Ole Lund Kirkegaard

11 augusti 2008 13:01 | Barnkultur | Kommentering avstängd

Har ni upptäckt vilken fantastisk barnboksförfattare dansken Ole Lund Kirkegaard är? Spännande, drastisk; drastisk är även stilen i hans egna teckningar som illustrerar hans böcker.

Första gången jag slog ett slag för hans böcker var i julnumret 1974 (nummer 20) av Aktuellt i politiken (s):

Realism utmärker inte dansken Ole Lund Kirkegaards böcker. Tidigare har svensk publik bland annat fått stifta bekantskap med hans ”Lille Virgil” (Tiden).

I ”Otto är en noshörning” (Tiden) – illustrerad med författarens egna kongeniala teckningar – klampar en gul och egenartad noshörning ut från tapeten där Topper och hans kompis Viggo har ritat honom.

Ännu bättre är samme författares ”Hodjas flygande matta” (Tiden). Hodja, en pojke, bor i staden Pjort i landet Bulgislav. En dag får han en gammal matta av el-Faza. Det är en flygande matta. Hodja flyger i väg i ett sus, till huvudstaden.

Och så är vi mitt inne i sagans värld, där allting är möjligt.

Beppe Wolgers som barnboksförfattare

11 augusti 2008 12:44 | Barnkultur | Kommentering avstängd

I min barnbokskrönika i julnumret 1974 av Aktuellt i politiken (s) skriver jag kort men mycket uppskattande om en nyutkommen bok av Beppe Wolgers:

Klumpe Dumpe-böckerna heter en fin bilderbokserie från Rabén & Sjögren.

Ur den senaste given vill jag särskilt nämna ”Ur en kos dagbok” av Beppe Wolgers och Olof Landström. Kons dagbok visar sig bli ganska enahanda dag för dag: ”Vaknade. Åt lite hö. Ett strå. Tittade på Majros. Tittade på Örtsvart. Regnar ute. Blev mjölkad.” Men så, i drömmen, händer de mest fantastiska saker…

Gamla mor Lundgren gick efter ett hundben

11 augusti 2008 12:14 | Barnkultur | Kommentering avstängd

I det allra första av mig redigerade julnumret av Aktuellt i politiken (s), nummer 20 1974, publicerade jag min allra första barnbokskrönika. Den inleddes med en recension av Lennart Hellsings och Ib Spang Olsens bilderbok ”Gamla mor Lundgren”:

Lennart Hellsing har skrivit ”Gamla mor Lundgren” (Rabén & Sjögren) efter ett gammalt engelskt rim. Det är fråga om nonsensvers av bästa sorten, det vill säga just sådan som barn tycker så mycket om.

Hellsing har fått Litteraturfrämjandets stora pris (”lilla nobelpriset”) i år. För sitt barnboksförfattarskap. Riktiga barnböcker – som ”Gamla mor Lundgren” – är dock aldrig skrivna för någon avgränsad åldersgrupp. De kan läsas av ”riktiga” vuxna också, de som har barndomens läsglädje i behåll.

”Gamla mor Lundgren” är illustrerad av dansken Ib Spang Olsen, som 1972 tilldelades H C Andersen-medaljen ”för framstående bidrag till illustrationen av barnböcker”.

Självständighet åt osseterna!

10 augusti 2008 13:43 | Politik | 60 kommentarer

Jag har en avvikande uppfattning om den pågående konflikten mellan Georgien och Ryssland: osseterna i både Georgien (Sydossetien) och Ryssland (Nordossetien) borde få bilda en självständig stat.

Jag anser att nyhetsrapporteringen om den här konflikten har snedheter och blinda fläckar: Den är, begripligt men inte i alla stycken relavant, färgad av att ta ställning för lilla Georgien mot Rysslands stormaktsfasoner. Och den missar till största delen vad den här konflikten i grunden handlar om, ett litet folks, osseternas, strävan att själva få bestämma.

Vilka är då de här osseterna?

De tros vara avkomlingar till forntidens alaner, som migrerade till områdena nordost om Svarta havet under första århundradet före Kristus. Under folkvandringstiden på 300-talet trängdes de undan upp mot Kaukasus. Självfallet blandades de då med olika kaukasiska folk, som tidigare bodde i området – och de har även senare i historien, inklusive i nutid, blandats upp med andra folk, som har levt i regionen. Hur som helst: kring år 1000 bildade de under ett par hundra år en alansk-ossetisk stat, varefter nya folkvandringar tvingade dem ändå längre upp i Kaukasus.

Uppdelningen i syd- respektive nordosseter är tidig. I söder kristnades de under inflytande från Georgien. I norr blev de, bland annat under tjerkessiskt inflytande, sunnimuslimer. Under 1700-talet erövrade Ryssland område efter område i Kaukasus, trängde bland annat in i osseternas land. Under 1800-talet införlivades också Georgien i Ryssland. Till en början handlade det om att de kristna georgierna sökte ryskt beskydd mot det muslimska Osmanska riket, men underordning av den georgiska kyrkan under ryska ortodoxa kyrkan och starka tendenser till förryskning ledde till en våg av nationalism. Under ryska revolutionen bröt sig först Georgien loss från Ryssland och bildade en självständig mensjevikisk republik, men 1921 ockuperades landet av de ryska bolsjevikerna och blev sovjetrepublik.

Under sovjeteran förenades de båda Ossetien inte utan hade en viss autonomi inom Ryssland respektive Georgien, detta trots att de cirka 600.000 osseterna inte bara har en gemensam historia utan också ett gemensamt språk, ossetiska, som är en nordöstlig gren av iranska språk. Trots inflyttning på deras områden av till exempel ryssar, talar 500.000 av dem, det vill säga in emot 80 procent, fortfarande olika ossetiska dialekter.

I Nordossetien, som i dag är en delrepublik inom Ryska federationen, bor 663.000 invånare (1996). Av befolkningen är 56 procent osseter, men hela 35 procent är ryssar.

I Sydossetien, som har en viss autonomi inom Georgien, bor 100.000 invånare (1990), men det totala antalet osseter i Georgien utgjorde 1994 175.000.

Sifferuppgifterna är hämtade ur olika texter i Nationalencyklopedin och kan ha ändrats, men faktum kvarstår: befolkningsmajoriteten i de båda Ossetien består av osseter, och den skulle sannolikt kunna bli större, om osseterna utanför de ossetiska områdena flyttade dit.

Min grundläggande uppfattning, att stater bör baseras på demokrati och ett gemensamt majoritetsspråk, helst också ett gemensamt kulturarv, leder mig till uppfattningen, att Georgien inte med näbbar och klor bör hålla fast vid att Sydossetien måste förbli en del av Georgien. Slutsatsen av detta är dock inte att Sydossetien bör förenas med Nordossetien inom ramen för den ryska federationen. De som en gång hamnar inom de ryska gränserna, kommer obönhörligt att gradvis förryskas. På nordossetiskt område bor redan en stor rysk befolkning, och osseterna är ”integrerade” också på annat sätt; de måste till exempel använda det kyrilliska alfabetet.

Vill osseterna överleva som folk, och det är deras fulla rätt, bör nationsgränserna revideras på två håll: Sydossetien tillåtas lämna Georgien och Nordossetien tillåtas lämna Ryska federationen för att sedan tillsammans bilda en demokratisk ossetisk stat.

Ska det till internationell fredsövervakning och medling, är det här det som bör vara målet.

Men jag inbillar mig inte att det är särskilt lätt att komma dit. I internationell politik, inte minst stormaktspolitik, är det fullkomligt tabu att tala om förändrade statsgränser. Fråga Kina om tibetanerna och uigurerna, får ni se! Och fråga ryssarna om tjetjenernas rätt till självständighet!

Melodikrysset nr 32 2008

9 augusti 2008 11:37 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Musik, Politik, Ur dagboken | 6 kommentarer

Veckan med barnbarnen, Viggo och Klara, lider mot sitt slut. I dag kommer pappa Bo i bil och hämtar dem och deras mamma, vår dotter Kerstin. I går kväll hade Birgitta ordnat kräftskiva för oss vuxna, med svenska kräftor och allting. Barnen fick dess förinnan plättar och pannkaka, och medan vi åt kräftor, satt de och såg en DVD-film om det lilla vänliga spöket Casper.

Just nu är barnen ute i trädgården och leker, så morfar har fått lyssna på och lösa Melodikrysset i fred.

För egen del tyckte jag inte att veckans kryss var alltför besvärligt.

Det enda jag inte hade klarat utan Google var låten med The Mar-Keys i vars titel det ingår ett flicknamn: ”Mustang Sally” måste det vara. Inte heller har jag sett den film den här låten så småningom ingick i.

Amy Diamond med ”It Can Only Get Better” tog jag med hjälp av ledbokstäverna, men henne känner jag åtminstone till.

Christer Sjögren är oftast för smörig för min smak men inte så svår att känna igen. (Dessutom har jag invändningar mot budskapet i den aktuella sångtiteln, ”I Love Europe” – jag är en euroskeptiker.)

Tommy Nilsson är i sina bästa stunder en hygglig sångare, men inte heller honom har jag fallit för. Här sjöng han ”Amelia”.

Då gillar jag Thomas Orup Eriksson bättre, och ”Stockholm” som spelades i dag är inte heller oäven.

Nordman var jag mer förtjust i i begynnelsen än i dag. Men Py Bäckman, vars fina krans till Olof Palmes begravning jag fortfarande minns, fortsätter att leverera goda texter, till exempel ”Störst av dem är kärleken”.

Inte mycket inom någorlunda nutida populärmusik slår ABBA. I dag fick vi höra ”Dancing Queen” ur nu bioaktuella ”Mamma Mia”. Den efterlyste upphovsmannen är förstås Benny Andersson.

Till den slagkraftiga populärmusiken hör ju också ”Sommartider”, som vi här hörde i Dunderhonung-version med Bamse.

Då passar vi väl också på att redovisa dagens andra barnanknutna fråga. Vi hörde ”Tänk om jag hade en liten, liten apa”.

Apropå apor: Årets ”Allsång på Skansen” tyckte jag för min del hörde till de sämre jag har hört och sett – publikfallet tyder på att jag har många meningsfränder. Det här har väl att göra både med att kärnan i programidén, allsången, spelar en allt mindre roll och med att allt fler av artisterna, kanske för att de har så lite med den här traditionen att göra, känns likgiltiga. Hur som helst: vi hörde signaturen, ”Stockholm i mitt hjärta”.

I min barndom var en av dagens frågeillustrationer, Erik Axel Karlfeldts ”Vid Färjestaden”, en älskad allsång. Här skulle den leda till landskapet som speglas i texten, Öland.

Förr i världen kunde folkvisebetonade melodier och texter slå också som populärmusik. Viktor Sunds och Oskar Merikantos fina ”Där björkarna susa” blev till exempel hit med Jailbird Singers. Den sortens musikaliska bryggor borde ”Allsång på Skansen” slå i större utsträckning!

Sen är det väl bara dagens klassiska stycke kvar, skrivet av Wilhelm Peterson-Berger. I hans ”Frösöblomster” ingår ”Till rosorna”.

Jag kan lugna mina borgerliga läsare med att det här stycket inte hade någon partipolitisk syftning.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Lilla Öregrunds krogvärld

8 augusti 2008 18:09 | Mat & dryck, Trädgård, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Duggregn får inte hindra morföräldrar och föräldrar att gå ut med barnen. I eftermiddags gjorde vi Viggo och Klara lyckliga genom att åter igen ta en promenad till lekparken vid klockstapeln. Mamma Kerstin visade förresten barnen också själva klockstapeln, som de tidigare bara har sett på en smula avstånd. Nyss hade klockorna i den ringt. Det hade varit bröllop i den näraliggande kyrkan, och brudparet och bröllopsgästerna var nu på väg ut, kanske på väg till Societetshuset för bröllopsmiddag.

Själva hade vi före besöket i lekparken besökt caféet i Floras trädgård. Vädret tillät inte fika utomhus, så vi slog oss ner vid ett fönsterbord inomhus, och alla utom morfar som är diabetiker valde kakor och andra bakverk till saft, the och kaffe – kaffe utan socker fick morfar i alla fall.

Floras trädgård, också ett pyttelitet hotell, är en oas i Öregrund: pietetsfullt restaurerad och möblerad pensionatsmiljö plus en väl underhållen blommande och lummig trädgård. Har ni vägarna förbi Öregrund är det här ett måste.

Här kan du ta en titt på kakorna och på miljön.

Mitt emot lekparken jag nyss talade om ligger ett annat ställe med rumsuthyrning, Klockargården. Även där har det under några tidigare somrar funnits en restaurang med samma namn, då den här lilla stans kulinariskt bästa. Det var en fröjd att ljumma sommarkvällar sitta vid ett bord i trädgården eller inomhus i det lilla annexet. Tyvärr har restaurangen inte varit öppen de två senaste somrarna. Jag misstänker att detta kan bero på att priserna, i paritet med kvalitén, har känts för höga för båtfolket, som i stället dras till dussinrestaurangerna med pizza och öl runt hamnen.

Jag hyser inget förakt mot dem för det – vi har själva ätit hamburgare med barnbarnen på serveringen på Sunnanö camping. Men Öregrund med omgivande kust- och öbebyggelse är en så stor sommarstad, att det också borde finnas en marknad för några bättre restauranger, och många av dem som är ägare till inte helt billiga sommarställen i de här trakterna borde ju, i likhet med oss, ha lust att några gånger per sommar byta den egna matlagningen – annars en angenäm sysselsättning – mot en kväll på en restaurang som det är någonting med.

Ett annat ställe här i Öregrund som vi förra sommaren hade positiv erfarenhet av är Ankargården. Dit har vi, förgäves, försökt gå i sommar. När vi först försökte i början av sommaren, var restaurangen inte öppen. När vi sen hade sett en annons för stället i det lokala Annonsbladet, beslöt vi oss för att gå dit – men när vi väl hade hittat en lämplig kväll, var restaurangen åter igen stängd, nu för säsongen.

Enda stället i Öregrund som vi har lust att gå på är därmed Köket grill : café. Det ligger på ovansidan av hamnpromenaden men har fin utsikt över hamnen, och maten är vällagad och god. Grillbuffén, omväxlande och med många överraskningar, rekommenderas varmt.

Men det vore ju inte helt fel, om det det under sommarmånaderna fanns ett par ställen till att välja på för den som verkligen är intresserad av god mat och gott vin.

Vi sommaröregrundare, som har så mycket glädje av den fina miljön i den här lilla staden, borde bidra genom att främja ställen, som sätter guldkant på tillvaron här.

Intressant om Bamse

8 augusti 2008 11:28 | Barnkultur, Politik, Serier | 1 kommentar

Anna Ardin skriver på sin blogg intressant om Rune AndréassonsBamse”. Hennes perspektiv är kristet – såldes främmande för mig – men jag rekommenderar mer än gärna det hon har skrivit.

Rune Andréasson hade jag under många år kontakt med: Jag publicerade hans ”Lille Rikard och hans katt” i Aktuellt i politiken (s), också hans inträdesanmälan i socialdemokratiska partiet efter 1976 års valförlust. Därefter tecknade han en björn, i en läsartävling döpt till Essbjörn, för Aktuellt i politiken (s).

Historien om det här samt om hur Rune i besvikelse över sänkt u-hjälp distanserade sig från socialdemokratin och, som en följd av detta, från tidningen hittar du här.

Fullt hus

7 augusti 2008 16:46 | Barnkultur, Film, Konst & museum, Mat & dryck, Trädgård, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Veckan med Kerstin, Viggo och Klara på besök i Öregrund går vidare. I går var vädret så pass att vi kunde göra en badutflykt till Sunnanö. Barnen grävde kanaler och vadade. Vi vuxna höll oss på land.

I dag är vädret åter regnigt. Stora delar av dagen har barnen hållit sig inomhus; tur att man kan se på DVD-film om Loranga, Mazarin och Dartanjang. Också i övrigt har huset varit fullt av folk. Elektrikern kom med den nya termostaten till varmvattenberedaren på vinden, så nu hoppas vi – peppar, peppar – att den inte blir överhettad igen. Birgitta har haft besök av en journalist från Allers, som ska göra en insats för den insamling för världens barn, som anordnas av UNICEF, vars sverigeavdelning Birgitta är ordförande för.

Och så kom en av Kerstins gamla kompisar på besök, Malin Vessby, och med henne lille sonen Svante. Liksom Kerstin är Malin intresserad av form och design, är journalist med detta som specialitet. I Dagens Nyheters kulturdel, där hon är medarbetare, skrev hon här om dagen (4 augusti) en artikel om keramikern och formgivaren Signe Persson-Melin, ”Bruksföremål som står sig”.

Under lunchen – två sorters lax – mer peppar – och inlagd strömming samt färskpotatis från ett av Birgittas land – kretsar samtalet i omgångar kring olika kaffe- och theserviser. Ni som läser Kerstins blogg – länk finns här intill – brukar hitta bilder på sånt där; många av de avbildade kopparna kommer från både hennes eget och vårt bestånd.

Efter the med Kerstins nybakta kakor går hon och Malin samt barnen på regnpromenad först i vår trädgård och sen runt Öregrund, lovar barnen att också besöka en lekpark. Mjölkpaketen som de var inne på Konsum och köpte kändes aningen sandiga, så jag tror att barnen har fått sitt, regnet till trots.

Nu har Malin och Svante åkt hem, och både elektrikern och journalisten har redan tidigare gett sig i väg efter förrättat värv.

Barnen ser på film igen, den här gången på ”Pippi Långstrump i Söderhavet”.

Regnet fortsätter att falla.

Ivar Öhman ser Gösta Ekman i Folkets park i Sundsvall

6 augusti 2008 17:40 | Media, Teater | Kommentering avstängd

Tradera har jag förvärvat Folket i Bild nummer 31 1936 (2 augusti).

På omslaget syns Gösta Ekman i Folkets park, Sundsvall. Vi talar förstås om Gösta Ekman den äldre.

Ekman är där för att spela teater. Pjäsen hör kanske inte till teaterhistoriens storverk; det Ekman spelar i är Palle Rosenkrantz’ lustspel ”Mästerkatten”.

Att jag har läst artikeln med intresse har mer att göra med att den förmedlar hur scenerna i landets folkparker förmedlade teater till en bred och teaterovan publik. Och så förstås för att parken i fråga ligger i min och även skribenterns, FiB-redaktören Ivar Öhmans, gamla stad; det är inte minst lokalfärgen som intresserar mig.

Artikeln börjar med ett par interiörer frön Hotell Knaust, där den turnerande Gösta Ekman har tagit in.

Öhman fortsätter:

”Sundsvall tycker nog inte det är särskilt märkvärdigt det här med Mästerkatten. Herregud, det är klart man går till ‘parken’, när den nu slår upp sina portar igen – det är ju så naturligt som helst. Framemot halvåtta-svepet ringlar sig strömmen av parkbesökare längs den gamla routen: över ‘Stenkrossplan’ och Fabriksgatan uppför, bakom ryggen på Förenade Verkstäderna och förbi det som en gång var ‘Svensk Papp’. Efter en lagom promenad är man framme, löser parkbiljett – 60 öre för stora, 35 för små – och går in i parken. Det är en vacker park, men det tänker inte sundsvallsborna på. Det ska så vara, parken deras är vacker och det vet man förr. Den är stor också, konstaterar vi. Tre dansbanor, en stor serveringspaviljong – säkert många hundra koppar – och en långsträckt ‘teaterlada’ – säkert många hundra platser – som just nu som bäst fylles av en pratande och skrattande publik.

Folkparkspubliken, ja. Den är värd sitt eget kapitel. Det är inga ‘förståsigpåare’ och man försöker heller inte gälla för det. Det är fabriksarbetare, läkare, hamnarbetare, köpmän och folk av alla slag. En demokratisk församling, som uppträder mycket demokratiskt. Den visslar inte, kastar inte tomater och ruttna ägg – och ger sällan sina favoriter röda rosor! Men den är uppmärksam, lyssnar på något sätt ödmjukt, tacksamt. Den är underbar att spela för – det säger alla teatermänniskor. Det är inte den ‘professionella’ publiken, den publik som går på alla huvudstadens premiärer och som är mer eller mindre ‘tjänis’ med Karl Gerhard, de Wahl och alla ‘de stora’. Den där publiken som förstår teater tusan så mycket bättre än både skådespelare och kritik. – Nej, folkparkernas publik kommer till teatern för att njuta ett par timmar, och den vet att folkparkernas menu bara upptar god kost, god konst. Och den förstår uppskatta de agerandes ambition och och yrkesduglighet. Plankbäraren Andersson från Alnö tycker, att Linnea Hillberg behandlar sina repliker lika suveränt som en bra plankbärare balanserear sin börda uppe på en svajande ställning. Och därför tycker han bra om henne och slår ihop sina barkade händer till en blyg applåd. Inte har han kommit hit för att, sur och misstänksam, försöka finna ut fel och brister här i kväll. Han är inte spänd på något sätt, tar det hela lika naturligt och lugnt som ett fackföreningsmöte eller en frukostrast.”

Moderaterna, ett avlyssnande parti

5 augusti 2008 13:11 | Korta meningar | 8 kommentarer

DN.Debatt (Dagens Nyheter den 4 augusti 2008) skriver 14 tunga moderata kommunpolitiker, att FRA-lagen inte är ett uttryck för moderaternas linje – nya moderaterna är ju ett lyssnande parti.

Men herregud, det blir ju mycket lättare att lyssna på det här sättet.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^