Gemensam sektor och Göran Greider i Tvärdrag

Tvärdrag är, under Jens Lundbergs och Daniel Suhonens redaktörskap, arbetarrörelsens klart mest läsvärda tidskrift.

Nummer 1 2009 har som tema offentlig sektor. Min enda invändning gäller själva termen. Vi som är anhängare av denna sektor borde konsekvent använda beteckningen gemensam sektor.

Tvärdrag ges ut av SSU, och skribenterna tillhör oftast en mycket yngre generation än min. Men det intressanta och hoppfulla med dessa yngre skribenter är att de i så påfallande grad nu åter förespråkar ståndpunkter som jag och min generation hade, när vi var i deras ålder (och dessutom aldrig har släppt). Ett exempel i det här numret av Tvärdrag är Peter Gustavssons artikel ”Välfärdsstat med anorexia”, ett annat Jenny Anderssons ”Kan vi tala om kapitalism?”; mycket annat kunde nämnas.

Dessutom räds tvärdragredaktionen inte att anlita äldre skribenter som har intressanta saker att säga om numrets tema. Läs till exempel Magnus E Marsdals artikel ”Socialdemokrati utan egenskaper?”, Walter Korpis artikel ”Kan humlan verkligen flyga?” och Alexander Szögis intervju med Stefan Svallfors, ”Ny vår för välfärden”.

Och läs Göran Greiders dikt ”Den offentliga sektorn”, skriven för Tvärdrag:

Den offentliga sektorn

Av Göran Greider

Var är socialismen?
Varför har socialdemokraterna efter
ett och ett halvt sekel ännu inte
någonstans frambragt ett socialistiskt samhälle?
Jag sitter i det stora trähuset
i den mycket lilla byn.
Det är bara katten och jag här ikväll.
När jag går ut på farstutrappen syns
inte ens stjärnbilderna,
vårens framvältrande stjärnbilder
som jag hoppades så mycket på i natt:
Lejonet och Jungfrun i Vintergatans utkant
och bortom dem den interstellära stjärnglesheten –
Så jag går in igen, jag måste skriva den där
dikten till tidskriften Tvärdrag, jag såg
Daniels sms i mobilen nyss när jag slog på den
ute i vedbodsmörkret där jag hämtade ved.
I en dikt jag skrev som artonåring
krävde jag i en valrörelse jag kommer ihåg
fyrahundratusen nya sinnen
därför att de där fyrahundratusen nya jobben
som politikerna talade om inte räckte för min del.
Socialismen är miljoner nya sinnen.
Den är tunna, tunna känselspröt, ett korallrev
av antenner som sakta vrider sig mot himlarna
som silar ner genom de varma haven.
Den har sugfötter mot jorden och det kommande gräset.
Men var är socialismen? Jag hör ju inte
ens någon tala om den.
Satelliten som ska leta efter jordens like sköts
upp igår natt och den kommer, vi kan vara
fullkomligt säkra, att hitta planeter som liknar vår.
De flesta av dem kommer att ligga några
tusen år före oss, kanske några miljoner.
Socialismen har med hundraprocentig säkerhet
införts någonstans i universum:
förhistorien är någonstans avslutad, kanske
närmare in mot Vintergatans centrum.
Men var är socialismen här? Finns ens några spår av den?
Kanske gör det det, fastän socialisterna
letade på fel ställe, de såg inte vad de bästa av dem
byggde upp med den andra handen.
Socialismen existerar i själva verket överallt
där marknadsmekanismen medvetet upphävs,
begränsas eller ersätts med något annat
som bygger på frivilliga överenskommelser mellan jämlikar.
Den är en plötslig förälskelse, en oceanisk känsla.
Liknar den en katt mer än en hund?
Nej, den innefattar båda dessa principer:
Flockgemenskap och suverän individualism.
Socialismen existerar till exempel i den offentliga sektorn,
i vart fall i det som är kvar av den efter
de här snart trettio åren…
Lejonet och Jungfrun finns i sjukhuskorridorerna.
Jag minns det där pianot, ett mycket ensamt piano.
Jag brukade hamra på det när jag
i många år arbetade på servicehuset där på Södermalm.
Det stod på scenrampen i samlingssalen.
Jag gick dit när jag fixat mina uppgifter, bäddat
åt de gamla, gett dem litet mat, suttit på
en sängkant och pratat med en människa
med all den varsamhet jag förmådde.
Jag hängde av mig den blåa landstingsrocken.
Och i den stora salen slog jag ner de
breda öppna ackorden, jag rörde mig över
hela tangentbordet, dess oktaver, tills klangerna
pumpades ut i salen och hördes ut i
korridorerna och bort till personalrummet.
Nånstans därute studsade de mot väggar,
vällde sedan tillbaka till samlingssalen
och sögs tillbaka ner i pianot.
Jag reste mig upp. Jag antar att det var larmet
som pep i fickan. Hur annorlunda var inte
de där kvällarna och dagarna i vården
mot samma kvällar, dagar, nätter
på industrierna: golvet under mig skakade där,
skälvde evigt, när de stora processerna ägde rum.
Språket slets sönder, man var tvungen
att ropa till arbetskamraterna. Men i
omsorgen kunde man faktiskt viska.
Socialismen är som de där fröerna jag alltid
sparar på höstarna och gömmer i mörkret.
Det finns jord överallt, de skulle kunna växa
varsomhelst, men vi har glömt att det är möjligt.
Offentlig sektor är embryonal socialism.
Vi måste se den på det sättet.
Katten var så oerhört glad när jag kom
till huset, hon hade varit ensam i
flera dagar och grannen, Anders, har varit här
och gett henne mat och vatten.
Jag måste komma ihåg att ge honom en present som tack.
Vad såg katten genom norrfönstret på nätterna när
hon låg där ensam på köksbordet?
Hon måste ha sett Karlavagnen störtande ner i älven.
Nu stryker hon mot benen hela tiden.
Socialismen stryker mot benen hela tiden.
Socialismen är så kärvänlig så kärvänlig.
Jag måste få eld i kaminen nu.
Sedan ska jag gåt ut och se om
stjärnhimlen klarnat något.