta vrider sig mot himlarna
som silar ner genom de varma haven.
Den har sugfötter mot jorden och det kommande gräset.
Men var är socialismen? Jag hör ju inte
ens någon tala om den.
Satelliten som ska leta efter jordens like sköts
upp igår natt och den kommer, vi kan vara
fullkomligt säkra, att hitta planeter som liknar vår.
De flesta av dem kommer att ligga några
tusen år före oss, kanske några miljoner.
Socialismen har med hundraprocentig säkerhet
införts någonstans i universum:
förhistorien är någonstans avslutad, kanske
närmare in mot Vintergatans centrum.
Men var är socialismen här? Finns ens några spår av den?
Kanske gör det det, fastän socialisterna
letade på fel ställe, de såg inte vad de bästa av dem
byggde upp med den andra handen.
Socialismen existerar i själva verket överallt
där marknadsmekanismen medvetet upphävs,
begränsas eller ersätts med något annat
som bygger på frivilliga överenskommelser mellan jämlikar.
Den är en plötslig förälskelse, en oceanisk känsla.
Liknar den en katt mer än en hund?
Nej, den innefattar båda dessa principer:
Flockgemenskap och suverän individualism.
Socialismen existerar till exempel i den offentliga sektorn,
i vart fall i det som är kvar av den efter
de här snart trettio åren…
Lejonet och Jungfrun finns i sjukhuskorridorerna.
Jag minns det där pianot, ett mycket ensamt piano.
Jag brukade hamra på det när jag
i många år arbetade på servicehuset där på Södermalm.
Det stod på scenrampen i samlingssalen.
Jag gick dit när jag fixat mina uppgifter, bäddat
åt de gamla, gett dem litet mat, suttit på
en sängkant och pratat med en människa
med all den varsamhet jag förmådde.
Jag hängde av mig den blåa landstingsrocken.
Och i den stora salen slog jag ner de
breda öppna ackorden, jag rörde mig över
hela tangentbordet, dess oktaver, tills klangerna
pumpades ut i salen och hördes ut i
korridorerna och bort till personalrummet.
Nånstans därute studsade de mot väggar,
vällde sedan tillbaka till samlingssalen
och sögs tillbaka ner i pianot.
Jag reste mig upp. Jag antar att det var larmet
som pep i fickan. Hur annorlunda var inte
de där kvällarna och dagarna i vården
mot samma kvällar, dagar, nätter
på industrierna: golvet under mig skakade där,
skälvde evigt, när de stora processerna ägde rum.
Språket slets sönder, man var tvungen
att ropa till arbetskamraterna. Men i
omsorgen kunde man faktiskt viska.
Socialismen är som de där fröerna jag alltid
sparar på höstarna och gömmer i mörkret.
Det finns jord överallt, de skulle kunna växa
varsomhelst, men vi har glömt att det är möjligt.
Offentlig sektor är embryonal socialism.
Vi måste se den på det sättet.
Katten var så oerhört glad när jag kom
till huset, hon hade varit ensam i
flera dagar och grannen, Anders, har varit här
och gett henne mat och vatten.
Jag måste komma ihåg att ge honom en present som tack.
Vad såg katten genom norrfönstret på nätterna när
hon låg där ensam på köksbordet?
Hon måste ha sett Karlavagnen störtande ner i älven.
Nu stryker hon mot benen hela tiden.
Socialismen stryker mot benen hela tiden.
Socialismen är så kärvänlig så kärvänlig.
Jag måste få eld i kaminen nu.
Sedan ska jag gåt ut och se om
stjärnhimlen klarnat något.

Nu finns Enn Kokk på kinesiska

För första gången i livet ställs jag inför att få en tjock bok, vars innehåll jag är jätteintresserad av men som jag inte kan läsa. Den är nämligen skriven på kinesiska.

Mitt intresse beror på att boken, på engelska ”The Model of Swedish Social Democracy” (redaktörer och översättare Gao Feng och Shi Hong, Central Compilation & Translation Press, 2009), innehåller den svenska socialdemokratins samtliga program, bland andra programmen från 1975 och 1990 som jag var huvudsekreterare för, plus de programintroduktioner jag skrev för boken ”Socialdemokratins program 1897 till 1990” (redaktör Klaus Misgeld, Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, 2001).

Även andra svenskar har medverkat till den här volymen, en introduktion till svensk socialdemokrati avsedd för kinesisk publik. Så vitt jag förstår ingår bland annat Ingvar Carlssons och Anne-Marie Lindgrens skrift ”Vad är socialdemokrati?”. Också Björn von Sydow har skrivit om den svenska socialdemokratins programutveckling.

För min medverkan i den här boken blev jag kontaktad av Gao Feng, under en rad år anställd på den kinesiska ambassaden i Stockholm. Som han förklarade projektet för mig, var avsikten att i Kina introducera den form av demokratisk socialism den svenska socialdemokratin hade valt.

Jag kan alltså, på grund av noll kunskaper i kinesiska, inte själv bedöma, vilken bild den här boken sammantaget ger dess kinesiska läsare, men jag läser, icke utan entusiasm, de konklusioner som finns på ett medföljande introduktionsblad på engelska:

”1. The Swedish Social Democratic Party is a real workers party which has fought for the interest of the Swedish people over hundred years. It has helped the Swedish wage earners get the bigger share of national income against the capital than other countries in the world. But its struggle against capital means only its fighting against the discrimination and exploitation the wage earners by the capitalists. Equality of all classes and individualists is the basic principle of democratic socialism.

2. Social Democracy stated in its latest Party Program that Historic Materialism is the basis of its ideology at a time when many communists deleted Marxism from their program. It stated that SAP will represent the workers in its struggle against the capital and will always fight against capitalists attempt to dominate the society. All its programs and practice shows the Social Democracy is a Swedish version of pragmatic faction of Marxism.

3. Democracy, freedom, equality and solidarity are socialist values which have nothing to do with apitalist class. Without these basic values there will be no socialism.

4. The socialist transformation is a long process. With the characters of democracy, developed economy, social welfare and relatively small social differences Sweden is taking a lead in this process.

5. It is a result of the hard work, firm struggle and rich creation of Swedish People and Social Democratic Party. At the same time it is result of the development of productive force and progress of society which is proved by the similar development of different degree in many other developed countries. It is therefore important for China to study and learn the experience of the Swedish Model on the way to build Socialism of Chinese Characteristics.”

Ja, vad ska man säga? Måtte allt det här bli verklighet, åtminstone i Kina.