Naturens hämnd
8 december 2008 14:30 | Film | 7 kommentarerJag har sett större delen av Alfred Hitchcocks filmer på bio, senare också på video. Hitchcock blev ju, med fog, känd som skräckmästare. Också hans ”Fåglarna” (”The Birds”, 1963) hör till de filmer som framkallar rysningar hos många åskådare, men den är udda: Här är det inte någon skurk eller psykopat som får hjärtat att klappa fortare. Nej, det vi får bevittna är något som bäst kan sammanfattas som naturens hämnd.
Varken Tippi Hedren eller Rod Taylor hör till toppkrafterna i Hitchcocks rollbesättningar genom åren, och jag känner mig därför lite stum inför den attraktion som uppstår mellan deras rollfigurer. Hedren spelar den rika och fräckt självsvåldiga societetsflickan Melanie Daniels, som vid ett tillfälligt besök i en fågelaffär råkar träffa Mitch Brenner (Taylor), som till att börja med tar henne för expedit. Eftersom hon attraheras av honom, skaffar hon senare de två ”kärleksfåglar”, som han ville köpa åt sin elvaåriga lillasyster Cathy (Veronica Cartwright). Hon åker sålunda i bil hem till honom någonstans på kuststräckan längs San Francisco Bay. På vägen dit träffar hon också ett av hans sannolikt många ex, Annie Hayworth (Suzanne Pleshette).
Så långt är den här filmen en mix av den komediton som hos Hitchcock ofta invaggar tittarna i en falsk trygghet och den romantik, spetsad med särpräglad natur och egenartade människor, här framför allt Mitch’s svartsjukt övervakande mamma Lydia (Jessica Tandy), man hittar hos Daphne du Maurier, som har skrivit den novell filmstoryn bygger på.
Resten är spetsad med Hitchcocks speciella skräckfilmspsykologi.
Jag noterar också, att manus har skrivits av Evan Hunter, mer känd som Ed McBain; här ligger det överraskande i att det ju inte handlar om någon film med deckarintrig.
Spänningsinslagen, i gradvis stegrad form, är dock omisskännligt hitchcockska. För att ytterligare förstärka ljudet av de redan i sig skrämmande fågelattackerna har regissören valt att iscensätta dem mot en fond av tystnad; den enda musik som förekommer i filmen är när skolbarnen vid ett tillfälle sjunger. Det finns i anslutning till detta en berömd scen med Tippi Hedren, en scen som genom sin gåtfullhet och oförutsägbarhet är desto mer skrämmande. Melanie sitter på en bänk utanför skolan och väntar på att få hämta Cathy. Vi som ser på filmen, men inte hon, ser det som händer bakom ryggen på henne: på en ställning bakom henne sätter sig först en kråka, sen, efter en stund, ett par till, och så några till – och plötsligt är där alldeles fullt av kråkor…
Människorna här och i den omgivande trakten utsätts systematiskt för våldsamt aggressiva attacker av hela flockar av fåglar, som hackar och klöser människorna i avsikt att skada och döda dem. Inte ens hemma, instängda som i fågelburar, kan de längre effektivt skydda sig. Fåglarna krossar fönster, hackar sig in, flyger in genom skorstenen.
För att få till alla de här kusliga fågelscenerna använde sig Hitchcock av olika trick, filmade till exempel scener med stora mängder fåglar instängda bakom en glasvägg, vilket fick dem att förefalla flyga i hotfull närhet av de agerande. Han lär också ha fäst stora fåglar vid Tippi Hedrens klänning, vilket ledde till att de anföll och hackade henne på riktigt, i ett fall med sårskada som följd.
Det är i scenerna där människorna är de inburade som filmens budskap finns: Vi som köper fåglar i affär och sätter dem i bur för vårt nöjes skull ska inte själva känna oss säkra. Naturen kan ta hämnd, slå tillbaka.
Det riktigt intressanta med det här är i sin tur att Hitchcocks film gjordes många årtionden före den moderna miljödebatten. Jag vill inte gå så långt som till att kalla ”Fåglarna” för en politisk film. Men en tankeväckare var den på sin tid.
7 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
Alfred Hitchcocks filmer på dvd kan man köpa tillsammans med Aftonbladet, hittills har utkommit Psycho och Fåglarna, de finns torsdag-söndag. Nu på torsdag är det en ny film.
Comment by Lars-Gunnar Blom — 2008 12 08 19:10 #
Till Lars-Gunnar Blom: Det var så jag köpte ”Fåglarna”, som jag visserligen tidigare har sett på bio men som jag inte hade på DVD.
Comment by Enn Kokk — 2008 12 08 20:06 #
Såg den här filmen då den var ny och tyckte då att den var mycket spännande och ruskig dessutom. Men så såg jag om den för några år sedan och blev ganska besviken för nu tyckte jag att det så tydligt framgick att det hela var fejk. Det var inte illa gjort direkt, men jag såg så tydligt hur det var fejkat och fick därför inte alls samma känsla för handlingen som förra gången, även om denna är bra.
Det här kan bero på att jag sedan dess haft massor av djur av alla de slag, och också fåglar av olika arter och ser numer ofta på deras betéenden vad de reagerar på och hur, och då blir filmen inte trovärdig. Det går inte att tänka bort sådant i den situationen.
Samma sak med Lassiefilmerna. Oh vad jag tyckte de var fina en gång. Nu, när jag har collies sedan 30 år, irriterar det mig ofantligt på att se att det är olika hundar som spelar Lassie i olika scener. Ögat är lite för tränat på detaljer på collies alltså. Jag kan inte ens tänka mig Lassie i filmerna som en och samma hund. Fast jag tror den första Lassiefilmen bara hade en collie-skådespelare.
De är dessutom alltid hanar, trots att Lassie är en tik, och jag reagerar på den där hanen i Lassie kom hem, från 40-talet, som på slutet påstås vara mor till den rad valpar som följer honom. För mig är det så tydigt att det där är en hane och inte en tik.
Comment by Kerstin — 2008 12 09 3:27 #
Till Kerstin Berminge: Jag såg den också själv på bio när den var ny. Nu såg jag den som DVD-film i TVn, och den gjorde inte lika starkt intryck på mig den här gången. Det är svårt att säga om det var det större formatet eller förstagångseffekten som tog mer, när jag först såg den.
Comment by Enn Kokk — 2008 12 09 10:27 #
Jag tycker också om Hitchcock. Det finns ju så många att välja bland men här följer några favoriter (utan rangordning):
1) ”En dam försvinner”
http://www.imdb.com/title/tt0030341/
Har alltid varit märkligt förtjust i denna film och har inte riktigt kunna sätta fingret på varför. Tror det hänger ihop med den trivsamma lilla damen och att temat med att våga lita på sig själv oavsett vad omgivningen tycker och aldrig ge upp tilltalar mig djupt.
2) ”Psycho”
http://www.imdb.com/title/tt0054215/
Få filmer har lyckats skrämma upp mig så mycket som denna. Det riktigt mästerliga med detta är ju, i synnerhet i dessa tider, att det sker utan mer blod än den lilla mängd som skymtar i duschscenen.
3) ”Vertigo”
http://www.imdb.com/title/tt0052357/
4) ”North by Northwest”
http://www.imdb.com/title/tt0053125/
5) ”Fönster mot gården”
http://www.imdb.com/title/tt0047396/
Han var löjligt produktiv så det finns ju en uppsjö av guldkorn att nämna. I övrigt så är väl regissörens vana att själv medverka som statist också värd att ta upp i ett inlägg som denna?
Comment by Thomas Tvivlaren — 2008 12 09 16:24 #
Jag tror att det också har att göra med att modern teknik ger mycket bättre specialeffekter. Det är ganska många filmer man ser idag, från 50-talet ex. där man vet att man blev imponerad då och idag tycker att effekterna är alldeles för tydligt ditmanipulerade, för klantigt gjorda helt enkelt.
Sedan är det ju också så att de flesta filmer med starka effekter blir just effektivare på stora biodukar. Det beror väl dels på att man faktiskt påverkas mycket mer än man tror av de andra i salongen och TV-skärmen kräver dessutom ofta ett helt annat tempo än filmduken för att fungera och fånga intresset lika intensivt.
Minns att jag såg Tom Jones när den kom, för många år sedan, och skrattade hjärtligt rakt igenom hela filmen. Sedan såg jag om den en sommar, då salongen var nästan tom, och då var filmen inte alls lika rolig. Det är ju ingen slump att man lägger skratt på humorprogram i TV :-).
Comment by Kerstin — 2008 12 09 22:47 #
Till Thomas Tvivlaren: Min egen favorit bland hitchcockfilmer finns bland dem du räknar upp: ”I sista minuten” (”North by Nortwest”).
Comment by Enn Kokk — 2008 12 10 0:25 #